söndag 17 juli 2016

Min forskning

Som jag nämnt flera gånger i bloggen så är jag här på ett stipendium som kräver att jag uppfyller vissa krav för att kunna få ett diplom på mitt år här på japanskt universitet, och även för att jag ska få rätt till gratis flygbiljetter hit och hem. Ett av kraven är att jag ska göra en forskning, eller undersökning som det mer känns som att vi alla gjort men forskning låter ju coolare så jag kör på det. Min forskning är inriktad på en del av det japanska språket eftersom det är det som jag kommer ta ut examen i så småningom, men den handlar också om ett socialt problem. 

När en pratar japanska så finns det ett antal namn-suffix typ, som en lägger till efter namnet på den man pratar med/om. Från filmen Karate Kid har vi nog alla (som sett den) snappat upp att lärare/mästare kallas sensei. Sensei funkar som ett ord för sig så väl som suffix på lärarens namn. Om jag är och bowlar med mina icke-bowlande kompisar så kan de på skämt kalla mig för Josefin-sensei till exempel. Men andra suffix fungerar som honorifics, som det kallas. De markerar artighet och/eller personens (eller sin egen) rang sinsemellan. Kyaku som är ordet för kund följs med ett sama, som markerar att kunden står över en själv (kunden har alltid rätt osv), kyaku-sama. Om jag ska använda samma exempel som ovan, att jag är och bowlar, så kan jag även bli tilltalad Josefin-sama på skämt, eftersom jag är mycket mer erfaren med bowling än mina icke-bowlande vänner. Sama används för att höja den andra personen (samtidigt som man sänker sin egen betydelse). Vi har även ett hyfsat neutralt san, som används av artighet mer än att markera någon rang. När en träffar någon för första gången (om det inte är typ kejsaren eller nåt som kräver ett sama) så använder en san, och det kan ta flera träffar innan man slopar san och bara kör på namnet (beroende på vad man har för relation). Jag har en vän som har en flickvän sedan tre år tillbaka, och de använder tilltalsnamn+san när de pratar. Lite torrt kan jag tycka, men jag tror att det kan ha mycket med vana att göra också.

Utöver dessa ovan som är ganska könsneutrala (återkommer till "ganska" senare) så finns det även två ord som till största del används beroende på vilket kön personen en pratar med/om har. Chan, till flickor. Kun, till pojkar. Skulle jag och mina syskon vara födda i Japan så skulle jag och min syster genom alla barndomsår och en bit upp i skolan ha blivit kallad för Josefin-chan och Jennifer-chan, medans mina bröder skulle bli kallade Christoffer-kun och Andreas-kun. Upp till slutet på högstadiet så används de här orden också ofta av lärare, medans det inte är lika vanligt i gymnasiet. Detta för att de kan ha en liten barnslig klang över sig (och kanske för att eleverna numer ska respekteras mer än vad man respekterar barn.. obs, personlig fundering).

Med min forskning så har jag undersökt om chan och kun används på universitetet, och kommit fram till (efter att ha observerat ett 15-tal lärares lektioner) att chan inte används, men att kun fortfarande förekommer ibland när lärare tilltalar manliga elever. I min rapport så problematiserar jag detta utifrån ett könsperspektiv. Lärare använder kun till killar, men san till tjejer, och delar därför medvetet upp eleverna i könen kille och tjej. I rapporten så nämner jag att det är skillnad på biologiskt kön (att man är född med en penis) och könsidentitet (att man kanske inte uppfattar sig vara man trots att man har en penis), och jag kommenterar att det medvetna uppdelandet av elevernas kön i dessa två grupper kan riskera att utesluta de personer som inte identifierar sig med den grupp som läraren placerar en i - eller med någon av grupperna. Därför är detta utöver ett språkrelaterat problem även ett socialt. 
"Say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt"

MIKA - Hurts
Det jag menade när jag sa att sensei, sama och san är ganska neutrala kan ses i stycket ovan. Om kun används till killar medan san används till tjejer som är lika gamla som killarna trots att det finns ett motsvarande ord (chan), så tyder det på att san inte är så könsneutralt som det kan presenteras vara, vilket jag ändå (hej språknörd) tycker är intressant. Ja, det var bara det.

Iallafall så har jag skickat in min rapport och fått tillbaka den med några markeringar på grammatiska fel och en kommentar från min handledare att min undersökning har brist på innehåll. Han tycker att jag även skulle ha undersökt varför lärare använder de tilltal som de gör genom att göra till exempel intervjuer, och även om jag förstår vikten av det så håller jag inte med om att avsaknandet av det i min forskning inte behöver göra min rapport sämre. Om jag ska undersöka varför lärare använder olika ord till olika kön så skulle jag behöva gå in på en djup analys om könsnormer i det japanska samhället, och kanske även andra aspekter som rent psykiskt vad det är som gör att en delar upp språkbruk utefter kön. Det finns flera sätt att se det på och även om jag håller med om att en sån undersökning skulle vara intressant så är det inget jag tycker att han borde kräva av mig på en 8-sidig uppsats (när det ämnet i sig kan hålla en sysselsatt i en livstid). Jag har helt enkelt undersökt om det förekommer en könsuppdelning - och konstaterat att det gör det. Varför, och vad för konsekvenser det har är något jag anser kan vara något att forska vidare nu med min undersökning som grund. Det är iallafall vad jag intalar mig för att inte låta honom sänka mig mer än han redan gjort de gånger vi träffats för att prata forskning. Jag tycker inte om honom och vi kommer inte så bra överens, men jag behöver bara ta mig igenom den här kommande veckan och få hans signatur på att han godkänner min uppsats - sen är jag förhoppningsvis klar med honom. 

Jag ser fram emot det. Den här rapporten har varit en ständig berg-och-dalbana under perioden jag jobbat med den. Ena sekunden har jag känt att det går utför, andra att "det här kommer jag klara!!", nästa att njaaa shit det kommer nog gå åt helvete ändå, för att nästa sekund känna mig odödlig. Detta är en metafor jag använt när jag pratat med de andra om rapporten. "Joda, just nu är jag på toppen. Så snart kommer det gå utför igen - men förhoppningsvis så kommer det vända och gå uppåt igen." Hur som helst. Det är inte så mycket kvar nu, och hur lite jag än tycker om min handledare så förlitar jag mig på att om det skulle komma till en fråga om att underkänna min rapport, att han inte är den enda som kan bestämma det... Det visar sig. Det löser sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar