JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Ännu mer rutiner

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag pratat om mina rutiner här i landet Tapanesien, som ett barn kanske skulle benämna landet jag befinner mig i. Eftersom min cykel är ett minne blott och jag för tillfället väljer att spendera pengarna jag har på mat istället för på en ny en så har jag en del rutiner som måste ändras. Jag måste vakna tidigare, bege mig mot tåget en kvart tidigare än annars och jag måste ta mig i kragen när det gäller att ta sig iväg till det där gråa betongfortet 18 minuter bort som även går under namnet Gymmet.
Så de senaste dagarna har jag tagit några steg i rätt riktning. Jag har för det första kommit till skolan 5 minuter innan lektion, istället för 30 sekunder innan ringning, för att slippa känna stressen och kunna njuta av en sista låt innan plugget börjar. Och så har jag köpt en ryggsäck idag. Bra va, här sitter jag med de pengar jag har kvar från CSN i min plånbok och spenderar 20% av det på en ryggsäck. Nå, det är för gott ändamål. Med en ryggsäck i storleken jag köpte får jag plats med både böcker och träningskläder utan problem. Jag kommer alltså kunna besöka gymmet redan innan jag tagit mig hem till mitt rum som har en förmåga att hålla mig fängslad med dess heater, värmeljus och dator.

Jag gillar hur den här dagen har delats upp. Efter skolan stannade jag på Moriva (ett café jag tillber tack vare en gudomlig chokladkaka) och tog en pastramibaguette och islatte för 45kr innan jag satte mig in i ett par timmars plugg varierat med meningslösa spel på min iPod. När jag sedan kom hem fanns det bara tidsfördriv på schemat fram till kvällen eftersom jag har börjat gymma senare när jag upptäckte att det är färre folk där då som kan sno mitt löpband.

Jag älskar caféer. Även om man sitter med hörlurar på sig och lyssnar på musik är det så givande på något sätt att kolla på människor när de samtalar med sin partner, sin kollega eller sedan många år tillbaka bästa vän. Det är klart att jag inte kan avgöra att det är en bästa vän, men jag föreställer mig att det är det. Just det där buzzet som uppstår tack vare hörlurarna tycker jag speciellt mycket om, jag har lätt att koncentrera mig på det jag gör när jag har dova, mjuka, ljud i bakgrunden. Jag tog mig friheten att filma en del av dagens plugg, den delen där jag tränade att skriva tecken. De två tecken jag skriver uttalas “inaka” och betyder landsbygd. När jag tränar att skriva kanji försöker jag få in en neutral känsla, som om att det är det naturligaste i världen att pennan går dit den går. Jag älskar känslan när man får till det och kan skriva båda snabbt och med en bra balans. Man känner sig väldigt cool.

Jag avslutar med två tillägg: Även om jag klagar lider jag inte av ekonomiska svårigheter. Jag börjar bara närma mig botten på den här delen av CSN-utdelningen, jag har besparingar att ta av och kommer inte svälta ihjäl.
Och ja, ni har alla läst rätt när ni läste att jag drack en islatte. Nackdelen med att inte riktigt vara hemma i kaffevärlden kan vara att inte veta vad en mocca är för något – det blev min första kaffe-av-misstag. Jag tyckte bilden sa till mig att det var en mörk choklad-dryck. Men bara för det är jag ingen kaffedrickare, för att undvika framtida inviter till en kopp svart.

Det japanska språket #3

En outlovad tredje del i Det japanska språket-serien (sedär, nu har det blivit en serie!), denna gång om ett par relaterade ord (kanji) jag kan tycka är bra att fundera över.

1. yome-san　嫁さん
Detta är ett gammalt ord för “fru” och det används idag mycket mer sällan än förut – då det var standard. Varför? Därför att tecknet består av dessa två tecken:
女 – kvinna
家 – hus
Att det inte används lika mycket idag är såklart ett steg framåt, men det faktum att det fortfarande används tycker jag fel, enkelt sagt.
Min lärare på Högskolan Dalarna introducerade detta ord för mig för två och ett halvt år sedan.

2. danna 檀那
Ett ord jag ärligt talat nästan blev golvad av när jag fick veta att det fortfarande är i bruk. Det betyder “man” som i äktenskap och det är i den kontexten men använder det till. MEN det betyder även “mästare”, “ägaren av huset”, och man använder det när man adresserar män av hög rang.

檀　cedar, på engelska. Ett träslag man ofta använder i Japan när man bygger hus.

那 “var”, “vad”.
Varför jag blev så förvånad över att höra det idag är för att den första gången jag kom över det var när jag läste boken “En geishas memoarer” (finns även i film, kan rekommendera båda!). En geisha är en kvinna som är tränad i sång, dans och det klassiska japanska instrumentet samisen för att kunna underhålla rika män medans de dricker sig glada. Det bästa som kan hända en geisha är att få en danna. Det vill säga en man, älskare, som betalar för hennes kläder, utbildning och allt hon behöver för att sköta sitt jobb.
Denna boks historia utspelar sig runt 1940-talet. Och här är vi idag, 70 år senare. Jag känner för att önska världen ett ironiskt grattis. Grattis.

