Obehagligt nära slutet

Det är lördag och jag är helt fri, utan planer och utan mening att göra något annat än städa, plugga och dricka mer än ett glas vin. Jag är otroligt nära min sista dag på Samu som elev, och jag gillar det inte så mycket som du kanske kan tro att en ska gilla att ta examen. På fredag har vi slutprovet, och på torsdag har vi en lite utflyktsdag där vi fick välja vilket muséum eller turistfälla vi vill åka till och har därför den dagen inga lektioner. Jag valde att åka till Edo Tokyo muséum, som ger en insyn i hur Tokyo såg ut förr i tiden, med allt från Edo-periodens (år ~1600-1870) inredning till kläder och hus. Inriktat på historia och hur Tokyo blev just Tokyo.

När jag valde mellan de olika muséum och tempel valde jag snabbt bort templen. Dels har jag redan varit vid dem, och dels ville jag hellre åka någonstans där jag inte behöver frysa i flera timmar. Och sen har jag ju skaffat mig jättebra vänner senaste tiden i två koreaner på skolan, Sunjin och Hongsang (uttalas “hånsan”), så jag kände att varthän de vill åka så följer jag med.
Hongsang flyttar dock hem till Korea på torsdag och kan därför inte deltaga, men Sunjin kände för att se Edo Tokyo och jag var inte sen med att anpassa mig. Allt för att kunna hänga så mycket som möjligt med dem (honom) innan vi slutar skolan och jag slängs in i en vardag med svenskar på besök.

Våra lektioner slutar klockan 12, men senaste veckorna har vi suttit kvar tills dess att skolan stänger klockan 17:30, och bara pratar. Det roliga är att alla stannar av olika anledningar: jag för att plugga, Hongsang för att kolla på anime, och Sunjin för att döda tid framför datorn innan jobb – men ingen av oss blir att göra det vi är där för att göra. Istället sitter vi och blir skrattade åt av lärare som går förbi och alltid ser oss sitta där, får frågor som “bor ni här?” och “har ni verkligen ingen annanstans att gå, ni är ju här varje dag?!”. Men även om vi bara sitter där, så gör vi något så mycket viktigare än plugg, anime eller dödande av tid: vi bondar. På kort tid har vi lärt känna varandra så pass att vi gått från klasskamrater till bekanta till vänner. Nu när jag ser slutet på resan komma närmare och närmare så är det när jag är med Hongsang (vänster på övre bild) och Sunjin (höger) som jag allra mest känner ett obehag över tanken på att lämna den jätteroliga och trevliga vardag jag har varje dag – för det något större och något mer skrämmande som väntar i Sverige (att sätta igång med ‘allt’). Jag känner mig otroligt ljus, liksom skinande, när jag är med dem, och jag kommer sakna dem otroligt mycket. Det är fina människor, på bilden tre.

Min stil

Eftersom jag rent allmänt i jämförelse med text varit snål med bilder i bloggen så ska jag försöka kompensera lite med det här inlägget. Och det jag tänkte visa er är *trumvirvel* hur jag klär mig när jag lämnar huset!

Under hösten kunde man ofta se mig typ såhär:

Byxorna är det enda på bilden jag införskaffat här. Ett par hundra på det amerikanska Forever21 förra året. Jag har dock använt dem lite mer än vad de innehar kvalité så jag använder dem sparsamt nu för att det inte ska gå hål på dem.

↑ En bild som visar min nya blommiga/kurbitsliknande sjal. 350yen (28kr) på en afghanistansk affär. Det var hål i den men jag fann det onödigt att pruta...

↑ Fina strumpor som jag köpte förra vintern. De såg varma ut men var inget speciellt på den fronten. Billiga dock, och som sagt fina. Använder dem flitigt.

↑ Min keps, mina hörlurar och en sjal så stor att jag kan använda den som toga om jag skulle vilja. Det vill jag oftast inte, men det är kul att veta att det går.

↑ I röd klänning och blåa leggings, redo för en sväng till mitt kafé för några timmars plugg.

↑ Ja, jag gillar tanken på människor som flyger. Klädesmässigt är detta leggings, men det är ett ganska känsligt mönster att klä sig till så jag kör dessa som tajta byxor. T-shirten fick jag av Yuri. Hon fick den av sin syster men kunde inte se sig själv i den och gav den till mig.

Sist men inte minst: Min Musse Pigg-tröja som jag köpte förra vintern. (Låt inte bilden lura er, jag har inte gått ner i vikt; det är det svarta som spelar ut sin roll.) En tröja jag egentligen köpte med avsikt att skicka hem den till nån där hemma, men en dag var det kallt, den verkade varm – och så vips så beslagtog jag min egen tröja.

Jag har alltid försökt använda mig av kläder jag känner att jag är bekväm i. Det enda som hindrar mig från att gå runt i mjukisbyxor varje dag är att jag har använt dem så pass mycket att det gått hål på väsentliga ställen och jag är för lat för att köpa nya. Och så gillar jag ändå att tänka lite på vad det är jag sätter på mig, även om jag inte blir helt rabiat om jag inte “hittar något vettigt” eller inte lyckas “matcha” kläderna. Jag sätter det inom kaninöron eftersom Tokyo bryr sig föga om hur kläder går bra ihop eller inte, för att ha kläder som inte matchar är ju en stil i sig, menar folk. Det är mångas sätt att sticka ut ur mängden: klä sig så pass “gräsligt” att det blir snyggt eller coolt.

Jag är ju inte alls för detta med samhällstryck på hur du måste se ut och klä dig, men jag kan uppskatta det på ett personligt plan eftersom jag kan se det som en utmaning, för att vidga min garderob utan nya inköp.
Jag skulle såklart kunna utveckla mig, men då försvinner den lilla chans för bildkompensering jag har.

JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.