Noll

Lustigt hur det kan komma sig att jag sitter fastspänd på flyget och får tankar som "alltså tänk om jag får spel nu och går lös och gör allt i min makt för att hoppa av flyget innan vi lyfter", bara för att minuten senare när flyget vände upp mot startbanan känna "jag är precis där jag ska vara, det här kommer bli bra". Bättre sent än aldrig...

Flygresorna gick helt ok. Vi var tio minuter tidiga till Köpenhamn, men det var kanske inte direkt en fördel eftersom det visade sig att flyget därifrån var ungefär 2 timmar försenat. De var tydligen på väg att ställa ett plan som det var något tekniskt fel på till oss, och fick lov att byta vilket tog sin tid. Fick alltså vänta 3 timmar istället för 1, men piloten hade tankat i extra och kunde köra in närmare 40 minuter av den förseningen så vi kom inte fram så supersent som jag först trodde. Vi landade strax före 11 lokal tid (istället för 9.30) och bussresan sen gick väldigt smärtfritt eftersom jag satt bredvid Emil (en som precis läst klart andra terminen och är på utbyte) och vi pratade en del. Ni vet när man sitter i ett sammanhang där man inte känner varandra och liksom söker samtalsämnen? Well, jag tror att jag var något på spåret när jag påpekade för dem som satt bakom oss att bussen var full av koalor, vilket fick närsittande att reagera och kolla vad jag menade – och vips så ägnade vi säkert 10 sekunder åt att flina tillsammans.

Bussen åkte till olika dorms, men jag skulle av vid det första som ligger i Higashikurume. Där bor det mest japaner och stipendiater som jag själv, medans utbytesstudenterna bor i ett annat dorm. Detta gör att jag blev satt bland folk som kan prata japanska på en mer eller mindre avancerad nivå, så även när jag träffar de andra utlänningarna på boendet pratar vi japanska med varandra.

Det här studentboendet består av fyra olika byggnader, kan man säga. A, B, C, D. Rum A101-A108 (?) är på bottenvåningen, A202-A20... på andra våningen, och så vidare med 3 våningar i varje byggnad. Jag bor i C201, alltså andra våningen (d.v.s. en trapp upp). Varje våning har gemensamt kök, tvättmaskiner/torktumlare och duschrum som man kan låsa om sig. En toalett och handfat finns i varje rum. Något som är skönt är att jag bara har grannar över och under mig, inte vägg i vägg nånstans. Något som inte är lika najs är att i gången mellan entrén och C-huset så finns det en hel del spindlar som håller till under taket. Det satt en extra äcklig spindel på en stolpe precis utanför C-husets dörr som jag var nära att sätta handen på när jag sökte stöd, jag höll på att gå under. Den hade 1,5cm avlång kropp och 2-3cm långa svart/gulrandiga ben, och satt på samma ställe i 1,5 dag. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att inte veta vart den tog vägen. Jag var på väg att googla om giftiga spindlar i Japan, tills jag kom på att jag inte vill ha skärmen full av äckliga bilder. Jag tror inte att den är giftig dock. Eller det är vad jag hoppas i alla fall.

Generellt så håller boendet en bra standard tycker jag. Rummet känns rymligare än vad det antagligen är tack vare alla förvaringsutrymmen och den lilla balkongen som ungefär en stol får plats på, och de mycket hjälpsamma människorna som bor här gör det lätt att känna sig som hemma. Seriöst, de har hjälpt oss med allt pappersarbete och visat var och hur vi ska skriva och göra med alla papper, de har följt med oss ut och fixat bankkonton, de hjälper oss hitta information om telefoner/pocket wifi, de ställer sig tillgängliga när som helst ifall det är något vi undrar över, och de gör allt det här utan att klaga. Istället säger de typ ”men det är självklart vi hjälper” när jag gång på gång ber om ursäkt över att jag tar av deras tid. Jag är riktigt tacksam över all hjälp. Idag och igår (lör/sön) har jag dock spenderat ensam vilket var perfekt, för jag sov över 3 väckarklockor på lördagen och vaknade vid 14. Tolkar det som att jag var sliten.

Imorgon ska jag till skolan för att sätta min signatur på antagligen ytterligare tusen papper. Även imorn så är det flera av japanerna som följer med oss dit (trots att deras lektioner inte börjat än). Det ska bli kul att få se campuset jag kommer hålla till vid den närmaste tiden!

3..2..1..

