Den som väntar på något gott

Efter närmare 4 månader i Sverige kan man säga att jag har landat. Kanske lite för hårt, egentligen, för jag har inte orkat hämta energi till sånt jag planerat göra, som till exempel hålla i plugget, eller söka extrajobb... Men energi är något som kommer så småningom. Faktiskt så tror jag att det varit nyttigt för mig att vara hemma och få göra det jag vill en tid för att förstå att jag inte bara är hemma på semester och att jag snart ska vara tillbaka i Tokyo. Som det kändes ett tag, när hjärnan brottades mellan vilja och logik. För jag saknar Tokyo otroligt mycket, och längtar till den dag då jag kan återvända. Men den dagen kommer inte än på ett tag, det är något både mitt bankkonto och mina framtidsplaner säger mig.

Något jag däremot har hållit i min planering är bowlandet. Jag har spelat varje match sedan jag kom hem, alltså 8 stycken + elitseriekval. Jag känner mig nöjd med poängen och snittet jag fått ihop på mina få matcher, framförallt om jag tänker på hur jag ibland känt mig som något långbent djur på ansatsen. Tekniken har inte suttit, men ändå har jag lyckats hålla en högre nivå än jag hade förutspått om jag bara kollat på detaljerna... Kort sagt, jag är nöjd med säsongens insats och ser fram emot nya möjligheter och utmaningar som kommer med hösten.

För att gå vidare till inläggets titel. När jag valde att åka hem till Sverige 5 dagar tidigare än vad jag sagt till mina föräldrar gjorde jag det av tre anledningar: 1. Att få överraska dem rejält. 2.Att få filma deras reaktioner. (3. hinna spela en extra match).

Jag beskrev som kortast deras reaktioner i det förra inlägget, och jag har äntligen kommit över filmen med bildbeviset. Det har tagit lång tid att komma till den här sprida-filmen-biten, eftersom filen från början var så oroligt stor att jag inte orkade ta hem den från min bror för att börja bearbeta den. Och när jag väl hade kommit till den punkten fick jag för mig att jag skulle slänga på japansk undertext på filmen så att mina vänner i öst kan förstå vad som sägs. Ett projekt jag påbörjade men sedan kunde fastslå skulle ta alltför lång tid – och jag struntade helt enkelt i det och laddade upp filmen på YouTube.

Det här klippet har jag gjort privat på YouTube. Det innebär att den inte kan hittas om du söker på den, utan måste öppnas via direkt länk. Jag gjorde det av just privata skäl, att filmen har med mina föräldrar och min familj, och det faktum att filmen är till för oss som känner mig eller min resa jag har gjort. Men jag störs inte om filmen skulle ses av vänner eller bekantas bekanta.

Tack för att ni väntat, förlåt för att det tagit en sådan tid, och varsågoda att se spektaklet.

Andas in... och ut

De senaste veckorna har varit ganska stressiga med känslor som gått upp och ner som den beryktade berg- och dalbanan. Det har varit lite extra pirrigt inför hemfärden eftersom jag gjorde den i hemlighet för mina föräldrar. Jag överraskade dem med att åka hem 5 dagar tidigare än jag sagt till dem. Efter mycket funderade över hur, och med syskon med poker-ansikten i världsklass kunde jag stiga in i vardagsrummet där föräldrarna satt och väntade på överraskningen min bror presenterade. En mamma som svimfärdig sjunker ner i fåtöljen med händerna för ansiktet, och en pappa som får tårar ner på kinderna inom loppet av någon bråkdels sekund. Bilder jag sent kommer glömma. Min bror filmade det hela och jag hoppas kunna dela filmen här med er när jag får tag på den, så fortsätt gärna hålla koll på bloggen ett tag till även om mina dagar i Tokyo är över för den här gången.

Min förra uppdatering var 6 dagar innan hemfärd. Vad gör du dina sista dagar i Tokyo, egentligen? Du pysslar med sånt där som helt enkelt måste fixas innan du sticker hem så som se till att all försäkring är betald, att du lämnar in officiella papper på att du flyttar ut ur kommunen, säljer överflödiga kläder till second hand-butiker, stänger av ditt abonnemang på mobilen, skänker bort mat, väger väskorna, städar rummet... Och så träffar du de viktigaste vännerna.

Jag hade luncher med Sunjin (koreanskt en dag, ramen den andra) och tog de obligatoriska kopparna med varmt vatten i skolans pentry. 
Jag spenderade en hel dag från tidig lunch till middag med Yongmin. Åt mat, promenerade, och var hem till hans lägenhet och hängde lite. Han spelade gitarr för mig, och jag spelade “herrarna i hagen” för honom. Som jag lärde mig när jag var kanske 9 år men som fortfarande sitter kvar.
Jag var även på restaurang med ett 10-tal andra varav speciellt 5 stycken är personer jag gillar extraextra mycket, även om de andra också är superbra människor. Det handlar om japanerna Yuri, Soichiro och Watta, och svenskarna Tobbe och Tommy.

Att säga hejdå kändes väldigt vemodigt. Jag vet att jag kommer träffa dem igen, men att inte veta när är det som gjorde det jobbigt. Det är som när jag först kom till Tokyo och fick vänja mig vid att det inte bara var att skicka iväg ett SMS eller ringa till mina vänner här i Sverige för att höra om vi kan träffas och umgås. Nu är det tvärtom, jag måste vänja mig vid att jag KAN umgås med dem igen, och vänja mig vid att de i Tokyo är dem jag inte kan träffa.

Den där känslan att “vi ses, men vi får se när och var” var extra klar med koreanerna. Jag vet att Yongmin blev ganska sugen på att åka till Sverige, men jag tror att jag kommer vara snabbare med att åka till Korea – ett land jag verkligen fick upp ögonen för via mina kära vänner. Till min fördel bor de i olika delar av landet, så när jag väl åker kommer jag få se lite mer än bara Seoul. Jag ser redan fram emot tågresorna. Jag ska bara spara ihop lite pengar...

Jag känner mig inte ett dugg färdig med Tokyo. Jag har bott där i 16 månader och inte sett hela staden, även om jag har en bra idé över hur många ställen är och vad du kanske borde se och inte se om du ska dit på en semester. Eller bo där.

I och med att jag kommer fortsätta på det japanska spåret även här i Sverige ser jag efter möjligheterna att eventuellt kunna ta ett utbytesår/halvår i Japan, och även om jag under min vistelse i Tokyo kände mig sugen på att se något annat ibland tror jag ändå att just huvudstaden kommer ligga högt upp på min lista över önskvärda utbytesuniversitet. Men det är dock långt tills dess och jag har vet inte var mina Tokyoiter befinner sig då, så det är bara att vänta och se. Det blir som det blir.

Det har gått lite över en vecka sedan jag kom hem. Första dagarna levde jag i hemlighet för släkten för att kunna överraska dem alla, vilket jag också gjorde, men det bidrog även till att mitt officiella utrop över att jag är hemma blev väldigt sent, och jag har inte haft tid eller ork att uppdatera bloggen sedan dess. Jag har ingen jättestark jetlag egentligen, men jag lägger mig ändå tidigt på kvällarna för att vara jag, och vaknar tidigt (typ 6) eftersom kroppen är så van att bara sova ett visst antal timmar även om jag kan sova ut hur länge som helst.

En vecka. Och jag börjar redan bli lite rastlös och få ångest över att jag inte gör något annat än att vara hemma, träna bowling, eller leva på mina föräldrar. Jag tror dock att jag behöver ha lite tid för att kunna komma in i nya rutiner som kommer med att bo hemma, mest vad gäller bowling- och konditionsträning. Jag har ju skolkat från gymmet senaste halvåret, och tänkt att jag ska köra igång seriöst när jag väl kommer hem till Sverige. Ja. Och nu är jag hemma... Då kör vi då.

Jag kommer fortsätta uppdatera bloggen en liten tid framöver.

Hejdå-fest

I lördags hade jag min hejdå-fest för folk som bor i andra sharehouse genom företaget BorderlessTokyo. Eftersom det är ett företag som har ett event per månad där du har chansen att träffa folk så har jag ändå lyckats få ett gäng bra bekanta/vänner genom att gå på en del av dessa event under tiden jag varit här.

Upplägget var bowling –> hemmafest –> karaoke. Vi som skulle bowla (7st) möttes upp i Ikebukuro och lokaliserade med mitt eminenta minne en bowlinghall jag enbart besökt en gång förut. Det var första gången jag bowlade med samtliga och var lite nervös eftersom alla tror att jag är proffs, som dessutom ska glänsa trots hallskor och hallklot. Ett exempel på konversation jag haft flertalet gånger här:
De: “Du har ju slagit 300!!!”
Jag: “Jo, men du blir inte proffs för att du slagit 300 precis...”
De: “Men..du har slagit 300”
Jag: “Jo, men”
De: “300!!!!!!”
Hur som helst kunde jag i alla fall slå in 170 och 160 vilket var tillräckligt för att de skulle bli imponerade. Alla nöjda (utom jag).

