Det japanska språket #3

En outlovad tredje del i Det japanska språket-serien (sedär, nu har det blivit en serie!), denna gång om ett par relaterade ord (kanji) jag kan tycka är bra att fundera över.

1. yome-san　嫁さん
Detta är ett gammalt ord för “fru” och det används idag mycket mer sällan än förut – då det var standard. Varför? Därför att tecknet består av dessa två tecken:
女 – kvinna
家 – hus
Att det inte används lika mycket idag är såklart ett steg framåt, men det faktum att det fortfarande används tycker jag fel, enkelt sagt.
Min lärare på Högskolan Dalarna introducerade detta ord för mig för två och ett halvt år sedan.

2. danna 檀那
Ett ord jag ärligt talat nästan blev golvad av när jag fick veta att det fortfarande är i bruk. Det betyder “man” som i äktenskap och det är i den kontexten men använder det till. MEN det betyder även “mästare”, “ägaren av huset”, och man använder det när man adresserar män av hög rang.

檀　cedar, på engelska. Ett träslag man ofta använder i Japan när man bygger hus.

那 “var”, “vad”.
Varför jag blev så förvånad över att höra det idag är för att den första gången jag kom över det var när jag läste boken “En geishas memoarer” (finns även i film, kan rekommendera båda!). En geisha är en kvinna som är tränad i sång, dans och det klassiska japanska instrumentet samisen för att kunna underhålla rika män medans de dricker sig glada. Det bästa som kan hända en geisha är att få en danna. Det vill säga en man, älskare, som betalar för hennes kläder, utbildning och allt hon behöver för att sköta sitt jobb.
Denna boks historia utspelar sig runt 1940-talet. Och här är vi idag, 70 år senare. Jag känner för att önska världen ett ironiskt grattis. Grattis.

Morgontåget

Video från dagens morgontåg. Med nästkommande tåg var jag den som blev inknuffad sist, det där med fötterna och väskan höll på att inte fungera. Dörrarna behövde sedan även hjälp för att öppnas...

Bös

Bös är ett ord svågern, tjuren från västkusten, Martin introducerat till mig. Det kan nog förklaras som “smått och gott” eller “ditt och datt” på vanlig svenska, även om det även används till skit-objekt. “Fan vad mycket bös jag har” eller “Måste handla lite bös” funkar lika bra. Så, lite bös:

I tisdags efter skolan var jag till bowlinghallen och körde igenom 4 serier. 243, 237, 144, 234. Vad 144 gör där? Jag har, åter igen, ingen aning. Det sköna med dessa siffror är inte att de är höga, utan att jag förtjänade dem. Min teknik satt där den skulle förutom i tredje serien, jag är fortfarande osäker på vad jag sysslade med där. Jag ville spela mer efter dessa serier men efter att jag singlat slant och den landat på “gå hem” hade jag inget annat väl än att packa ihop och gå hem.
Något jag nog glömt säga är att jag “lurar” bowlinghallen på ett skåp. När mina klot ligger i sina väskor går de inte in i mitt skåp, men när jag tar ur kloten och lägger dem bredvid varandra med de tomma väskorna ovanpå kan jag med en liten kroppsknuff få låset att klicka. Det spar mig ett par hundra kronor!

Det har kommit en ny medlem i huset jag bor i. Atsushi heter han. En 27-årig japansk man från Japans norra ö, Hokkaido. Han arbetar/söker jobb och är otroligt behaglig att lyssna på. Hans röst ligger bra i luften liksom. Han känns som en bra snubbe, jag är glad att vi har fått en mer social japan i huset. De andra är inte osociala – bara mindre sociala. (Diplomaten har talat.)
Just det där med röst har jag tänkt mycket på det senaste. Med alla (jävla) vietnameser och nepaleser i klassen har jag blivit otroligt kinkig vad gäller röster. Deras språk håller bara en ton rakt igenom, det låter ofta mer som oljud än språk. Jag blev inte positivt överraskad när jag kom till skolan i tisdags och vi fått tillökning med 3 personer i klassen. 3 vietnameser. Det klingade inte gott någonstans, bokstavligt talat. Min irritation över dem är egentligen inte språkbelagd, i Vietnam misstänker jag att de i klassrummet har en standard att “kan du svaret – säg det”. Mäkta irriterande.

