Obehagligt nära slutet

Det är lördag och jag är helt fri, utan planer och utan mening att göra något annat än städa, plugga och dricka mer än ett glas vin. Jag är otroligt nära min sista dag på Samu som elev, och jag gillar det inte så mycket som du kanske kan tro att en ska gilla att ta examen. På fredag har vi slutprovet, och på torsdag har vi en lite utflyktsdag där vi fick välja vilket muséum eller turistfälla vi vill åka till och har därför den dagen inga lektioner. Jag valde att åka till Edo Tokyo muséum, som ger en insyn i hur Tokyo såg ut förr i tiden, med allt från Edo-periodens (år ~1600-1870) inredning till kläder och hus. Inriktat på historia och hur Tokyo blev just Tokyo.

När jag valde mellan de olika muséum och tempel valde jag snabbt bort templen. Dels har jag redan varit vid dem, och dels ville jag hellre åka någonstans där jag inte behöver frysa i flera timmar. Och sen har jag ju skaffat mig jättebra vänner senaste tiden i två koreaner på skolan, Sunjin och Hongsang (uttalas “hånsan”), så jag kände att varthän de vill åka så följer jag med.
Hongsang flyttar dock hem till Korea på torsdag och kan därför inte deltaga, men Sunjin kände för att se Edo Tokyo och jag var inte sen med att anpassa mig. Allt för att kunna hänga så mycket som möjligt med dem (honom) innan vi slutar skolan och jag slängs in i en vardag med svenskar på besök.

Våra lektioner slutar klockan 12, men senaste veckorna har vi suttit kvar tills dess att skolan stänger klockan 17:30, och bara pratar. Det roliga är att alla stannar av olika anledningar: jag för att plugga, Hongsang för att kolla på anime, och Sunjin för att döda tid framför datorn innan jobb – men ingen av oss blir att göra det vi är där för att göra. Istället sitter vi och blir skrattade åt av lärare som går förbi och alltid ser oss sitta där, får frågor som “bor ni här?” och “har ni verkligen ingen annanstans att gå, ni är ju här varje dag?!”. Men även om vi bara sitter där, så gör vi något så mycket viktigare än plugg, anime eller dödande av tid: vi bondar. På kort tid har vi lärt känna varandra så pass att vi gått från klasskamrater till bekanta till vänner. Nu när jag ser slutet på resan komma närmare och närmare så är det när jag är med Hongsang (vänster på övre bild) och Sunjin (höger) som jag allra mest känner ett obehag över tanken på att lämna den jätteroliga och trevliga vardag jag har varje dag – för det något större och något mer skrämmande som väntar i Sverige (att sätta igång med ‘allt’). Jag känner mig otroligt ljus, liksom skinande, när jag är med dem, och jag kommer sakna dem otroligt mycket. Det är fina människor, på bilden tre.

Min stil

Eftersom jag rent allmänt i jämförelse med text varit snål med bilder i bloggen så ska jag försöka kompensera lite med det här inlägget. Och det jag tänkte visa er är *trumvirvel* hur jag klär mig när jag lämnar huset!

Under hösten kunde man ofta se mig typ såhär:

Byxorna är det enda på bilden jag införskaffat här. Ett par hundra på det amerikanska Forever21 förra året. Jag har dock använt dem lite mer än vad de innehar kvalité så jag använder dem sparsamt nu för att det inte ska gå hål på dem.

↑ En bild som visar min nya blommiga/kurbitsliknande sjal. 350yen (28kr) på en afghanistansk affär. Det var hål i den men jag fann det onödigt att pruta...

↑ Fina strumpor som jag köpte förra vintern. De såg varma ut men var inget speciellt på den fronten. Billiga dock, och som sagt fina. Använder dem flitigt.

↑ Min keps, mina hörlurar och en sjal så stor att jag kan använda den som toga om jag skulle vilja. Det vill jag oftast inte, men det är kul att veta att det går.

↑ I röd klänning och blåa leggings, redo för en sväng till mitt kafé för några timmars plugg.

↑ Ja, jag gillar tanken på människor som flyger. Klädesmässigt är detta leggings, men det är ett ganska känsligt mönster att klä sig till så jag kör dessa som tajta byxor. T-shirten fick jag av Yuri. Hon fick den av sin syster men kunde inte se sig själv i den och gav den till mig.

Sist men inte minst: Min Musse Pigg-tröja som jag köpte förra vintern. (Låt inte bilden lura er, jag har inte gått ner i vikt; det är det svarta som spelar ut sin roll.) En tröja jag egentligen köpte med avsikt att skicka hem den till nån där hemma, men en dag var det kallt, den verkade varm – och så vips så beslagtog jag min egen tröja.

Jag har alltid försökt använda mig av kläder jag känner att jag är bekväm i. Det enda som hindrar mig från att gå runt i mjukisbyxor varje dag är att jag har använt dem så pass mycket att det gått hål på väsentliga ställen och jag är för lat för att köpa nya. Och så gillar jag ändå att tänka lite på vad det är jag sätter på mig, även om jag inte blir helt rabiat om jag inte “hittar något vettigt” eller inte lyckas “matcha” kläderna. Jag sätter det inom kaninöron eftersom Tokyo bryr sig föga om hur kläder går bra ihop eller inte, för att ha kläder som inte matchar är ju en stil i sig, menar folk. Det är mångas sätt att sticka ut ur mängden: klä sig så pass “gräsligt” att det blir snyggt eller coolt.

