Josefin

I hela mitt liv har det i stort sett bara varit lärare som tilltalat mig vid fulla namn. Resten har sagt Jossi. Josse eller ännu värre jossan är för gräsliga för att användas på någon som jag. Visst, i fotbollslaget där vi var tre Josefin(e) som alla kallades Jossi(e) blev jag helt enkelt kallad Herman, lika väl som en av de andra också fick efternamnet som tilltalsnamn, allt för att undvika förvirring på planen. Jag är har aldrig varit en Josse, jag har aldrig varit en jossan, jag är en Jossi. Punkt.... Trodde jag.

För några veckor sedan fick jag mig ett nytt smeknamn. Med japanska bokstäver blir det Yose, men i svenska skulle det kunna skrivas som jåse.  Inget dubbel-S.
Jag var och bowlade en kväll med några kompisar och bekanta, och eftersom de övriga i gänget hade namn med två stavelser (Sara, Yuri, Yuki, Gishi, Hiro) kortade de även ner mitt namn, till alltså Yose. Sedan dess har det bara varit dessa två nya bekantskaper (Gishi, Hiro) som sagt Yose till mig, men igår när vi hängde i Tokyos gigantiska park, Yoyogi, och träffade ännu fler nya människor som hade problem med att höra eller säga Josefin korrekt och Jossi blev till “Yoshi”, så drog jag till med Yose. Sen råkade jag hamna på karaoke med dessa 4 nya människor och fick hela natten lång bli kallad Jåse, vilket gör att jag ändå känner mig bekväm med det.

Det har väl att göra med att japaners och svenskars o:n uttalas helt olika. Svenska o:n är klarare och lutar mer åt ett u-ljud än japaners (eller engelskans för den delen). Jåse är mycket annorlunda mot Josse. Punkt.

Eftersom att det känns lite konstigt att skriva ett inlägg bara om hur jag tilltalas slänger jag in lite bilder från gårdagens parkhäng, och från en festival jag råkade vandra rätt in i igår på väg till en konst- och fotoutställning där Ryoma hade äran att hänga upp en av sina bilder. Det var längesen jag visade bilder, dessutom. Förlåt för att kvällsbilderna är så mörka, men ja, det var kväll.

Ovanför har ni min bild, på Ryomas bild, som hängde på utställningsväggen. Nedanför har ni en snubbe som kollar portfoliepärmar, och den uppslagna pärmen ni ser är Ryomas.Vattenkrig i mörkret innebar även lite vatten på min kamera. Men den lever!Luftgitarr på karaoke är ett måste. På bild är det Yutaka som levererar.En snubbe som inte är rädd för att posera framför kameran. Och som bjöd mig på karaoken. Snäll person.

Slår på stort idag och ger er även en film från festivalen för att ni lättare ska först känslan av förvirring när man kommer ut från Shinjuku station, höghusens metro, och ramlar rakt in i en sjukt gammal traditionell festival från Japans ö i söder, Okinawa. Detta var väl dock lika mycket promo som tradition.

Ett litet tillägg om hur jag tilltalas här. Koreaner har inte f-ljud i sitt språk, så alla koreaner säger Josepin. Det är ganska sött. Som jag.

Eld och lågor

Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)

Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).


tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.

Tack och förlåt

Dagens inlägg kommer inte, trots titeln, handla om att jag söker mig in till berget och nationalsymbolen Fujis skogar där kompass inte fungerar vilket är en stor anledning till varför så många dör i den skogen – eller går dit för att dö.
Nej, dagens inlägg handlar om människors (och framför allt japaners) förbannade iver till att be om förlåtelse. Visst är det fint att få höra det ibland, men i många situationer här känns det väldigt extremt, konstigt och nästan löjligt.
Som till exempel när jag glömde min keps uppe på skåpet jag använt på gymmet. Jag kom på det halvvägs hem och gick tillbaka eftersom det trots allt inte var en 10kronors keps från Wal-Mart direkt. När jag mötte en förvånad personal sade jag med ett leende “jag glömde kepsen...” och fick till svar “åh, förlåt!”.
Ja, det är erat gyms fel att jag glömde min keps uppe på skåpet, det har du helt rätt i.

Eller när jag, som så ofta sker, brett ut mina grejer i sann blodtyp O-anda framför någons skåp i till exempel bowlinghallen eller, åter igen, gymmet. “oj,  jag är i vägen” säger jag och flyttar på mina grejer. “Åh, förlåt!” får jag, som alltid, till svar.
Ja, det är ditt fel att jag brer ut mig i omklädningsrummet som om det vore mitt eget rum under ommöblering. Du gör helt rätt i att be om ursäkt över att du tvingar mig att flytta på mina grejer så att du kan komma in i skåpet du (i bowlinghallens fall) betalar hyra för.


I mitt förra inlägg skrev jag hett om min huskamrat Kohei. Idag ska jag skriva ännu varmare, men helt utan irritation eller missnöje, om min andra japanska huskompis: Ryoma.
Ryoma är vad jag vill kalla för min andra hälft. Nej, vi är inte tillsammans och jag har inget intresse av honom på det sättet, vilket väl får mig att låta antagligen som en hycklerska eller galning när jag ändå säger att han är min andra hälft. Han har en lugnande och positiv personlighet och energi i både sitt sätt att vara, och i sitt skapande som fotograf som gör att jag tycker otroligt mycket om honom. Eller så gör det mig bara till egenkär eftersom jag anser att jag och Ryoma är väldigt lika varandra.

Hur som helst, andra gången jag träffade honom (första gången var när jag som hastigast sade hej när han skrev kontraktet för sitt rum, jag hade besök och inte tid med mer än det nödvändiga artiga) bjöd jag in honom till mitt rum där vi satt och kollade på bilder som Chrisse tagit. Dels för att Chrisse tar sjukt bra bilder som jag gärna stoltserar med, och dels för att jag redan under de 3 minuter jag sade hej första gången fick en känsla att jag vill spendera mer tid med den här personen.
När jag märkte att det nog inte skulle finnas något slut på vårat pratande om framtidsdrömmar och visioner fastän klockan närmade sig ett på natten ledde jag samtalet mot ett slut, genom att säga “förlåt att jag tagit din tid”.
”Du pratar som en japan”, sade Ryoma och lade till “jag tycker att en istället för att ständigt be om ursäkt ska tacka. Så, tack för att vi pratade, och tack för att du visade mig bilderna.”

Och som hans självutnämnde andra hälft kan jag inte annat än hålla med. Varför be om ursäkt över något bra? Nu kanske jag sträcker detta väldigt långt, men jag har alltid tänkt mig att en person som enbart ber om ursäkt långsamt krymper ihop, liksom kroppsligt. Detta tänker jag mig då eftersom jag kopplar ihop bra hållning med stolthet och trygghet över och med sig själv lika mycket som jag kopplar ihop ett dåligt handslag till fruktansvärd osäkerhet. Jag känner kanske inte direkt avsky när jag skakar hand med en död fisk, men jag drar mig spontant bort från den personen, tänker att den skulle må bra av att binda fast ryggraden mot en stolpe – alternativt några timmars kroppsligt arbete.
”Förlåt för att jag inte låter dig breda ut dig över hela rummet.”
”Förlåt för att jag frågade dig om det var ditt papper.”
”Förlåt för att jag frågade om du vill ha sugrör med till drickan.”
”Förlåt för att du fick vänta på din tur i kön".
”Förlåt för att det tog mig en sådan tid att få ur mynten ur maskinen.”