Det japanska språket #2

Den tredje och svåraste delen med japansk skrift är de tecken som är hämtade från kinesiskan, i japan kallat kanji. Det är den första skriften som användes i Japan, i alla fall utav de som används idag. I grunden kommer tecknen från målningar, jag har fixat fram en bild med lite exempel:

Som ni ser finns det en spalt med “KUN” och en med “ON”, det är kort för kunyomi och onyomi, vilket i sin tur kan översättas till “japanskt läsesätt” och “kinesiskt läsesätt”. Och det är där det börjar bli krångligt eftersom tecken ofta har mer än ett sätt att kunna läsas på, och det ändras beroende på om och vilket tecken det har bakom sig. Jag kan ta ännu ett exempel, tecknet för 1)storebror och 2)lillebror: 

ani | 兄 | kyou
otouto | 弟 | dai

Till vänster står kunyoumi, vilket är hur tecknet skulle läsas om det stod där själv. Till höger onyoumi, vilket är hur tecknet läses tillsammans med ett annat tecken. Om man sätter ihop dessa två blir det alltså kyoudai, vilket är ordet för syskon. Det finns även en kvinnlig variant på syskon utifall man bara har systrar, men man använder oftast kyoudai, även om man har syskon av båda kön. (...)

När man skriver kanji är det även viktigt att man skriver strecken i rätt ordning. Eftersom alla skriver efter samma mall är det lättare att tyda tecknen när det är slarvigt skrivet, eller i skrivstil. Så det första jag gör är att lära mig streckordning, sedan försöker jag få in en bra balans i tecknet när jag skriver, och sedan går jag in på att lära mig dess betydelse och vanliga ord det förekommer i. Det hela är en lång tidsprocess som egentligen aldrig tar slut. Kanji är en färskvara, japaner som inte skriver mycket glömmer ofta hur man skriver dem även om de kan läsa och som utlänning och ny till det bör jag lägga ner tid varje dag på att gå igenom kanji jag lärt mig för att det ska fastna.

Det är inte samma sak att förstå ett kanji och att kunna läsa det. Mer avancerade tecken än de skrivna ovan är ofta i hopbyggda genom att ta delar av andra tecken. Så ofta när jag inte kan läsa ett tecken eller ord går jag in på tecknets detaljer och försöker tyda det på så vis. Det är svårt, men det funkar ofta, tror jag. Just nu besitter jag kunskapen att förstå kanske 200 tecken eller så, men jag kan skriva runt 100. En medel japan (och kines) sitter på 10.000 tecken. För att kunna läsa en tidning krävs 2,500-3,000 tecken. Så om jag kommer vara nöjd här efter 1 års studier där bara 2 lektioner i veckan är ämnade åt kanji? Absolut inte, men kanji är något man kan plugga på egen hand var man än befinner sig. Därför anser jag det inte vara viktigare än någon annan del i språket, bara för att det är svårare. Inte heller anser jag det vara mindre viktigt bara för att jag kan plugga det i Sverige också.

Så om vi har två lektioner i veckan åt kanji, jag var tvungen att kunna läsa och skriva hiragana och katakana innan jag kom hit – vad gör vi då på lektionerna?
Vi lär oss att prata. Vi går igenom olika sätt att säga saker, som skillnaden mellan att plugga (just NU på sekunden, när jag pratar) och att plugga (som i sysselsättning, istället för att arbeta). Vi lär oss ord. Japaner måste nog vara bäst på att skapa ord för ingenting, bara för att de tycker det är smidigt att ha till exempel:

• Olika räknetal beroende på om det lever eller inte, om det är i fast eller lös form eller vilken form ett objekt har. I Sverige säger vi en penna, en boll, en öl. I Japan har de olika ord för varje sådan “en”.
• Ord för att riva ett papper eller riva ett klädesplagg är lika lite samma ord som att ha sönder en stol och ett glas.

Inte minst lär vi oss grammatik. Jämfört med kinesiska som är mer eller mindre totalt fritt från grammatik har japanskan ganska mycket utav det, dock inte som skolans spanska grammatik som kedjas kring att böja verb, utan vi lär oss att böja meningar. Att skapa substantiv, ackusativobjekt och allt vad det kan heta på svenska.

Och just det, det finns formell och informell japanska. Man använder alltid formell japanska till personer som “står över en själv” i rang, det vill säga till de som är äldre än en själv, till de som jobbat längre än en själv på företaget och framför allt till ens lärare. När min lärare fick veta att vi säger våra lärares förnamn i Sverige fick jag nog höra det renaste och ärligaste samt längsta “EEEEEEEEH?” jag hört sedan jag kom hit. Jag vet inte vad mina lärare här heter i förnamn ens.
När jag träffar nya personer använder jag alltid formell japanska, men jag brukar snabbt övergå till informell just för att det är en vänskapligare känsla och om de skulle bry sig om det är de inte personer jag vill lägga ner tid på.

Wow, inlägget lider mot sitt slut. Det fanns till och med mer att skriva än jag hade tänkt mig. Jag hoppas det inte känns för utdraget.  Jag är glad för eran skull att jag valde att dela upp detta i två delar...