Yakiniku

Det är ett magiskt ord. Ordagrant betyder det “laga kött”. För mig och de svenskar jag känner betyder det mest “otroligt god mat”. Egentligen är det bara vanligt kött som grillas, men det som gör det så gott är att man alltid är ett gäng med folk, man dricker ofta något till – och så tillagar man det själv på grillen inbyggd i bordet.
De två gånger jag hittills varit på yakiniku har vi tagit en deal som ger oss två timmar att äta och dricka så mycket vi vill. Det kostar kring 320kr vilket är väldigt överkomligt med tanke på mängden mat och inte minst alkohol man kan hinna få i sig under den tiden. Nu senast drack jag nog 4 öl, ett glas rött, ett glas kall äppelsake och ett par koppar varm sake. Bara den mängd alkohol skulle få mig upp över 500kr på en svensk restaurang (förutsett att man kan beställa sake), att lägga på några antal grillade kött- eller grönsaksbitar på det så har vi oss en svindyr middag.


Man tar maten antingen med tängerna eller med sina pinnar och lägger det i din skål med sås innan du äter det. Vanligtvis brukar det börja med att man använder tängerna men ju längre in i dina två timmar tiden går desto mindre bryr man sig om att det ska se snyggt ut, och man övergår sakta men säkert till ett stadie där man inte äter för att man är hungrig utan enbart för att det är gott.
Vad man bör tänka på när man äter yakiniku är att man såklart måste säga till personalen för att få in det man vill ha. Och om man lämnar för mycket över kräver de pengar som ersättning för det förlorade köttet. Igen, en helt överkomlig deal. Mest för att man sällan lämnar en god grillad matbit. Förutom kött beställde vi in en del svamp, majs och någon skål med färsk sallad. Ris finns såklart också.

Yakiniku är med på topplistan över vad jag vet att jag kommer sakna i Sverige. Det är trevligt, det är socialt och det är helt upp till dig själv eller personen på andra sidan bordet om det blir gott eller inte.

Diet från öst

Mitt rum är hysteriskt kallt. Huset är hysteriskt kallt. Visst, japanerna är grymma på att bygga skyskrapor, de ligger före oss med nästan all teknologi och deras tågsystem är som taget ur framtiden. Men deras vanliga hus består av en grund och fyra  gipsplattor som väggar, med bara ett glas i fönstret. I Sverige är man helt klart bortskämd med tre lager glas per fönster. Uppskatta det. Här nästintill bokstavligen blåser det in så mycket luft att jag nästan ifrågasätter om glaset i sig faktiskt är helt intakt. I en veckas tid så har temperaturen ute sjunkit ännu lite mer i väntan på vinter vilket tvingat mig till att sova i mjukisbyxor och hood-tröja. Inatt hade jag till och med en extra långärmad på mig under. Kanske kan detta vara en bra sak, med denna kyla jag har i rummet vill jag gärna vara ute och gå så att jag blir varm... MEN, så hittade jag precis en korean i köket som förbereder en gryta. Grytan består av kött och diverse rotfrukter förutom en väldigt viktig grönsak: Rädisa.

Jag hade ingen aning om att kineser och japaner äter mycket mer rädisa på vintern jämfört med övriga säsonger. Jag visste ännu mindre varför. För att rädisa tydligen hjälper kroppen av hålla sig varm. Jag vet inte varför men det har väl ganska klart något med dess vitaminer och syror att göra.

Så från och med imorgon ska jag inkludera rädisa i de mål mat det passar, vilket kan vara alla – det återstår att se. Om detta skulle fungera så vore jag oändligt tacksam till Ahram, och om det inte fungerar så är det i alla fall väldigt gott. Allt jag vill ha är varma händer så att jag kan sova, istället för koncentrera mig på att var de än är så blir de inte varmare, de sprider bara kyla. Men vem vet, jag kanske är semi-vampyr?

