fredag 31 augusti 2012

Min mentor

Likt vilken skola som helst så har varje klass på Samu en lärare vars uppgift är att informera, agera rådgivare och lyssna extra mycket på oss elever om det är något som inte stämmer. En mentor. Min mentor heter Hoshino. Det är hennes efternamn. Hon är en person jag bara får mer och mer respekt för, för varje gång jag träffar henne.

Triviala saker som att hon är en 40kilos person som har svart bälte i karate eller att hon bott i Egypten i 4 år och arbetat som japanskalärare, där hon då även blev flytande i arabiska är såklart coolt nog som det är. Men det som jag tycker är otroligt respektingivande med henne är hennes psykiska styrka, och hennes ärlighet inför personer hon egentligen inte har en plikt att vara ärlig mot.

När vi gick på lov senast gjorde vi det utan att ha sett skymten av Hoshino på två veckor. Lärarna sade inget men såklart anade jag att något seriöst hänt eftersom senast någon lärare jag haft tog långledigt var pga. en familjemedlems bortgång.
När vi kom tillbaka till skolan efter lovet så hälsade vi med det vanliga god morgon (ohayou gozaimasu), och jag frågade som man ju så ofta gör, per automatik, “Är allt bra?” (genki desu ka).
Jag är en person som stör mig på att man oavsett sinnestillstånd eller hur man faktiskt mår ALLTID svarar “jotack, bara bra! själv då?”. När Hoshino däremot sade “Jag mår inte alls bra” (genki janai desu) blev jag paff och kände faktiskt mina ögon bli stora. Hon utvecklade och förklarade att hennes pappa plötsligt blev sjuk och gick bort väldigt hastigt. Japan som hon är bad hon även om ursäkt för att hon varit ledig så länge från sitt yrke.
Jag var ordlös och kunde följande dagar inte låta bli att imponeras varje gång jag såg Hoshino le eller skratta, vilket hon vanligtvis gör väldigt mycket. Det är en person med en sån där härlig energi som når en oavsett hur få timmar man sovit och hon får en hela tiden att arbeta engagerat. Också något en bara måste respektera, speciellt hos en lärare.

Den första skolveckan gick snabbt förbi, och när vi kom till skolan nu i måndags var Hoshino åter igen frånvarande. Jag anade att det var begravning och så vidare. Men när hon kom till skolan idag släppte hon nästa bomb: Hennes lillasyster har också gått bort. “Det har inte ens gått en månad sedan min far gick bort...” (även denna gång bad hon om ursäkt.)
Den här gången var jag inte bara ordlös, jag kände mig på gränsen till gråt när jag såg henne ta tag i närvarolistan och ropade upp våra namn. Hur kan man stå och ha lektioner med sånt här i huvudet? Hur kan man le och skratta över fåniga saker?

Hoshino slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde att hon för något alls i världen inte skulle visa någon hur hon egentligen mår. Ni vet, stolta japaner och allt det där.
Men när hon satt oss i arbete att skriva uppsats och gått ett varv runt klassen, så gick hon fram till hörnet bredvid tavlan och satte sig på huk och stirrade ut genom fönstret. En process som upprepades två gånger. Hon såg ut som ett litet barn.
När hon sedan reste sig upp och svarade skrattandes på en vietnames dumma fråga tänkte jag bara “wow”.

Låter klyschigt som fan, men hennes styrka är något jag aldrig kommer glömma. Eller hur äkta hennes leende verkar även om jag vet att hon är helt trasig inombords. Man kan väl bara säga att hon gör sitt arbete som mentor rätt. Får en att tänka över vad som är relevant och viktigt i ens liv, får en att fokusera på att göra dessa saker till ens styrka. Om man är som jag vill säga, som suger åt mig intryck och ord från människor jag respekterar bättre än en ökentorkad svamp suger åt sig vatten. Det finns såklart de i klassen som inte ens lagt märke till Hoshinos beteende, men det är enbart synd för dem. Hon är en grym person som jag hoppas ha kvar som mentor hela vägen till jul. Ja.

söndag 19 augusti 2012

Mitt största misstag

Sommarlovet är nu inne på sista minuterna japansk tid. Under lovet som var har jag i stort sett tagit patent på orden “ta det lugnt”. Det har varit mycket tittande på serier, ätit mat framför datorn, gått på långa promenader, sprungit litegrann, festat till det ett par gånger – och så har jag som titeln säger, gjort mitt största misstag.

Det är kanske känt i min vännerkrets att min hy inte är särskilt stark i solen. Vilket är en anledning till varför jag ligger på stranden med en handduk som täcker hela mig när jag “solar”, eller varför jag hellre ligger i skuggan under ett träd än ute i solen när vi är ute och reser. Jag bränner mig alltså väldigt lätt.
När man vet detta, och ändå åka till Odaiba (en konstgjord ö i Tokyo) för att hänga lite på stranden med ett par vänner UTAN att smörja in sig så kan man ifrågasätta om det inte är mer än min hy som blivit bränd med åren.

