Borlänge

När jag går från Stationsgatan, hemkommen med buss från Falun, är jag förbannad. Eller snarare irriterad. Uppenbarligen bor jag inte i rätt stad, där man är för cool för att använda bältena som bussarna är utrustade med.

När jag går från Stationsgatan, med Metropol som riktmärke, går jag förbi inte mindre än 7 kastspyor från helgens fullaste svin. Det är sant. De är mörka nu, har stelnat och blandats med smuts från marken, men de finns där. Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig varit så full att jag spytt, men gångerna är sällan och en spya ska om någonstans hamna i toaletten, eventuellt grannens gård.

När jag går från Stationsgatan, på väg till jobbet, kan jag inte låta bli att tänka över mina medarbetare. Många har tillbringat över 7 år där. De mår bra, de har ju en lön. Kanske har de familj bestående av flick/pojkvän, man/fru och barn. Kanske är de morfar eller mormor. Kanske ser de fram emot julen, den där dagen då alla älskar varandra. Kanske ser de även fram emot den där charterveckan som ska bli så underbar.

När jag går från Stationsgatan, med Dalarnas största köpcenter på hela 80 butiker inom sikt, kan jag inte låta bli att längta bort härifrån. Borlänge är staden där jag växte upp. Det är en stad jag alltid har i hjärtat i och med en underbar uppväxt här som har resulterat i underbara vänner och närhet till min släkt. Men jag vill bort. Borlänge är en stad på 49.000 invånare. Majoriteten är nöjd med det som finns här. De har ett ICA runt hörnet och ett stort - gigantiskt köpcentrum. Inte att glömma att IKEA snart också finns här. Borlänge har allt man behöver.

Tycker de.