Litegrann i brist på ork att skriva delar jag med mig av en film som tar upp några viktiga punkter om Japan. Det är fredag, det regnar och jag ska alldeles strax bege mig mot ett café för att hänga lite med en tvilling. Han jobbar vanligtvis mördarpass så jag är tacksam över att han lämnar en lucka öppen för mig!
I Japan har man inte riktigt samma traditioner kring alla hjärtans dag. Det är lika påföst och kommersiellt här, men medan det i Sverige är parens dag så är det i Japan den enda dagen en tjej kan säga till den hon tycker om hur hon känner – utan att behöva säga några ord alls. Så hur får man fram orden “jag gillar dig”, “jag vill gå ut med dig” eller “jag älskar dig” utan att faktiskt säga dem? Man ger personen choklad. Det kan vara hemmagjord såväl som en kaka av ett fint märke. Eller bara en 100grammare Marabou (fast Japans motsvarighet då), men det är nog inget någon annan än en upp-till-12-åring skulle göra.
Orättvis, kan man tycka, att pojkar inte får visa sina känslor i form av brun gegga. Men faktum är att de har en helt egen dag för det. Den heter White Day och infaller den 14:e mars. Det är då de kan besvara flickans känslor genom att ge en bit choklad tillbaka (antagligen inte utav den choklad de fick en månad tidigare...).
Alla hjärtans dag är stort här. Riktigt stort. Det är till och med förväntat att tjejer på företag ska göra/köpa choklad att ta med sig till sina manliga kolleger även om de inte hyser några känslor för någon. Det är liksom bara så man gör för att visa uppskattning (?). Det blir dock mer och mer opersonligt vad jag förstått. Min japanska vän Yuri berättade att de på hennes företag bara samlar in pengar och köper någon sorts ask tillsammans. Jag vet inte hur det är med männen, om de måste ta med sig choklad till företagen på White Day. Jag ska fråga runt och återkomma om det.
Jag har, antagligen till min familjs lycka för att garantera att jag faktiskt kommer hem en dag, ingen speciell att ge choklad åt och jag är mycket tveksam om jag ens hade gett något om jag hade haft honom. Jag är inte ett stort fan av såna här “högtider” som enbart är skapade för att få folk att bränna pengar “bara för att”.
Däremot har jag länge velat prova ut hur det går att baka kladdkakemuffins utan en faktiskt ugn. Så idag köpte jag min svindyra kakao efter månader av ögnande och kan konstatera att muffins blir lika bra i micro som i ugn. Förutom att jag inte hade en aning om hur länge de skulle vara inne eftersom jag inte visste värmen så den första vändan fick en bränd yta men gudomlig insida som ju sig bör, titeln i åtanke.
Min koreanska huskompis Ahram visade mig sedan att det faktiskt går att ställa in grader på micron, upp till 250. Det känns som en viktig kunskap, jag har gått och haft en sjuk önskan om att göra en god potatisgratäng en lång tid nu. Det kan vara en sån där grej jag vill göra bara för att jag inte kan, nu är det upp till bevis att se om det faktiskt kan bli av...
Med ett gäng muffins stående på bordet i väntan på att mina huskompisar ska komma hem och se mitt meddelande om att de får äta hur mycket de vill, och ett annat gäng i magen, kan jag bara anse mig nöjd med resultatet – och dra iväg till gymmet där jag hoppas träffa på ett par bröder. Det har blivit till en lustig ovana det där, att umgås med tvillingar.
Jag vet inte riktigt hur många gånger jag pratat om mina rutiner här i landet Tapanesien, som ett barn kanske skulle benämna landet jag befinner mig i. Eftersom min cykel är ett minne blott och jag för tillfället väljer att spendera pengarna jag har på mat istället för på en ny en så har jag en del rutiner som måste ändras. Jag måste vakna tidigare, bege mig mot tåget en kvart tidigare än annars och jag måste ta mig i kragen när det gäller att ta sig iväg till det där gråa betongfortet 18 minuter bort som även går under namnet Gymmet.
Så de senaste dagarna har jag tagit några steg i rätt riktning. Jag har för det första kommit till skolan 5 minuter innan lektion, istället för 30 sekunder innan ringning, för att slippa känna stressen och kunna njuta av en sista låt innan plugget börjar. Och så har jag köpt en ryggsäck idag. Bra va, här sitter jag med de pengar jag har kvar från CSN i min plånbok och spenderar 20% av det på en ryggsäck. Nå, det är för gott ändamål. Med en ryggsäck i storleken jag köpte får jag plats med både böcker och träningskläder utan problem. Jag kommer alltså kunna besöka gymmet redan innan jag tagit mig hem till mitt rum som har en förmåga att hålla mig fängslad med dess heater, värmeljus och dator.