Nu är snart dagen här då dentokyoblogg blir en Tokyobaserad blogg igen! Alla inköp inför resan (med undantag för nån påse lakrits) är gjorda och trots att väskorna fortfarande ekar av tomhet så känner jag mig nog relativt resklar ändå. Jag tror att min första packning kommer att bli övervikt, så därför är jag redan inställd på att jag kommer få lov att lämna kläder som jag annars gärna vill ha med mig. Målet är ju att åka med en resväska, en ryggsäck och en handväska och jag är nog inte långt ifrån att lyckas tror jag, så det vore ju synd om jag gav upp bara sådär och panikattackbokar ett extra baggage - för prylar som jag lika gärna kan köpa på plats.

Frågan många ställer är hur jag ska kunna få plats med ett liv i de väskor jag tänkt ta med, och svaret är: jag vet fan inte. Men jag har gjort mitt bästa vad gäller planering av prylar utefter vikt. Jag har en skitbra hårfön som jag vill ta med men som väger för mycket så den får stanna. Jag måste ha schampoo och balsam till de första dagarna, men istället för att ta med flaskor så har jag köpt mindre behållare som tar tillräckligt så jag har i kanske en vecka eller mer (ytterligare en fördel med kort hår!). Luftigare kläder som stickade tröjor, bomullströjor och vindjackan vakuumförpackas med vakuumpåsar. Tyngre saker som dator, kamera, objektiv och jeans kommer fraktas i ryggsäcken (skulle f.ö. aldrig våga skicka min dator eller kamera med incheckat baggage). Jag har även inhandlat en extern hårddisk som är mindre och lättare än den jag hade innan, och in-ear hörlurar istället för de större som jag haft nu sedan ungefär hösten 2011. Visst låter det väl rutinerat?! Jag är själv imponerad. (Mitt kontokort är kanske inte lika imponerad.)

Jaha, med en dag kvar på svensk mark kan man ju fråga sig vad som lockar mest med den kommande resan. Jag kan lova att det inte är den japanska vardagssexismen, prestigehysterin eller att behöva sicksacka sig fram mellan tusentals människor när man är på väg ut ur en tågstation. Eller de proppfulla tågen. Eller alla butiksanställda som står ute på gatan och ropar erbjudanden i ansiktet på en. Eller tidsskillnaden. Eller...

Nej det är mina vänner på plats som lockar. Att plugga "seriöst" igen*. Att kunna gå ut på en izakaya och bara trycka mat innan man sticker hem, eller till karaoke eller dylikt. Sushi, riktig sushi. Nudlarna sända från ovan, ramen. Det bergiga landskapet. Att drömma på japanska igen. Att den här gången få se mer av andra städer. Att få fota mer. Och för att nämna något som inte är speciellt Japan-fixerat så ser jag även fram emot att få lägga tid på att träna bowling, den här gången med mer rimliga mål än för 4 år sedan.

Snart bär det av.

*Jag kommer kanske få äta upp de här orden.

Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)

Knäpp i bollen

Japan är bland all elektronik, entertainment industrin, anime- och mangavärlden även känt som ett land där självmord inte är en ovanlighet. Tvärtom är Japan högt upp på listan över flest självmordstagare. Förut kunde jag fråga mig varför och inte komma längre än till funderingar, men nu kan jag sätta ett finger på flertalet punkter där Japan helt klart har något att fundera på. Även om de inte kommer göra det bara för att jag skriver ett inlägg om det, på svenska.

Först och främst har vi deras arbetsförhållanden. I och med hierarkin som finns inpräntad i japaners huvuden så har de svårt att säga emot någon som är äldre än en själv, att säga emot sin chef kan i många fall vara en bidragande faktor till din avskedning. Du ska inte prata till din boss som om att du är bättre än denne.
På kontorsarbeten förekommer övertid i många fall mer än en timme varje dag. I Tokyo kan du lägga på en dryg timmes resa för att komma hem, vilket kan ge dig kanske 3-4 timmar av frihet innan du måste sova för att kunna ta dig upp till nästa dags arbete. Lite annorlunda mot att släppa det du håller i handen och stämpla ut klockan 16 som det är i Sverige. Med det sagt, stressfaktorn från arbetet i Japan är hög.

Nästa på min lista: Skolan. När du är inskriven på en skola innebär det inte bara att du är skolans elev timmarna du faktiskt är i skolan, utan du anses vara representant för skolan på din fritid. Allting du gör på sidan av skolan kan, kommer och ska bindas till din skola eftersom det är den som ska lära dig, och därför den som ska få glänsa med dina framgångar i din skolgång, din hobby och din framtid som läkare eller vad det nu kan vara – samtidigt som du drar skolans namn i smutsen varje gång du gör något olämpligt.
Även här en enorm skillnad från Sverige, där ens föräldrar är de som uppfostrar och ser över en. Det är istället för skolans namn, familjens man lyfter upp i skyn eller “drar i smutsen”, även om det inte är så mycket utav det i Sverige, vi är ganska duktiga på att se till individer ändå.