Detta är livet

Nästan en vecka har gått sedan min senaste uppdatering. “Hon måste ha fullt upp”, kanske ni tänker. Men det har jag inte. Jag har bara fruktansvärt svårt att hitta någonting som är värt att skriva om, för mer än någonsin befinner jag mig i vardagens vardag.

I veckan fick jag min allra första sena ankomst till skolan. 10 minuter. Om man ska komma försent är det bra om man håller sig inom den första kvarten, det noteras inte som lika illa som om man kommer efter det – så än så länge ligger jag på det goda planet. Jag är väldigt nöjd över att klara mig nästan 7 veckor innan min första sena ankomst. Jag har dessutom 100% närvaro. Om jag håller i det fram till jul och håller mig borta från sjukdom eller något annat som skulle kunna trassla till min procent blir jag belönad med någon slant. Hur mycket kommer jag inte ihåg, men många bäckar små säger man ju.

Två gånger i veckan går jag direkt från skolan till bowlinghallen i Takadanobaba, en promenad på ungefär 20 minuter. Vid lathet kan jag betala 12kr och ta tåget en station, men det har hänt en gång hittills. Jag trivs bra i bowlinghallen, de anställda känner nu igen mig och istället för välkommen får jag ett vanligt hej. Jag har en känsla av att det mesta av mina besparingar kommer gå åt i den lokalen. 25kr per serie kan jag gott betala, men min första månadshyra för ett skåp som tar två klot blev över 600kr, men då betalade jag en “startavgift” på det skåpet och eftersom november är en av de mer aktiva månaderna är priset högre då. Det förekommer ett par månader om sommaren att hyran är nere på 100kr. Men ja, jag blundar inte för att det är dyrt – och då har jag ännu bara två klot här, med planer på att få hit två till. Banorna är relativt lättspelade, med en spärrboll kommer jag nog kunna snitta ett tiotal över 200 om jag går in för poäng. Bra för självförtroendet, men jag åkte inte hit för att bli ännu divigare – jag har faktiskt påbörjat min grundträning.

Det är mycket nytt som har kommit med den här flytten. Inte bara att jag måste lära mig ta hand om mig själv på en ny nivå, jag måste även lära mig ett språk och anstränga mig rejält om jag vill ha någon form av umgänge. I Sverige kom allting liksom gratis med bara ett par telefonsamtal. Detta är inget som kommer som käftsmällar såklart, jag är inte dum. Men det är annorlunda att inte vara i sånt behov av telefon eller andra kontaktnät. Så eftersom jag ändå lever under kategorin annorlunda har jag satt upp mål för två, kanske tre, joggingturer i veckan och jag har sett ut ett gym som eventuellt kommer få dra en och annan slant från mitt konto framöver. Kul, kanske.

Vad som mer är noterbart från dessa 6 dagar är att jag hittat ett bageri som ligger längs vägen till/från tågstationen som säljer baguetter och någonting wienerbrödsaktigt fast med äpple och kanel istället för “det där äckliga gula” som vi har i Sverige.

Jag hade gärna delat med mig av lite nya bilder jag tagit, men jag glömde kameran i bowlingväskan. Så istället rundar jag av här och värmer upp min första och riktigt goda hemmagjorda broccolisoppa innan jag sätter mig med 16 nya tecken och 100 nya ord. Eftersom det regnar lämnar jag dagens gymnastik till hjärnan.

Svart-vita kvällar

De senaste dagarna har jag haft väldigt lite att göra. Skolan har avancerat men trots det har jag haft lätt för det nya vi har fått presenterat för oss. Så istället för att plugga om jag har tid över har jag tagit med mig kameran och gått på en promenad eller två. Varje gång jag är ute och går för att fördriva tiden tar jag nya vägar, annars tycker jag inte det finns en anledning att ens vara ute och gå.

Eftersom min kamera är ganska dålig vid kvällsljus tog jag bort färgerna totalt, så slipper man bekymra sig för den detaljen.





