Knäpp i bollen

Japan är bland all elektronik, entertainment industrin, anime- och mangavärlden även känt som ett land där självmord inte är en ovanlighet. Tvärtom är Japan högt upp på listan över flest självmordstagare. Förut kunde jag fråga mig varför och inte komma längre än till funderingar, men nu kan jag sätta ett finger på flertalet punkter där Japan helt klart har något att fundera på. Även om de inte kommer göra det bara för att jag skriver ett inlägg om det, på svenska.

Först och främst har vi deras arbetsförhållanden. I och med hierarkin som finns inpräntad i japaners huvuden så har de svårt att säga emot någon som är äldre än en själv, att säga emot sin chef kan i många fall vara en bidragande faktor till din avskedning. Du ska inte prata till din boss som om att du är bättre än denne.
På kontorsarbeten förekommer övertid i många fall mer än en timme varje dag. I Tokyo kan du lägga på en dryg timmes resa för att komma hem, vilket kan ge dig kanske 3-4 timmar av frihet innan du måste sova för att kunna ta dig upp till nästa dags arbete. Lite annorlunda mot att släppa det du håller i handen och stämpla ut klockan 16 som det är i Sverige. Med det sagt, stressfaktorn från arbetet i Japan är hög.

Nästa på min lista: Skolan. När du är inskriven på en skola innebär det inte bara att du är skolans elev timmarna du faktiskt är i skolan, utan du anses vara representant för skolan på din fritid. Allting du gör på sidan av skolan kan, kommer och ska bindas till din skola eftersom det är den som ska lära dig, och därför den som ska få glänsa med dina framgångar i din skolgång, din hobby och din framtid som läkare eller vad det nu kan vara – samtidigt som du drar skolans namn i smutsen varje gång du gör något olämpligt.
Även här en enorm skillnad från Sverige, där ens föräldrar är de som uppfostrar och ser över en. Det är istället för skolans namn, familjens man lyfter upp i skyn eller “drar i smutsen”, även om det inte är så mycket utav det i Sverige, vi är ganska duktiga på att se till individer ändå.

Sen har vi ju detta med japaner och deras förbannade samurai-stolthet. Det som var det ädlaste en krigare kunde ha förr, har blivit till något som i extrem mängd kan vara ondskefullt idag.
- En hel familj med föräldrar och två barn hittades döda i sin lägenhet. De hade svält sig till döds eftersom de inte ville be, tänk SOC, om hjälp.
- En kvinna hade två barn, ett på 2 år och ett på 4 år. Hon ville inte ha dem, och istället för att lämna dem till någonstans där man kan ta hand om dem ville hon att de skulle dö. Hon lämnade lägenheten för att återvända en månad senare, helt säker på att de måste ha dött. När hon öppnar dörren möter en 4-årig knatte henne, “mamma, vad länge du var borta! Lillebror rör sig inte längre”, säger den. Barnet hade överlevt genom att dricka vatten och äta okokt ris.

Det finns alltså ett mörker hos många japaner. Visst, antalet invånare är en ganska hög siffra så givetvis är antalet galningar också högt, men det en kan fråga sig är ju hur det kan få gå så lång som till självmord, eller mordförsök, för så många.
Jag frågade min vän Yuri om det är vanligt att japaner väljer att gå och prata med en expert. Åter igen, intressant att jämföra med Sverige där var och varannan går till psykolog. Hon sa att det är sällsynt, och även om man gör det så är det inget man säger till någon eftersom man får stämpeln ‘knäpp i bollen’ i pannan. Ganska ironiskt att japanerna lyckats göra något som är till för att hjälpa mot depression till ännu en betungande orsak till sjukdomen.

En annan stor bov i japaners depression är Den allmänna japanens önskan och längtan efter att få vara något/någon. Eftersom den du är inte är bra nog. Musikindustrin är enbart idoler som alla ser likadana ut. På TV diskuteras ingenting annat än smaken på maträtten som bjuds på för dagen mellan allt “guuud så sött”, skratt och “guuuud så det där ser GOTT ut!!!”. Underhållningen i Japan skapar en bild av att allt är som en fluffig dröm, och när “vanligt” folk inte lever eller kan nå den fluffigheten tar de till drastiska åtgärder.
Folk köper dessutom, inte bara märkeskläder, utan saker till en sådan mängd att man blir spyfärdig. Du ska ha 100 par skor, du ska ha 10 skal till din senaste mobil, även om du inte har ett uns känsla av fotografi ska du ha den senaste kameran även fast du fortfarande inte kan hantera den senaste du köpte, och så ska du köpa den där jävla mangon för 800kr eftersom det är sånt du bara gör.