Efter bowlingen mötte vi upp med en vietnamesisk klasskompis till mig vid namn Thai och åkte hem till mig. Han var den enda på festen utan anknytning till Borderless. Koreanen Ahram lagade okonomiyaki (japanska pizzan) medan vi andra åt kycklingsallad och snittar med guacamole, lax, bläckfisk, räkor, rökt skinka och ägg.
Vi var ett 20-tal som delade på vårat minikök och Ahrams lilla rum. Det fantastiska med festen var att jag, eftersom det var en Borderless-fest, bjudit in alla jag träffat via företaget sedan jag kom hit, men det var bara de jag ville träffa som kom, plus-minus ett par stycken som jag gärna bytt ut. Det var alltså en mycket schysst stämning och mycket prat om tiden som varit och det som kommer – det där klassiska när en står mitt emellan två världar.

Eftersom tågen i Tokyo slutar gå ganska tidigt, strax efter midnatt, begav sig de flesta hemåt när ett gäng av oss började prata om karaoke. Jag har varit på karaoke många gånger sedan jag kom hit, men för första gången var det lite pirrigt och jag var noga med att inte vara först ut med att sjunga eftersom jag hade min huskompis Ai med. Hon är som jag tror skrivit förut utbildad operasångerska. Istället tryckte fransmannen Camille in en gammal rocklåt som fick de små spänningarna att släppa och strax låg vi alla som vanligt över varandra skrikandes med till något svängigt fram till morgontimmarna.

Söndagen började seg eftersom jag kom i säng på morgonen men jag gick ut på kvällen för en bit mat med Tobbe, Yuri och Watta. Vi ska försöka hänga mer än vanligt även på vardagarna för att få ut så mycket som möjligt av tiden som är kvar. Det är något väldigt ledsamt över att planera alla dessa “sista gången vi går på karaoke/äter på izakaya/går på klubb/går till den där baren vi brukar gå till” och så vidare... Men samtidigt också väldigt kul! Jag har mycket att se fram emot.

Som ett jehu

De sista veckorna i december gick förbi riktigt snabbt. Som väntat pluggade jag inte så mycket till slutprovet eftersom jag var för upptagen med att prata med Sunjin och Hongsang, och provet kändes ju därmed också såklart svårare än vad det hade gjort om jag spenderat alla timmarna till plugg istället. När provet bara var en dag bort började jag ändå få en olustig känsla eftersom jag inte var säker på vad konsekvenserna av ett dåligt prov skulle innebära, med tankarna framför allt på återbetalningen till CSN. Det var det första jag frågade min mentor när jag kom till skolan på provdagen, och blev lugnad med att provet för min del inte har en sådan stor betydelse eftersom jag klarat alla prov hittills och dessutom utvecklats enormt. Tack och bock, sade jag, och brydde mig inte om att under tiden provet skrevs stressa upp mig över småsaker jag borde kunna svara, men inte kom på just då. Ett prov fri från stress eller press var ett skönt avslut på 1 år och 3 månader på Samu Langugage School.

Efter det att terminen blev avslutad fick jag ett par dagar att spendera bäst själv jag ville. Jag valde att sitta hemma och kolla på japanska dramaserier medans jag njöt av känslan att inte ha annat än ledighet framför mig innan resan går tillbaka till Sverige.
På julafton landade min syster Jennifer och vi “firade” julen med typisk japansk snabbmat (en skål ris med lite kött ovanpå det, misosoppa på sidan av), stack in en sväng till skyskrapornas Shinjuku, för att sedan avsluta kvällen med en film och lite Skype med folket där hemma.

Det som följde var dagar som var mer eller mindre bra planerade med besök i Electric Town (Akiba), mycket god mat och allmänt avprickande på våran lista. Mitt i landade även min vän Årre och jag fick då för andra gången känna på hur det är att leva tre personer på en 7 kvadratmeters yta. Det är inga problem så länge inte alla tre ska göra något samtidigt, men jag skulle inte klara av att bo så i en längre tid.
För varje gång jag fått besök så slår det mig vilka konstiga människor jag har runt ikring mig som åker hela vägen till andra sidan jorden bara för att hänga och träffa mig, men det är såklart sjukt kul och jag är tacksam för det.

I dagsläget är vi på sista dagen utav Årres besök, med Jennifer tillbaka i Sverige sedan en vecka tillbaka. Dagens plan är att ta oss ner till ett ölmuséum, innan vi rundar av hans resa med sushi och såklart packning.
Sedan påbörjar jag min egen avrundning... och jag bävar. Det kommer bli hektiska veckor även om mina vänner har jobb till sena kvällen då jag ska möta upp med klasskompisar, springa en sista runda i mina favoritaffärer och inte minst städa mitt rum... Åter igen: jag bävar.