Jag ska skriva en text till Blueberry, företaget som hjälpt mig organisera den här resan. Det ska vara en text som får andra att göra samma sak som jag. Texten ska sedan läggas upp på deras hemsida och som tack för hjälpen får jag 500kr (eller snarare att jag betalar 500kr mindre vid nästa betalning). Kan tänkas vara piece of cake eftersom jag skriver i den här bloggen, men det är otroligt annorlunda att skriva för nära och kära, och att skriva för alla. Jag har haft den här “uppgiften” i huvudet i 3 veckor nu och inte kommit längre än att jag skrivit en inledning. Hur mycket har jag inte skrivit i bloggen senaste 3 veckorna?

Nu i dagarna får jag nog min tusenlapp från skolan för att jag höll 100% närvaro förra terminen. Om jag kommer kunna ha det den här terminen också återstår att se. Jag ska göra mitt bästa.

Jag har som tidigare nämnt bytt tåg. Detta är billigare, och därför extremt mycket mer packat med folk. I två dagar nu har vi fått hjälp från personalen på perrongen att trycka in oss i vagnarna. Rutorna har varit våta av kondens och det känns likadant som när man står längst fram på en konsert, tappar en balansen är det lugnt för det finns ett par hundra som håller en uppe. Tappar alla balansen är det kört.
Idag vid en station var det en man som ramlade när han klev av på grund av trycket från folk bakom sig. Givetvis var ett par personer snabba med att hjälpa honom upp.
Tricket att få dörrarna att stängas är att få väskan och fötterna innanför dörrarna, då kommer kroppen lätt in. Med lite hjälp då såklart.

I söndags var jag iväg till ett nöjesfält i närheten av Fuji-san. Tanken “människan är fan bra liten” slog mig inte bara en gång. Fuji-san kan vara något av det vackraste jag vet i naturväg. Det är egentligen bara en vanlig vulkan med snö på toppen, men ja, det är något speciellt över det. Jag slänger upp lite bilder från den turen med nästa inlägg, jag har nu en läxa att göra och ett 50-tal ord att plugga. Ska först göra lite äggröra med hackad lök och svamp i.

Skolbänken

“Jag klarade tentan! Jag får fortsätta i samma klass! Jag klarade med god marginal! Jag vill lära mig mer så att jag nästa gång kan gå upp ett par snäpp och bli bäst i klassen!” Ungefär så tänker jag nu.
60% rätt är vad läraren anser OK, men jag misstänker att hon tillåtit folk som presterade under det stanna kvar i klassen ändå av olika skäl. Jag fick 70,5% med vad som känns 20 småfel. Fel som att glömma skriva frågetecken (i mitt fall 3st), eller skriva nekkutai istället för nekutai. Kyu istället för kyuu. I ett ord hade jag där jag skulle skriva med katakana blandat in ett tecken med hiragana, varför? Jag har ingen aning. Det viktigaste är i alla fall att jag klarade mig.
Det var en skön känsla att gå in i klassrummet och se alla igen, få komma igång igen. Kastades rätt in i att bara dagen efter få ett kanjiprov, och en läxa dubbelt så stor på samma tidsspann som annars.

Även om jag går runt med tankar som den sistnämnda ovan har jag även återgått till att vara helt slut när jag kommer hem från skolan. Tidig uppgång och massvis med ny information gör sitt, jag har ätit lunch och lagt mig för att vila en stund, för att sedan när jag vaknar ironiskt nog inte ha energi till något. Igår somnade jag i köket under våran kotatsu. Kotatsu är ett bord med ett värmeaggregat under sig, och en filt mellan bordsskivorna. Det blir otroligt varmt och mysigt för benen, men eftersom allting utanför kotatsun är svinkallt kröp jag under med axlarna också när jag kollade på TV – och somnade.

Jag ljög i tidigare inlägg vad gäller temperatur ute just nu. Det ligger runt 3-10 plusgrader. Men det är kallt nog så det räcker det, eller hur?

Sorosoro...

...Är ett ord som används när något händer eller man ska göra något väldigt snart. Oftast används det när man ska gå hem, den svenska motsvarigheten är nog “Nääe, om man skulle ta och bege sig hemåt?”.
Men just nu för mig är det sorosoro slut på jullovet, sorosoro tillbaka till pluggrutinerna och sorosoro få veta hur det gick på förra terminens sluttenta. På tisdag börjar jag, jag ser fram emot det. Ska bli kul att se om vi får någon ny i klassen eller om vi förhoppningsvis tappar några som inte hör hemma hos oss, nivåmässigt. Eftersom jag sorosoro ska sova drar jag bara igenom lite kort vad jag gjort och tänker på väldigt snabbt.