Jag är ju inte alls för detta med samhällstryck på hur du måste se ut och klä dig, men jag kan uppskatta det på ett personligt plan eftersom jag kan se det som en utmaning, för att vidga min garderob utan nya inköp.
Jag skulle såklart kunna utveckla mig, men då försvinner den lilla chans för bildkompensering jag har.

JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)

Knäpp i bollen

Japan är bland all elektronik, entertainment industrin, anime- och mangavärlden även känt som ett land där självmord inte är en ovanlighet. Tvärtom är Japan högt upp på listan över flest självmordstagare. Förut kunde jag fråga mig varför och inte komma längre än till funderingar, men nu kan jag sätta ett finger på flertalet punkter där Japan helt klart har något att fundera på. Även om de inte kommer göra det bara för att jag skriver ett inlägg om det, på svenska.

Först och främst har vi deras arbetsförhållanden. I och med hierarkin som finns inpräntad i japaners huvuden så har de svårt att säga emot någon som är äldre än en själv, att säga emot sin chef kan i många fall vara en bidragande faktor till din avskedning. Du ska inte prata till din boss som om att du är bättre än denne.
På kontorsarbeten förekommer övertid i många fall mer än en timme varje dag. I Tokyo kan du lägga på en dryg timmes resa för att komma hem, vilket kan ge dig kanske 3-4 timmar av frihet innan du måste sova för att kunna ta dig upp till nästa dags arbete. Lite annorlunda mot att släppa det du håller i handen och stämpla ut klockan 16 som det är i Sverige. Med det sagt, stressfaktorn från arbetet i Japan är hög.

Nästa på min lista: Skolan. När du är inskriven på en skola innebär det inte bara att du är skolans elev timmarna du faktiskt är i skolan, utan du anses vara representant för skolan på din fritid. Allting du gör på sidan av skolan kan, kommer och ska bindas till din skola eftersom det är den som ska lära dig, och därför den som ska få glänsa med dina framgångar i din skolgång, din hobby och din framtid som läkare eller vad det nu kan vara – samtidigt som du drar skolans namn i smutsen varje gång du gör något olämpligt.
Även här en enorm skillnad från Sverige, där ens föräldrar är de som uppfostrar och ser över en. Det är istället för skolans namn, familjens man lyfter upp i skyn eller “drar i smutsen”, även om det inte är så mycket utav det i Sverige, vi är ganska duktiga på att se till individer ändå.

Sen har vi ju detta med japaner och deras förbannade samurai-stolthet. Det som var det ädlaste en krigare kunde ha förr, har blivit till något som i extrem mängd kan vara ondskefullt idag.
- En hel familj med föräldrar och två barn hittades döda i sin lägenhet. De hade svält sig till döds eftersom de inte ville be, tänk SOC, om hjälp.
- En kvinna hade två barn, ett på 2 år och ett på 4 år. Hon ville inte ha dem, och istället för att lämna dem till någonstans där man kan ta hand om dem ville hon att de skulle dö. Hon lämnade lägenheten för att återvända en månad senare, helt säker på att de måste ha dött. När hon öppnar dörren möter en 4-årig knatte henne, “mamma, vad länge du var borta! Lillebror rör sig inte längre”, säger den. Barnet hade överlevt genom att dricka vatten och äta okokt ris.

Det finns alltså ett mörker hos många japaner. Visst, antalet invånare är en ganska hög siffra så givetvis är antalet galningar också högt, men det en kan fråga sig är ju hur det kan få gå så lång som till självmord, eller mordförsök, för så många.
Jag frågade min vän Yuri om det är vanligt att japaner väljer att gå och prata med en expert. Åter igen, intressant att jämföra med Sverige där var och varannan går till psykolog. Hon sa att det är sällsynt, och även om man gör det så är det inget man säger till någon eftersom man får stämpeln ‘knäpp i bollen’ i pannan. Ganska ironiskt att japanerna lyckats göra något som är till för att hjälpa mot depression till ännu en betungande orsak till sjukdomen.

En annan stor bov i japaners depression är Den allmänna japanens önskan och längtan efter att få vara något/någon. Eftersom den du är inte är bra nog. Musikindustrin är enbart idoler som alla ser likadana ut. På TV diskuteras ingenting annat än smaken på maträtten som bjuds på för dagen mellan allt “guuud så sött”, skratt och “guuuud så det där ser GOTT ut!!!”. Underhållningen i Japan skapar en bild av att allt är som en fluffig dröm, och när “vanligt” folk inte lever eller kan nå den fluffigheten tar de till drastiska åtgärder.
Folk köper dessutom, inte bara märkeskläder, utan saker till en sådan mängd att man blir spyfärdig. Du ska ha 100 par skor, du ska ha 10 skal till din senaste mobil, även om du inte har ett uns känsla av fotografi ska du ha den senaste kameran även fast du fortfarande inte kan hantera den senaste du köpte, och så ska du köpa den där jävla mangon för 800kr eftersom det är sånt du bara gör.

I torsdags var jag ut och åt mat med Yuri och Watta. När vi skulle till att resa oss för att gå hem fick Yuri meddelande om att cirkellinjen vi alla skulle åka med stod still. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget i Harajuku, en station bort från våran, och linjen skulle bli att stå stilla i 1 timme och 50 minuter, “för att städa upp”, som Yuri sa. Vi väntade ut tiden på restaurangen.

I fredags var det en man som i en stad långt söderut, Fukuoka, knivskar 6 personer. På frågan varför han knivskar 6 främmande människor hade han svarat “jag kände för att skära folk”.

I lördags skulle jag för tredje dagen i rad träffa de ovan nämnda två. Jag och Yuri möttes upp vid sagd tid, men Watta ringde och sa att tåget stod still och inte skulle röra sig på minst en timme. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget. Han kunde ta en annan linje och kom drygt en halvtimme sent.
Vi skämtade lite om det. Kunde inte personen som tog livet av sig ha visat lite hänsyn? Tänkt på att det var lördag kväll och att tåget var fullt av människor som skulle in till Shinjuku för att träffa vänner, skratta och ha roligt.
Men vi vet att det inte är ett roligt skämt, att det inte ens kan klassas som ett skämt. För om det handlade om något en kan skratta bort hade det aldrig gått så långt som det gjorde för dessa personer, som bara är några väldigt få utav alla de som är i behov av stöd och hjälp, men som av någon anledning inte fått det – eller kunnat söka det.

Japan – landet som gör dig knäpp. Även om du är frisk.

Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.

1 fot

Detta är ett 100% bowlinginlägg.
För en månad sen när jag gick hem från min bowlingträning kom jag på ett uttryck som beskrev min känsla väldigt bra: Att jag är som en strikemaskin som bara väntar på att få de sista kablarna att hitta fram till kretskortet.
Hmmm, i skrift fick det en mer hjärnrelaterad mening kanske, men läs det igen och tänk bowling.
Det känns sjukt att kunna säga det men jag hade en sådan tydlig känsla av att jag stod alldeles vid tröskeln in till ett mycket bra rum. Och jag tror att jag hade rätt.

Titeln på inlägget är hur mycket förändring i min ansats som behövdes för att kunna hitta de strike jag alltid sökt efter. Strike som kommer utav bra och snarlika slag. En träning för 2 veckor sedan (medans Sima var i Kyoto) slog det mig att mina två första steg har blivit jättekorta och att mitt sista steg därför gått tillbaka till den längd det var ett par veckor innan jag åkte hit, med andra ord lite för långt. Så jag förlängde de två första stegen vilket leder till att jag måste korta ner sista steget för att undvika övertramp. Och så PANG så befann jag mig plötsligt i ett läge med 9 strike i rad från start. Det var längesedan jag fått känna av pirret som kommer utav en lång strikerad, när man kan känna den perfekta serien alldeles runt nästa krön, och jag hoppades innerligt att detta inte var en engångsgrej.

Det var det inte. Träningen veckan därefter (när Sima åkt hem) slog jag till igen. Jag hade problem i första serien med att få ner käglorna trots bra slag, men lyckades komma upp i 214 med lite strike på slutet. Öppnade andra serien med en miss på hörnkäglor för att sedan spärra innan jag satte 19 perfekta strike rätt i fickan. Igen: Det sa bara pang. 268, 276. Sista serien hade jag ett par miss bland massa 9: spärr men bytte klot i 7e rutan för att avsluta med 6 strikar för att nå den högsta poängen jag fått på 4 serier, tror jag. 973. Det ironiska när sånt här händer är att fastän jag antagligen slog ett personligt ickeofficiellt rekord (bara träning) så kan jag inte låta bli att tänka över de fåtal miss jag hade. Hade jag spärrat dem hade jag varit över 1000-strecket... Eftersom det bara är träning stirrar jag mig inte blind på siffror, men det är kul att lyckas slå högt när jag faktiskt försöker – efter massa månader utav annan sorts träning där jag inte ens kollat scoringen. Det verkar i alla fall inte vara slut på strike än.

På dagens träning hade jag det lite jobbigt. Enbart två missar (4 tomrutor), men desto fler spärrar istället för strikar. För tredje träningen i rad fick jag uppleva pirret från att bara ha strike inför sistarutan. Dagens fyra serier gav mig dock bara 899.

Vänder blad på almanackan

Oktober är här vilket betyder som tidigare inlägg indikerat att jag varit här i över ett år. Även att min vän Sima varit hit och vänt, att jag påbörjat min sista termin, och att Halloween väntar runt hörnet. Förra året var jag en zombie, men i år kommer jag nog köra något mindre skrämmande, tänker någon anime-relaterad sminkning...

För att prata studier så kan jag berätta att jag misslyckades med provet. Lite som väntat. Så jag är kvar i min klass och får vackert finna mig i det. Det är såklart inte bara dåligt med det. Om jag hade gått upp en klass hade jag missat mycket plugg ur boken som är på den nivå jag egentligen är på, och jag hade behövt börja om från början med att lära känna folk. Jag blev ändå bara glad över att se många av dem igen efter lovet, även om mina tre favoriter har slutat skolan (Tobbe, koreanen Yongmin och kinesen Håkan). Och nu när jag ändå gräver efter positiva saker så har jag i den här klassen fått vinstlotten att ha min mentor Hoshino fyra av fem dagar. Det är riktigt värt.
Skolan använder sig av ett system att man får välja vad man vill plugga på de två sista lektionerna var dag. Man bestämmer en gång och har det sedan bestämt resten av terminen. Jag har valt allting som är relaterat till JLPT (hörförståelse, läsförståelse, vokabulär) som jag ska ta igen i december, så plugget är betydligt svårare redan som det är utan att jag pratar formell japanska med Hoshino. Jag ska dock höra med henne om hon vet någon bra bok, eller ett bra sätt att kunna bemästra det. Ska även höra vad hon tror om idén att vi eventuellt pratar så till varandra.

Som jag skrev så har Sima varit på besök. Det har varit väldigt roligt, men hennes vegetarianism har utmanat mig. Dels för att MYCKET utav det man bör uppleva i andra länder är maten, och i japansk cuisine är det i stort sett bara kött. Och dels för att när vi varit ute och gått så kan man inte bara hoppa in på vilket nudelhak som helst, utan vi var tvungna att leta upp vegetariska ställen vilket det finns extremt få utav i Tokyo. Är man på resande fot åker hundring efter hundring ur plånboken. Är man vegetarian får man räkna med att bli av med mer än så... Men vi hade en bra tid. Hon var iväg en sväng till Kyoto för att vandra i berg och sova i tempel med buddhistiska munkar medan jag använde de dagarna till att förbereda mitt tal.

Det skulle som sagt vara 5 minuter, talet. Jag tror att jag fick det till runt 3 minuter. Det jobbigaste med att presentera det var att det var pirrigt i början, för att sedan övergå till skakningar i benen. Som tur var stod jag bakom en kateder så ingen såg det, och även om jag själv kunde känna min överkropp pumpa som om hela jag var ett enda stort pulserande hjärta så verkar det inte ha hörts genom rösten för jag har enbart fått bra och fina kommentarer om det. Från personal jag aldrig pratat med förr, till lärare jag har lite då och då, till personalen jag brukar prata med – till det finaste av allt, ett litet meddelande från Hoshino. Hon skrev att det var väldigt likt mig att presentera ett tal med bra och ärligt innehåll, att hon tycker det är helt otroligt hur mycket jag kan prata efter bara ett års studier och att jag med tiden kommer, om jag fortsätter såhär, bli grym. Och så att hon hejar på mig.

Talet innehöll hur jag uppfattade skolan och Japan när jag först kom hit och om hur lärarna på skolan har hjälpt mig otroligt mycket, att de är en bidragande orsak till varför jag utvecklats så pass mycket: De är ärliga, ger alla en chans och stressar ingen till att förstå utan tar sig istället tid att förklara för de som inte förstår. Jag pratade om hur studier blir vad man gör det till, och strök under flertalet gånger att det inte finns någon som kommer göra skitgörat – utan du får vackert ta tag i det, och jag gav dem ett tips att tänka sig för redan från början varför de pluggar japanska och att om de fortsätter sikta mot det/de mål de sätter upp så kommer de ha större chans att nå det/dem.
Ungefär något sånt.

Så här är jag nu. Med ett par månaders skola kvar. Tre till hemfärd. Jag ska göra ett sista ryck med studierna, komma i tid varje dag för att få 100% närvaro och 1000kr som belöning för bedriften (mest för att jag behöver pengarna). Jag ska kunna se tillbaka på ett toppbetyg och en helt awesome sista tid här, för det känner jag att man kan vara värd om man lyckas bli flytande i japanska på mindre än ett år (med plats för utveckling).

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Ett skepp kommer lastat!

..Med vadå?
Med galenskap!

Det finns mycket i Tokyo som en inte kan göra annat åt än bara skaka på huvudet och fråga sig hur. En återkommande punkt på den listan är priserna, till exempel på frukt och grönt.
17kr för ett äpple har jag länge ansett vara bland det sjukaste jag sett i en mataffär. Men för ett tag sedan pratade vi mango i skolan. Min lärare berättade att det finns en sorts mango i Japan som är så fruktansvärt söt och god att dess pris är 850kr. 850!!! För EN mango. Och någon köper den faktiskt. Det är sinnes.

Sen ska ju Japan alltid hitta på massa konstiga saker för att visa världen att de är ett nytänkande folk, vilket forum det än gäller. Som till exempel det breda forumet "vattenmeloner”. En vattenmelon i Japan är dyrt nog som det är med ungefär 40kr för en kvarts del. Men vattenmeloner i hjärtformer eller fyrkanter slår priset, bokstavligt talat: 2.000kr, styck. Jag har varit här ett tag nu och har vant mig vid att se dessa sjuka prislappar. Men en jävla vattenmelon?! Det är vidrigt att detta inte är de enda exemplen, utan bara några få ur en lång rad med ting japaner hellre lägger pengar på än på, låt sig, vettiga saker.

En stor majoritet av oss människor anser att familjen är det viktigaste av allt här i livet. Men inom samma majoritet finns det ändock så otroligt många som hellre köper sig en väska för samma pris som en helg på ett hotell med varma källor för hela familjen (mor/farföräldrar och kusiner inkluderade) skulle kosta. Och i Japan är det alltid priset det pratas om. Och självklart är det bättre ju dyrare det är.
En vän jag har på Facebook, japansk kvinna som jag träffat ett par gånger eftersom vi har en gemensam vän, fick på sin 23-års födelsedag en märkesring för ungefär 25.000 kronor av sin pojkvän. Lägg sedan på det fakta att han hade köpt en likadan åt sig själv. TÄNK vad en kan göra med 50 lax om en väljer att inte lägga det på två pyttesmå saker. Tänk vad långt det kan ta en i världen. Tänk vad många munnar bara en tiondel mättar. Tänk att det är minst den summan du får betala för ett år i universitet i Japan. Bara tänk.
Och där lägger hon upp en bild på Facebook på ringarna och skriver “wooohooo jag har den bästa pojkvännen i världen!”.

Detta är tyvärr typiskt storstäder. Stockholmare är inte så mycket bättre, även om rika människor i Stockholm oftast har med personernas föräldrars kreditkort att göra, medan det i Japan handlar om skattepengar.
I Japan blir de så insnöade i det de anser vara lyx, att ha skyhöga löner utan skatt (tjänar man under drygt 300.000kr/år betalar man 10% i skatt) och de facto att de flestas intressen för andra länder sträcker sig till lördagarnas 2-timmarsreportage från olika delar av världen. De har liksom inget behov av andra länder eftersom allting finns här, speciellt om en pratar Tokyo.

Dock så måste jag säga att japanerna ändå använder sina märkesprylar på ett friare sätt än jag sett tidigare. Innan jag kom hit hade jag till exempel bara sett folk ha en ren och snygg stil på det den har på sig i samband med märkeskläder, medan japanerna lika gärna kan gå runt i mjukisbyxor med en svindyr märkesväska på axeln.
Det känns som något en inte får se i Sverige.
Om det inte handlar om mjukisbyxor för tusentals kronor.
Men att köpa såna vore ju bara ren galenskap.

Beröm

Jag är på väg till sängen, ska bara skriva lite kort om dagen som varit. Började med att försova mig, vaknade av ett SMS 8:37, skolan börjar 8:30. Det var Tobbe som undrade om jag skulle komma till skolan idag eller inte, eftersom vi från klockan 9 skulle befinna oss på en vårdcentral för en röntgenbild. Det är något långtida utlänningar går igenom, en koll för att se så att allting står rätt till.

Jag kollade upp stället på Google Maps innan jag stack direkt dit. Kom lagom i tid för att vara den sista som fick som bild tagen och tog sedan sällskap med mentorn Hoshino tillbaka till skolan. Vi pratade lite om uteställen i Tokyo, sköna barer, Egypten, Australien och kom givetvis in på ämnet “japanska”. Hoshino berättade att hon, en annan utav mina lärare (Tsuji, en ganska sträng lärare) och en kvinna i receptionen varit ut och druckit i helgen som var. Där hade jag kommit upp som ämne. Den stränga Tsuji och kvinnan i receptionen tycker att jag är den elev på Samu som är bäst på japanska, sett bland annat utifrån hur lite jag kunde när jag kom hit där jag använde mig av engelska, till nu då jag klarar information etc på japanska. Och mitt uttal. Hoshino sa att hon höll med dem. “Du känner japanskan på ett annat sätt. Om du gör ditt bästa kommer den bli otrolig.”

Att höra detta och pussla ihop det med min vän Yuris ord förra veckan där hon berättade att hon när vi träffades för första gången (jag hade varit i Japan i en månad) hade blivit otroligt överraskad över mitt uttal eftersom uttalet är rent och helt utan utländsk brytning, så kan jag konstatera att det vore fruktansvärt bortkastat om jag inte fortsätter mina studier i japanska när jag kommer hem till Sverige. Jag har vägt mellan massa utbildningar, men är nu till 100% säker att det blir japanska tills vidare.

Kul va!

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.

Min mentor

Likt vilken skola som helst så har varje klass på Samu en lärare vars uppgift är att informera, agera rådgivare och lyssna extra mycket på oss elever om det är något som inte stämmer. En mentor. Min mentor heter Hoshino. Det är hennes efternamn. Hon är en person jag bara får mer och mer respekt för, för varje gång jag träffar henne.

Triviala saker som att hon är en 40kilos person som har svart bälte i karate eller att hon bott i Egypten i 4 år och arbetat som japanskalärare, där hon då även blev flytande i arabiska är såklart coolt nog som det är. Men det som jag tycker är otroligt respektingivande med henne är hennes psykiska styrka, och hennes ärlighet inför personer hon egentligen inte har en plikt att vara ärlig mot.

När vi gick på lov senast gjorde vi det utan att ha sett skymten av Hoshino på två veckor. Lärarna sade inget men såklart anade jag att något seriöst hänt eftersom senast någon lärare jag haft tog långledigt var pga. en familjemedlems bortgång.
När vi kom tillbaka till skolan efter lovet så hälsade vi med det vanliga god morgon (ohayou gozaimasu), och jag frågade som man ju så ofta gör, per automatik, “Är allt bra?” (genki desu ka).
Jag är en person som stör mig på att man oavsett sinnestillstånd eller hur man faktiskt mår ALLTID svarar “jotack, bara bra! själv då?”. När Hoshino däremot sade “Jag mår inte alls bra” (genki janai desu) blev jag paff och kände faktiskt mina ögon bli stora. Hon utvecklade och förklarade att hennes pappa plötsligt blev sjuk och gick bort väldigt hastigt. Japan som hon är bad hon även om ursäkt för att hon varit ledig så länge från sitt yrke.
Jag var ordlös och kunde följande dagar inte låta bli att imponeras varje gång jag såg Hoshino le eller skratta, vilket hon vanligtvis gör väldigt mycket. Det är en person med en sån där härlig energi som når en oavsett hur få timmar man sovit och hon får en hela tiden att arbeta engagerat. Också något en bara måste respektera, speciellt hos en lärare.

