Noll

Lustigt hur det kan komma sig att jag sitter fastspänd på flyget och får tankar som "alltså tänk om jag får spel nu och går lös och gör allt i min makt för att hoppa av flyget innan vi lyfter", bara för att minuten senare när flyget vände upp mot startbanan känna "jag är precis där jag ska vara, det här kommer bli bra". Bättre sent än aldrig...

Flygresorna gick helt ok. Vi var tio minuter tidiga till Köpenhamn, men det var kanske inte direkt en fördel eftersom det visade sig att flyget därifrån var ungefär 2 timmar försenat. De var tydligen på väg att ställa ett plan som det var något tekniskt fel på till oss, och fick lov att byta vilket tog sin tid. Fick alltså vänta 3 timmar istället för 1, men piloten hade tankat i extra och kunde köra in närmare 40 minuter av den förseningen så vi kom inte fram så supersent som jag först trodde. Vi landade strax före 11 lokal tid (istället för 9.30) och bussresan sen gick väldigt smärtfritt eftersom jag satt bredvid Emil (en som precis läst klart andra terminen och är på utbyte) och vi pratade en del. Ni vet när man sitter i ett sammanhang där man inte känner varandra och liksom söker samtalsämnen? Well, jag tror att jag var något på spåret när jag påpekade för dem som satt bakom oss att bussen var full av koalor, vilket fick närsittande att reagera och kolla vad jag menade – och vips så ägnade vi säkert 10 sekunder åt att flina tillsammans.

Bussen åkte till olika dorms, men jag skulle av vid det första som ligger i Higashikurume. Där bor det mest japaner och stipendiater som jag själv, medans utbytesstudenterna bor i ett annat dorm. Detta gör att jag blev satt bland folk som kan prata japanska på en mer eller mindre avancerad nivå, så även när jag träffar de andra utlänningarna på boendet pratar vi japanska med varandra.

Det här studentboendet består av fyra olika byggnader, kan man säga. A, B, C, D. Rum A101-A108 (?) är på bottenvåningen, A202-A20... på andra våningen, och så vidare med 3 våningar i varje byggnad. Jag bor i C201, alltså andra våningen (d.v.s. en trapp upp). Varje våning har gemensamt kök, tvättmaskiner/torktumlare och duschrum som man kan låsa om sig. En toalett och handfat finns i varje rum. Något som är skönt är att jag bara har grannar över och under mig, inte vägg i vägg nånstans. Något som inte är lika najs är att i gången mellan entrén och C-huset så finns det en hel del spindlar som håller till under taket. Det satt en extra äcklig spindel på en stolpe precis utanför C-husets dörr som jag var nära att sätta handen på när jag sökte stöd, jag höll på att gå under. Den hade 1,5cm avlång kropp och 2-3cm långa svart/gulrandiga ben, och satt på samma ställe i 1,5 dag. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att inte veta vart den tog vägen. Jag var på väg att googla om giftiga spindlar i Japan, tills jag kom på att jag inte vill ha skärmen full av äckliga bilder. Jag tror inte att den är giftig dock. Eller det är vad jag hoppas i alla fall.

Generellt så håller boendet en bra standard tycker jag. Rummet känns rymligare än vad det antagligen är tack vare alla förvaringsutrymmen och den lilla balkongen som ungefär en stol får plats på, och de mycket hjälpsamma människorna som bor här gör det lätt att känna sig som hemma. Seriöst, de har hjälpt oss med allt pappersarbete och visat var och hur vi ska skriva och göra med alla papper, de har följt med oss ut och fixat bankkonton, de hjälper oss hitta information om telefoner/pocket wifi, de ställer sig tillgängliga när som helst ifall det är något vi undrar över, och de gör allt det här utan att klaga. Istället säger de typ ”men det är självklart vi hjälper” när jag gång på gång ber om ursäkt över att jag tar av deras tid. Jag är riktigt tacksam över all hjälp. Idag och igår (lör/sön) har jag dock spenderat ensam vilket var perfekt, för jag sov över 3 väckarklockor på lördagen och vaknade vid 14. Tolkar det som att jag var sliten.

Imorgon ska jag till skolan för att sätta min signatur på antagligen ytterligare tusen papper. Även imorn så är det flera av japanerna som följer med oss dit (trots att deras lektioner inte börjat än). Det ska bli kul att få se campuset jag kommer hålla till vid den närmaste tiden!

3..2..1..

Nu är snart dagen här då dentokyoblogg blir en Tokyobaserad blogg igen! Alla inköp inför resan (med undantag för nån påse lakrits) är gjorda och trots att väskorna fortfarande ekar av tomhet så känner jag mig nog relativt resklar ändå. Jag tror att min första packning kommer att bli övervikt, så därför är jag redan inställd på att jag kommer få lov att lämna kläder som jag annars gärna vill ha med mig. Målet är ju att åka med en resväska, en ryggsäck och en handväska och jag är nog inte långt ifrån att lyckas tror jag, så det vore ju synd om jag gav upp bara sådär och panikattackbokar ett extra baggage - för prylar som jag lika gärna kan köpa på plats.

Frågan många ställer är hur jag ska kunna få plats med ett liv i de väskor jag tänkt ta med, och svaret är: jag vet fan inte. Men jag har gjort mitt bästa vad gäller planering av prylar utefter vikt. Jag har en skitbra hårfön som jag vill ta med men som väger för mycket så den får stanna. Jag måste ha schampoo och balsam till de första dagarna, men istället för att ta med flaskor så har jag köpt mindre behållare som tar tillräckligt så jag har i kanske en vecka eller mer (ytterligare en fördel med kort hår!). Luftigare kläder som stickade tröjor, bomullströjor och vindjackan vakuumförpackas med vakuumpåsar. Tyngre saker som dator, kamera, objektiv och jeans kommer fraktas i ryggsäcken (skulle f.ö. aldrig våga skicka min dator eller kamera med incheckat baggage). Jag har även inhandlat en extern hårddisk som är mindre och lättare än den jag hade innan, och in-ear hörlurar istället för de större som jag haft nu sedan ungefär hösten 2011. Visst låter det väl rutinerat?! Jag är själv imponerad. (Mitt kontokort är kanske inte lika imponerad.)

Jaha, med en dag kvar på svensk mark kan man ju fråga sig vad som lockar mest med den kommande resan. Jag kan lova att det inte är den japanska vardagssexismen, prestigehysterin eller att behöva sicksacka sig fram mellan tusentals människor när man är på väg ut ur en tågstation. Eller de proppfulla tågen. Eller alla butiksanställda som står ute på gatan och ropar erbjudanden i ansiktet på en. Eller tidsskillnaden. Eller...

Nej det är mina vänner på plats som lockar. Att plugga "seriöst" igen*. Att kunna gå ut på en izakaya och bara trycka mat innan man sticker hem, eller till karaoke eller dylikt. Sushi, riktig sushi. Nudlarna sända från ovan, ramen. Det bergiga landskapet. Att drömma på japanska igen. Att den här gången få se mer av andra städer. Att få fota mer. Och för att nämna något som inte är speciellt Japan-fixerat så ser jag även fram emot att få lägga tid på att träna bowling, den här gången med mer rimliga mål än för 4 år sedan.

Snart bär det av.

*Jag kommer kanske få äta upp de här orden.

Som ett jehu

De sista veckorna i december gick förbi riktigt snabbt. Som väntat pluggade jag inte så mycket till slutprovet eftersom jag var för upptagen med att prata med Sunjin och Hongsang, och provet kändes ju därmed också såklart svårare än vad det hade gjort om jag spenderat alla timmarna till plugg istället. När provet bara var en dag bort började jag ändå få en olustig känsla eftersom jag inte var säker på vad konsekvenserna av ett dåligt prov skulle innebära, med tankarna framför allt på återbetalningen till CSN. Det var det första jag frågade min mentor när jag kom till skolan på provdagen, och blev lugnad med att provet för min del inte har en sådan stor betydelse eftersom jag klarat alla prov hittills och dessutom utvecklats enormt. Tack och bock, sade jag, och brydde mig inte om att under tiden provet skrevs stressa upp mig över småsaker jag borde kunna svara, men inte kom på just då. Ett prov fri från stress eller press var ett skönt avslut på 1 år och 3 månader på Samu Langugage School.

Efter det att terminen blev avslutad fick jag ett par dagar att spendera bäst själv jag ville. Jag valde att sitta hemma och kolla på japanska dramaserier medans jag njöt av känslan att inte ha annat än ledighet framför mig innan resan går tillbaka till Sverige.
På julafton landade min syster Jennifer och vi “firade” julen med typisk japansk snabbmat (en skål ris med lite kött ovanpå det, misosoppa på sidan av), stack in en sväng till skyskrapornas Shinjuku, för att sedan avsluta kvällen med en film och lite Skype med folket där hemma.

Det som följde var dagar som var mer eller mindre bra planerade med besök i Electric Town (Akiba), mycket god mat och allmänt avprickande på våran lista. Mitt i landade även min vän Årre och jag fick då för andra gången känna på hur det är att leva tre personer på en 7 kvadratmeters yta. Det är inga problem så länge inte alla tre ska göra något samtidigt, men jag skulle inte klara av att bo så i en längre tid.
För varje gång jag fått besök så slår det mig vilka konstiga människor jag har runt ikring mig som åker hela vägen till andra sidan jorden bara för att hänga och träffa mig, men det är såklart sjukt kul och jag är tacksam för det.

I dagsläget är vi på sista dagen utav Årres besök, med Jennifer tillbaka i Sverige sedan en vecka tillbaka. Dagens plan är att ta oss ner till ett ölmuséum, innan vi rundar av hans resa med sushi och såklart packning.
Sedan påbörjar jag min egen avrundning... och jag bävar. Det kommer bli hektiska veckor även om mina vänner har jobb till sena kvällen då jag ska möta upp med klasskompisar, springa en sista runda i mina favoritaffärer och inte minst städa mitt rum... Åter igen: jag bävar.

Min stil

Eftersom jag rent allmänt i jämförelse med text varit snål med bilder i bloggen så ska jag försöka kompensera lite med det här inlägget. Och det jag tänkte visa er är *trumvirvel* hur jag klär mig när jag lämnar huset!

Under hösten kunde man ofta se mig typ såhär:

Byxorna är det enda på bilden jag införskaffat här. Ett par hundra på det amerikanska Forever21 förra året. Jag har dock använt dem lite mer än vad de innehar kvalité så jag använder dem sparsamt nu för att det inte ska gå hål på dem.

↑ En bild som visar min nya blommiga/kurbitsliknande sjal. 350yen (28kr) på en afghanistansk affär. Det var hål i den men jag fann det onödigt att pruta...

↑ Fina strumpor som jag köpte förra vintern. De såg varma ut men var inget speciellt på den fronten. Billiga dock, och som sagt fina. Använder dem flitigt.

↑ Min keps, mina hörlurar och en sjal så stor att jag kan använda den som toga om jag skulle vilja. Det vill jag oftast inte, men det är kul att veta att det går.

↑ I röd klänning och blåa leggings, redo för en sväng till mitt kafé för några timmars plugg.

↑ Ja, jag gillar tanken på människor som flyger. Klädesmässigt är detta leggings, men det är ett ganska känsligt mönster att klä sig till så jag kör dessa som tajta byxor. T-shirten fick jag av Yuri. Hon fick den av sin syster men kunde inte se sig själv i den och gav den till mig.

Sist men inte minst: Min Musse Pigg-tröja som jag köpte förra vintern. (Låt inte bilden lura er, jag har inte gått ner i vikt; det är det svarta som spelar ut sin roll.) En tröja jag egentligen köpte med avsikt att skicka hem den till nån där hemma, men en dag var det kallt, den verkade varm – och så vips så beslagtog jag min egen tröja.

Jag har alltid försökt använda mig av kläder jag känner att jag är bekväm i. Det enda som hindrar mig från att gå runt i mjukisbyxor varje dag är att jag har använt dem så pass mycket att det gått hål på väsentliga ställen och jag är för lat för att köpa nya. Och så gillar jag ändå att tänka lite på vad det är jag sätter på mig, även om jag inte blir helt rabiat om jag inte “hittar något vettigt” eller inte lyckas “matcha” kläderna. Jag sätter det inom kaninöron eftersom Tokyo bryr sig föga om hur kläder går bra ihop eller inte, för att ha kläder som inte matchar är ju en stil i sig, menar folk. Det är mångas sätt att sticka ut ur mängden: klä sig så pass “gräsligt” att det blir snyggt eller coolt.

Jag är ju inte alls för detta med samhällstryck på hur du måste se ut och klä dig, men jag kan uppskatta det på ett personligt plan eftersom jag kan se det som en utmaning, för att vidga min garderob utan nya inköp.
Jag skulle såklart kunna utveckla mig, men då försvinner den lilla chans för bildkompensering jag har.

Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)

Knäpp i bollen

Japan är bland all elektronik, entertainment industrin, anime- och mangavärlden även känt som ett land där självmord inte är en ovanlighet. Tvärtom är Japan högt upp på listan över flest självmordstagare. Förut kunde jag fråga mig varför och inte komma längre än till funderingar, men nu kan jag sätta ett finger på flertalet punkter där Japan helt klart har något att fundera på. Även om de inte kommer göra det bara för att jag skriver ett inlägg om det, på svenska.

Först och främst har vi deras arbetsförhållanden. I och med hierarkin som finns inpräntad i japaners huvuden så har de svårt att säga emot någon som är äldre än en själv, att säga emot sin chef kan i många fall vara en bidragande faktor till din avskedning. Du ska inte prata till din boss som om att du är bättre än denne.
På kontorsarbeten förekommer övertid i många fall mer än en timme varje dag. I Tokyo kan du lägga på en dryg timmes resa för att komma hem, vilket kan ge dig kanske 3-4 timmar av frihet innan du måste sova för att kunna ta dig upp till nästa dags arbete. Lite annorlunda mot att släppa det du håller i handen och stämpla ut klockan 16 som det är i Sverige. Med det sagt, stressfaktorn från arbetet i Japan är hög.

Nästa på min lista: Skolan. När du är inskriven på en skola innebär det inte bara att du är skolans elev timmarna du faktiskt är i skolan, utan du anses vara representant för skolan på din fritid. Allting du gör på sidan av skolan kan, kommer och ska bindas till din skola eftersom det är den som ska lära dig, och därför den som ska få glänsa med dina framgångar i din skolgång, din hobby och din framtid som läkare eller vad det nu kan vara – samtidigt som du drar skolans namn i smutsen varje gång du gör något olämpligt.
Även här en enorm skillnad från Sverige, där ens föräldrar är de som uppfostrar och ser över en. Det är istället för skolans namn, familjens man lyfter upp i skyn eller “drar i smutsen”, även om det inte är så mycket utav det i Sverige, vi är ganska duktiga på att se till individer ändå.

Sen har vi ju detta med japaner och deras förbannade samurai-stolthet. Det som var det ädlaste en krigare kunde ha förr, har blivit till något som i extrem mängd kan vara ondskefullt idag.
- En hel familj med föräldrar och två barn hittades döda i sin lägenhet. De hade svält sig till döds eftersom de inte ville be, tänk SOC, om hjälp.
- En kvinna hade två barn, ett på 2 år och ett på 4 år. Hon ville inte ha dem, och istället för att lämna dem till någonstans där man kan ta hand om dem ville hon att de skulle dö. Hon lämnade lägenheten för att återvända en månad senare, helt säker på att de måste ha dött. När hon öppnar dörren möter en 4-årig knatte henne, “mamma, vad länge du var borta! Lillebror rör sig inte längre”, säger den. Barnet hade överlevt genom att dricka vatten och äta okokt ris.

Det finns alltså ett mörker hos många japaner. Visst, antalet invånare är en ganska hög siffra så givetvis är antalet galningar också högt, men det en kan fråga sig är ju hur det kan få gå så lång som till självmord, eller mordförsök, för så många.
Jag frågade min vän Yuri om det är vanligt att japaner väljer att gå och prata med en expert. Åter igen, intressant att jämföra med Sverige där var och varannan går till psykolog. Hon sa att det är sällsynt, och även om man gör det så är det inget man säger till någon eftersom man får stämpeln ‘knäpp i bollen’ i pannan. Ganska ironiskt att japanerna lyckats göra något som är till för att hjälpa mot depression till ännu en betungande orsak till sjukdomen.

En annan stor bov i japaners depression är Den allmänna japanens önskan och längtan efter att få vara något/någon. Eftersom den du är inte är bra nog. Musikindustrin är enbart idoler som alla ser likadana ut. På TV diskuteras ingenting annat än smaken på maträtten som bjuds på för dagen mellan allt “guuud så sött”, skratt och “guuuud så det där ser GOTT ut!!!”. Underhållningen i Japan skapar en bild av att allt är som en fluffig dröm, och när “vanligt” folk inte lever eller kan nå den fluffigheten tar de till drastiska åtgärder.
Folk köper dessutom, inte bara märkeskläder, utan saker till en sådan mängd att man blir spyfärdig. Du ska ha 100 par skor, du ska ha 10 skal till din senaste mobil, även om du inte har ett uns känsla av fotografi ska du ha den senaste kameran även fast du fortfarande inte kan hantera den senaste du köpte, och så ska du köpa den där jävla mangon för 800kr eftersom det är sånt du bara gör.

I torsdags var jag ut och åt mat med Yuri och Watta. När vi skulle till att resa oss för att gå hem fick Yuri meddelande om att cirkellinjen vi alla skulle åka med stod still. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget i Harajuku, en station bort från våran, och linjen skulle bli att stå stilla i 1 timme och 50 minuter, “för att städa upp”, som Yuri sa. Vi väntade ut tiden på restaurangen.

I fredags var det en man som i en stad långt söderut, Fukuoka, knivskar 6 personer. På frågan varför han knivskar 6 främmande människor hade han svarat “jag kände för att skära folk”.

I lördags skulle jag för tredje dagen i rad träffa de ovan nämnda två. Jag och Yuri möttes upp vid sagd tid, men Watta ringde och sa att tåget stod still och inte skulle röra sig på minst en timme. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget. Han kunde ta en annan linje och kom drygt en halvtimme sent.
Vi skämtade lite om det. Kunde inte personen som tog livet av sig ha visat lite hänsyn? Tänkt på att det var lördag kväll och att tåget var fullt av människor som skulle in till Shinjuku för att träffa vänner, skratta och ha roligt.
Men vi vet att det inte är ett roligt skämt, att det inte ens kan klassas som ett skämt. För om det handlade om något en kan skratta bort hade det aldrig gått så långt som det gjorde för dessa personer, som bara är några väldigt få utav alla de som är i behov av stöd och hjälp, men som av någon anledning inte fått det – eller kunnat söka det.

Japan – landet som gör dig knäpp. Även om du är frisk.

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Ett skepp kommer lastat!

..Med vadå?
Med galenskap!

Det finns mycket i Tokyo som en inte kan göra annat åt än bara skaka på huvudet och fråga sig hur. En återkommande punkt på den listan är priserna, till exempel på frukt och grönt.
17kr för ett äpple har jag länge ansett vara bland det sjukaste jag sett i en mataffär. Men för ett tag sedan pratade vi mango i skolan. Min lärare berättade att det finns en sorts mango i Japan som är så fruktansvärt söt och god att dess pris är 850kr. 850!!! För EN mango. Och någon köper den faktiskt. Det är sinnes.

Sen ska ju Japan alltid hitta på massa konstiga saker för att visa världen att de är ett nytänkande folk, vilket forum det än gäller. Som till exempel det breda forumet "vattenmeloner”. En vattenmelon i Japan är dyrt nog som det är med ungefär 40kr för en kvarts del. Men vattenmeloner i hjärtformer eller fyrkanter slår priset, bokstavligt talat: 2.000kr, styck. Jag har varit här ett tag nu och har vant mig vid att se dessa sjuka prislappar. Men en jävla vattenmelon?! Det är vidrigt att detta inte är de enda exemplen, utan bara några få ur en lång rad med ting japaner hellre lägger pengar på än på, låt sig, vettiga saker.

En stor majoritet av oss människor anser att familjen är det viktigaste av allt här i livet. Men inom samma majoritet finns det ändock så otroligt många som hellre köper sig en väska för samma pris som en helg på ett hotell med varma källor för hela familjen (mor/farföräldrar och kusiner inkluderade) skulle kosta. Och i Japan är det alltid priset det pratas om. Och självklart är det bättre ju dyrare det är.
En vän jag har på Facebook, japansk kvinna som jag träffat ett par gånger eftersom vi har en gemensam vän, fick på sin 23-års födelsedag en märkesring för ungefär 25.000 kronor av sin pojkvän. Lägg sedan på det fakta att han hade köpt en likadan åt sig själv. TÄNK vad en kan göra med 50 lax om en väljer att inte lägga det på två pyttesmå saker. Tänk vad långt det kan ta en i världen. Tänk vad många munnar bara en tiondel mättar. Tänk att det är minst den summan du får betala för ett år i universitet i Japan. Bara tänk.
Och där lägger hon upp en bild på Facebook på ringarna och skriver “wooohooo jag har den bästa pojkvännen i världen!”.

Detta är tyvärr typiskt storstäder. Stockholmare är inte så mycket bättre, även om rika människor i Stockholm oftast har med personernas föräldrars kreditkort att göra, medan det i Japan handlar om skattepengar.
I Japan blir de så insnöade i det de anser vara lyx, att ha skyhöga löner utan skatt (tjänar man under drygt 300.000kr/år betalar man 10% i skatt) och de facto att de flestas intressen för andra länder sträcker sig till lördagarnas 2-timmarsreportage från olika delar av världen. De har liksom inget behov av andra länder eftersom allting finns här, speciellt om en pratar Tokyo.

Dock så måste jag säga att japanerna ändå använder sina märkesprylar på ett friare sätt än jag sett tidigare. Innan jag kom hit hade jag till exempel bara sett folk ha en ren och snygg stil på det den har på sig i samband med märkeskläder, medan japanerna lika gärna kan gå runt i mjukisbyxor med en svindyr märkesväska på axeln.
Det känns som något en inte får se i Sverige.
Om det inte handlar om mjukisbyxor för tusentals kronor.
Men att köpa såna vore ju bara ren galenskap.

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.

Japanese Language Proficiency Test

“Nu börjar vi. På bänken får det bara finnas penna, sudd och eran kupong med erat personliga nummer. Suddet får inte ligga i pennfodralet. Pennfodralet får inte ligga på bänken. På bänkens övre vänstra hörn sitter det en klisterlapp med ett nummer på. Lägg eran kupong under det, med fotot uppåt. Om bänkens nummer inte stämmer överens med erat personliga nummer, räck upp en hand.
Det är förbjudet att äta eller dricka något under provet. Stäng av era mobiler. Ljudlöst är inte godkänt. Lägg era mobiler i väskan. Stäng av ljudet på era armbandsur. Det är inte tillåtet att gå på toaletten. Det är inte tillåtet att lämna rummet under provet. Lämnar man rummet får man inte återvända. Det finns ett gult kort, och ett rött kort. Får du ett rött kort visat för dig måste du lämna rummet och du blir diskvalificerad. Ett gult kort innebär en varning.  Två varningar innebär rött kort. Ni får inte lämna rummet innan hela tiden gått. Ni får inte lämna rummet utan att svarspapper och prov kontrollräknats utav de anställda. Var god håll blicken framåt nu, vi ska kontrollera att era ansikten stämmer överens med era kort.”

Sen började vi. Första provet utav två var tecken, ord, grammatik och läsförståelse. Jag läser snabbt, men om man inte kan orden man läser är det ganska oväsentligt. “Det där tecknet har jag sett... Någon gång... Någonstans.. Det KANSKE uttalas så här som alternativ D säger. Och det HÄR tecknet, om de förra två svaren är D är sannolikheten att detta också är D väldigt liten tror jag, så detta får bli ett C”.

Om jag hade guden av gissningslek på min sida från fråga ett idag så kan det provet ha gått förbannat bra! Jag är dock inte bitter, eftersom jag är så pass långt ifrån den nivå jag valde att göra provet på. Det är sant, jag har pluggat mycket mer än jag gjorde innan, och jag har lärt mig därefter. Tyvärr inte så mycket grammatik som jag hade önskat, men jag har lagt ner mycket tid på ord, eftersom det är just tidskrävande. Det finns inget jag ångrar!

Nu, jag skrev ju att det provet bara var det första utav två. Så, om det provet täcker vokabulär, grammatik och läsförståelse – vad finns då kvar? Hörförståelsen, såklart! Min absolut starkaste sida eftersom jag under hela min vistelse bott med japaner, och eftersom jag (svensk som jag är) envist håller mig borta från så mycket utlänningar som möjligt när jag är ute och leker med mina vänner.

Det fanns ett par frågor jag var osäker på men som jag ändå känner att magkänslan kan mycket väl ha haft rätt på. Nu betyder ju inte det att det bara är dessa två jag har möjlighet att ha fel på. Nej. Det betyder bara att om jag har fel på många andra frågor så är jag helt ute och cyklar med min japanska, så jag håller tummar och tår tills september, då vi får veta våra provresultat.

Något jag var lite orolig, eller mer fundersam, över vad gäller hörförståelsen är mitt problem att ge fan i att tänka på annat än det som kommer ut ur högtalaren. Jag har inga problem att höra om jag har något enformigt att pyssla med under tiden jag lyssnar. De antal timmar jag lagt ner på att blanda kortleken när jag lyssnat på ljudbok, eller pillat på ett ihoprullat måttband...
Så hur gör man på dessa frågor när man inte ens får ha paraplyet lutande mot bänken UTIFALL det skulle falla och slå i golvet och störa andra. En kortlek är ju uteslutet, och jag hade i alla fall ingen med mig. Penna och sudd, och... men... det finns ju plats för att skriva memo till de här frågorna! Vad synd att jag inte är bra på att skriva samtidigt som jag lyssnar. Vilken tur att en snilleblixt i form av ett mycket snirkligt S kom upp i minnet. Ett snirkligt S man fick se mer än en gång i gymnasiet. Och så satte jag igång...

Som tur är var frågorna “lagom” långa, vilket gjorde det möjligt för mig att komma ihåg dialogerna i huvudet för att sedan när alla svarsalternativ var sagda snabbt och effektivt och utan den minsta tvekan fylla i vad jag antar är rätt svar.

Det där S:et har under hela gymnasietiden stått för Sofia, antar jag. Men jag tänker den här gången låta det stå för brons, eftersom det är vad de svenska pojkarna i U21 VM hittills plockat på sig 3 stycken av i Bangkok. Imorgon spelar de alla fyra, och Sandra, om fler medaljer i VM’s sista event: masters (singelspel).

Ingenting kan runda av två “hektiska” pluggmånader så bra som ett prov man känner att man i alla fall lärt sig något från, och massa medaljer till Sverige. Nu är jag ledig i två dagar innan nästa termin börjar. Hurra!

Samu Language School

Jag har fått ett request på att skriva och berätta lite om skolan jag går på och eftersom jag ska skriva en text till Blueberry också antar jag utmaningen för att kunna bolla tankar och idéer (med mig själv) kring själva skrivandet.

När jag valde språkskola gick jag först och främst efter de skolor med ett schysst pris eftersom min grundtanke var att jobba ihop pengarna själv. Till slut stod det mellan två skolor som båda ligger i samma område: Samu, eller KAI. Jag tittade närmare på dem och drogs inte alls till KAI på samma sätt som till Samu.
KAI’s selling point är att det är ett brett utbud av studenter från hela världen. Medans Samu’s är att det är ett brett utbud av studenter från Asien.
Jag tänkte litegrann på det. På hur min japanska kommer vara om jag väljer KAI, om jag kan ta mig fram på engelska, jämfört med om jag väljer Samu där jag får vara med 80-90% asiater (som oftast inte kan engelska om man ser till kineser, koreaner, vietnameser och thailändare). Så jag valde Samu, och har hittills inte ångrat det.

Det är klart att varje språkskola har sin egen väg att följa, men jag tycker helt ärligt att Samu lyckas få ut språket på ett bättre sätt än de resultat jag sett från KAI. Eftersom de flesta västerlänningar jag träffar (genom företaget jag bor med) pluggar på KAI, och jag jämför mig själv med dem.
Jag har till exempel fler japanska vänner än utländska. Jag säger inte att man får japanska vänner om man går på Samu, utan att om man går på KAI behöver man inte lära sig japanska, för ens vänner kan engelska (eller i vårat fall svenska). Det är i snitt fem svenskar per klass på KAI, jämfört med Samu som har fyra svenskar på hela skolan.

Man ska välja skola utefter sina egna behov. Jag åkte till Tokyo med mål att bli lika flytande i japanska som jag är i engelska, därför valde jag en mer språkinriktad skola istället för det “lättare” alternativet. Jag sätter det inom kaninöron för oavsett vilken språkskola man väljer kommer det japanska tempot vara tillräckligt för att få en att falla av stolen första dagarna, och för att det oftast inte är lätt att lära sig ett språk.
Eftersom jag även kom hit med ett 1-årsvisum har jag inte skyndat mig på klasskamrater, vilket jag kanske hade gjort om jag var här en kortare period, för att leka efter skolan.
KAI har lite fler muntliga övningar än Samu. Deras prov innehåller bland annat en muntlig del, vilket jag saknar väldigt mycket på Samu eftersom det muntliga är min allra starkaste sida.

Något som jag hört elever från KAI klaga över är att de använder en egentillverkad bok, som inte har varken översättning för det grammatiska, eller förklaringar för nya ord.
Samu använder sig av Minna no Nihongo 1 samt 2 för de första 6 månaderna, sedan övergår de till en bok som heter “Chukyu he ikou” (let’s go intermediate).
Beroende på vilken period man är här kanske man hinner med en skoltripp. Jag har skrivit lite om körtävlingen här, och om onsenresan här.

Lite övriga tankar om Samu:
- Deras lärare är otroligt bra. De har alla sina egna utlärningssätt även om de följer samma planering, och de är grundliga i sina förklaringar. Och om man inte förstår är de snabba på att ta upp andra exempel. De är mycket pedagogiska.
- Skolan är helt ny, färdigbyggd mars 2012 så det är fräscha lokaler med den här gången riktiga (västerländska) toaletter. De har ett datarum där man förutom använda datorerna kan sitta och plugga med borden.
- Varm/kallvatten finns i ett litet pentry där de även har ett par vending machines med diverse drycker. 1 minuts gångavstånd till 7-eleven där jag brukar köpa frukost i form av risbollar eller sushi om jag vaknat lite sent.
- Personalen i receptionen är myyycket trevliga, känns som om den första vännen jag gjorde när jag kom hit var den japanska damen som hade grym engelska och som hjälpte mig  med massa papper i början.
Ja, det var väl ungefär det jag hade att säga nu. Om någon har några funderingar är det välkommet att kommentera!

Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.

Tokyo på en vecka, del 1

(Bilder blir större om man klickar på dem, men se till att klicka er tillbaka till bloggen för att läsa vidare, och inte stänga ner fliken!)

Vi började våran vecka tillsammans med att jag åkte fel med tåget när jag skulle ta mig till flygplatsen för att stå beredd med armarna utsträckta, redo för en efterlängtad gruppkram. Fick istället halvpanik när jag märkte att jag skulle vara en timme sen, skickade sms både hit och dit för att få någon på svensk mark höra av sig till dem så att de inte skulle få panik och hoppa på första bästa flyget hem igen.
Känslan när jag såg dem där på flygplatsgolvet bland ryggsäckar och resväska är något jag inte kan hitta tillräckligt vackra ord för att beskriva rättvist.
Den dagen, söndagen, bestod mest av återhämtning efter resa. Det kikades runt lite i mitt kvarter innan vi alla tre somnade massa timmar tidigare än vanligt. Speciellt en av oss (jag nämner inga namn) brydde sig inte ens om att fälla ut madrassen.

Måndagen begav vi oss till andra sidan Tokyo för att kolla in en park/trädgård vid namn Hama-ri-kyu. Vi traskade runt och fick se diverse nygifta par som var på plats för att fotograferas, och vi lokaliserade oss till ett tehus i trädgårdens mitt för en traditionell kopp matcha-te med tillhörande japanskt godis.

Eftersom mina följeslagare har en bekant i Tokyo från studier i Spanien mötte vi upp med henne för att äta på en iza-kaya (billig restaurang där man beställer in, typ, tapas), innan vi begav oss till karaoke som sedan satte en högljudd punkt för första kvällen.                           

På tisdagen avverkade vi först Tokyo från hög höjd i form av Tokyo Metropolitan Government Building (TMGB) (45e våningen 202meter), som vi valde istället för Tokyo Tower (ser ut som Eiffeltornet, men är högre) eftersom Tokyo Tower inte bara tar inträde, utan även ligger ganska dumt till rent geografiskt. För att vara gratis fick vi en helt godkänt vy över en stad som aldrig verkar ta slut. På bilden ser ni även två grönområden som besökte direkt efter, Shin-juku Gyo-en till vänster (lite dold bakom skyskrapa) och Yoyogi till höger.

Shinjuku Gyoen:

Yoyogi:

Kvällen spenderades i Hara-juku, som är det område i Tokyo man går till medveten om att om man höjer på ögonbrynen för någons konstiga klädstil, så är det en själv som är den konstiga. Typ. Det finns inga gränser för hur man får se ut eller inte får se ut i Harajuku. Förutom klädstilar så har Harajuku rätt många mysiga gator där varenda hus och butik är unik, till skillnad från många andra områden i Tokyo.

Onsdagen åkte vi till det norra Tokyo för att kolla in ännu en park (U-e-no) samt Tokyos nationalmuseum som gav oss massvis med gammal keramik, gamla svärd, rustningar, texter, kimonos och givetvis målningar. För att sedan bege oss till Asa-kusa och kolla in en av turistfällorna: Tokyos äldsta tempel, färdigbyggt år 645. Jag fick dock ingen bra bild på själva templet i sig, mitt öga fastnade istället på det som var runt i kring:

För att sedan väga upp för våran färd tillbaka till dåtidens Japan begav vi oss efter tempelbesöket till ett område som heter Aki-ha-bara, även känt som “electric town”. Det är himmelen på jorden för nörden som kanske är ute efter gamla Game Boy-spel, spel, spelprylar, lättklädda flickor i maid-kostym, eller vad annat mysko som bara kan hittas i Akihabara. Vi entrade en spelhall där vi spelade lite dance revolution innan tåget tog oss hem till de väntande madrasserna.

Torsdag var en dag vi (kanske lite rebelliskt, gud så busigt) valde att binda ihop en tidig morgon på en fiskmarknad med fönstershopping (fönsterspya) i rikemansgatorna Ginza. Mina lokala vänners reaktioner när jag berättat om våran dagsplanering var “Va?! gick ni till GINZA efter att ni varit på en FISKMARKNAD?!”. Nåja, det var sjukt underhållande att traska runt i våra tygskor bland fiskblod och regnställsklädda japaner, kikandes på allt från gigantiska tonfiskar (se nedan) och världens minsta (höftar) ålar i tunnor.

EN bit fet tonfisk för ungefär 70 svenska kronor. Jämför det med 50-60kr för två bitar på en restaurang.

Eftersom vi rörde oss i området och jag tryckte på om det ganska starkt begav vi oss efter Ginza till den kungliga trädgården, som tyvärr var stängd. Så en bild på det kungliga slottet kommer en annan gång (när jag faktiskt varit dit och knäppt kort). Men vi var vid ingången, satte oss vid en av portarna och åt banan och kokt ägg innan vi blev attackerade av knott som drev oss mer hemåt, till Ike-bu-kuro där vi avnjöt ramen (nudlar) och lösögonfrans-shopping.

...Vad gjorde vi fredag, lördag och söndag då, måntro? Del 2 kommer när jag fått mig lite sömn!