Sen har vi ju detta med japaner och deras förbannade samurai-stolthet. Det som var det ädlaste en krigare kunde ha förr, har blivit till något som i extrem mängd kan vara ondskefullt idag.
- En hel familj med föräldrar och två barn hittades döda i sin lägenhet. De hade svält sig till döds eftersom de inte ville be, tänk SOC, om hjälp.
- En kvinna hade två barn, ett på 2 år och ett på 4 år. Hon ville inte ha dem, och istället för att lämna dem till någonstans där man kan ta hand om dem ville hon att de skulle dö. Hon lämnade lägenheten för att återvända en månad senare, helt säker på att de måste ha dött. När hon öppnar dörren möter en 4-årig knatte henne, “mamma, vad länge du var borta! Lillebror rör sig inte längre”, säger den. Barnet hade överlevt genom att dricka vatten och äta okokt ris.

Det finns alltså ett mörker hos många japaner. Visst, antalet invånare är en ganska hög siffra så givetvis är antalet galningar också högt, men det en kan fråga sig är ju hur det kan få gå så lång som till självmord, eller mordförsök, för så många.
Jag frågade min vän Yuri om det är vanligt att japaner väljer att gå och prata med en expert. Åter igen, intressant att jämföra med Sverige där var och varannan går till psykolog. Hon sa att det är sällsynt, och även om man gör det så är det inget man säger till någon eftersom man får stämpeln ‘knäpp i bollen’ i pannan. Ganska ironiskt att japanerna lyckats göra något som är till för att hjälpa mot depression till ännu en betungande orsak till sjukdomen.

En annan stor bov i japaners depression är Den allmänna japanens önskan och längtan efter att få vara något/någon. Eftersom den du är inte är bra nog. Musikindustrin är enbart idoler som alla ser likadana ut. På TV diskuteras ingenting annat än smaken på maträtten som bjuds på för dagen mellan allt “guuud så sött”, skratt och “guuuud så det där ser GOTT ut!!!”. Underhållningen i Japan skapar en bild av att allt är som en fluffig dröm, och när “vanligt” folk inte lever eller kan nå den fluffigheten tar de till drastiska åtgärder.
Folk köper dessutom, inte bara märkeskläder, utan saker till en sådan mängd att man blir spyfärdig. Du ska ha 100 par skor, du ska ha 10 skal till din senaste mobil, även om du inte har ett uns känsla av fotografi ska du ha den senaste kameran även fast du fortfarande inte kan hantera den senaste du köpte, och så ska du köpa den där jävla mangon för 800kr eftersom det är sånt du bara gör.

I torsdags var jag ut och åt mat med Yuri och Watta. När vi skulle till att resa oss för att gå hem fick Yuri meddelande om att cirkellinjen vi alla skulle åka med stod still. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget i Harajuku, en station bort från våran, och linjen skulle bli att stå stilla i 1 timme och 50 minuter, “för att städa upp”, som Yuri sa. Vi väntade ut tiden på restaurangen.

I fredags var det en man som i en stad långt söderut, Fukuoka, knivskar 6 personer. På frågan varför han knivskar 6 främmande människor hade han svarat “jag kände för att skära folk”.

I lördags skulle jag för tredje dagen i rad träffa de ovan nämnda två. Jag och Yuri möttes upp vid sagd tid, men Watta ringde och sa att tåget stod still och inte skulle röra sig på minst en timme. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget. Han kunde ta en annan linje och kom drygt en halvtimme sent.
Vi skämtade lite om det. Kunde inte personen som tog livet av sig ha visat lite hänsyn? Tänkt på att det var lördag kväll och att tåget var fullt av människor som skulle in till Shinjuku för att träffa vänner, skratta och ha roligt.
Men vi vet att det inte är ett roligt skämt, att det inte ens kan klassas som ett skämt. För om det handlade om något en kan skratta bort hade det aldrig gått så långt som det gjorde för dessa personer, som bara är några väldigt få utav alla de som är i behov av stöd och hjälp, men som av någon anledning inte fått det – eller kunnat söka det.

Japan – landet som gör dig knäpp. Även om du är frisk.

Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.

Tack och förlåt

Dagens inlägg kommer inte, trots titeln, handla om att jag söker mig in till berget och nationalsymbolen Fujis skogar där kompass inte fungerar vilket är en stor anledning till varför så många dör i den skogen – eller går dit för att dö.
Nej, dagens inlägg handlar om människors (och framför allt japaners) förbannade iver till att be om förlåtelse. Visst är det fint att få höra det ibland, men i många situationer här känns det väldigt extremt, konstigt och nästan löjligt.
Som till exempel när jag glömde min keps uppe på skåpet jag använt på gymmet. Jag kom på det halvvägs hem och gick tillbaka eftersom det trots allt inte var en 10kronors keps från Wal-Mart direkt. När jag mötte en förvånad personal sade jag med ett leende “jag glömde kepsen...” och fick till svar “åh, förlåt!”.
Ja, det är erat gyms fel att jag glömde min keps uppe på skåpet, det har du helt rätt i.

Eller när jag, som så ofta sker, brett ut mina grejer i sann blodtyp O-anda framför någons skåp i till exempel bowlinghallen eller, åter igen, gymmet. “oj,  jag är i vägen” säger jag och flyttar på mina grejer. “Åh, förlåt!” får jag, som alltid, till svar.
Ja, det är ditt fel att jag brer ut mig i omklädningsrummet som om det vore mitt eget rum under ommöblering. Du gör helt rätt i att be om ursäkt över att du tvingar mig att flytta på mina grejer så att du kan komma in i skåpet du (i bowlinghallens fall) betalar hyra för.


I mitt förra inlägg skrev jag hett om min huskamrat Kohei. Idag ska jag skriva ännu varmare, men helt utan irritation eller missnöje, om min andra japanska huskompis: Ryoma.
Ryoma är vad jag vill kalla för min andra hälft. Nej, vi är inte tillsammans och jag har inget intresse av honom på det sättet, vilket väl får mig att låta antagligen som en hycklerska eller galning när jag ändå säger att han är min andra hälft. Han har en lugnande och positiv personlighet och energi i både sitt sätt att vara, och i sitt skapande som fotograf som gör att jag tycker otroligt mycket om honom. Eller så gör det mig bara till egenkär eftersom jag anser att jag och Ryoma är väldigt lika varandra.

Hur som helst, andra gången jag träffade honom (första gången var när jag som hastigast sade hej när han skrev kontraktet för sitt rum, jag hade besök och inte tid med mer än det nödvändiga artiga) bjöd jag in honom till mitt rum där vi satt och kollade på bilder som Chrisse tagit. Dels för att Chrisse tar sjukt bra bilder som jag gärna stoltserar med, och dels för att jag redan under de 3 minuter jag sade hej första gången fick en känsla att jag vill spendera mer tid med den här personen.
När jag märkte att det nog inte skulle finnas något slut på vårat pratande om framtidsdrömmar och visioner fastän klockan närmade sig ett på natten ledde jag samtalet mot ett slut, genom att säga “förlåt att jag tagit din tid”.
”Du pratar som en japan”, sade Ryoma och lade till “jag tycker att en istället för att ständigt be om ursäkt ska tacka. Så, tack för att vi pratade, och tack för att du visade mig bilderna.”

Och som hans självutnämnde andra hälft kan jag inte annat än hålla med. Varför be om ursäkt över något bra? Nu kanske jag sträcker detta väldigt långt, men jag har alltid tänkt mig att en person som enbart ber om ursäkt långsamt krymper ihop, liksom kroppsligt. Detta tänker jag mig då eftersom jag kopplar ihop bra hållning med stolthet och trygghet över och med sig själv lika mycket som jag kopplar ihop ett dåligt handslag till fruktansvärd osäkerhet. Jag känner kanske inte direkt avsky när jag skakar hand med en död fisk, men jag drar mig spontant bort från den personen, tänker att den skulle må bra av att binda fast ryggraden mot en stolpe – alternativt några timmars kroppsligt arbete.
”Förlåt för att jag inte låter dig breda ut dig över hela rummet.”
”Förlåt för att jag frågade dig om det var ditt papper.”
”Förlåt för att jag frågade om du vill ha sugrör med till drickan.”
”Förlåt för att du fick vänta på din tur i kön".
”Förlåt för att det tog mig en sådan tid att få ur mynten ur maskinen.”

Listan kan bli alldeles för lång men det jag vill säga med den är, att be om ursäkt över småsaker inte kan ha en positiv påverkan på dig. I alla fall inte enligt en grundlig studie från min låda av åsikter. Istället tycker jag som Ryoma, att du ska tacka så mycket du kan, eftersom det kan ha en sådan inverkan på de iblandade personerna.
Du är sen till en fika. Det är antingen “förlåt för att du fick vänta” eller “tack för att du väntade” som gäller, och jag hade då valt den andra meningen eftersom den har en starkare antydan till att fikan verkligen betyder något för mig – trots att jag kom sent.

I mina studier har vi sedan en tid tillbaka studerat ord som i ordboken kan skilja sig minimalt, men som ändå ger skillnad på artigt språk och känslostyrt språk, som i exemplet ovan kan vara valet mellan tack eller förlåt. Det har blivit så tydligt för mig att det är detaljer och nyanser som ska tas med i beräkning när man väljer vilket ord eller vilken formulering som passar bäst. Men det är klart att det ibland också är ganska givet att man ska be om ursäkt, om man till exempel skjuter någon, istället för att tacka för att den tog emot kulan.

........

Nu ska jag (inte så) abrupt låta denna vägg av text få ett slut eftersom detta verkar vara något jag kan spinna vidare på all evighet, ni ska bara veta hur mycket text jag tagit bort för att få detta någorlunda sammanhängande.
Jag ska ta en dusch efter ett svettigt bowlingpass och ett lika svettigt gympass. Jag ska duscha snabbt, för jag har längtat efter att dricka en kall öl efter en (inte så) varm dusch sedan lektionen idag där vi pratade om hur extra god ölen är just då. Jag är ledig från skolan imorgon.
Vädret i Tokyo håller sig stabilt kring 30 grader oavsett regn eller inte. Fuktigheten tar död på mig, men jag lever än så länge.
Tack för att du läste ända hit.

Samu Language School

Jag har fått ett request på att skriva och berätta lite om skolan jag går på och eftersom jag ska skriva en text till Blueberry också antar jag utmaningen för att kunna bolla tankar och idéer (med mig själv) kring själva skrivandet.

När jag valde språkskola gick jag först och främst efter de skolor med ett schysst pris eftersom min grundtanke var att jobba ihop pengarna själv. Till slut stod det mellan två skolor som båda ligger i samma område: Samu, eller KAI. Jag tittade närmare på dem och drogs inte alls till KAI på samma sätt som till Samu.
KAI’s selling point är att det är ett brett utbud av studenter från hela världen. Medans Samu’s är att det är ett brett utbud av studenter från Asien.
Jag tänkte litegrann på det. På hur min japanska kommer vara om jag väljer KAI, om jag kan ta mig fram på engelska, jämfört med om jag väljer Samu där jag får vara med 80-90% asiater (som oftast inte kan engelska om man ser till kineser, koreaner, vietnameser och thailändare). Så jag valde Samu, och har hittills inte ångrat det.

Det är klart att varje språkskola har sin egen väg att följa, men jag tycker helt ärligt att Samu lyckas få ut språket på ett bättre sätt än de resultat jag sett från KAI. Eftersom de flesta västerlänningar jag träffar (genom företaget jag bor med) pluggar på KAI, och jag jämför mig själv med dem.
Jag har till exempel fler japanska vänner än utländska. Jag säger inte att man får japanska vänner om man går på Samu, utan att om man går på KAI behöver man inte lära sig japanska, för ens vänner kan engelska (eller i vårat fall svenska). Det är i snitt fem svenskar per klass på KAI, jämfört med Samu som har fyra svenskar på hela skolan.

Man ska välja skola utefter sina egna behov. Jag åkte till Tokyo med mål att bli lika flytande i japanska som jag är i engelska, därför valde jag en mer språkinriktad skola istället för det “lättare” alternativet. Jag sätter det inom kaninöron för oavsett vilken språkskola man väljer kommer det japanska tempot vara tillräckligt för att få en att falla av stolen första dagarna, och för att det oftast inte är lätt att lära sig ett språk.
Eftersom jag även kom hit med ett 1-årsvisum har jag inte skyndat mig på klasskamrater, vilket jag kanske hade gjort om jag var här en kortare period, för att leka efter skolan.
KAI har lite fler muntliga övningar än Samu. Deras prov innehåller bland annat en muntlig del, vilket jag saknar väldigt mycket på Samu eftersom det muntliga är min allra starkaste sida.

Något som jag hört elever från KAI klaga över är att de använder en egentillverkad bok, som inte har varken översättning för det grammatiska, eller förklaringar för nya ord.
Samu använder sig av Minna no Nihongo 1 samt 2 för de första 6 månaderna, sedan övergår de till en bok som heter “Chukyu he ikou” (let’s go intermediate).
Beroende på vilken period man är här kanske man hinner med en skoltripp. Jag har skrivit lite om körtävlingen här, och om onsenresan här.

Lite övriga tankar om Samu:
- Deras lärare är otroligt bra. De har alla sina egna utlärningssätt även om de följer samma planering, och de är grundliga i sina förklaringar. Och om man inte förstår är de snabba på att ta upp andra exempel. De är mycket pedagogiska.
- Skolan är helt ny, färdigbyggd mars 2012 så det är fräscha lokaler med den här gången riktiga (västerländska) toaletter. De har ett datarum där man förutom använda datorerna kan sitta och plugga med borden.
- Varm/kallvatten finns i ett litet pentry där de även har ett par vending machines med diverse drycker. 1 minuts gångavstånd till 7-eleven där jag brukar köpa frukost i form av risbollar eller sushi om jag vaknat lite sent.
- Personalen i receptionen är myyycket trevliga, känns som om den första vännen jag gjorde när jag kom hit var den japanska damen som hade grym engelska och som hjälpte mig  med massa papper i början.
Ja, det var väl ungefär det jag hade att säga nu. Om någon har några funderingar är det välkommet att kommentera!