Den första skolveckan gick snabbt förbi, och när vi kom till skolan nu i måndags var Hoshino åter igen frånvarande. Jag anade att det var begravning och så vidare. Men när hon kom till skolan idag släppte hon nästa bomb: Hennes lillasyster har också gått bort. “Det har inte ens gått en månad sedan min far gick bort...” (även denna gång bad hon om ursäkt.)
Den här gången var jag inte bara ordlös, jag kände mig på gränsen till gråt när jag såg henne ta tag i närvarolistan och ropade upp våra namn. Hur kan man stå och ha lektioner med sånt här i huvudet? Hur kan man le och skratta över fåniga saker?

Hoshino slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde att hon för något alls i världen inte skulle visa någon hur hon egentligen mår. Ni vet, stolta japaner och allt det där.
Men när hon satt oss i arbete att skriva uppsats och gått ett varv runt klassen, så gick hon fram till hörnet bredvid tavlan och satte sig på huk och stirrade ut genom fönstret. En process som upprepades två gånger. Hon såg ut som ett litet barn.
När hon sedan reste sig upp och svarade skrattandes på en vietnames dumma fråga tänkte jag bara “wow”.

Låter klyschigt som fan, men hennes styrka är något jag aldrig kommer glömma. Eller hur äkta hennes leende verkar även om jag vet att hon är helt trasig inombords. Man kan väl bara säga att hon gör sitt arbete som mentor rätt. Får en att tänka över vad som är relevant och viktigt i ens liv, får en att fokusera på att göra dessa saker till ens styrka. Om man är som jag vill säga, som suger åt mig intryck och ord från människor jag respekterar bättre än en ökentorkad svamp suger åt sig vatten. Det finns såklart de i klassen som inte ens lagt märke till Hoshinos beteende, men det är enbart synd för dem. Hon är en grym person som jag hoppas ha kvar som mentor hela vägen till jul. Ja.

Mitt största misstag

Sommarlovet är nu inne på sista minuterna japansk tid. Under lovet som var har jag i stort sett tagit patent på orden “ta det lugnt”. Det har varit mycket tittande på serier, ätit mat framför datorn, gått på långa promenader, sprungit litegrann, festat till det ett par gånger – och så har jag som titeln säger, gjort mitt största misstag.

Det är kanske känt i min vännerkrets att min hy inte är särskilt stark i solen. Vilket är en anledning till varför jag ligger på stranden med en handduk som täcker hela mig när jag “solar”, eller varför jag hellre ligger i skuggan under ett träd än ute i solen när vi är ute och reser. Jag bränner mig alltså väldigt lätt.
När man vet detta, och ändå åka till Odaiba (en konstgjord ö i Tokyo) för att hänga lite på stranden med ett par vänner UTAN att smörja in sig så kan man ifrågasätta om det inte är mer än min hy som blivit bränd med åren.

Nu låg jag som tur var inte i bikini, utan vi satt mest på en gräsplätt hela tiden. Jag satt i skräddarställning med solen från vänster, vilket betyder att mitt vänstra lår och vänstersidan av mitt högra ben blev jättebränt. Likaså blev min vänsterarm mer bränd än min högra. Ansiktet åkte på en hel del också.
Att komma hem från stranden och se sig själv i spegeln efter en hel dag i solen utan solskydd var kanske inte den bästa peppningen till en klubb-utgång som skulle vara fram till efterföljande morgon. Men jag drog på mig ett par leggings för att skydda skinnet, och hade hela kvällen på mig en långärmad tröja även om det blev fruktansvärt varmt. Det skyddade ju från att folk kom åt det brända i alla fall.
Som bilderna visar hade jag shorts på mig den dagen.

När jag vaknade senare den dagen och skulle kliva till frysen för att hämta lite kylklabbar höll jag på att ramla ihop. Skinnet på högra benets vänstersida var så bränt och i hoptorkat att foten inte kunde röra sig. Det blev att hoppa till frysen och jag tänkte faktiskt “varför inte bara döda mig på en gång?”, för jag blev verkligen illamående av smärtan. Mina armar har dessutom varit fulla av små-små vattenblåsor som gör något så djävulskt ont att vidröra, men de gick sönder bara man petade på dem. De fick mig att tänka på ödlor. Ett par sekunder hade jag “roligt” åt att ha sönder blåsor, innan det slog mig att infektionsrisken ju lär vara ganska stor. Då slutade jag.

Sedan jag vaknade den dagen, torsdags, har jag hållit mig inomhus. Bortsett från den kväll jag gick till en affär i närheten för att inhandla proviant för helgen som skulle komma. Och ett par andra kvällar. Idag märkte jag att mycket av det brända lagt sig, det mesta av blåsorna är borta, och jag har i 1,5 dag kunnat stå och gå rakt så jag tog en sväng till ett McDonalds som fick bli dagens mat och pluggställe. Men jag har inte varit ut på dagtid sedan i onsdags för att skydda hyn. Just nu känns mitt högra smalben som ett enda stort blåmärke ungefär. Men jag hoppas att det ger med sig.
Enligt sökningar jag gjorde när jag upptäckte mina blåsor, och svedan på högra smalbenet så är den här sortens skada en svag grad två-brännskada. Bildsökningen på det var kanske inte det roligaste jag sett i mitt liv.

Den här helgen som jag då spenderats inomhus hade jag faktiskt planerat ta mig till Yokohama, en hamnstad strax söder om Tokyo som sägs vara som ett Tokyo fast med 20 miljoner färre folk, lite mer havslukt, och främmande för mig eftersom jag aldrig varit där. Men det får bli en annan dag.
Som en avslutande parentes kan man väl fastslå att om jag någonsin kommer dö av något som inte är av ålder så är risken ganska stor att det är hudcancer. Så nu kör vi, solskydd dygnet runt!

3 sekunder i rampljuset

Eftersom det senaste inlägget jag skrev för snart pinsamma 2 veckor sedan handlade om hur jag blev statist i ett program som går på TV i Japan, kör jag vidare på det och berättar lite om det.
Jag har nu lite mer kött på benen och kan meddela att programmet pågått i ungefär ett halvår, vilket betyder att de har en budget som duger åt ungefär 5 minuter i TV per vecka. Vilket i sin tur betyder att scenen jag var med i väl kommer vara ungefär en sekund. Om de ska ha med de olika vinklarna de filmade med så blir det tre sekunder.

Hur litet programmet än är eller hur lite vi statister syns i TV är ju för mig ganska irrelevant eftersom jag inte har något intresse av att synas i TV om det inte skulle vara bowling-, eller intresse-relaterat. Det viktigaste för mig var att få vara på en plats där någonting skapas. Att få se skapelseprocessen av något tycker jag är otroligt givande. Jag tittar till exempel hellre på en artist som målar, än på tavlan hängande på väggen efteråt. Det är så jag som bäst kan uppskatta verk, när jag fått se vad som ligger bakom. Ansiktsuttryck eller kroppsspråk bakom penseldrag, kameravinklar och idéer. Och kanske framför allt tiden.

Vi kom till studion, i form av ett hus de antagligen köpt, klockan 11 på förmiddagen. Stationen var Meguro, en station jag alltid velat gå av vid men aldrig haft något ärende till. Huset ligger 6 minuter från stationen med skådespelar/sånggrupp/känd människa-tonade rutor-minibuss (med grymt sköna säten). Det var en trevlig åktur. Jag samtalade med en ryska hela vägen, hon hette inte Olga.
Produktionen var i full gång när vi kom och vi blev ombedda att sätta oss ner för att vänta. Och tur var väl det, för vänta fick vi. Men som sagt, det är inget jag klagar över. Jag observerade allt från skådespelarna till assistenten som fläktade deras ansikten, till bordet i seriens vardagsrum som var mycket fint med små kakel.
Efter 1,5 timme sittandes på en pall var det vår tur. Scenen vi skulle göra var en grillning där vi 4 statister var parets gäster. När kameran var igång och jag tog upp besticken som legat ute i solen väldigt för länge fick man bita ihop så gott det gick. Gästernas roller i programmet var att sitta vid bordet och bli serverad mat, äta litegrann och sedan tacka för inbjudan när värden höll sin välkommen-skål. Engelska och japanska blandades ganska fritt hela tiden. Över lag en rolig förmiddag ute i det friska, och för första gången på väääldigt länge satt jag i en utemöbel med gräs under fötterna. Något jag saknat extremt mycket i sommar.

Att för första gången få se en produktion inom TV-branschen var som sagt intressant. Ett program med 5 minuters avsnitt låter löjligt, men arbetet de lägger ner för att färdigställa dessa fem minuter är ännu löjligare. När vi kom vid 11 hade de redan filmat i flera timmar, och skulle fortsätta även efter det att vi blivit skjutsade tillbaka till stationen. Lite bilder:

Sista bilden är på en pudding vi fick medan vi väntade. Min var jordgubbssmak. I ett äggskal. Japaner, japaner.

Två av de andra statisterna var förresten också svenskar. De skulle till en glassbar efteråt och jag hakade på. Man tog en bägare och hade själv i mjukglass, frukter och önskade toppings innan man fick bägaren vägd och betalade efter priset. Jag har aldrig förr betalat 60 kr för mjukglass. Men då var det i och för sig både mango, choklad och jordgubbsvariant. Med färsk kiwi och tärnad honungsmelon. Ingen bild på det dock men eftersom baren ligger ungefär 24 sekunder från min skolas dörr finns risken att jag slinker in där igen någon mer gång.

Eftersom jag har varit så usel på att skriva under mitt lov kan jag lova att jag kommer skriva minst ett till inlägg innan skolan börjar igen på måndag. Antagligen ett inlägg, eller kanske stycke, om mitt sommarlov, som är en ganska dyster historia eftersom jag inte gjort så mycket. Visst är jag bra på att ge höga förhoppningar?