I torsdags var jag ut och åt mat med Yuri och Watta. När vi skulle till att resa oss för att gå hem fick Yuri meddelande om att cirkellinjen vi alla skulle åka med stod still. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget i Harajuku, en station bort från våran, och linjen skulle bli att stå stilla i 1 timme och 50 minuter, “för att städa upp”, som Yuri sa. Vi väntade ut tiden på restaurangen.

I fredags var det en man som i en stad långt söderut, Fukuoka, knivskar 6 personer. På frågan varför han knivskar 6 främmande människor hade han svarat “jag kände för att skära folk”.

I lördags skulle jag för tredje dagen i rad träffa de ovan nämnda två. Jag och Yuri möttes upp vid sagd tid, men Watta ringde och sa att tåget stod still och inte skulle röra sig på minst en timme. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget. Han kunde ta en annan linje och kom drygt en halvtimme sent.
Vi skämtade lite om det. Kunde inte personen som tog livet av sig ha visat lite hänsyn? Tänkt på att det var lördag kväll och att tåget var fullt av människor som skulle in till Shinjuku för att träffa vänner, skratta och ha roligt.
Men vi vet att det inte är ett roligt skämt, att det inte ens kan klassas som ett skämt. För om det handlade om något en kan skratta bort hade det aldrig gått så långt som det gjorde för dessa personer, som bara är några väldigt få utav alla de som är i behov av stöd och hjälp, men som av någon anledning inte fått det – eller kunnat söka det.

Japan – landet som gör dig knäpp. Även om du är frisk.

Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.

1 fot

Detta är ett 100% bowlinginlägg.
För en månad sen när jag gick hem från min bowlingträning kom jag på ett uttryck som beskrev min känsla väldigt bra: Att jag är som en strikemaskin som bara väntar på att få de sista kablarna att hitta fram till kretskortet.
Hmmm, i skrift fick det en mer hjärnrelaterad mening kanske, men läs det igen och tänk bowling.
Det känns sjukt att kunna säga det men jag hade en sådan tydlig känsla av att jag stod alldeles vid tröskeln in till ett mycket bra rum. Och jag tror att jag hade rätt.

Titeln på inlägget är hur mycket förändring i min ansats som behövdes för att kunna hitta de strike jag alltid sökt efter. Strike som kommer utav bra och snarlika slag. En träning för 2 veckor sedan (medans Sima var i Kyoto) slog det mig att mina två första steg har blivit jättekorta och att mitt sista steg därför gått tillbaka till den längd det var ett par veckor innan jag åkte hit, med andra ord lite för långt. Så jag förlängde de två första stegen vilket leder till att jag måste korta ner sista steget för att undvika övertramp. Och så PANG så befann jag mig plötsligt i ett läge med 9 strike i rad från start. Det var längesedan jag fått känna av pirret som kommer utav en lång strikerad, när man kan känna den perfekta serien alldeles runt nästa krön, och jag hoppades innerligt att detta inte var en engångsgrej.

Det var det inte. Träningen veckan därefter (när Sima åkt hem) slog jag till igen. Jag hade problem i första serien med att få ner käglorna trots bra slag, men lyckades komma upp i 214 med lite strike på slutet. Öppnade andra serien med en miss på hörnkäglor för att sedan spärra innan jag satte 19 perfekta strike rätt i fickan. Igen: Det sa bara pang. 268, 276. Sista serien hade jag ett par miss bland massa 9: spärr men bytte klot i 7e rutan för att avsluta med 6 strikar för att nå den högsta poängen jag fått på 4 serier, tror jag. 973. Det ironiska när sånt här händer är att fastän jag antagligen slog ett personligt ickeofficiellt rekord (bara träning) så kan jag inte låta bli att tänka över de fåtal miss jag hade. Hade jag spärrat dem hade jag varit över 1000-strecket... Eftersom det bara är träning stirrar jag mig inte blind på siffror, men det är kul att lyckas slå högt när jag faktiskt försöker – efter massa månader utav annan sorts träning där jag inte ens kollat scoringen. Det verkar i alla fall inte vara slut på strike än.

På dagens träning hade jag det lite jobbigt. Enbart två missar (4 tomrutor), men desto fler spärrar istället för strikar. För tredje träningen i rad fick jag uppleva pirret från att bara ha strike inför sistarutan. Dagens fyra serier gav mig dock bara 899.