Listan kan bli alldeles för lång men det jag vill säga med den är, att be om ursäkt över småsaker inte kan ha en positiv påverkan på dig. I alla fall inte enligt en grundlig studie från min låda av åsikter. Istället tycker jag som Ryoma, att du ska tacka så mycket du kan, eftersom det kan ha en sådan inverkan på de iblandade personerna.
Du är sen till en fika. Det är antingen “förlåt för att du fick vänta” eller “tack för att du väntade” som gäller, och jag hade då valt den andra meningen eftersom den har en starkare antydan till att fikan verkligen betyder något för mig – trots att jag kom sent.

I mina studier har vi sedan en tid tillbaka studerat ord som i ordboken kan skilja sig minimalt, men som ändå ger skillnad på artigt språk och känslostyrt språk, som i exemplet ovan kan vara valet mellan tack eller förlåt. Det har blivit så tydligt för mig att det är detaljer och nyanser som ska tas med i beräkning när man väljer vilket ord eller vilken formulering som passar bäst. Men det är klart att det ibland också är ganska givet att man ska be om ursäkt, om man till exempel skjuter någon, istället för att tacka för att den tog emot kulan.

........

Nu ska jag (inte så) abrupt låta denna vägg av text få ett slut eftersom detta verkar vara något jag kan spinna vidare på all evighet, ni ska bara veta hur mycket text jag tagit bort för att få detta någorlunda sammanhängande.
Jag ska ta en dusch efter ett svettigt bowlingpass och ett lika svettigt gympass. Jag ska duscha snabbt, för jag har längtat efter att dricka en kall öl efter en (inte så) varm dusch sedan lektionen idag där vi pratade om hur extra god ölen är just då. Jag är ledig från skolan imorgon.
Vädret i Tokyo håller sig stabilt kring 30 grader oavsett regn eller inte. Fuktigheten tar död på mig, men jag lever än så länge.
Tack för att du läste ända hit.

Kohei alltså...

Min kära huskamrat som går mig på nerverna mycket oftare än vad de andra i huset gjort någonsin tillsammans, inklusive de som redan lämnat huset för andra vyer.

En snubbe som klagar över att huset är gammalt och skitigt. Ja, det är det också, men vad ska man göra åt dess ålder? Bygga ett nytt? Och i och med att det är gammalt har det lättare för att bli skitigt eftersom möss och kryp vet bättre än gud vart alla dammhål finns. Dessutom är det 6 personer som bor i huset. Och jag vet inte om han vet om det, men mycket av det damm man har i ett hus kommer från människor, så att det är skitigt är ingen skräll. Att det sedan finns människor i huset som inte bryr sig lika mycket eller har för mycket att göra för att städa mer än vad som är på gränsen till tillräckligt är något man helt enkelt får leva med – annars är man inte fit för att bo i ett delat hus. Om man inte känner för att ta reda på det själv, vilket man blir tvungen att göra ibland. Jag gapar dock aldrig om att jag diskat någon annans kastrull eller skrubbat bort nåns annan skit i toaletten med toaborsten.

“Idag tog jag ut soporna”, var det första jag möttes av förra veckans onsdag när jag kom hem från skolan. Det var inte första gången han berättade vad han gjort för något “bra”, och jag vet att han sökte ett tack. Men för mig faller det naturligt att om jag är sist i köket kvällen före sophämtning så tar jag ut soporna. Så irriterad som jag var bredde jag på med så mycket ironi att till och med en blåögd Kohei kan förstå den när jag sade mitt “Vad bra du är!”.
Men att förstå som i höra och uppfatta känslan och verkligen förstå är olika. Dagen efter möttes jag istället med “visst är det RENT i hallen? Jag har städat.”. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack är väl det normala, men jag kan inte finna mig till att tacka någon för att den gjort något enbart för att få höra hur bra den är. “Jaha”, tror jag att jag svarade men jag minns inte riktigt.

“Toaletten luktade piss så jag städade den”, sade han en annan gång. När jag frågade om han står eller sitter ner när han kissar svarade han skrattandes att han givetvis står upp. Inte konstigt att det blir att lukta piss då om du bestämt ska stå upp och låta det skvätta upp på toalettstolen utan att du torkar upp det innan du lämnar toaletten, utan att fälla ner locket, svarade jag honom, jävlart bitter.