Japan och random

Random, engelska ordet för oväntat, konstigt och slumpartat. Det är ett ganska bra ord för att beskriva Japan egentligen. Eller Tokyo. En måste komma ihåg att bara för att det händer konstiga saker i Tokyo betyder det inte att hela Japan är konstigt. Bara att Tokyo har några miljoner människor för mycket, kanske. Men jag klagar inte. För mig är random bra. Det är sånt som leder till 5-timmars fika med svincoola koreaner, eller till nya vänner att härja med på karaoke. Eller så kan random vara nyckeln för mig att medverka i ett japanskt TV-program.

Innan ni breder ut era vingar och skriker ut till världen att jag ska vara med i en galen japansk game show där jag ska forma min kropp efter tetrisfigurer, så måste jag bränna upp vingarna fort som fan genom att säga att min uppgift mest troligt i så fall kommer vara att jag i ett par timmar under inspelningen står och ser utländsk ut, mer än så vet jag inte. Jag kommer mest troligt inte ens säga något.
En människa jag träffat inom Borderless Tokyo har någon bekant som är TV-director, som söker ett par utlänningar till sitt program. Så min bekanta mailade mig och ett tiotal andra personer för att höra om någon av oss var intresserad, och jag fick det att låta som om att jag har en lucka den dagen (som om inte varenda dag är en lucka nu framöver, eftersom jag igår gick på sommarlov...) och att jag kunde offra ett par timmar åt att visa mitt face i den japanska TV-rutan.
Så jag har delat mina kontaktuppgifter till min bekanta som i sin tur ska skicka vidare dem till sin vän, och om den inte redan hittat någon som fyller en av rollerna som utlänning så får jag vara med i TV. Hurra. Jag hoppas det blir av, har inte varit i rutan sedan jag som barn sprang in i pappas famn när han vann Les Lion i Norrköping. Jag sitter just nu och drömmer mig bort till ett program där jag sitter med i en panel bredvid mina favoritskådespelare/artister och diskuterar genus på felfri japanska. Det hade varit något det. Lite bättre än direktionerna “stå och se utländsk ut”. Men ja, nästa gång kanske...

Josefin

I hela mitt liv har det i stort sett bara varit lärare som tilltalat mig vid fulla namn. Resten har sagt Jossi. Josse eller ännu värre jossan är för gräsliga för att användas på någon som jag. Visst, i fotbollslaget där vi var tre Josefin(e) som alla kallades Jossi(e) blev jag helt enkelt kallad Herman, lika väl som en av de andra också fick efternamnet som tilltalsnamn, allt för att undvika förvirring på planen. Jag är har aldrig varit en Josse, jag har aldrig varit en jossan, jag är en Jossi. Punkt.... Trodde jag.

För några veckor sedan fick jag mig ett nytt smeknamn. Med japanska bokstäver blir det Yose, men i svenska skulle det kunna skrivas som jåse.  Inget dubbel-S.
Jag var och bowlade en kväll med några kompisar och bekanta, och eftersom de övriga i gänget hade namn med två stavelser (Sara, Yuri, Yuki, Gishi, Hiro) kortade de även ner mitt namn, till alltså Yose. Sedan dess har det bara varit dessa två nya bekantskaper (Gishi, Hiro) som sagt Yose till mig, men igår när vi hängde i Tokyos gigantiska park, Yoyogi, och träffade ännu fler nya människor som hade problem med att höra eller säga Josefin korrekt och Jossi blev till “Yoshi”, så drog jag till med Yose. Sen råkade jag hamna på karaoke med dessa 4 nya människor och fick hela natten lång bli kallad Jåse, vilket gör att jag ändå känner mig bekväm med det.

Det har väl att göra med att japaners och svenskars o:n uttalas helt olika. Svenska o:n är klarare och lutar mer åt ett u-ljud än japaners (eller engelskans för den delen). Jåse är mycket annorlunda mot Josse. Punkt.

Eftersom att det känns lite konstigt att skriva ett inlägg bara om hur jag tilltalas slänger jag in lite bilder från gårdagens parkhäng, och från en festival jag råkade vandra rätt in i igår på väg till en konst- och fotoutställning där Ryoma hade äran att hänga upp en av sina bilder. Det var längesen jag visade bilder, dessutom. Förlåt för att kvällsbilderna är så mörka, men ja, det var kväll.

Ovanför har ni min bild, på Ryomas bild, som hängde på utställningsväggen. Nedanför har ni en snubbe som kollar portfoliepärmar, och den uppslagna pärmen ni ser är Ryomas.Vattenkrig i mörkret innebar även lite vatten på min kamera. Men den lever!Luftgitarr på karaoke är ett måste. På bild är det Yutaka som levererar.En snubbe som inte är rädd för att posera framför kameran. Och som bjöd mig på karaoken. Snäll person.

Slår på stort idag och ger er även en film från festivalen för att ni lättare ska först känslan av förvirring när man kommer ut från Shinjuku station, höghusens metro, och ramlar rakt in i en sjukt gammal traditionell festival från Japans ö i söder, Okinawa. Detta var väl dock lika mycket promo som tradition.

Ett litet tillägg om hur jag tilltalas här. Koreaner har inte f-ljud i sitt språk, så alla koreaner säger Josepin. Det är ganska sött. Som jag.