Nu låg jag som tur var inte i bikini, utan vi satt mest på en gräsplätt hela tiden. Jag satt i skräddarställning med solen från vänster, vilket betyder att mitt vänstra lår och vänstersidan av mitt högra ben blev jättebränt. Likaså blev min vänsterarm mer bränd än min högra. Ansiktet åkte på en hel del också.
Att komma hem från stranden och se sig själv i spegeln efter en hel dag i solen utan solskydd var kanske inte den bästa peppningen till en klubb-utgång som skulle vara fram till efterföljande morgon. Men jag drog på mig ett par leggings för att skydda skinnet, och hade hela kvällen på mig en långärmad tröja även om det blev fruktansvärt varmt. Det skyddade ju från att folk kom åt det brända i alla fall.
Som bilderna visar hade jag shorts på mig den dagen.
IMG_0752
IMG_0754

När jag vaknade senare den dagen och skulle kliva till frysen för att hämta lite kylklabbar höll jag på att ramla ihop. Skinnet på högra benets vänstersida var så bränt och i hoptorkat att foten inte kunde röra sig. Det blev att hoppa till frysen och jag tänkte faktiskt “varför inte bara döda mig på en gång?”, för jag blev verkligen illamående av smärtan. Mina armar har dessutom varit fulla av små-små vattenblåsor som gör något så djävulskt ont att vidröra, men de gick sönder bara man petade på dem. De fick mig att tänka på ödlor. Ett par sekunder hade jag “roligt” åt att ha sönder blåsor, innan det slog mig att infektionsrisken ju lär vara ganska stor. Då slutade jag.
DSC05051

Sedan jag vaknade den dagen, torsdags, har jag hållit mig inomhus. Bortsett från den kväll jag gick till en affär i närheten för att inhandla proviant för helgen som skulle komma. Och ett par andra kvällar. Idag märkte jag att mycket av det brända lagt sig, det mesta av blåsorna är borta, och jag har i 1,5 dag kunnat stå och gå rakt så jag tog en sväng till ett McDonalds som fick bli dagens mat och pluggställe. Men jag har inte varit ut på dagtid sedan i onsdags för att skydda hyn. Just nu känns mitt högra smalben som ett enda stort blåmärke ungefär. Men jag hoppas att det ger med sig.
Enligt sökningar jag gjorde när jag upptäckte mina blåsor, och svedan på högra smalbenet så är den här sortens skada en svag grad två-brännskada. Bildsökningen på det var kanske inte det roligaste jag sett i mitt liv.

Den här helgen som jag då spenderats inomhus hade jag faktiskt planerat ta mig till Yokohama, en hamnstad strax söder om Tokyo som sägs vara som ett Tokyo fast med 20 miljoner färre folk, lite mer havslukt, och främmande för mig eftersom jag aldrig varit där. Men det får bli en annan dag.
Som en avslutande parentes kan man väl fastslå att om jag någonsin kommer dö av något som inte är av ålder så är risken ganska stor att det är hudcancer. Så nu kör vi, solskydd dygnet runt!

fredag 17 augusti 2012

3 sekunder i rampljuset

Eftersom det senaste inlägget jag skrev för snart pinsamma 2 veckor sedan handlade om hur jag blev statist i ett program som går på TV i Japan, kör jag vidare på det och berättar lite om det.
Jag har nu lite mer kött på benen och kan meddela att programmet pågått i ungefär ett halvår, vilket betyder att de har en budget som duger åt ungefär 5 minuter i TV per vecka. Vilket i sin tur betyder att scenen jag var med i väl kommer vara ungefär en sekund. Om de ska ha med de olika vinklarna de filmade med så blir det tre sekunder.

Hur litet programmet än är eller hur lite vi statister syns i TV är ju för mig ganska irrelevant eftersom jag inte har något intresse av att synas i TV om det inte skulle vara bowling-, eller intresse-relaterat. Det viktigaste för mig var att få vara på en plats där någonting skapas. Att få se skapelseprocessen av något tycker jag är otroligt givande. Jag tittar till exempel hellre på en artist som målar, än på tavlan hängande på väggen efteråt. Det är så jag som bäst kan uppskatta verk, när jag fått se vad som ligger bakom. Ansiktsuttryck eller kroppsspråk bakom penseldrag, kameravinklar och idéer. Och kanske framför allt tiden.

Vi kom till studion, i form av ett hus de antagligen köpt, klockan 11 på förmiddagen. Stationen var Meguro, en station jag alltid velat gå av vid men aldrig haft något ärende till. Huset ligger 6 minuter från stationen med skådespelar/sånggrupp/känd människa-tonade rutor-minibuss (med grymt sköna säten). Det var en trevlig åktur. Jag samtalade med en ryska hela vägen, hon hette inte Olga.
Produktionen var i full gång när vi kom och vi blev ombedda att sätta oss ner för att vänta. Och tur var väl det, för vänta fick vi. Men som sagt, det är inget jag klagar över. Jag observerade allt från skådespelarna till assistenten som fläktade deras ansikten, till bordet i seriens vardagsrum som var mycket fint med små kakel.
Efter 1,5 timme sittandes på en pall var det vår tur. Scenen vi skulle göra var en grillning där vi 4 statister var parets gäster. När kameran var igång och jag tog upp besticken som legat ute i solen väldigt för länge fick man bita ihop så gott det gick. Gästernas roller i programmet var att sitta vid bordet och bli serverad mat, äta litegrann och sedan tacka för inbjudan när värden höll sin välkommen-skål. Engelska och japanska blandades ganska fritt hela tiden. Över lag en rolig förmiddag ute i det friska, och för första gången på väääldigt länge satt jag i en utemöbel med gräs under fötterna. Något jag saknat extremt mycket i sommar.

Att för första gången få se en produktion inom TV-branschen var som sagt intressant. Ett program med 5 minuters avsnitt låter löjligt, men arbetet de lägger ner för att färdigställa dessa fem minuter är ännu löjligare. När vi kom vid 11 hade de redan filmat i flera timmar, och skulle fortsätta även efter det att vi blivit skjutsade tillbaka till stationen. Lite bilder:

DSC04910DSC04912DSC04917DSC04913

Sista bilden är på en pudding vi fick medan vi väntade. Min var jordgubbssmak. I ett äggskal. Japaner, japaner.

Två av de andra statisterna var förresten också svenskar. De skulle till en glassbar efteråt och jag hakade på. Man tog en bägare och hade själv i mjukglass, frukter och önskade toppings innan man fick bägaren vägd och betalade efter priset. Jag har aldrig förr betalat 60 kr för mjukglass. Men då var det i och för sig både mango, choklad och jordgubbsvariant. Med färsk kiwi och tärnad honungsmelon. Ingen bild på det dock men eftersom baren ligger ungefär 24 sekunder från min skolas dörr finns risken att jag slinker in där igen någon mer gång.

Eftersom jag har varit så usel på att skriva under mitt lov kan jag lova att jag kommer skriva minst ett till inlägg innan skolan börjar igen på måndag. Antagligen ett inlägg, eller kanske stycke, om mitt sommarlov, som är en ganska dyster historia eftersom jag inte gjort så mycket. Visst är jag bra på att ge höga förhoppningar?

onsdag 1 augusti 2012

Japan och random

Random, engelska ordet för oväntat, konstigt och slumpartat. Det är ett ganska bra ord för att beskriva Japan egentligen. Eller Tokyo. En måste komma ihåg att bara för att det händer konstiga saker i Tokyo betyder det inte att hela Japan är konstigt. Bara att Tokyo har några miljoner människor för mycket, kanske. Men jag klagar inte. För mig är random bra. Det är sånt som leder till 5-timmars fika med svincoola koreaner, eller till nya vänner att härja med på karaoke. Eller så kan random vara nyckeln för mig att medverka i ett japanskt TV-program.

Innan ni breder ut era vingar och skriker ut till världen att jag ska vara med i en galen japansk game show där jag ska forma min kropp efter tetrisfigurer, så måste jag bränna upp vingarna fort som fan genom att säga att min uppgift mest troligt i så fall kommer vara att jag i ett par timmar under inspelningen står och ser utländsk ut, mer än så vet jag inte. Jag kommer mest troligt inte ens säga något.
En människa jag träffat inom Borderless Tokyo har någon bekant som är TV-director, som söker ett par utlänningar till sitt program. Så min bekanta mailade mig och ett tiotal andra personer för att höra om någon av oss var intresserad, och jag fick det att låta som om att jag har en lucka den dagen (som om inte varenda dag är en lucka nu framöver, eftersom jag igår gick på sommarlov...) och att jag kunde offra ett par timmar åt att visa mitt face i den japanska TV-rutan.
Så jag har delat mina kontaktuppgifter till min bekanta som i sin tur ska skicka vidare dem till sin vän, och om den inte redan hittat någon som fyller en av rollerna som utlänning så får jag vara med i TV. Hurra. Jag hoppas det blir av, har inte varit i rutan sedan jag som barn sprang in i pappas famn när han vann Les Lion i Norrköping. Jag sitter just nu och drömmer mig bort till ett program där jag sitter med i en panel bredvid mina favoritskådespelare/artister och diskuterar genus på felfri japanska. Det hade varit något det. Lite bättre än direktionerna “stå och se utländsk ut”. Men ja, nästa gång kanske...