Hej

Jag är mitt uppe i mina bästa veckor vårlov just nu. Jag gör Tokyo med Sofia och Sanna, på ett effektivt men avslappnat vis. Vi har sett staden från hög höjd, kollat in Tokyos äldsta tempel, avnjutit risbollar i parker och varit på animeringsföretaget Ghibli’s museum. Och mycket mer då men jag orkar inte sitta och skriva ner allt såhär.

Vi är inte ifrån varandra många sekunder i och med att vi alla sover i mitt rum på 7 kvadratmeter, men efter en havregryns- och bananfrukost med ett kokat ägg på sidan klarar vi oss helt OK utan att sparka på den förste av oss som somnar.

Hej.

En helt ovanlig torsdag

Igår, torsdag, var en sån där dag då jag var på väg till cafeet för att plugga. Men jag var aldrig mer än på väg utan stannade på mitt rum hela dagen. Så när Ahram hörde av sig på kvällen och frågade om jag ville hänga med ut och ta en bit mat och sedan köpa en madrass tillsammans tackade jag efter en titt i plånboken ja. Vi gick till ett ställe jag alltid velat gå till, i närheten av den närmaste mataffären. Beställde in en varsin öl, friterad kyckling, caesarsallad och en tallrik med rå bläckfisk och tonfisk som vi doppade i soja och wasabi.
När vi kände oss mätta gick vi för att inhandla våran madrass. Eftersom vi båda får besök som avlöser varandra var våran plan att köpa en tillsammans för att få ner kostnaden, men då jag sen fick veta att hon tänkt använda den ovanpå sin sängmadrass drog jag mig ur. Jag vill inte betala för något bara hon kommer använda hela tiden, så vi kollade bara priser och bestämde oss för att köpa varsin. Så vad gör man när man inte har en Futon (madrass) att köpa? Man går till en bar som jag hade sett ut och velat prova! 
Den här baren var en dart- och spelbar. Men eftersom männen vid darttavlorna var så pass avancerade att de hade sina egna pilar valde jag att inte utmana dem. När vi betalat och skulle gå pratade vi litegrann med bartendern. Eftersom jag och Ahram pratar engelska med varandra blev han imponerad över att jag kunde prata japanska och frågade hur många år jag varit här. Hans tappade haka när jag svarade 5-6 månader är alltid en schysst ego boost. Nu tänker jag på honom som “den söta bartendern”.

Vi bestämde oss för att gå till en bar vi passerat på vägen upp som jag tyckte verkade nice men Ahram tyckte såg lite död ut. Hur som helst återvände vi och kom knappt innanför dörren för att den lilla baren med 4 bord och ett 20-tal personer inte blockerade ingången så väl som alla instrument som var placerade rätt innanför dörren. Det fanns en keyboard, en bas, 4-5 gitarrer och en låda (cajón) folk turades om att sitta och slå på. Tre män stod/satt vid ett par mikrofoner med en varsin gitarr om halsen. En man satt med en låda full med munspel på bordet bredvid sig.
Vid första anblicken var det en fullproppad bar – men folk makade på sig på soffan och gav plats åt oss där egentligen ingen plats fann. Så helt plötsligt befann vi oss delandes på ett bord med främlingar som alla verkade kunna spela instrument och/eller sjunga.
Folk turades om att framföra covers så väl som egna låtar och vi blev tillfrågade om vi ville spela eller sjunga något (jag har aldrig någonsin önskat så mycket att jag kan spela gitarr) men vi tackade nej och jag njöt istället av varje framträdande. Många var riiiktigt duktiga. Rätt var det var tog de två ägarna till baren (gifta, som jag förstod det) och en av männen med gitarrerna plats vid mikrofonerna och framförde en hysteriskt vacker version av någon låt som jag inte kan komma ihåg namnet på men jag misstänker att det är Beatles. Hela situationen var så unik: En man i kostym som spelade gitarr bredvid en kvinna med en ljuvlig röst – och en make med bulldogsskinder och flaskbottenglasögon som sjöng stämmor. Det var så vackert att jag blev tårögd och för (typ) andra gången i mitt liv tappade jag hakan.

När 23:00 närmade sig rundade de av och först DÅ förstod jag att detta inte var en tillfällighet, utan att vi traskat rätt in i någon form av klubbaktivitet. Som är tre gånger i veckan, kollade jag upp. Mannen som haft munspel i högsta hugg under kvällen tog fram en ukulele och började lära Ahram lite grunder eftersom Ahram nämnde att hon tar gitarrlektioner. När hon gav upp efter några minuter gav han den till mig. Som inte har ett uns av sådana rörelser invanda som krävs för att få ett avslappnat ljud på stränginstrument. Jag har ju aldrig spelat ackord på gitarr till exempel. Och en ukulele är ju MINI-mini! Men efter tio minuter satt de tre grundackorden och han sa att det var de tre som spelas om och om och om igen på Hawaii, att jag nu skulle kunna vara i stånd att spela flera tusen låtar. Jag tror honom! Det var sedan roligt hur han ville visa övriga i baren hur “bra” jag kunde spela och sade hela tiden “det där lärde hon sig på TIO minuter?!”.

Jag har funderat på det förut när jag befann mig i Sverige att jag ska börja ta gitarrlektioner igen, kanske är dags att göra slag i saken. Och jag kanske skulle ta och köpa en ukulele också...

Får jag lov?

Jag får lov!
En hel månad av ledighet väntar mig med start för 7 timmar sedan! Vi avslutade terminen med en tenta på hela boken. Jag var mycket nära att missa den och hade gjort så också om inte min kropp hade haft en inbyggd väckarklocka till såna här tillfällen.

Tentan täckte kanji, grammatik, ordförståelse samt läsförståelse. Vi hade två timmar på oss totalt. Efter en timme hade jag gjort allting och lät följande 15 minuter gå åt till att kolla igenom mina svar grundligt. Och sedan ändå stanna kvar tills tiden rann ut, eftersom jag satt vid min vanliga plats innanför Tobbe. Jag ville inte störa honom genom att be honom resa sig så att jag kunde gå ut.
Jag vände och vred på verb som jag aldrig gjort förut (eftersom jag inte varit kapabel till det), och satte nästan alla kanji. Ironiskt nog kunde jag skriva tecken som 試験, men gjorde fel på andra tecknet i det här ordet: 来年 (som är ett BETYDLIGT lättare tecken!). Så jag vet redan här och nu att jag har minst ett fel. Risken att jag inte klarar provet är dock mycket låg. Jag gick ut ur klassrummet med en känsla av att vara bäst, en känsla man inte får ha som varken svensk eller japan.

När jag nu har tillbringat 4-5 timmar varje dag den här veckan åt plugg känner jag mig inte helt slut eller trött på att studera. Tvärtom så känner jag för att fortsätta och plugga mer, helt enkelt för att jag inte kan VARENDA ord som står skrivet i den här boken. Man kan tycka att det låter överflödigt eller onödigt eftersom jag redan avklarat boken, men eftersom innebörden att kunna prata ett språk flytande för mig innebär att jag gör det utan några som helst svårigheter och med ett brett ordförråd har jag fortfarande lång väg att gå innan jag kommer känna mig nöjd med den här boken. Jag ogillar att inte förstå ett japanskt ord, kolla upp det på engelska och tänka “jahaa!”.

Med detta i tankarna tar jag och sätter på micron på ugnsvärmning, medans jag förbereder fyllda paprikor. Det är fredag, imorgon är det lördag och efter det kommer söndag. Resten kan ni!

En helt vanlig tisdag

Jag har haft vad jag hoppas var min sista lektion med "Måndagsläraren”. Den enda utav mina lärare jag inte kan namnet på. Hon är inte otrevlig, tvärtom mycket underhållande, lättsam och rolig. Men hennes lektioner tar död på en ibland, just för att de ALDRIG sticker ut. Samma dravel om och om och om och om igen. Litet utav en paragrafryttare när det kommer till lektioner, kan man säga. Inte som Aoyagi-sensei (nej, inte Miyagi) som kan låta en halv lektion gå åt till att diskutera EN ENDA fråga, enbart för att hon inte vill släppa frågan så länge den som frågade inte förstår korrekt. Hon är en sann lärare som jag inte kommer ha mer, tyvärr. Men jag fick hennes visitkort så att jag kan höra av mig om vi ska hitta på något någon kväll.

Nå, det jag som hastigast ville dela med mig av var min mat idag. Jag lagar ju ändå mat varje dag, ibland även intressanta saker, men jag skriver sällan om det.
Dagens lunch: En baguette med vitkål, camembertost, kokad broccoli, stekt ägg och japansk majonnäs.

Middag: Risotto innehållandes kokad broccoli (igen), tärnad morot, bacon, shitake och purjolök. Kryddad med basilika, oregano och paprikakrydda.

Efterrätt: Antagligen en chokladmuffins på Moriva, mitt café. När jag ändå är igång med bilder ger jag er en på min våååågade outfit för plugget! Rosa OCH brunt. Den ni.

5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Samus event, del 2

Förra veckan spenderade jag torsdagen och fredagen tillsammans med en stor del av skolan på ett onsenhotell i en stad (läs: håla) som heter Kusatsu. Onsen är det japanska namnet för varm källa.

Vi åkte tidigt på torsdag morgon och kunde efter 3 timmars bussresa checka in på våra rum. Jag bodde tillsammans med två klasskamrater och två andra jag aldrig sett tidigare. Lyckligtvis var vi alla från olika länder (Sverige, Nepal, Vietnam, Korea, Kina) så japanska var ett måste. När man knappt varit någon annanstans än Tokyo blir det väldigt klart när man kommer ut ur staden hur lortig luften är här. Att få andas in klar och frisk snökall luft var minst sagt uppfriskande.

En lukt som dock var något oväntad var den av ägg som fanns i hålans centrum. Som en specialitet använder de det varma källvattnet till att värma ägg som man antingen kan äta på hotellet eller köpa i butiker som souvenir. Även om lukten inte var det fräschaste fastnade jag ändå för dess tillverkningsplats med omnejd.

Skorna man använder när man bär kimono:

Portmonnäer bredvid cigaretter:

Jag har inga bilder inifrån den varma källan eftersom man badade naken, men jag kan intyga att det var vackert med stenväggar som vatten rann ned för – och att det var en mycket mystisk känsla att näcka med främlingar. Eftersom jag inte har något rolig eller bra vän inom den kvinnliga skaran klasskamrater spenderade jag inte så lång tid i badet dock. Det var också otroligt kvavt, men inte på ett överdådigt jobbigt vis.
När jag gått ur badet begav jag mig till killarna i klassens rum där festen var i full gång. Jag hostade precis till av tanken på alkoholen de fick mig att dricka: koreansk sake blandat med öl.

Tack vare en tidig start blev det en tidig natt för mig, men inte tidig nog, av fredagens spegelbild att döma.

Tillägg:
1. Plagget vi är klädda i heter Yukata. Det är en mycket simpel variant av kimono skulle man kunna säga. Man har bara ett snöre om midjan som håller ihop plaggen. Yukata är också namnet på en sorts vår/sommar-kimono, och bör inte misstas som samma sort som hotellens yukatas.
2. Resan var inte gratis. Den kostade kring 700 svenska kronor per person.

Samus event, del 1

Skolan jag går på, Samu, anordnar en del event för skolans elever. Vissa event  är frivilliga medans andra är obligatoriska. För två veckor sedan avklarade vi det första eventet sedan jag kom hit: Körsång. Hela klassen ägnade 4 lektioner i veckan i en månads tid till att förbereda sig sång- och dansmässigt inför den officiella tävlingen mot de andra klasserna. Eftersom våran låt var en väldigt sorgsen sådan var våran “dans” något simpel, seg och framför allt hysteriskt pinsam. Detta är låten, översatt heter den “Farväl, älskade människa”.

Länge kände vi alla i klassen att dansen läraren, Tanaka-sensei, försökte få oss att göra var bortom våra tankar så pinsam. Jag har inga problem att göra bort mig på scen, men när andra i klassen envist ska hålla i sin stolthet samtidigt som man spelar en något larvig roll så blir allting tusen gånger mer pinsamt. Men när Den Stora Dagen bara var några dagar bort var det inte bara jag längre som bestämt mig för att se det hela för vad det var: en akt. Som utsedd ledare för klassen stod jag upp inför dem och bad alla komma på tävlingen, för Tanaka-senseis skull. Hon hade trots allt ägnat mycket tid åt att få oss organiserade och lagt ner tid på sin fritid för att ge oss förslag på danser.
Utav hela klassen på 19 personer med en stor grupp med dålig närvaro var det bara 3 som inte ställde upp. En var sjuk och två var för mesiga. Till och med den koreanska killen som ägnar onsdagar till söndagar med att åka runt i Japan och försöka slå igenom som artist ställde upp.
Det var en annorlunda känsla att sjunga seriöst framför 100 pers, men det var roligt och för varje event man gör där någon sorts träning ligger i grunden blir man att komma närmare varandra vilket jag är säker på är skolans mening med det hela.

Min klasskompis och bästa vän i Japan, Tobbe, har allt på film. Om jag någon gång kommer över den, kanske jag delar med mig av den.

Min klass. Tanaka-sensei finner ni i röd tröja. Hon är våran mentor. Förutom jag och Tobbe är den enda västerlänningen Ksenia, ryska, annars är alla asiater. Nepaleser, vietnameser, koraner och kineser, närmare bestämt. (klicka på bilden för att få den större)