Big in Japan

Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.

Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.

Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.

Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.

Så, med det  i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.

Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.

En helt ovanlig torsdag

Igår, torsdag, var en sån där dag då jag var på väg till cafeet för att plugga. Men jag var aldrig mer än på väg utan stannade på mitt rum hela dagen. Så när Ahram hörde av sig på kvällen och frågade om jag ville hänga med ut och ta en bit mat och sedan köpa en madrass tillsammans tackade jag efter en titt i plånboken ja. Vi gick till ett ställe jag alltid velat gå till, i närheten av den närmaste mataffären. Beställde in en varsin öl, friterad kyckling, caesarsallad och en tallrik med rå bläckfisk och tonfisk som vi doppade i soja och wasabi.
När vi kände oss mätta gick vi för att inhandla våran madrass. Eftersom vi båda får besök som avlöser varandra var våran plan att köpa en tillsammans för att få ner kostnaden, men då jag sen fick veta att hon tänkt använda den ovanpå sin sängmadrass drog jag mig ur. Jag vill inte betala för något bara hon kommer använda hela tiden, så vi kollade bara priser och bestämde oss för att köpa varsin. Så vad gör man när man inte har en Futon (madrass) att köpa? Man går till en bar som jag hade sett ut och velat prova! 
Den här baren var en dart- och spelbar. Men eftersom männen vid darttavlorna var så pass avancerade att de hade sina egna pilar valde jag att inte utmana dem. När vi betalat och skulle gå pratade vi litegrann med bartendern. Eftersom jag och Ahram pratar engelska med varandra blev han imponerad över att jag kunde prata japanska och frågade hur många år jag varit här. Hans tappade haka när jag svarade 5-6 månader är alltid en schysst ego boost. Nu tänker jag på honom som “den söta bartendern”.

Vi bestämde oss för att gå till en bar vi passerat på vägen upp som jag tyckte verkade nice men Ahram tyckte såg lite död ut. Hur som helst återvände vi och kom knappt innanför dörren för att den lilla baren med 4 bord och ett 20-tal personer inte blockerade ingången så väl som alla instrument som var placerade rätt innanför dörren. Det fanns en keyboard, en bas, 4-5 gitarrer och en låda (cajón) folk turades om att sitta och slå på. Tre män stod/satt vid ett par mikrofoner med en varsin gitarr om halsen. En man satt med en låda full med munspel på bordet bredvid sig.
Vid första anblicken var det en fullproppad bar – men folk makade på sig på soffan och gav plats åt oss där egentligen ingen plats fann. Så helt plötsligt befann vi oss delandes på ett bord med främlingar som alla verkade kunna spela instrument och/eller sjunga.
Folk turades om att framföra covers så väl som egna låtar och vi blev tillfrågade om vi ville spela eller sjunga något (jag har aldrig någonsin önskat så mycket att jag kan spela gitarr) men vi tackade nej och jag njöt istället av varje framträdande. Många var riiiktigt duktiga. Rätt var det var tog de två ägarna till baren (gifta, som jag förstod det) och en av männen med gitarrerna plats vid mikrofonerna och framförde en hysteriskt vacker version av någon låt som jag inte kan komma ihåg namnet på men jag misstänker att det är Beatles. Hela situationen var så unik: En man i kostym som spelade gitarr bredvid en kvinna med en ljuvlig röst – och en make med bulldogsskinder och flaskbottenglasögon som sjöng stämmor. Det var så vackert att jag blev tårögd och för (typ) andra gången i mitt liv tappade jag hakan.

När 23:00 närmade sig rundade de av och först DÅ förstod jag att detta inte var en tillfällighet, utan att vi traskat rätt in i någon form av klubbaktivitet. Som är tre gånger i veckan, kollade jag upp. Mannen som haft munspel i högsta hugg under kvällen tog fram en ukulele och började lära Ahram lite grunder eftersom Ahram nämnde att hon tar gitarrlektioner. När hon gav upp efter några minuter gav han den till mig. Som inte har ett uns av sådana rörelser invanda som krävs för att få ett avslappnat ljud på stränginstrument. Jag har ju aldrig spelat ackord på gitarr till exempel. Och en ukulele är ju MINI-mini! Men efter tio minuter satt de tre grundackorden och han sa att det var de tre som spelas om och om och om igen på Hawaii, att jag nu skulle kunna vara i stånd att spela flera tusen låtar. Jag tror honom! Det var sedan roligt hur han ville visa övriga i baren hur “bra” jag kunde spela och sade hela tiden “det där lärde hon sig på TIO minuter?!”.

Jag har funderat på det förut när jag befann mig i Sverige att jag ska börja ta gitarrlektioner igen, kanske är dags att göra slag i saken. Och jag kanske skulle ta och köpa en ukulele också...

5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Alla hjärtans dag

I Japan har man inte riktigt samma traditioner kring alla hjärtans dag. Det är lika påföst och kommersiellt här, men medan det i Sverige är parens dag så är det i Japan den enda dagen en tjej kan säga till den hon tycker om hur hon känner – utan att behöva säga några ord alls. Så hur får man fram orden “jag gillar dig”, “jag vill gå ut med dig” eller “jag älskar dig” utan att faktiskt säga dem? Man ger personen choklad. Det kan vara hemmagjord såväl som en kaka av ett fint märke. Eller bara en 100grammare Marabou (fast Japans motsvarighet då), men det är nog inget någon annan än en upp-till-12-åring skulle göra.

Orättvis, kan man tycka, att pojkar inte får visa sina känslor i form av brun gegga. Men faktum är att de har en helt egen dag för det. Den heter White Day och infaller den 14:e mars. Det är då de kan besvara flickans känslor genom att ge en bit choklad tillbaka (antagligen inte utav den choklad de fick en månad tidigare...). 

Alla hjärtans dag är stort här. Riktigt stort. Det är till och med förväntat att tjejer på företag ska göra/köpa choklad att ta med sig till sina manliga kolleger även om de inte hyser några känslor för någon. Det är liksom bara så man gör för att visa uppskattning (?). Det blir dock mer och mer opersonligt vad jag förstått. Min japanska vän Yuri berättade att de på hennes företag bara samlar in pengar och köper någon sorts ask tillsammans. Jag vet inte hur det är med männen, om de måste ta med sig choklad till företagen på White Day. Jag ska fråga runt och återkomma om det.

Jag har, antagligen till min familjs lycka för att garantera att jag faktiskt kommer hem en dag, ingen speciell att ge choklad åt och jag är mycket tveksam om jag ens hade gett något om jag hade haft honom. Jag är inte ett stort fan av såna här “högtider” som enbart är skapade för att få folk att bränna pengar “bara för att”.

Däremot har jag länge velat prova ut hur det går att baka kladdkakemuffins utan en faktiskt ugn. Så idag köpte jag min svindyra kakao efter månader av ögnande och kan konstatera att muffins blir lika bra i micro som i ugn. Förutom att jag inte hade en aning om hur länge de skulle vara inne eftersom jag inte visste värmen så den första vändan fick en bränd yta men gudomlig insida som ju sig bör, titeln i åtanke.
Min koreanska huskompis Ahram visade mig sedan att det faktiskt går att ställa in grader på micron, upp till 250. Det känns som en viktig kunskap, jag har gått och haft en sjuk önskan om att göra en god potatisgratäng en lång tid nu. Det kan vara en sån där grej jag vill göra bara för att jag inte kan, nu är det upp till bevis att se om det faktiskt kan bli av...

Med ett gäng muffins stående på bordet i väntan på att mina huskompisar ska komma hem och se mitt meddelande om att de får äta hur mycket de vill, och ett annat gäng i magen, kan jag bara anse mig nöjd med resultatet – och dra iväg till gymmet där jag hoppas träffa på ett par bröder. Det har blivit till en lustig ovana det där, att umgås med tvillingar.

Min Jacka + Mitt Nyår

Jag började min nyårsafton med att möta upp med Tobbe och Yuri för lite shopping i Shinjuku såhär i readagarna, en vinterjacka var prio ett men innan jag fann den hann jag inhandla ett och annat vettigt plagg. Jag hade ögnat en jacka från Benitton eller vad det heter, Benetton kanske, som var ypperst praktisk eftersom man kunde ta bort dess varma foder och således även ha en jacka för vår och höst. Anledningen till varför jag behövde en månads betänketid är att den hade en prislapp på över 2300kr på sig. Men så när jag gick omkring i en annan affär hittade jag en liknande jacka för en prislapp på dryga 550kr. Jag provade direkt, den passade direkt, jag ville köpa direkt. Kassörskan drog blipparn över mina streckkoder och sa sedan “Den här jackan är det 50% rea på, godkänner du att jag reducerar priset?”. Jag blev rasande, visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag stack till närmsta mack och gjorde mitt köp, återvände till affären och hällde bensin och satte eld på bänken samtidigt som jag vrålade mitt “Det gör jag FAN inte!”...
Eller så gick jag ner i split samtidigt som jag sjöng fram mitt “Givetviiiiis gör jag deeeet”.
Vilket som är sant lämnar jag till er att fundera på, men jag gick i alla fall därifrån med en vinter/vår/höstjacka rikare och kunde med glädje släpa runt på en bufflig orange påse resten av shoppingrundan.

Närmare kvällen mötte vi upp igen, denna gång i Taka-da-no-baba (samma station som min bowlinghall ligger), och denna gång med fler personer, Yuri bjöd med ett par av sina vänner. Så vi var två svenskar, en tysk och tre japanska kvinnor som styrde vår väg mot en suki-yaki restaurang. Sukiyaki är vad jag åt med Ahram i mitt första inlägg om henne. Man har en, typ, kastrull med sås i som står på en platta på bordet. Sen får man ingredienser att själv lägga i, ett ägg som man kläcker i en liten skål, och så doppar man ingredienserna i den kokande såsen tills det blir färdigt, doppar det i det råa ägget, och så äter man det.
På restaurangen hade vi ett par mycket trevliga timmar där vi alla åt tills vi storknade med en och annan öl till det.
Vi styrde sedan vår kos hitåt:

Yasukuni-templet, ett tempel man besöker specifikt för att hedra de som givit sitt liv åt Japan, framför allt i krig.
Här står jag och poserar framför portarna:

När vi kom till templet hade vi en god timmes marginal, så vi gick till närmsta 7-eleven där vi inhandlade lite alkohol som vi sedan tog med oss till de närmsta bänkarna vi kunde hitta. Jag improviserade med kameran:

När vi återvände till templet var portarna öppna och matstånden längs vägen otroligt lockande. Jag åt tako-yaki (bollar som innehåller hackade grönsaker och bläckfisk).

Vi firade 00-slaget genom att stå innanför portarna, bredvid den 100-meter långa 300personers-kön till templet och skåla med en varsin flaska Smirnoff Ice, innan vi begav oss mot tåget som tog oss in till nattklubbscentrumet Shibuya.

Shibuya var galet, det var nästan skrämmande att se hur japanerna som annars är så måna om att hålla gatorna rena totalt struntade i det denna kväll, folk var kanonfulla och tjejer i för höga klackar stapplade omkring bland glasbitar. Var man än gick tog det stopp, det var bara att följa strömmen vart den än gick, och det var bara att ta emot varenda high five som delades tillsammans med ett “HAPPY NEW YEAR!!”.

Nyår i Japan kommer nog kunna vara ett av mina bästa minnen från den här resan. Om jag har chansen att vara här under ett till nyår kommer jag inte tveka. 2012 är här, jag inviger januari med att vinna en panda med godis i bowlinghallens lotteri och imorgon börjar jag gymma.

Svart-vita kvällar

De senaste dagarna har jag haft väldigt lite att göra. Skolan har avancerat men trots det har jag haft lätt för det nya vi har fått presenterat för oss. Så istället för att plugga om jag har tid över har jag tagit med mig kameran och gått på en promenad eller två. Varje gång jag är ute och går för att fördriva tiden tar jag nya vägar, annars tycker jag inte det finns en anledning att ens vara ute och gå.

Eftersom min kamera är ganska dålig vid kvällsljus tog jag bort färgerna totalt, så slipper man bekymra sig för den detaljen.





Som bilderna förtäljer är vägarna otroligt smala, som gränder, och på mindre gator existerar inga trottoarer. Detta gör att det är lättare att lämna plats för utryckningsfordon eller stanna till om telefonen ringer (det är olagligt att prata i telefon när man kör). Det är även lätt för folk att bara stanna bilen, lägga i handbromsen och springa in på affären medan bilen står ute och går. Praktiskt kan man tycka.

Morgon i framtiden

En morgon under mina första veckor här stod jag på perrongen och kikade på människorna som forsade fram från bokstavligen alla håll och kanter. Jag tänkte mig själv som den enda människan bland ett hav av radiostyrda robotar som går framåt med snabba och säkra kliv. Robotar som synchar sina första steg ut ur tåget med löjligt exakt tidspression eller svär någonting på robottiska inombords när den får vänta några minuter på ett tåg. Robotar i kostym och väska som ställer sig i precisa led i väntan på tåget, som kliver åt sidan exakt samtidigt som det exakta tåget stannar, på exakt samma ställe som det alltid gör. Jag antar att det var just för att det var morgon som jag fick den här visionen, eftersom det varje morgon avgår tåg samma minut som nästa anländer.

Men det var då det. Nu finner jag mig själv stående på samma perrong som alla andra utan den blekaste aning om hur jag tog mig dit eller hur lång tid det gått sedan jag lämnade huset. Musiken är på ganska hög volym och jag behöver inte längre kolla vilken som är nästa station, jag känner det på mig när jag ska gå av. Och så tyckte jag att det var förbannat jobbigt att behöva vänta 9 minuter på ett tåg hem en gång när jag stått och pratat med Tobias i ungefär 11 sekunder för länge.