“Vill man vara fin får man lida pin”

Så sa min moster till mig i telefonen idag, 4 dagar efter det att hon fått två nya lungor. Det var otroligt att höra hennes röst. “Jag sa ju att vi skulle höras vid”, sa hon och tänkte på då vi kramade hejdå, lycka till och vi ses till varandra utanför ambulansen. Samtalet blev kort, hon hade fler att ringa och att prata är väldigt krävande.
“Josefin, jag har inga blåa naglar, och mina läppar är inte heller blå!”

Det är inte glädje jag känner, utan det är sann lycka. Jag lever som på rosa moln och har så gjort sedan i lördags kl. 12.50. Festandet i bilen hem från Stockholm hade gärna kunnat få fortsätta när jag vaknade på min systers soffa i söndags och som det känns nu resten av livet. Det är som om min kropp inte rymmer den känslostorm som pågår i mig där större delen, den vildaste stormen, är lycka och den lugnare delen är beslutsamhet om att jag ska hjälpa till allt jag kan för att underlätta så mycket som möjligt. Det är mycket som komma skall av denna första väldigt jobbiga och smärtfyllda resa på väg till min mosters friska liv.

Men om hon klarar av att andas med en annan människas lungor, så kan väl jag hämta hennes barn på skolan ibland.