Reina och Anders bröllop

Sådär. Nu har jul passerat och jag är enbart en dag bort från en hel veckas ledighet, vilket är vårat vinterlov. Egentligen borde jag inte klaga eftersom jag inte har lektioner på torsdagar och fredagar vilket gör att jag har minilov nästan varje vecka, men jag kan ändå inte hålla tillbaka en suck av lättnad över den kommande lediga veckan. Det är många projekt och rapporter som kommer sluka så mycket av min tid i januari att de redan börjat göra mig trött. Jag känner att det hade varit asnice att vara hemma i Sverige nu och jobba och få in en medelmåttig lön än sitta här och skriva rapporter, men det är nog en känsla som uppstått på grund av min lysande ekonomi de senaste veckorna. På den korta tiden jag har varit här så har jag hunnit spendera mer eller mindre allt av mina sparpengar, vilket på ett sätt nu i efterhand känns jobbigt att tänka på - samtidigt som de spenderade pengarna i sin helhet enbart gått till vettiga saker, så som konserter, sängkläder, skolgrejer, julklappar, umgänge och Reina och Anders bröllop. Det sistnämnda är vad jag vill fokusera på i det här inlägget!

Jag träffade Reina i Göteborg för två år sedan, nästan direkt när jag flyttat till Göteborg och började hänga på språkcaféet där. Jag kände på en gång att hon var en sån där person som jag vill lära känna mer och som jag nog har mycket gemensamt med. Några tre-fyratimmars fikavändor senare så kändes det som om att vi känt varandra i flera år, och hon blev snabbt en person som jag kan vända mig till utan rädsla över att låta dum. Anders träffade jag i samma veva och vi har träffats några gånger där vi bland annat gått på Lisebergs julmarknad tillsammans, eller lagat mat hemma hos Reina och Anders. De är ett väldigt fint par som jag håller mycket av och det gör mig otroligt glad att jag kunde vara med på deras bröllop här i Japan. Det var första gången jag var på ett bröllop här, det var första gången jag hade en kimono på mig i mer än någon timme, och det var första (och kanske enda) gången som jag fick se Meiji-jingu från insidan.

Meiji-jingu byggdes för drygt 100 år sedan till minne av dåvarande kejsaren och kejsarinnan Meiji. Templet förstördes under andra världskriget men byggdes upp igen under '50-talet och är idag ett vanligt turistmål för den som besöker Tokyo. Däremot så är turister inte välkomna att gå in till helgedomarna, utan det är bara något de anställda har tillträde till. Eller de som är där på låt säga ett par vänners bröllop... Till och med Wikipedia och Google saknar bilder på det rum där ceremonin ägde rum, det är lite coolt. Självklart har inte jag heller några bilder från ceremonin eftersom det är fotoförbud, men jag har fått tillåtelse att dela med mig av bilderna jag tog före och efter ceremonin.

Det regnade den dagen, och när vi gick sakta i led mot helgedomen för ceremonin och en tittade mot den öde innergården dit ingen har tillträde så kändes det som om det var en scen som hämtad ur en film. Fint silande regn som faller mot kalla, gråa stenplattor med träväggar och pelare i mörkt trä och mörkgrönt tegeltak. Det känns som att jag kan förstå hur människor som mediterar och som menar att de funnit sitt "inner peace" känner.

Under ceremonin var vi uppdelade på varsin sida om Reina och Anders, som satt mitt i rummet. Anders släktingar/vänner på ena sidan och Reinas på den andra. Det var en präst som sjöng/manade på japanska till helgedomen om att ta hand om Reina och Anders lovord till varandra. De drack sake ur varandras koppar, de läste upp sina löften, och även vi andra drack sake för dem. Det var även ett gäng andra ceremoniella grejer som hände men som jag inte riktigt kommer ihåg meningen med. De hade bland annat ett varsitt blad som de vände på i ett bestämt antal rörelser, och vi bugade några gånger. Efter att prästen ropade "grattis till ert giftermål!" så var vi gäster som eko och ropade också grattis (detta var en del i ceremonin). Reinas kimono vägde över 10 kilo och hon hade hela tiden en kvinna med sig som assisterade och lade kimonon rätt när Reina hade satt sig eller ställt sig upp. På någon bild kan man se, om man anstränger sig, hur Reina håller upp kimonon med ena handen, något hon fick grym träningsvärk av efteråt. Nu till bilderna!

Reina med riktiga blommor i håret signerar deras giftermål.

Trädgården utanför.

Det traditionella instrumentet koto.

Förrätt: Tofu, sjöborre, räka, daikon rädisa, krabba, lax, rom

Sashimi: Torsk, räka, bläckfisk, guldbrax

Hummer (spiny lobster)

På tallriken: Grillad biff med potatischips och grönsaker. I skålen: kokad fisk, grönsaker och räka

Misosoppa med tofu och svamp, ris med krabba och ägg, inlagda grönsaker.

Anders pappa höll ett tal på japanska.

Jag i en kimono som jag hyrde. Min kimono har länga ärmar som hänger ner eftersom jag är ung och ogift.

Strumpan och skorna.

I "väst" så har vi blivit matade med idén om att en kimono är något som en sätter på sig som en morgonrock, och ja, om du går in på H&M och frågar efter en kimono så är det självklart ett sådant plagg som du får i dina händer. Men en riktig kimono är inte något simpelt du bara drar på dig för att kyla dig när du gör din frukost. Det är inte ens bara ett plagg. En kimono består av en underkjol, en undertröja, en underkimono (på bilden på mig ser ni lite rosa i de långa ärmarna, det är underkimonon), strumporna, skorna, obi:n (det guldiga bältet runt midjan) som knyts, snöret utanpå obi:n, och innanför obi:n så har jag fem eller sex snören som är knutna tight om de lägre revbenen. Jag har även två handdukar som hjälper till att hålla formen på obin. Och det rosa som sticker fram runt bröstet, samt det rosa som syns vid min hals är också två fristående tygbitar. Jag betalade lite mer än en tusenlapp för att bli påklädd, och när jag stod där och hade två kvinnor som försörjer sig på att klä på kimonos så fick jag erfara vilken konst det verkligen är, och det fick mig att uppskatta kimono än mer än jag redan gjorde. En gång var det en som sa till mig att "det finns ingen klänning som kan slå en fin kimono", kanske inte det mest objektiva en som jobbar med att klä kimono kan säga, men jag är ändå beredd att hålla med! Det var en riktigt trevlig upplevelse att ha på sig även om det var ganska tacksamt när allt togs av och jag kunde andas normalt igen. För att inte nämna hur skönt det var att gå på toaletten...

Även om det var det traditionella instrumentet koto som användes och som tros ha funnits sedan ett par tusen år tillbaka så var låtarna betydligt mer moderna än så. När Reina och Anders kom in i matsalen så spelades en låt med X-Japan (som jag och Reina veckan efter bröllopet såg live), och det spelades även ett gäng låtar från Ghibli-filmer, First Love med Utada Hikaru (som är roten till varför jag befinner mig i Japan just nu eftersom jag fastnade för hennes musik när jag var yngre), och de hade även förberett den svenska nationalsången. Det var en riktigt häftig och känslosam dag generellt, men att höra musik som jag annars älskar framföras på det här för mig främmande instrumentet var även det tillräckligt för att bli tårögd flera gånger. Jag avslutar inlägget med en video jag hittat på en "gammal klassiker"...

En bra måndag. En viktig måndag.

Idag har varit en rätt så annorlunda dag. Måndagar är egentligen tunga eftersom jag har lektioner från 8:50 till 16:00, och den allra första lektionen är en ganska svår lektion där vi tillsammans med japanska studenter pratar om mångkultur. Det kan vara ett ganska tungt ämne med mycket ord som en inte lärt sig än vilket gör att en måste hålla sig fokuserad till 100% för att kunna hänga med. Hittills har jag spenderat många av dessa lektioner genom att stirra ut i luften och inte kunna ta in ett ord pga trötthet och därmed inte kunnat bidra till gruppdiskussionerna, men idag hände det något. 

Jag gick upp tillräckligt tidigt för att hinna äta frukost (äggröra och smörgås med ost), tvätta håret samt fylla på min vattenflaska. När jag satt på bussen så satt jag och läste i en bok (novell) istället för att sitta och sova med huvudet mot rutan och musik i öronen. På första lektionen hängde jag med rätt så bra och fick användning för min nya elektroniska ordbok som jag spenderade en fjärdedel av stipendiet på (~2000kr), och inte nog med det så fortsatte allt att flyta på under hela dagen. Andra lektionen (hörförståelse) var skitsvår eftersom läraren ville att vi skulle lära oss urskilja ord bland gröten som kommer ur en gammal sluddrig japansk farbrors mun, men det var ändå roligt eftersom alla satt som frågetecken. Jag själv släppte pennan i bordet flera gånger i uppgivelse, jag har sällan varit så irriterad på mig själv samtidigt som jag är det med glimten i ögat. Hur ofta kommer jag lyssna på sluddriga gubbar med ljudkvalité som passar ett gammalt VHS-band liksom. Inte på något framtida prov i alla fall, that's for sure!

Tredje lektionen är en kurs som kan översättas till "Upptäck mångfalden i Japan", där läraren varje vecka presenterar en ny majoritet i Japan. Det är vanligtvis en sjukt intressant kurs, men idag så var det något extra i och med att vi hade en gästföreläsare från ICU, ett universitet som ligger ett par hållplatser bort från våran. Föreläsaren i fråga är transgender och han pratade om hur det var att leva som det i Japan. Mer om det längre ner i inlägget under stjärnorna.

På fjärde lektionen fick jag tillbaka en uppgift jag lämnade förra veckan där läraren enbart markerat ett enda tecken som överflödigt. Resten av texten (innehållet, grammatiken etc) var helt perfekt, tydligen. Det var en sjuk boost. Inte så mycket att renskriva heller när det bara handlar om ett tecken.

Efter skolan stack jag till Shinjuku för att möta upp med några andra utbytesstudenter. Vi medverkade i en intervju om ett karaoke event som vi var på för några veckor sedan och fick betalt 5000 yen (350kr) för att sitta i ett karaokerum och säga vad vi tyckte om eventet, eventuella priser på ett sånt event, och bara generellt prata idéer och tankar om olika japanrelaterade underhållningsevenemang. Efter intervjun blev vi bjudna på mat och dricka i en sån där kryp-in-restaurang som använder plastdraperi som väggar, hur mysigt som helst. Det rundade av dagen helt perfekt. 

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Jag undviker att nämna personens namn, men använder pronomen han eftersom det är så han identifierar sig.

Killen som kom och gjorde en presentation för oss är hyfsat jämnårig med mig och föddes med en kvinnas kropp här i Tokyo, men har så länge han kan minnas alltid identifierat sig som kille. Tankar som "vad är det för fel på mig?" och "varför får jag inte vara såhär?" ledde till självmordsförsök som tonåring (han försökte hänga sig), och det faktum att han är transgender har även lett till misshandel inte bara från barn/människor i skolan eller i hans närhet, utan även från hans föräldrar. Han bor sedan några år tillbaka ensam och har ingen kontakt med sina föräldrar, som han säger att han aldrig mer behöver träffa. (Han valde efter mycket om och men att fortsätta plugga efter gymnasiet och valde ICU av två anledningar: ICU som universitet är väldigt LGBT-vänlig, och det är också ett av få universitet där du kan ändra ditt kön i ditt skolregister.) Han har fått utstå mobbning och har även blivit diagnostiserad med ADHD, vilket allt kan kopplas till hans djupa depression som ibland hindrar honom från att kunna röra sig en millimeter från sängen. "Idag är en bra dag, jag kunde ta mig upp ur sängen."

Han pratade mycket om hur Japans lagar sätter stopp för en transgender att genomgå operationer. Till exempel så måste du för att byta kön i Japan uppfylla bland annat följande krav:

- Du ska vara över 20 år gammal.

- Du får inte vara gift.

- Du får inte ha barn som är under 20 år gammalt.

- Du ska vara infertil. 

Du måste även bli diagnostiserad med GID (Gender Identity Disorder) av två olika psykiatriker, en process som oftast tar flera år, för att få rätt till operationer och hormonterapi. Låt oss ta en paus här och fundera över hur ens identitet ens kan klassas som en "disorder" - som om det vore en sjukdom. Så. Ni får gärna fundera vidare utan uppmaning också. Släng in en tanke på att detta självklart betalas ur egen ficka, en summa som lätt närmar sig 100 000kr.

Efter hans presentation var över så delades vi in i grupper där vi skulle diskutera hur vi tror att vi skulle reagera om våra eventuella framtida barn kom ut som LGB eller T. I min grupp var vi väldigt överens om att oavsett vad så är stöttning det absolut viktigaste. Det har inte så mycket med "acceptans" att göra tycker jag, eftersom "acceptans" kan tolkas som att du accepterar något utöver det vanliga. Mitt personliga svar på frågan är att jag hoppas och tror att jag i ett sånt läge inte kommer kommentera någonting, eftersom det inte ska behöva vara något som behöver kommenteras. Det är inte min sak att "tycka till" om en annan persons identitet. Med folk från olika länder från Europa och Asien och ett par amerikaner blev det intressanta diskussioner där några av tyskarnas inlägg var det som kanske stod ut mest. Två tyskar sa att deras uppfostran varit strikt katolska och att de innan den här lektionen aldrig ens tänkt tanken på att deras barn skulle vara något annat än hetero, och sa att de ärligt talat inte ens kan föreställa sig varken den ena eller den andra reaktionen. En annan i klassen från samma område i Tyskland är däremot homosexuell och kan knappt förstå hur tanken aldrig slagit dem.

Diskussionen avrundades med att gästföreläsaren sa sin egen personliga åsikt: att om hans barn skulle vara LGB så skulle det vara "party every day", men om hans barn kom ut som transgender som han själv så skulle han säga stoppstoppstopp och förklara hur slitsamt det är på ens psyke och ens kropp om en vill gå igenom alla operationer. På något magiskt sätt fick han genom sitt kallblodiga och neutrala sätt att säga det på få de nästa orden att låta helt normala: "I don't know how long I will live."

Det var lite surrealistiskt att höra någon prata så öppet och så lätt om att man i framtiden kanske kommer ta livet av sig på grund av att man mår så jävla dåligt. Jag kände direkt hur mina ögon tårades och jag fick svälja många gånger innan jag kunde få bort klumpen i halsen. När lektionen var slut gick jag fram och ville tacka för hans engagemang och försöka få fram något som "kan hjälpa honom att må bättre" men jag kunde inte annat än tacka och kommentera hur viktigt detta är inte bara för folk att få höra på utan också för en själv för den personliga bearbetningen. Det var så fruktansvärt upprörande att höra om hans upplevelser och jag tänker för mig själv, såhär en hel vägg av bloggtext som tagit 2 timmar att skriva senare, att det är viktigt att komma ihåg att han inte är deprimerad för att han är transgender, utan han är deprimerad för att samhället inte tillåter honom att vara transgender.