Det är klart, det finns mycket småsaker med Kohei som bygger upp så pass att när en litenliten grej händer eller sägs så blir irritationen maximal direkt. Jag kanske är en dålig människa som säger såhär, men jag har liten tolerans för en människa som tror att vegetarianism är en hjärtsjukdom, eller som seriöst funderande och undrande frågar om Grekland är ett rikt land...

Då kör vi igen då

Skolan är igång igen efter vad som faktiskt känns som mycket längre än tio dagar. Första dagen tillbaka på plats och första dagen med vårat nya schema. Tidsmässigt är det det samma, 8.30-11.55, men våra lektioner kommer nu att skilja sig åt och klassen jag varit med i åtta månader (wow!) kommer delas av efter de två första lektionerna som fortsätter som vanligt, med arbete i boken.

Lektionerna 3 och 4 är nya lektioner med nya klasskompisar och, hittills, nya lärare.
Detta kommer väl bli vad jag gör det till, men i och med att en utsätts för lite osäkerhet med nya personer både bredvid sig i bänken och framför sig vid tavlan så får jag känslan av att detta är mycket svårare än det vi pluggade innan.

Detta intryck förstärktes när jag (vi) på dagens kanjilektion går igenom 8 nya kanji med alla sätt de kan läsas på, vanliga ord de skrivs ihop med, och sedan blir givna tio minuter till att lära oss allting innan vi rundar av lektionen med ett litet test. Liksom, jaha? OK. Det var bara att sätta igång och nöta. Nackdelen är att tio minuter är långt ifrån tillräckligt, men förvånansvärt nog kan jag till och med nu när jag sitter här 12 timmar senare komma ihåg allihopa. En del har jag såklart stött på tidigare och skrivit flertalet gånger, men det är första gången jag gått igenom vad de betyder när de står enskilt. Eller ja, det är ju också en grej. Vi gick inte igenom betydelserna för orden under lektionen, utan jag fick lära mig skriva orden utan att ha en aning om vad de betydde. Även det något nytt och intressant, vi får alltid tid till att kolla upp ord annars, men jag antar att jag får lämna det till mitt nyligen uppfunna pluggschema.

Ett pluggschema som säger att jag ska plugga 5 timmar varje dag med en paus emellan för gym/bowling och mat. Schemat innehåller allt det jag tycker är viktigt för att lära mig språket och även en del faktorer som gör det roligt att plugga, så som att läsa Harry Potter (tar ca 10 minuter för en sida), eller kolla på TV.
Framför allt varierar sig plugget, vilket jag tror är nyttigt för att en ska kunna hålla i sitt intresse både kort- och långsiktigt.

Då kör vi då.

 

p.s. U21 VM är över och det sista guldet blev SVENSKT. Daniel Fransson. Vi debuterade i juniorlandslaget samtidigt. Vilken bowlare. Bäst i världen.

Japanese Language Proficiency Test

“Nu börjar vi. På bänken får det bara finnas penna, sudd och eran kupong med erat personliga nummer. Suddet får inte ligga i pennfodralet. Pennfodralet får inte ligga på bänken. På bänkens övre vänstra hörn sitter det en klisterlapp med ett nummer på. Lägg eran kupong under det, med fotot uppåt. Om bänkens nummer inte stämmer överens med erat personliga nummer, räck upp en hand.
Det är förbjudet att äta eller dricka något under provet. Stäng av era mobiler. Ljudlöst är inte godkänt. Lägg era mobiler i väskan. Stäng av ljudet på era armbandsur. Det är inte tillåtet att gå på toaletten. Det är inte tillåtet att lämna rummet under provet. Lämnar man rummet får man inte återvända. Det finns ett gult kort, och ett rött kort. Får du ett rött kort visat för dig måste du lämna rummet och du blir diskvalificerad. Ett gult kort innebär en varning.  Två varningar innebär rött kort. Ni får inte lämna rummet innan hela tiden gått. Ni får inte lämna rummet utan att svarspapper och prov kontrollräknats utav de anställda. Var god håll blicken framåt nu, vi ska kontrollera att era ansikten stämmer överens med era kort.”