Som bilderna förtäljer är vägarna otroligt smala, som gränder, och på mindre gator existerar inga trottoarer. Detta gör att det är lättare att lämna plats för utryckningsfordon eller stanna till om telefonen ringer (det är olagligt att prata i telefon när man kör). Det är även lätt för folk att bara stanna bilen, lägga i handbromsen och springa in på affären medan bilen står ute och går. Praktiskt kan man tycka.

Morgon i framtiden

En morgon under mina första veckor här stod jag på perrongen och kikade på människorna som forsade fram från bokstavligen alla håll och kanter. Jag tänkte mig själv som den enda människan bland ett hav av radiostyrda robotar som går framåt med snabba och säkra kliv. Robotar som synchar sina första steg ut ur tåget med löjligt exakt tidspression eller svär någonting på robottiska inombords när den får vänta några minuter på ett tåg. Robotar i kostym och väska som ställer sig i precisa led i väntan på tåget, som kliver åt sidan exakt samtidigt som det exakta tåget stannar, på exakt samma ställe som det alltid gör. Jag antar att det var just för att det var morgon som jag fick den här visionen, eftersom det varje morgon avgår tåg samma minut som nästa anländer.

Men det var då det. Nu finner jag mig själv stående på samma perrong som alla andra utan den blekaste aning om hur jag tog mig dit eller hur lång tid det gått sedan jag lämnade huset. Musiken är på ganska hög volym och jag behöver inte längre kolla vilken som är nästa station, jag känner det på mig när jag ska gå av. Och så tyckte jag att det var förbannat jobbigt att behöva vänta 9 minuter på ett tåg hem en gång när jag stått och pratat med Tobias i ungefär 11 sekunder för länge.

Halloween

Jag vet inte var jag skulle kunna hitta en stad som går så fullt ut på Halloween som Tokyo. Även här nöjer sig vissa med att köpa en vanlig mask, men de flesta lägger ut otroliga summor för bara en dags nöje. Jag är dock inte riktigt den rätte att klaga på detta då jag njöt otroligt mycket av att vara i ett virrvarr av TV-spelsikoner, filmhjältar eller figurer tagna från en och annan tecknad film.

Kvällen började med middag hos en av våra kontaktpersoner inom företaget jag bor med. Jag åkte dit tidigt för att hjälpa till med matlagningen. Fick för första gången åka bil i Japan då jag fick hämtning vid stationen (jag hoppas att jag aldrig kommer behöva köra bil här, jag var säker på att en och annan backspegel skulle ryka flertalet gånger). Detta blev också första gången jag träffade småbarn, det blev inte så mycket konversation dock eftersom jag var dränkt i fake blod...
Vi var ett 30-tal personer runt ett bord för 20. På bordet fanns ris med lax strött över, kyckling, fläsk, köttbullssoppa och sedan diverse efterrätter i form av någonting sockerkaksaktigt till te eller kaffe. När klockan närmade sig halv elva på kvällen bestämde vi oss för att dra oss in “mot stan”.

Jag och Yuya (Dracula) på tåget.

Ahram och Tommy, två av dem jag delar hus med.

En nunna som ska... ut och festa?

Bilden som redan blivit en klassiker på Facebook:
Jag med Mr. Sparrow.

Vid min sida under kvällen hade jag mina svenska klasskamrater
Tobias (t.v) och Adrian (t.h).

Nintendos största stjärna: Mario. I plural. Vi träffade dem på stationen.

Kvällens viktigaste sällskap, från vänster: Ahram, Yuri, Adrian och Tobbe.

Det var en speciell känsla att stå på ett dansgolv klädd som en zombie och dansa vid sidan av PowerRangers, vampyrer, varulvar och ett och annat hembiträde. Halloween i Tokyo, jag har gjort det. Och jag skulle kunna ge mycket för att göra det igen.