Takaosan

Jag och tre andra från dormet var iväg till Mt. Takao, eller Takaosan som det heter på japanska. Det är ett berg som ligger ungefär en timme bort från där vi bor (men det är fortfarande inom Tokyo) som är ganska lågt med sina 600 eller så meter, men det är perfekt om en vill slå ihjäl en dag ute i friska luften. Jag och Machi pratade för några veckor sedan om att vi båda vill gå dit under november och se på träden när de skiftar till höstfärgerna, och Doston och Kinga från Uzbekistan respektive Polen hängde på. Jag är osäker på om de faktiskt förstod att vi skulle till ett berg, haha, för båda hade sina vanliga kläder som jeans, skor med klack, handväska etc. medans en annan kände sig fullt utrustad med vindjacka, träningsbyxor, underställströja under T-shirten, och en ryggsäck med vatten, plåster, handduk och regnjacka "utifall att". När vi kom fram visade det sig dock att ingen av oss direkt stack ut. Det var en stor blandning av utstyrslar, allt från kjol eller kostym till full mundering med vandringsstavar. 

Eftersom jag skrev så mycket på mitt förra inlägg och jag har lite plugg att styra så får det bli bilderna som talar mest i det här inlägget.

Bulliga berg framför en bullrig stad.

Jag fastnade för det slingriga trädet.

Fujisan med moln vid toppen, sett från toppen av Takaosan.

"Om du skulle lägga upp den här bilden och skriva att du varit till Kyoto en sväng så skulle folk tro dig." sa Machi.

Även på den här resan lyckades jag ta fina bilder, hurra! Takaosan har flera leder en kan gå, och nu har jag provat en av dem. Jag går den gärna igen, men jag känner att jag skulle kunna åka tillbaka och prova på någon av de andra också. Jag har kommit att älska bergiga landskap dessa månader.
En liten språknotis är att själva berget egentligen heter Takao. Som engelskan lägger till ett "Mt." före för mountain så lägger japanskan till "san" efteråt (som är tecknet för berg). Därför blir alla berg att avslutas med san på japanska. Takaosan, Fujisan, Koyasan, etc. 

Yamanashi bildbomb

Wow. Sedan min senaste uppdatering för ett par veckor sedan så har jag haft fullt upp känns det som med bussresa med skolan till Yamanashi-prefekturen, promenad till toppen av ett berg här i Tokyo, ett par vänners bröllop, och nu senast igår var jag till Yokohama för att se X Japan live i Yokohama Arena. Jag börjar med Yamanashi i det här inlägget.

Yamanashi-prefekturen är en grannprefektur till Tokyo, och den är känd bland annat för goda viner och Mt. Fuji som ligger i söder vid gränsen till Shizuoka. (Se karta över Japans prefekturer här.) Vi tog oss dit en fredag med buss på 2,5 timmar och hade dagen fullspäckad med ställen vi skulle stanna till vid, men med endast 1,5 timmes sömn under natten så var jag inte alls pepp på något över huvud taget. Jag försökte sova på bussen vilket såklart inte gick så jättebra. Jag lyckades skramla ihop kanske en timmes slumrande på ditvägen och var kanske inte riktigt lika intresserad som de andra var över att stanna vid en glassfabrik och äta gratis glass (jag åt en halv), utan jag kände mig bara allmänt misärig (helt klart ett ord) och ville till bussen igen så jag kunde vila. Bra start på resan med andra ord. Det som glassfabriken får ett plus i kanten av mig för är att den var omringad av tallskog. Eftersom jag var tidig tillbaka till bussen tog jag mig tid till att dra några djupa andetag, och kunde inte låta bli att tänka på Sverige och då framför allt Dalarna med all skog. Det var några sentimentala sekunder.

 

Vi var så pass många som åkte på resan att vi hade två stora bussar med en guide i varje som förklarade om ställena vi skulle till och gav oss lite information. När vår guide började prata om stoppet efter glassfabriken, en "vägkrog" som serverade en nudelrätt som tydligen kommer från Yamanashi, så var jag fortfarande måttligt intresserad och hade dessutom börjat känna mig illamående så jag ville helst inte tänka på mat. Men när vi kom fram, tog av oss skorna, tassade på tatamimattorna och satte oss vid det gigantiska bordet där maten redan stod serverad var det som att jag vaknade från min zombieliknande existens och jag kunde faktiskt exklamera med de andra. Jag menar kolla.

Nudlarna är breda och tjocka och liknar udon-nudlar, soppan är miso-baserad. Det är en helt vegetarisk rätt med pumpa, sjögräs, morot, potatis, purjolök, lök och någon svamp, i det här fallet shiitake. Maten serverades i järngrytor, jag åt nog inte ens upp hälften för att det var så mycket. Jag mådde onekligen bättre efter maten och har kanske den att tacka för min energi att fota under resten av resan.

Vårat nästa stopp var Takeda Shrine. Ett tempel byggt i slutet på 1910-talet för att hedra en gammal krigsherre, Takeda Shingen, som levde nån gång under 1500-talet. Tempelområdet var ganska stort och jag gick runt och fotade så mycket annat att jag faktiskt missade huvudtemplet, men när jag fick bilder som dessa känner jag att det inte gör så mycket ändå.

Speciellt den här sista kommer nog alltid vara en favorit. Inte bara på grund av de vackra färgerna, utan för att jag tog bilden medans kameran stod på Manuell, vilket innebär att jag fick fixa och trixa en del innan jag fick det ljus jag ville ha. Jag är nöjd över att jag tog mig tiden att klura. Här är den bara lätt redigerad med pyttelite ökad färgkontrast.

Som avslutning på Yamanashi-resan åkte vi till "Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center", som det så kort heter. För att sammanfatta kan jag säga att det är en utställningsbyggnad om världens snabbaste tåg, JR-Maglev, som testkörs förbi den byggnaden. Vi hade turen att få se det sticka förbi i 500km/h vilket är den hastighet det kommer ha när det i framtiden kör passagerare mellan storstäder. Det som är speciellt med tåget förutom att det kan köra i över 600km/h är att det är förarlöst, det svävar, och det drivs fram av magneter. Som Oscar sa när jag skickade en video till honom: "vad sysslar SJ med liksom".

Under hela besöket vid utställningen gick jag runt och frös, men när vi sen satt på bussen på väg hem var det tvärtom som att jag höll på att brinna upp. Klassisk förkylning med antagligen 38-39 graders feber. Men trots att jag var helt slut så hade jag bestämt träff med Ayano för att gå ut och ta nånting att äta. Jag var på vippen att ställa in det men bestämde mig för att gå ändå, och tur var väl det för när vi kom tillbaka till skolan så stod inte bara Ayano där och vinkade, utan även Tommy som var hit på en 10-dagars visit. Jag hade inte träffat honom sedan innan sommaren så det var hur trevligt som helst även om jag var jäkligt sliten. Han hade med sig marabou schweizernöt och en chokladkalender såhär lagom till jul till mig, så himla gulligt. Jag hann träffa honom en till gång innan han stack hem, då hade jag blivit kvitt min förkylning och kunde prata mer sammanhängande. 

Även om resan till Yamanashi var slitsam så är jag glad att jag åkte. Det var något fantastiskt över att halvligga i sätet och se ut över det bergiga landskapet som en annars aldrig får se så mycket av i Tokyo eftersom det döljs av byggnader, och att få känna lukten av tall och gran. Och att dra ett djupt andetag och det enda som kommer in i lungorna är ren luft istället för avgaser eller avloppslukt som en annars är "bortskämd" med i en storstad. Det enda som var lite synd var att det var så molnigt att vi inte såg Fuji en enda gång, trots att vi i princip var alldeles bredvid. Istället fick jag skymta det en vecka senare från toppen av ett annat berg... (to be continued)