Sen började vi. Första provet utav två var tecken, ord, grammatik och läsförståelse. Jag läser snabbt, men om man inte kan orden man läser är det ganska oväsentligt. “Det där tecknet har jag sett... Någon gång... Någonstans.. Det KANSKE uttalas så här som alternativ D säger. Och det HÄR tecknet, om de förra två svaren är D är sannolikheten att detta också är D väldigt liten tror jag, så detta får bli ett C”.

Om jag hade guden av gissningslek på min sida från fråga ett idag så kan det provet ha gått förbannat bra! Jag är dock inte bitter, eftersom jag är så pass långt ifrån den nivå jag valde att göra provet på. Det är sant, jag har pluggat mycket mer än jag gjorde innan, och jag har lärt mig därefter. Tyvärr inte så mycket grammatik som jag hade önskat, men jag har lagt ner mycket tid på ord, eftersom det är just tidskrävande. Det finns inget jag ångrar!

Nu, jag skrev ju att det provet bara var det första utav två. Så, om det provet täcker vokabulär, grammatik och läsförståelse – vad finns då kvar? Hörförståelsen, såklart! Min absolut starkaste sida eftersom jag under hela min vistelse bott med japaner, och eftersom jag (svensk som jag är) envist håller mig borta från så mycket utlänningar som möjligt när jag är ute och leker med mina vänner.

Det fanns ett par frågor jag var osäker på men som jag ändå känner att magkänslan kan mycket väl ha haft rätt på. Nu betyder ju inte det att det bara är dessa två jag har möjlighet att ha fel på. Nej. Det betyder bara att om jag har fel på många andra frågor så är jag helt ute och cyklar med min japanska, så jag håller tummar och tår tills september, då vi får veta våra provresultat.

Något jag var lite orolig, eller mer fundersam, över vad gäller hörförståelsen är mitt problem att ge fan i att tänka på annat än det som kommer ut ur högtalaren. Jag har inga problem att höra om jag har något enformigt att pyssla med under tiden jag lyssnar. De antal timmar jag lagt ner på att blanda kortleken när jag lyssnat på ljudbok, eller pillat på ett ihoprullat måttband...
Så hur gör man på dessa frågor när man inte ens får ha paraplyet lutande mot bänken UTIFALL det skulle falla och slå i golvet och störa andra. En kortlek är ju uteslutet, och jag hade i alla fall ingen med mig. Penna och sudd, och... men... det finns ju plats för att skriva memo till de här frågorna! Vad synd att jag inte är bra på att skriva samtidigt som jag lyssnar. Vilken tur att en snilleblixt i form av ett mycket snirkligt S kom upp i minnet. Ett snirkligt S man fick se mer än en gång i gymnasiet. Och så satte jag igång...

Som tur är var frågorna “lagom” långa, vilket gjorde det möjligt för mig att komma ihåg dialogerna i huvudet för att sedan när alla svarsalternativ var sagda snabbt och effektivt och utan den minsta tvekan fylla i vad jag antar är rätt svar.

Det där S:et har under hela gymnasietiden stått för Sofia, antar jag. Men jag tänker den här gången låta det stå för brons, eftersom det är vad de svenska pojkarna i U21 VM hittills plockat på sig 3 stycken av i Bangkok. Imorgon spelar de alla fyra, och Sandra, om fler medaljer i VM’s sista event: masters (singelspel).

Ingenting kan runda av två “hektiska” pluggmånader så bra som ett prov man känner att man i alla fall lärt sig något från, och massa medaljer till Sverige. Nu är jag ledig i två dagar innan nästa termin börjar. Hurra!