Det har varit några välbehövda veckors vilande där jag mest kollat på film eller serier, ätit god hemlagad mat eller besökt nya platser. För att vara jag har jag även shoppat en del så jag ska ligga lite lågt på den fronten framöver, så länge det inte handlar om tights. Man kan inte ha för många tights när det är vinter.
Vad jag ska göra dessa två kommande lediga dagar är jag inte helt 100 på, men imorgon ska jag eventuellt med Haz och hennes klasskamrater till ett nöjesfält ett par timmar bort med buss. På måndag är det enda inplanerade ett gymbesök och plugg, jag måste gå igenom det sista vi gick igenom innan lovet och se över lite kanji.

Nudå, en väderleksrapport kanske? Det har snöat ett par gånger hittills, första gången var på juldagen vilket var mycket passande med vårat besök till Omotesando Hills som jag skrev om tidigare.
Senaste veckan har kylan kommit, det vore nu idioti att ta en promenad eller joggingtur utan att skydda halsen. Exakt vilka grader det förhåller sig kring just nu vet jag inte, men jag skulle tippa på att det ligger runt 0-gradigt. Ingen frost.
Solen går upp kring 7 och ner ungefär 18. Det är skönt.

Jag äger nu mer en cykel, som jag köpte av Adrian som åkte hem efter tentan. Jag kommer byta tågstation att åka från som ligger 10 minuter bort med cykel, vilket spar mig 300kr per månad, pengar som kommer gå åt till gym.
Det är lite lustigt att vara en större del av vänstertrafiken än när man promenerar, det känns lite rostigt att behöva bry sig om skyltar igen, speciellt när många har någon text på sig som jag inte förstår till fullo.

Anledningar till att plugga ett språk må vara löjliga ibland, men de är för många för att ignoreras.

Min Jacka + Mitt Nyår

Jag började min nyårsafton med att möta upp med Tobbe och Yuri för lite shopping i Shinjuku såhär i readagarna, en vinterjacka var prio ett men innan jag fann den hann jag inhandla ett och annat vettigt plagg. Jag hade ögnat en jacka från Benitton eller vad det heter, Benetton kanske, som var ypperst praktisk eftersom man kunde ta bort dess varma foder och således även ha en jacka för vår och höst. Anledningen till varför jag behövde en månads betänketid är att den hade en prislapp på över 2300kr på sig. Men så när jag gick omkring i en annan affär hittade jag en liknande jacka för en prislapp på dryga 550kr. Jag provade direkt, den passade direkt, jag ville köpa direkt. Kassörskan drog blipparn över mina streckkoder och sa sedan “Den här jackan är det 50% rea på, godkänner du att jag reducerar priset?”. Jag blev rasande, visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag stack till närmsta mack och gjorde mitt köp, återvände till affären och hällde bensin och satte eld på bänken samtidigt som jag vrålade mitt “Det gör jag FAN inte!”...
Eller så gick jag ner i split samtidigt som jag sjöng fram mitt “Givetviiiiis gör jag deeeet”.
Vilket som är sant lämnar jag till er att fundera på, men jag gick i alla fall därifrån med en vinter/vår/höstjacka rikare och kunde med glädje släpa runt på en bufflig orange påse resten av shoppingrundan.

Närmare kvällen mötte vi upp igen, denna gång i Taka-da-no-baba (samma station som min bowlinghall ligger), och denna gång med fler personer, Yuri bjöd med ett par av sina vänner. Så vi var två svenskar, en tysk och tre japanska kvinnor som styrde vår väg mot en suki-yaki restaurang. Sukiyaki är vad jag åt med Ahram i mitt första inlägg om henne. Man har en, typ, kastrull med sås i som står på en platta på bordet. Sen får man ingredienser att själv lägga i, ett ägg som man kläcker i en liten skål, och så doppar man ingredienserna i den kokande såsen tills det blir färdigt, doppar det i det råa ägget, och så äter man det.
På restaurangen hade vi ett par mycket trevliga timmar där vi alla åt tills vi storknade med en och annan öl till det.
Vi styrde sedan vår kos hitåt:

Yasukuni-templet, ett tempel man besöker specifikt för att hedra de som givit sitt liv åt Japan, framför allt i krig.
Här står jag och poserar framför portarna:

När vi kom till templet hade vi en god timmes marginal, så vi gick till närmsta 7-eleven där vi inhandlade lite alkohol som vi sedan tog med oss till de närmsta bänkarna vi kunde hitta. Jag improviserade med kameran:

När vi återvände till templet var portarna öppna och matstånden längs vägen otroligt lockande. Jag åt tako-yaki (bollar som innehåller hackade grönsaker och bläckfisk).

