Yamatocho house

Huset jag bor i heter Yamatocho [jamatåtjå] och består alltid av 6 medlemmar. Jag har skrivit om personerna sporadiskt men eftersom den senast inflyttade är fotograf och har tagit fina bilder på oss alla slänger jag in en introduktion på dem. Helt utan deras vetskap, givetvis.

Ahram.  Korean som jag hängde mycket med i början. Bott i Japan i 5 år och behärskar språket som en inhemsk. Även studerat ett år i New York vilket gav henne en mycket bra engelska. Eftersom hon nu har 4 extrajobb och studerar på 100% ser jag henne sällan. Hon har ibland en mycket ohälsosam livsstil. Till exempel träffade jag henne en gång i köket och hon såg ut som ett spöke. Orsaken var att hon jobbade i två dagar utan sömn, återvände hem till huset för att duscha och sova 4 timmar och sedan begav hon sig till nästa pass. Ett av hennes jobb är nattskift som datasupport vilket brukar kunna ge henne ett par timmars sömn. Hon har arbetat på koreansk restaurang och kan därför konsten att slänga ihop mycket god mat, som en tyvärr inte fått smaka lika ofta nu som då. Det är en stark personlighet som har mycket vettiga värderingar för att vara asiat, drömmer inte om att bli hemmafru som de flesta andra gör här.

Tommy.  Norrman som studerar japanska sedan snart ett år sedan, vilket också innebär att han snart är på väg hem. Innan han kom till Japan jobbade han i 4 år för den norska flottan. Han söker efter utvägar till hur han kan stanna här eller återvända till Japan för eventuellt universitet. Musikalisk snubbe som dragit igång diverse band med kompisar under sin tid här. Datanörd som beställer hemkörd pizza flera gånger i veckan, med en burk coca cola till. När han lagar mat steker han köttfärs, slänger på tacokrydda och värmer färdigkokt ris i mikron.

Kohei [kåhej]. Japan från södra delarna av Japan. Kom till Tokyo i mars/april för att arbeta på ett hotell som någon slags support. Social kille som lagar mat åt mig ibland och ger mig massage när jag klagar på stel nacke. Han har alltid isglass i frysen som han ger bort hejvilt. Är något gnällig men eftersom asiater mognar mycket senare vågar jag mig på en “men han är ju ung”, fastän han bara är ett år yngre än jag. Lite naiv och oftast ifrågasätter han inte. Som jag (tror) har beskrivit honom förut: skulle han se en blå hund skulle han skratta och tycka det var lustigt, istället för att fundera varför i helvete hunden är blå. Han tycker att det är skrämmande att vara i Tokyo eftersom det sägs komma ett gigantiskt jordskalv inom en snar framtid, men ändå flyttade han hit eftersom han älskar staden.

Benedetta. Italienska som tagit vara på sin lediga period från universitetet där hon studerar östasiatiska språk genom att ta 3 månader i Tokyo, som hon även besökt förr. Otroligt sympatisk person som har ett stort intresse för matlagning, men som inte lagar mycket i Japan eftersom ingredienserna är svindyra. Är mycket studieinriktad men nyttjar helgerna till fullo. En person jag kommer ta kontakt med när jag (någon gång i framtiden) besöker Italien.

Ryoma [Ryåma]. Japan från Tokyo som ville flytta hemifrån men inte bo själv. Flyttade in 20:e maj. Kameramanassistent som gör sitt bästa för att arbeta sig uppåt inom världen av fotografi. Jobbar ofta 12-timmarspass men får ändå inte fota varje dag. Hans hemsida med fina bilder finns <här>. Eftersom vi båda har intressen vi brinner för kan vi relatera till varandra även om det är några så olika saker som bowling och fotografi. I oktober åkte han själv till Island på semester. Ett band han gillar starkt är Sigur Rós, som jag sedan ett år tillbaka också haft ögonen på. Ryoma klär i skäggstubb.

Josefin. Stockholmsdivan från Borlänge som trotsar jordbävningar och radioaktivetet för att leva i den dröm hon sett i huvudet sedan flera år tillbaka. Likt Kohei är hon lite blåögd, men i hennes fall när det gäller människor. Lever gärna lite skitigt med garderoben på golvet så väl som i lådorna och pillar gärna med nagellack i brist på vattenfärg. Hon går gärna runt i kjol, t-shirt och keps med Lykke Li i hörlurarna, men har senaste tiden vänt sig till Chopin under studietid. Försöker sig ibland på Harry Potter på japanska, och önskar att det vore möjligt att träna bowling varje dag. Uppskattar det svåraste med att lära sig ett nytt språk vara att inte kunna framföra sina känslor och tankar på ett korrekt sätt.

Tillsammans är vi riktigt coola.
I mitt fall även när jag är ensam också såklart.

I år igen

Jag har för vana att befinna mig i solen utan att tänka mig för. Så även i år. Alla husets medlemmar hade en grillning på övervåningens balkong, det var hysteriskt trevligt och gott, men om jag kommer kunna sova fastän jag varit vaken sedan 7 (på en söndag!) återstår att se. Just nu sitter jag med en kall handduk på axlarna, den är inte oskön.