Jag gillar hur den här dagen har delats upp. Efter skolan stannade jag på Moriva (ett café jag tillber tack vare en gudomlig chokladkaka) och tog en pastramibaguette och islatte för 45kr innan jag satte mig in i ett par timmars plugg varierat med meningslösa spel på min iPod. När jag sedan kom hem fanns det bara tidsfördriv på schemat fram till kvällen eftersom jag har börjat gymma senare när jag upptäckte att det är färre folk där då som kan sno mitt löpband.
Jag älskar caféer. Även om man sitter med hörlurar på sig och lyssnar på musik är det så givande på något sätt att kolla på människor när de samtalar med sin partner, sin kollega eller sedan många år tillbaka bästa vän. Det är klart att jag inte kan avgöra att det är en bästa vän, men jag föreställer mig att det är det. Just det där buzzet som uppstår tack vare hörlurarna tycker jag speciellt mycket om, jag har lätt att koncentrera mig på det jag gör när jag har dova, mjuka, ljud i bakgrunden. Jag tog mig friheten att filma en del av dagens plugg, den delen där jag tränade att skriva tecken. De två tecken jag skriver uttalas “inaka” och betyder landsbygd. När jag tränar att skriva kanji försöker jag få in en neutral känsla, som om att det är det naturligaste i världen att pennan går dit den går. Jag älskar känslan när man får till det och kan skriva båda snabbt och med en bra balans. Man känner sig väldigt cool.
Jag avslutar med två tillägg: Även om jag klagar lider jag inte av ekonomiska svårigheter. Jag börjar bara närma mig botten på den här delen av CSN-utdelningen, jag har besparingar att ta av och kommer inte svälta ihjäl.
Och ja, ni har alla läst rätt när ni läste att jag drack en islatte. Nackdelen med att inte riktigt vara hemma i kaffevärlden kan vara att inte veta vad en mocca är för något – det blev min första kaffe-av-misstag. Jag tyckte bilden sa till mig att det var en mörk choklad-dryck. Men bara för det är jag ingen kaffedrickare, för att undvika framtida inviter till en kopp svart.
För en månad sedan var jag till ett nöjesfält inte alltför långt ifrån Fuji-san. Den där kullen, ni vet. Det var min första och hittills enda resa utanför Tokyo förutom till flygplatsen som jag gjort. Jag lovade er bilder från det, för ungefär en månad sedan, och här kommer de nu – bättre sent än aldrig!
Något av det roligaste med den här resan är att den för min del var riktigt spontan. På fredagen satt jag i min huskompis rum med hennes klasskamrater och hon frågade om vi “skulle hitta på något på söndag”, som sedan alltså resulterade i ett par timmars bussresa, enkel, mot (jag säger det igen) det vackraste jag vet i naturväg, Fuji.
När jag gick och lade mig på lördagen visste jag fortfarande inte om resan skulle bli av, men när hon knackade på min dörr 5:20 på söndagens morgon anade jag att resan skulle bli av. Bild från entrén:
Det absolut bästa med med FujiQ är att till skillnad mot Gröna Lund och Liseberg som har ett par stycken berg-och-dalbanor vardera hade FujiQ ett helt gäng med dem, och de var väldigt olika varandra också. Som ett stort fan av berg-och-dalbanor gick jag nästan ner i brygga av lycka. Den här hängde man i varsin stol som snurrade runt (mekaniskt) i dess fria fall, bågar och loopar:
Japaner har hakat på det där med att hyra grillor och ta en sväng, precis som man ser i gamla amerikanska filmer som Mighty Ducks eller Ensam Hemma.
Som en grand finale tog vi oss upp i pariserhjulet. Mest för att det var svinkallt och vi var i behov av vindskydd, och så var några av oss lite åksjuka så vi behövde något fint att göra innan vi tog oss till bussen och hemresan.
Sedan början på januari har jag ägt en cykel. Det har varit ett mycket smidigt sätt att ta sig fram och tillbaka till stationen, affären och gymmet som till fots ligger 25, 6 respektive 18 minuter bort.
Igår blev jag av med den. Risken att den blev stulen är ytterst liten, jag är nästan helt säker på att den blev beslagtagen på grund av långvarig felparkering. Varje cykel har sitt eget nummer som skrivs på köparen. När cykeln blir stulen eller försvunnen blir det lättare för polisen att hitta dess rättmätige ägare. Jag har hela cykeltiden parkerat vid ett pachinko-ställe nära stationen. Pachinko är japanska spelberoendes paradis, ett spel på maskin som går ut på att få in fallande kulor i hål. Tror jag, jag har inte varit in och kollat. Oljudet är nog för att ge en förbipasserande huvudvärk. Pappan till barnet jag lärde engelska till var ägare till ett Pachinko-företag. “Det går inte att vinna” var hans kommentar.
Jag har klarat mig i över en månads tid med att parkera där, men igår kom jag hem 5 timmar senare än vanligt eftersom jag tog en tur till Narita flygplats för att hälsa på en vän inom bowlingen som passerade på väg till tävling i Japans södra del, en stad som heter Fukuoka. Och ja, cykeln var borta. Traskandes på väg hem såg jag cyklar i fina färger för runt 800kr, om jag får problem i dagarna framöver med att komma upp i tid för min 25 minuters promenad köper jag en sån.
I mitt fall spelar det ingen roll eftersom jag köpte cykeln av Adrian som ju åkte hem till Sverige strax före jul. Cykeln är skriven på honom. Vilket jag sett som ett plus egentligen eftersom jag inte varit mottaglig för böter jag inte hann få, eftersom de skulle skickas till hans gamla adress. Jag trodde att jag kunde lura systemet, men fick istället ta smällen jag kanske förtjänar för att äga en cykel olagligt (även om jag betalade för den).
Att sätta sig in i Tokyos trafik var till en början lite skrämmande, mycket för att det är vänstertrafik, och som jag nämnt tidigare är en del av förbudsskyltarna skrivna i tecken jag inte förstår till 100%. Men det har inte varit några problem, jag gör bara som jag lär av mina medcykeltrafikanter: japanerna, jag ignorerar enkelriktade skyltar, cyklar på vilken sida som än passar mig bäst och jag håller mig till trottoarerna eftersom det är lag.
Eller ja, jag gjorde det tills igår.
Visste mitt undermedvetna att jag skulle bli av med cykeln eftersom jag tog den här bilden i fredags?
I början av månaden köpte jag ett månadskort på gymmet för 400kr. Det slog mig i början av förra veckan att jag var tvungen att gå 6 gånger till innan den 5:e februari för att tjäna någonting på det, så jag spenderade minst en timme per dag, måndag till torsdag, på gymmet där jag varierade springa och “leka” runt på maskinerna. Hela veckan hade jag ett helvete att ta mig upp till klassrummets tredje våning i skolan och den enda gången jag vågade mig till bowlinghallen för ett pass hade jag sådan träningsvärk i armen att jag inte kunde få klotet rakt fram för många ören. Irriterad gick jag därifrån, och det var mot min starka vilja som jag gick upp varje morgon för att trotsa musklerna i benen som skrek i protest vid minsta tåvinkning.
Men det jag fick i utbyte (förutom vetskapen att jag fortfarande har kondition – och bättre än jag trodde) är att jag denna vecka behöver gå två gånger för att gå plus-minus-noll på gymkortet, som jag sedan kommer förlänga. Och desto oftare jag tränar desto mindre kommer min kropp skrika i sådan protest som förra veckans. Igår, till exempel, gymmade jag, men jag lyckades ändå prestera på dagens 4 serier. Faktum är att jag efter ett par serier på 190 ändå slog mig upp till 877 sammanlagt. Jag nämner det inte enbart för att berätta hur nöjd jag är, utan det är faktiskt relaterat till gymmet: Jag har vid varje gymbesök gjort en balansövning där jag står i slutposition på vänsterbenet hållandes en 7kilos hantel i handen. Det är kul att se att det redan gett resultat, bokstavligt talat.
På gymmet finns det ett par riktigt stora killar, tvillingar, som är intresserade av att umgås för att prata engelska. Det är ingenting jag är jättesugen på egentligen, att umgås på engelska, men det faktum att jag inte säger nej till omväxlande umgänge gjorde att jag gav den ena av dem min mail. De heter Ryu och Jun, är som sagt stora för att vara japaner både i axelbredd och muskler. Men de är också träningsnarkomaner så vad mer kan man förvänta sig. De är 21 år och bodde i New York tills de var 9, så deras uttal är dugligt även om man måste prata en väldigt simpel engelska. De pluggar båda två till att bli sushikockar.
Jag har precis haft lite kontakt med Jun, de ska gymma och jag ska dit och kuta så jag kommer träffa på dem där om drygt en halvtimme. Det säger jag mest för att kunna glida in på hur det är att sms:a i Japan, och jag kan nog hålla det ganska simpelt: Det är mycket roligare:
