söndag 7 juni 2015

Förbereder mig på förberedelse

Vi är inne i juni till slut. I slutet av månaden får jag förhoppningsvis veta om jag får stipendiet eller inte. Det känns inte så nervöst, jag tror att alla som hela tiden säger att jag garanterat kommer få åka har bidragit till det. I början när jag pratade om min eventuella vistelse i Japan så var jag alltid noga med att säga "om jag åker till Japan...", men nu den senaste tiden har jag försagt mig och sagt "när jag åker till Japan...", vilket får mig att undra om det är längtan och hoppet på att få åka dit som gör att jag säger det - eller om jag faktiskt tror mer än jag tordes i början på att jag kommer få åka. Det kan också vara så att jag inte är nervös eftersom jag inte kan ha några krav. Om jag får åka så blir jag såklart glad, men om jag inte får åka så går varken jag eller jorden under.

Trots att jag försöker hålla mig neutral och tänka att vad som helst kan hända så kan jag inte undgå att börja planera sådär litegrann i smyg. Jag kan komma på mig själv tänka över vilken packning jag skulle lämna här, vilken jag skulle ta med, eller vad jag skulle köpa på plats. Förra gången när jag åkte så tog jag med större delen av min garderob, nedpackad i två stora resväskor och en träningsväska som handbagage som rymmer 30 liter. Jag tog med mig tunga kokböcker, en hel drös med halsdukar, mössor, vinterkläder, och en dalahäst. Jag hade så mycket packning att jag inte kunde få med mig några bowlingklot utan fick vackert vänta på att få dem ditskickade. Den här gången tänker jag mer att jag skulle försöka hålla min packning så liten som möjligt istället för att "ta det säkra före det osäkra och släpa med allt", som jag måste ha tänkt förra gången. Jag tror att det är därför som jag börjat fundera på eventuell packning redan nu. Att skära ner från 3 stora väskor till, ja, förhoppningsvis 1, skulle inte vara ett lätt projekt, men jag tycker att det skulle vara en rolig utmaning.

En annan utmaning blir att, oavsett om jag får stipendiet eller inte, hålla igång japanskan under sommaren. Det är alltid svårt. En lägger alltid upp schema eller mål inför ledighet men det är sällan det blir något bra av det eftersom man hittar på annat som får en att glömma ens planer. Den här gången har jag dock tagit mig tid redan nu och förberett inför sommarens plugg. I mina rekommendationsbrev från lärarna så har de nämligen skrivit att jag är på en viss nivå i japanska som jag känner att jag inte kan leva upp till riktigt än, så jag laddade ner en fil med ungefär 1750 ord. Jag rensade bort de ord jag redan kan och behöll utöver nya ord även ord som jag inte använder till vardags (men som jag vill börja använda). Så även om det återstår 1200 ord för mig att lära så är det inte så mycket om en slår ut det över alla dagar som jag har på mig att lära mig dem. Som ett exempel: Om jag ska lära mig 1200 ord på de veckor som jag sommarjobbar så blir det 25 ord/dag, vilket i sin tur betyder ungefär en halvtimme per dag. Och om jag börjar plugga innan sommarjobbet börjar, och sätter målet nån gång i september istället för mitten av augusti så är det såklart ännu färre ord/dag vi pratar om.
Men om jag ska vara helt ärlig: När jag först förstod att jag ska plugga 1200 ord så tänkte jag "jag ska lära mig allihop!!". Då kunde jag höra varningsklockorna ringa och ändrade mig till "det räcker med hälften!!", varav klockorna ringde liite tystare men ändock fanns de där. Efter det har jag jobbat på en inställning något i stil med "jag har ett mål att gå mot, vi får se hur långt jag kommer!!". Och DET känns bra. Det känns bra att jag kunde ändra mig, och det känns jävligt bra att jag hörde klockorna.

Nu när D-kursen är över och sommaren står för dörren så kan jag inte låta bli att känna mig ganska motiverad. Jag har klarat ännu en termin, och jag gjorde det under en tung period i mitt liv. Sommaren, oavsett väder, är väldigt välkommen och väldigt efterlängtad. I väntan på beskedet om stipendiet så tänkte jag träna bowling, gå på Liseberg, umgås med japanerna innan de åker hem, umgås med vännerna i Göteborg innan jag beger mig mot Dalom, och busa massa med barn och katter. Det kommer inte stå på förrns jag får ropa hej eller nej.