Vädret är ganska ostabilt för tillfället. En fin dag är det riiktigt fint, som svensk högsommar ungefär, men nästa dag kan det regna som tusan. Vilket jag oftast välkomnar eftersom jag... ja, se på bilden ovan.

Idag hade vi våran näst sista sångträning inför kommande lördags framträdande. Den sista är på torsdag, men eftersom jag spelade in oss idag kommer jag försöka träna lite extra tills dess. Jag har ju trots allt ett solo och många vänner som kommer för att se framträdandet. VARFÖR jag var tvungen att tjata dit dem har jag nu ingen aning om, jag är sjukt nervös.

Imorgon börjar jag med mitt nya pluggschema, ett tips jag fick av Jenny när jag klagade över att jag inte kan sitta många timmar i sträck. Så jag ska försöka dela upp plugget med diverse aktiviteter emellan, så som mat, bowling och gym. Det ska bli kul att plugga ännu lite mer!

Senaste tiden har jag tagit mycket bilder på maten jag lagar, förvänta er japansk curry, rispapper och omeletter i ett inlägg framöver!

Födelsedag

Hejhej, hallå dagboken.

Min födelsedag passerade för ungefär 10,5 dagar sedan. En födelsedag jag inte direkt firade förutom att jag pratade med mor och bror på Skype, och hade allmän kontakt med folk hemifrån. Kvällen innan min födelsedag var jag på bio med Tobbe, hans flickvän Yuri och en klasskamrat från Korea vid namn Uo-jin. Vi såg en japansk komedi som handlade om en man som reste genom tiden varje gång han doppade huvudet under det varma källvattnet från dåtidens Romartid (de pratade faktiskt latin!) och nutidens Japan. Hysteriskt rolig emellanåt men den föll lite i mina ögon när de försökte driva en sjukt seriös story mellan alla garvframkallade scener.

Hur som helst, det har ingenting att göra med det jag vill komma fram till. Jag var med Tobbe och Yuri vid tolvslaget, och på sekunden slängde sig Yuri sig kring min hals och ropade grattis, mitt på en av Tokyos största tågstationer, Shinjuku. Jag fick en present som innehöll fina örhängen.

Eftersom min födelsedag var på en torsdag bestämde jag mig för att fira med de nära här på lördagen. Det blev en sväng yakiniku, d.v.s. grillat kött, som den här gången var på en koreansk restaurang. Åt en underbar ananassorbet till efterrätt som dessutom var i en urkarvad ananas. Mycket fint, mycket gott.
Fick presenter där också. Ansiktsmasker från Uojin (Korea gör tydligen bra såna) som jag kommer använda eftersom jag är artig, orientaliskt smyckeskrin från huskompisen Ahram och ett mjukisdjur från pojkarna Wata och Maki.

Men nog om prylar, jag värdesätter dem men det allra bästa är ju givetvis att få hitta på något, få träffa folk och bara umgås istället för att sitta inne på rummet och vänta på att något ska hända. Att sedan min födelsedag kunde bidra till att något hände är något jag bara är glad över.

Mitt nästa år ska jag se till att leva ut till fullo, gå all in på allt jag känner är värt det men även låta mig ta det lugnt och njuta mer än vanligt. Jag har även satt upp mål att gå på lite japansk teater som jag nu kommer kunna göra i och med födelsedagspresenterna från Sverige.

Körsång

I juni månad har företaget jag bor med, Borderless Tokyo, anordnat en festival där jag och 8-9 andra ska ställa upp och bidra med lite körsång inför de övriga som kommer till eventet (40 pers). Vi tränar “för fullt”, våran 5:e träff är på ingång där vi även kommer blanda in lite öl och pizza efter träningen. Vi kommer sjunga en låt som heter Seasons of Love som kommer från en musikal med namnet Rent. Jag har inte sett musikalen men den sägs vara skittråkig. Vi ska samlas och kolla på den någon dag oavsett för lite insikt i vad låten är skapad för. Säger vi, men egentligen vill vi bara ha en anledning att umgås.

Den här körsången är lite annorlunda mot den vi gjorde med skolan. Där framförde klassen ett nummer just för att vi var tvungna, medans detta är något en grupp vitt skilda personligheter gör för att det är roligt. Det enda vi har gemensamt i gruppen är att vi bor med samma företag (och därför har umgåtts, efter diverse fester och event).
Jihye (Ji-he), en koreanska, briljerar med sina musikaliska talanger när hon försöker lära oss sjunga med magen, öppna käkar, ett leende (galet) ansikte SAMTIDIGT som vi ska försöka visualisera låtens mening i huvudet när vi låter ljudet liksom lyfta, likt en fågel, från oss. Eller något sånt. Det är lite flummigt men hon verkar kunna sin sak.

Jag är alto, och 1:48 in i låten börjar ett solo som i musikalen ljungs av en man, men det solot tilldelades mig.

Det är sjukt kul att vidga mitt sociala umgänge, och göra det på japanska.

Eureka!

Kolla vad smart! Jag vet inte om det är för att jag aldrig pluggat något speciellt sedan gymnasiet, men den där röda brickan är ju bland det bästa jag sett (i studieväg). Ovanför dess övre kant ser man kanji (ord) skrivna med röd-rosa text. Men när man för den röda brickan över försvinner de! Ni får ursäkta om detta är gamla nyheter för er, men jag är helt fascinerad.
Jag har inhandlat ett par böcker som ska hjälpa mig på vägen till JLPT i juli. Det är boken på bilden som täcker 1000 kanji med tillhörande vanliga ord, och en bok som innehåller två stycken gamla JLPT-test som jag ska göra i juni för att se hur jag ligger till och vad jag behöver plugga speciellt mycket.
Men just nu är det ord, skrivna i kanji, som gäller för hela maj månad.

Samu Language School

Jag har fått ett request på att skriva och berätta lite om skolan jag går på och eftersom jag ska skriva en text till Blueberry också antar jag utmaningen för att kunna bolla tankar och idéer (med mig själv) kring själva skrivandet.

När jag valde språkskola gick jag först och främst efter de skolor med ett schysst pris eftersom min grundtanke var att jobba ihop pengarna själv. Till slut stod det mellan två skolor som båda ligger i samma område: Samu, eller KAI. Jag tittade närmare på dem och drogs inte alls till KAI på samma sätt som till Samu.
KAI’s selling point är att det är ett brett utbud av studenter från hela världen. Medans Samu’s är att det är ett brett utbud av studenter från Asien.
Jag tänkte litegrann på det. På hur min japanska kommer vara om jag väljer KAI, om jag kan ta mig fram på engelska, jämfört med om jag väljer Samu där jag får vara med 80-90% asiater (som oftast inte kan engelska om man ser till kineser, koreaner, vietnameser och thailändare). Så jag valde Samu, och har hittills inte ångrat det.

Det är klart att varje språkskola har sin egen väg att följa, men jag tycker helt ärligt att Samu lyckas få ut språket på ett bättre sätt än de resultat jag sett från KAI. Eftersom de flesta västerlänningar jag träffar (genom företaget jag bor med) pluggar på KAI, och jag jämför mig själv med dem.
Jag har till exempel fler japanska vänner än utländska. Jag säger inte att man får japanska vänner om man går på Samu, utan att om man går på KAI behöver man inte lära sig japanska, för ens vänner kan engelska (eller i vårat fall svenska). Det är i snitt fem svenskar per klass på KAI, jämfört med Samu som har fyra svenskar på hela skolan.

Man ska välja skola utefter sina egna behov. Jag åkte till Tokyo med mål att bli lika flytande i japanska som jag är i engelska, därför valde jag en mer språkinriktad skola istället för det “lättare” alternativet. Jag sätter det inom kaninöron för oavsett vilken språkskola man väljer kommer det japanska tempot vara tillräckligt för att få en att falla av stolen första dagarna, och för att det oftast inte är lätt att lära sig ett språk.
Eftersom jag även kom hit med ett 1-årsvisum har jag inte skyndat mig på klasskamrater, vilket jag kanske hade gjort om jag var här en kortare period, för att leka efter skolan.
KAI har lite fler muntliga övningar än Samu. Deras prov innehåller bland annat en muntlig del, vilket jag saknar väldigt mycket på Samu eftersom det muntliga är min allra starkaste sida.

Något som jag hört elever från KAI klaga över är att de använder en egentillverkad bok, som inte har varken översättning för det grammatiska, eller förklaringar för nya ord.
Samu använder sig av Minna no Nihongo 1 samt 2 för de första 6 månaderna, sedan övergår de till en bok som heter “Chukyu he ikou” (let’s go intermediate).
Beroende på vilken period man är här kanske man hinner med en skoltripp. Jag har skrivit lite om körtävlingen här, och om onsenresan här.

Lite övriga tankar om Samu:
- Deras lärare är otroligt bra. De har alla sina egna utlärningssätt även om de följer samma planering, och de är grundliga i sina förklaringar. Och om man inte förstår är de snabba på att ta upp andra exempel. De är mycket pedagogiska.
- Skolan är helt ny, färdigbyggd mars 2012 så det är fräscha lokaler med den här gången riktiga (västerländska) toaletter. De har ett datarum där man förutom använda datorerna kan sitta och plugga med borden.
- Varm/kallvatten finns i ett litet pentry där de även har ett par vending machines med diverse drycker. 1 minuts gångavstånd till 7-eleven där jag brukar köpa frukost i form av risbollar eller sushi om jag vaknat lite sent.
- Personalen i receptionen är myyycket trevliga, känns som om den första vännen jag gjorde när jag kom hit var den japanska damen som hade grym engelska och som hjälpte mig  med massa papper i början.
Ja, det var väl ungefär det jag hade att säga nu. Om någon har några funderingar är det välkommet att kommentera!

Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.