Mitt examenstal

Jag blev klar med rapporterna, med presentationen och examenstalet. Jag är med andra ord klar med skolan för stunden, och har bara några veckor kvar av resor, aktiviteter och allmänt hopsamlande av prylar och minnen - sånt där en gör innan en åker hem till andra sidan jorden. 

Samma dag som vi hade våra presentationer och jag mitt tal så hade vi även hejdå-fest på boendet eftersom det var den dag som passade alla bäst. Jag var sjukt sliten efter att ha haft sömnbrist i några dagar och dessutom den medföljande stressen som kommer med att ha massvis med deadlines och min tanke var därför att kanske inte vara kvar så länge - och kanske framförallt att inte dricka så mycket alkohol med en sån redan sliten kropp. Jag höll bara fast vid en av dessa tankar. Jag kom i säng först vid fem, halv sex på morgonen efter att ha pratat sedan 1-tiden om att jag "snart ska gå och lägga mig". Vad ska jag säga, de var bra på att hålla mig kvar... 

Till festen hade japanerna i boendet (eller en del av dem) förberett massvis med bilder på oss som de satt upp på väggarna, och även ett bildspel som spelades upp på en stor duk. Vi utlänningar fick sen säga några ord om våran vistelse en-och-en, vilket var en riktig tårfest. Ordet "familj" sades flera gånger. Vi fick alla ett papper/plakat med en bild på oss och vårat namn skrivet, som alla sedan fick skriva något litet meddelande på (jag tror att det tog över 2 timmar för mig att skriva på allas). Just nu är min största bekymran (eller nästan) hur jag ska få hem papperet utan att det viks eller skadas.
På festen var vi även några som pratade om att sticka till FujiQ, som är ett fantastiskt nöjesfält ungefär 1,5-2 timmar bort från Tokyo i närheten av Fuji. Samtalet gick till ungefär såhär:
"Ska vi sticka till FujiQ?"
"Ja"
"Ska vi åka i övermorgon?"
"Ja"
Och så var det bestämt. 

För att återgå till titeln på inlägget så hade jag som sagt äran att hålla ett tal på vår examen. Som tur var så var det inte så många där, 40 personer eller så varav de allra flesta var andra stipendiater som jag redan träffat på lektioner. Det hjälpte lite för nerverna. Sedan det blev klart att jag skulle hålla tal så har jag flera gånger fått kommentarer om att de ser fram emot att höra det eller att de kommer börja gråta, och jag har alltid sagt att talet inte kommer bli något rent känslosamt utan snarare något som får en att tänka efter. Hur som helst så fick mitt tal ändå någon att börja gråta, nån fick tårar i ögonen och någon sade att han fick gåshud. Sedan fick jag kommentarer från våran (stipendiaternas) mentor som skulle vilja att jag skickade talet till henne, och en kompis handledare som jag typ aldrig träffat men som tydligen skriver mycket om internationella relationer skickade mail till mig och frågade om hon kunde få tillgång till manuset och dela med sig på sin facebook. Så även om jag stod där och tittade ner i papperen mer än vad jag tittade upp när jag pratade, och fastän min ben började skaka så att jag var tvungen att röra på dem för att försäkra mig om att jag inte skulle falla ihop, så måste jag ju ha nått fram med det som jag ville med mitt tal. Och efter att ha pratat med Chrisse om det som ville veta vad jag sa så har jag försökt översätta det mer eller mindre ordagrant så som jag sa det (vilket på svenska kan ha ställen som låter lite tafatt och/eller riktigt cheesy). Detta är vad jag sa ("Nikkensei" är titeln på oss stipendiater, ISEP är stipendiater som läst kurser på engelska):

"Konnichiwa. Nu har allas presentationer avslutats utan svårigheter och vi har börjat närma oss slutet på vår examensceremoni, så jag tänkte ta mig den äran att hålla ett tal som representant av oss Nikkensei.
När det blev bestämt att jag skulle hålla tal här idag så visste jag inte först vad jag borde prata om. Skulle jag prata om mina egna minnen, om svårigheterna vi alla stött på när vi forskat, eller bara prata på måfå om något vi lärt oss genom bo i Japan. Jag visste inte vilket jag skulle välja, men tänkte till slut att jag ska prata om något vi gjort naturligt och per automatik genom att bara vara där vi är.

Vi har nu levt ungefär ett år i Japan. Om en ser tillbaka på det här året så tror jag att vi har erfarit det vi trodde att vi skulle erfara innan vi ens kom hit, men på både gott och ont så tror jag att vi även har erfarit något som vi inte alls hade räknat med att vara med om.

När jag tänker på vad som hänt under det här året så kommer jag givetvis att tänka på mina egna erfarenheter, men utöver det så har det under enbart det här året skett mycket hemskt över hela världen - och det håller fortfarande på och händer. Ett flertal terrorattacker, coup d'etat i Turkiet eller hatbrott mot flertalet minoriteter i USA är något jag är säker på att alla vet om, och dessa hemskheter har alla skett under den här tiden som vi bott i Japan som Nikkensei.

En kan se mycket hat över hela världen idag, men mellan oss Nikkensei som kommer från olika länder så kan en inte se något hat mot någon som har en annan tro än en själv, eller något hat eller fördomar mot någon som har en annan kultur eller vanor än en själv. Att vi har kunnat bo tillsammans, ta lektioner tillsammans, och kunnat haft kul tillsammans är ingenting som en borde underskatta. Detta eftersom att om en tittar på hur världen ser ut idag, så är detta något som verkar vara ytterst svårt att göra.

Genom att ha spenderat mycket tid tillsammans så har vi har vi lärt oss om olika länder och även förstått vad mångfald är. Genom att ha ökat vår förståelse för andra länder och människor så är jag säker på att det även finns de som börjat tänka att de problem som händer på andra sidan jorden nu även är ens eget problem. Oavsett hur långt bort det sker så finns det nu ett band mellan våra hjärtan som enar oss.

Det som vi har gjort per automatik sedan vi kom hit är med andra ord utbyte. Genom utbyte så har vi lärt oss förstå om andra människor, och att vi lärt oss om andra länder och människor tycker jag är otroligt viktigt. Det kan låta som något lätt att göra, men jag tror verkligen att vi har blivit privilegierade med något som inte alla får ta del av.

Det är på grund av det som jag till slut vill säga mitt varmaste tack till de som skapat denna chans, (japanska staten), och även till de som hjälpt oss på skolan - dess lärare och anställda. Även om vi Nikkensei alla har olika vägar att fortsätta på från och med nu, så är jag säker på att vi oavsett vägval aldrig kommer att glömma våra erfarenheter vi varit med om tillsammans eller bandet som det skapat. Och jag är säker på att vi kommer att använda oss av den kraften när vi fortsätter mot nästa utmaning. Tack så hemskt mycket för denna chans.

Och till alla Nikkensei och alla i ISEP som har jobbat så hårt det här året säger jag: Tack och bra jobbat.

arigatou gozaimashita. "

:)