torsdag 16 maj 2013

Den som väntar på något gott

Efter närmare 4 månader i Sverige kan man säga att jag har landat. Kanske lite för hårt, egentligen, för jag har inte orkat hämta energi till sånt jag planerat göra, som till exempel hålla i plugget, eller söka extrajobb... Men energi är något som kommer så småningom. Faktiskt så tror jag att det varit nyttigt för mig att vara hemma och få göra det jag vill en tid för att förstå att jag inte bara är hemma på semester och att jag snart ska vara tillbaka i Tokyo. Som det kändes ett tag, när hjärnan brottades mellan vilja och logik. För jag saknar Tokyo otroligt mycket, och längtar till den dag då jag kan återvända. Men den dagen kommer inte än på ett tag, det är något både mitt bankkonto och mina framtidsplaner säger mig.

Något jag däremot har hållit i min planering är bowlandet. Jag har spelat varje match sedan jag kom hem, alltså 8 stycken + elitseriekval. Jag känner mig nöjd med poängen och snittet jag fått ihop på mina få matcher, framförallt om jag tänker på hur jag ibland känt mig som något långbent djur på ansatsen. Tekniken har inte suttit, men ändå har jag lyckats hålla en högre nivå än jag hade förutspått om jag bara kollat på detaljerna... Kort sagt, jag är nöjd med säsongens insats och ser fram emot nya möjligheter och utmaningar som kommer med hösten.

För att gå vidare till inläggets titel. När jag valde att åka hem till Sverige 5 dagar tidigare än vad jag sagt till mina föräldrar gjorde jag det av tre anledningar: 1. Att få överraska dem rejält. 2.Att få filma deras reaktioner. (3. hinna spela en extra match).

Jag beskrev som kortast deras reaktioner i det förra inlägget, och jag har äntligen kommit över filmen med bildbeviset. Det har tagit lång tid att komma till den här sprida-filmen-biten, eftersom filen från början var så oroligt stor att jag inte orkade ta hem den från min bror för att börja bearbeta den. Och när jag väl hade kommit till den punkten fick jag för mig att jag skulle slänga på japansk undertext på filmen så att mina vänner i öst kan förstå vad som sägs. Ett projekt jag påbörjade men sedan kunde fastslå skulle ta alltför lång tid – och jag struntade helt enkelt i det och laddade upp filmen på YouTube.

Det här klippet har jag gjort privat på YouTube. Det innebär att den inte kan hittas om du söker på den, utan måste öppnas via direkt länk. Jag gjorde det av just privata skäl, att filmen har med mina föräldrar och min familj, och det faktum att filmen är till för oss som känner mig eller min resa jag har gjort. Men jag störs inte om filmen skulle ses av vänner eller bekantas bekanta.
Tack för att ni väntat, förlåt för att det tagit en sådan tid, och varsågoda att se spektaklet.