Vänder blad på almanackan

Oktober är här vilket betyder som tidigare inlägg indikerat att jag varit här i över ett år. Även att min vän Sima varit hit och vänt, att jag påbörjat min sista termin, och att Halloween väntar runt hörnet. Förra året var jag en zombie, men i år kommer jag nog köra något mindre skrämmande, tänker någon anime-relaterad sminkning...

För att prata studier så kan jag berätta att jag misslyckades med provet. Lite som väntat. Så jag är kvar i min klass och får vackert finna mig i det. Det är såklart inte bara dåligt med det. Om jag hade gått upp en klass hade jag missat mycket plugg ur boken som är på den nivå jag egentligen är på, och jag hade behövt börja om från början med att lära känna folk. Jag blev ändå bara glad över att se många av dem igen efter lovet, även om mina tre favoriter har slutat skolan (Tobbe, koreanen Yongmin och kinesen Håkan). Och nu när jag ändå gräver efter positiva saker så har jag i den här klassen fått vinstlotten att ha min mentor Hoshino fyra av fem dagar. Det är riktigt värt.
Skolan använder sig av ett system att man får välja vad man vill plugga på de två sista lektionerna var dag. Man bestämmer en gång och har det sedan bestämt resten av terminen. Jag har valt allting som är relaterat till JLPT (hörförståelse, läsförståelse, vokabulär) som jag ska ta igen i december, så plugget är betydligt svårare redan som det är utan att jag pratar formell japanska med Hoshino. Jag ska dock höra med henne om hon vet någon bra bok, eller ett bra sätt att kunna bemästra det. Ska även höra vad hon tror om idén att vi eventuellt pratar så till varandra.

Som jag skrev så har Sima varit på besök. Det har varit väldigt roligt, men hennes vegetarianism har utmanat mig. Dels för att MYCKET utav det man bör uppleva i andra länder är maten, och i japansk cuisine är det i stort sett bara kött. Och dels för att när vi varit ute och gått så kan man inte bara hoppa in på vilket nudelhak som helst, utan vi var tvungna att leta upp vegetariska ställen vilket det finns extremt få utav i Tokyo. Är man på resande fot åker hundring efter hundring ur plånboken. Är man vegetarian får man räkna med att bli av med mer än så... Men vi hade en bra tid. Hon var iväg en sväng till Kyoto för att vandra i berg och sova i tempel med buddhistiska munkar medan jag använde de dagarna till att förbereda mitt tal.

Det skulle som sagt vara 5 minuter, talet. Jag tror att jag fick det till runt 3 minuter. Det jobbigaste med att presentera det var att det var pirrigt i början, för att sedan övergå till skakningar i benen. Som tur var stod jag bakom en kateder så ingen såg det, och även om jag själv kunde känna min överkropp pumpa som om hela jag var ett enda stort pulserande hjärta så verkar det inte ha hörts genom rösten för jag har enbart fått bra och fina kommentarer om det. Från personal jag aldrig pratat med förr, till lärare jag har lite då och då, till personalen jag brukar prata med – till det finaste av allt, ett litet meddelande från Hoshino. Hon skrev att det var väldigt likt mig att presentera ett tal med bra och ärligt innehåll, att hon tycker det är helt otroligt hur mycket jag kan prata efter bara ett års studier och att jag med tiden kommer, om jag fortsätter såhär, bli grym. Och så att hon hejar på mig.

Talet innehöll hur jag uppfattade skolan och Japan när jag först kom hit och om hur lärarna på skolan har hjälpt mig otroligt mycket, att de är en bidragande orsak till varför jag utvecklats så pass mycket: De är ärliga, ger alla en chans och stressar ingen till att förstå utan tar sig istället tid att förklara för de som inte förstår. Jag pratade om hur studier blir vad man gör det till, och strök under flertalet gånger att det inte finns någon som kommer göra skitgörat – utan du får vackert ta tag i det, och jag gav dem ett tips att tänka sig för redan från början varför de pluggar japanska och att om de fortsätter sikta mot det/de mål de sätter upp så kommer de ha större chans att nå det/dem.
Ungefär något sånt.

Så här är jag nu. Med ett par månaders skola kvar. Tre till hemfärd. Jag ska göra ett sista ryck med studierna, komma i tid varje dag för att få 100% närvaro och 1000kr som belöning för bedriften (mest för att jag behöver pengarna). Jag ska kunna se tillbaka på ett toppbetyg och en helt awesome sista tid här, för det känner jag att man kan vara värd om man lyckas bli flytande i japanska på mindre än ett år (med plats för utveckling).