Vi firade 00-slaget genom att stå innanför portarna, bredvid den 100-meter långa 300personers-kön till templet och skåla med en varsin flaska Smirnoff Ice, innan vi begav oss mot tåget som tog oss in till nattklubbscentrumet Shibuya.

Shibuya var galet, det var nästan skrämmande att se hur japanerna som annars är så måna om att hålla gatorna rena totalt struntade i det denna kväll, folk var kanonfulla och tjejer i för höga klackar stapplade omkring bland glasbitar. Var man än gick tog det stopp, det var bara att följa strömmen vart den än gick, och det var bara att ta emot varenda high five som delades tillsammans med ett “HAPPY NEW YEAR!!”.

Nyår i Japan kommer nog kunna vara ett av mina bästa minnen från den här resan. Om jag har chansen att vara här under ett till nyår kommer jag inte tveka. 2012 är här, jag inviger januari med att vinna en panda med godis i bowlinghallens lotteri och imorgon börjar jag gymma.

Jordbävningar i Tokyo

Första dagen på det nya året väcktes jag 14.30 av min första jordbävning sedan jag kom hit. Hur det kändes? Ptja, sängen gungade ganska mysigt eftersom hela marken och huset vibrerade. Även om det var första gången någonsin jag fick känna något sådant slogs jag inte av panik, utan jag vill minnas att jag lite groggy bara klargjorde för moder jord att jaja, jag är vaken. Skalvet kändes i ungefär 10-15 sekunder och mer än rädsla slogs jag ännu en gång av hur otrolig vår jord är, som kan göra ifrån sig sådana ljud och rörelser, som människan behöver en hel kropp med alla dess nerver, trådar och organ för att göra (fast i något mindre proportion såklart). Detta var, som jag förstått det, två skalv nästan samtidigt. Det ena var en styrka av 6,8 på richterskalan medan det andra var på 7. Skalven skedde många mil ut i havet, och många mil ner i havet. Att jag kände av ett av dem är som ett chokladhjul på Gröna Lund: bara tur (eller otur).

Även om tidningar vill skapa rubriker som säljer måste jag ändå påpeka att skalven är närmare Osaka än Tokyo, vilket är mer farligt med tanke på att Osaka, till skillnad från Tokyo, inte är lika förberett på jordskalv. I Tokyo finns det resurser, stabila byggnader och parkbänkar med inbyggda värmeslingor ifall strömmen skulle gå och man skulle behöva laga mat på något. Trots att Tokyo är otroligt vackert och mäktigt med alla dess skyskrapor är det samtidigt tråkiga byggnader. Alla skyskrapor ser likadana ut eftersom de måste följa ett visst mönster för att vara stabila mot jordbävningar. Många andra storstäder i världen kan låta arkitekterna få fria händer när de designar sina skyskrapor, men inte i Tokyo.

Så även om Aftonbladet och Expressen i framtiden skulle skriva löpsedlar om sådant här är det inte värt att bekymra sig förrän man har bättre källor med mer information, om det inte skulle vara en uppenbar katastrof som skett, då kan nog till och med dessa tidningar få korrekt fakta från andra journalisters arbete.

Det japanska språket #2

Den tredje och svåraste delen med japansk skrift är de tecken som är hämtade från kinesiskan, i japan kallat kanji. Det är den första skriften som användes i Japan, i alla fall utav de som används idag. I grunden kommer tecknen från målningar, jag har fixat fram en bild med lite exempel:

Som ni ser finns det en spalt med “KUN” och en med “ON”, det är kort för kunyomi och onyomi, vilket i sin tur kan översättas till “japanskt läsesätt” och “kinesiskt läsesätt”. Och det är där det börjar bli krångligt eftersom tecken ofta har mer än ett sätt att kunna läsas på, och det ändras beroende på om och vilket tecken det har bakom sig. Jag kan ta ännu ett exempel, tecknet för 1)storebror och 2)lillebror: 

ani | 兄 | kyou
otouto | 弟 | dai

Till vänster står kunyoumi, vilket är hur tecknet skulle läsas om det stod där själv. Till höger onyoumi, vilket är hur tecknet läses tillsammans med ett annat tecken. Om man sätter ihop dessa två blir det alltså kyoudai, vilket är ordet för syskon. Det finns även en kvinnlig variant på syskon utifall man bara har systrar, men man använder oftast kyoudai, även om man har syskon av båda kön. (...)

När man skriver kanji är det även viktigt att man skriver strecken i rätt ordning. Eftersom alla skriver efter samma mall är det lättare att tyda tecknen när det är slarvigt skrivet, eller i skrivstil. Så det första jag gör är att lära mig streckordning, sedan försöker jag få in en bra balans i tecknet när jag skriver, och sedan går jag in på att lära mig dess betydelse och vanliga ord det förekommer i. Det hela är en lång tidsprocess som egentligen aldrig tar slut. Kanji är en färskvara, japaner som inte skriver mycket glömmer ofta hur man skriver dem även om de kan läsa och som utlänning och ny till det bör jag lägga ner tid varje dag på att gå igenom kanji jag lärt mig för att det ska fastna.

Det är inte samma sak att förstå ett kanji och att kunna läsa det. Mer avancerade tecken än de skrivna ovan är ofta i hopbyggda genom att ta delar av andra tecken. Så ofta när jag inte kan läsa ett tecken eller ord går jag in på tecknets detaljer och försöker tyda det på så vis. Det är svårt, men det funkar ofta, tror jag. Just nu besitter jag kunskapen att förstå kanske 200 tecken eller så, men jag kan skriva runt 100. En medel japan (och kines) sitter på 10.000 tecken. För att kunna läsa en tidning krävs 2,500-3,000 tecken. Så om jag kommer vara nöjd här efter 1 års studier där bara 2 lektioner i veckan är ämnade åt kanji? Absolut inte, men kanji är något man kan plugga på egen hand var man än befinner sig. Därför anser jag det inte vara viktigare än någon annan del i språket, bara för att det är svårare. Inte heller anser jag det vara mindre viktigt bara för att jag kan plugga det i Sverige också.

Så om vi har två lektioner i veckan åt kanji, jag var tvungen att kunna läsa och skriva hiragana och katakana innan jag kom hit – vad gör vi då på lektionerna?
Vi lär oss att prata. Vi går igenom olika sätt att säga saker, som skillnaden mellan att plugga (just NU på sekunden, när jag pratar) och att plugga (som i sysselsättning, istället för att arbeta). Vi lär oss ord. Japaner måste nog vara bäst på att skapa ord för ingenting, bara för att de tycker det är smidigt att ha till exempel:

• Olika räknetal beroende på om det lever eller inte, om det är i fast eller lös form eller vilken form ett objekt har. I Sverige säger vi en penna, en boll, en öl. I Japan har de olika ord för varje sådan “en”.
• Ord för att riva ett papper eller riva ett klädesplagg är lika lite samma ord som att ha sönder en stol och ett glas.

Inte minst lär vi oss grammatik. Jämfört med kinesiska som är mer eller mindre totalt fritt från grammatik har japanskan ganska mycket utav det, dock inte som skolans spanska grammatik som kedjas kring att böja verb, utan vi lär oss att böja meningar. Att skapa substantiv, ackusativobjekt och allt vad det kan heta på svenska.

Och just det, det finns formell och informell japanska. Man använder alltid formell japanska till personer som “står över en själv” i rang, det vill säga till de som är äldre än en själv, till de som jobbat längre än en själv på företaget och framför allt till ens lärare. När min lärare fick veta att vi säger våra lärares förnamn i Sverige fick jag nog höra det renaste och ärligaste samt längsta “EEEEEEEEH?” jag hört sedan jag kom hit. Jag vet inte vad mina lärare här heter i förnamn ens.
När jag träffar nya personer använder jag alltid formell japanska, men jag brukar snabbt övergå till informell just för att det är en vänskapligare känsla och om de skulle bry sig om det är de inte personer jag vill lägga ner tid på.

Wow, inlägget lider mot sitt slut. Det fanns till och med mer att skriva än jag hade tänkt mig. Jag hoppas det inte känns för utdraget.  Jag är glad för eran skull att jag valde att dela upp detta i två delar...