Att bo i en mindre stad

Jag verkar inte kunna sluta påpeka hur litet Borlänge kan kännas ibland. Trots sina strax under 50 lax invånare är det väldigt litet. Eller det kan kännas så ibland, väldigt ofta. Går man på stan i Borlänge är det en ovanlighet att inte träffa på någon man känner, att prata om vädret är en normalitet. Människor ter sig och pratar likadant. Inte minst lyser allt detta igenom på modet.



Frågan är hur långt det ska få gå, den här rädslan för att få vara lite annorlunda, innan folk förstår hur tråkiga vi i den gemensamma egenheten egentligen är. Men ändå, det finns dagar då även bristen på originalitet glänser på ett bra sätt.

Vårat hejdå

När den här dagen är gjord har jag avslutat vad som kan vara en av de mer aktiva veckorna jag haft på plats i Borlänge. Jag har plockat svamp, spelat Backgammon, tränat bowling x4, tränat på gymmet, jobbat en dag, spelat Scrabble med en kollega, varit på manifestation mot rasism, tagit någon cider/öl med bra sällskap. Och så har jag haft sista dagarna på länge med mina bästa vänner (se förra inlägget), eftersom de kommer befinna sig i Spanien i 4 respektive (?) månader.

I onsdags sade jag hejdå till Sanna. Ikväll är det pizza hos Sofia innan hon sticker. Jag har alltid varit väldigt chill inför det hela, men igår hade jag svårt att somna. När jag vaknade idag hade jag en klump i magen, jag ville inte riktigt kliva upp ur sängen. Men det känns bra ändå. Jättebra. Vi pratade om det i onsdags, att nu vet vi inte när vi alla kommer finnas i Borlänge samtidigt igen. Förhållandena när vi väl ses här igen kommer vara helt annorlunda mot nu.

Senast vi hade ett hejdå var 2008, då Sanna åkte till Spanien som utbytesstudent över sista gymnasieåret. Vi skulle överraska henne på perrongen 6 på morgonen – men hon var inte där. Istället träffade vi hennes mamma som skulle med tåget till Stockholm för jobb, hon förtäljde att Sannas flyg blivit försenat/inställt och att hon åker senare på dagen. Vi kollade på varandra, alla tänkte likadant: Sover hon fortfarande?

När vi kom till hennes hus var dörren upplåst, vi smög oss in och uppför trappen. Utbytte en extra blick innan vi stormade in i hennes rum och slängde oss på hennes säng (läs: henne). Vi satt/låg i sängen och pratade lite innan huset bjöd på frukost. Lingongrova. Vi pratade om allt möjligt, som vanligt. Men till slut var det dags för oss att gå till skolan. Vi kramades, sade ”vi ses!” och till slut hejdå.

I onsdags när jag sade hejdå igen så var det annorlunda mot det första hejdå. Detta hejdå var under nya omständigheter, med nya mål och det fanns ett lugn som inte fanns första gången. Vi åt mat på restaurang och kramades länge när vi skulle gå skilda vägar. ”Hejdå Jossi.” ”Hejdå Sanna.”

Ett ord, som man skulle kunna försöka göra om till en hel uppsats för att understryka hur mycket just det ordet har inom sig när vi säger det. Det har allt, alla timmar av planering, meningslöst prat, viktigt prat, heta diskussioner och sekunder vi lagt ner på varandra hittills. Men mest av allt har det en stor glädje. Det är vårat hejdå det.

Budapest

Är hemkommen från Budapest och kan sammanfatta resan som otroligt kul, givande, kulturrik samt billig. Vi bodde i centrala Pest i en lägenhet vi hyrde av en bekant. Lägenheten var placerad i närheten av de judiska kvarteren, så därför var det där vi gick mest. Vi var kungar på gatorna när det var dags för hemfärd.

Vi provade på mycket turistiga saker. Såg Operan, synagogan, basilikan. Tog ett besök på Széchenyibadet (varm källa), handlade på Saluhallen och besökte även Margaretaön för en cykeltur innan vi begav oss till Buda-sidan för att se närmare på Mathiaskyrkan och få en schysst vy över Parlamentet, Ungerns största byggnad. Mer eller mindre hela Budapest är en krigshärjad stad, där nya och gamla byggnader står vägg i vägg. Billigt som fan. Öl i affären för 7kr, "dyr" fika på Gerbaud för 70kr, osv...

nytt vs. gammalt


Saluhallen


Margaretaön




Parlamentet


Hjältarnas torg, milleniemonumentet


Pest sett från Buda.

5 dagar var en lagom längd i Budapest, nu har jag varit där och kan peka ut lite gator, kyrkor och restauranger man inte får missa. Men oavsett vart man går eller vart man väljer att åka öht så finns det ju ingenting som någonsin kan slå ett episkt sällskap, som det jag hade.