En helt ovanlig torsdag

Igår, torsdag, var en sån där dag då jag var på väg till cafeet för att plugga. Men jag var aldrig mer än på väg utan stannade på mitt rum hela dagen. Så när Ahram hörde av sig på kvällen och frågade om jag ville hänga med ut och ta en bit mat och sedan köpa en madrass tillsammans tackade jag efter en titt i plånboken ja. Vi gick till ett ställe jag alltid velat gå till, i närheten av den närmaste mataffären. Beställde in en varsin öl, friterad kyckling, caesarsallad och en tallrik med rå bläckfisk och tonfisk som vi doppade i soja och wasabi.
När vi kände oss mätta gick vi för att inhandla våran madrass. Eftersom vi båda får besök som avlöser varandra var våran plan att köpa en tillsammans för att få ner kostnaden, men då jag sen fick veta att hon tänkt använda den ovanpå sin sängmadrass drog jag mig ur. Jag vill inte betala för något bara hon kommer använda hela tiden, så vi kollade bara priser och bestämde oss för att köpa varsin. Så vad gör man när man inte har en Futon (madrass) att köpa? Man går till en bar som jag hade sett ut och velat prova! 
Den här baren var en dart- och spelbar. Men eftersom männen vid darttavlorna var så pass avancerade att de hade sina egna pilar valde jag att inte utmana dem. När vi betalat och skulle gå pratade vi litegrann med bartendern. Eftersom jag och Ahram pratar engelska med varandra blev han imponerad över att jag kunde prata japanska och frågade hur många år jag varit här. Hans tappade haka när jag svarade 5-6 månader är alltid en schysst ego boost. Nu tänker jag på honom som “den söta bartendern”.

Vi bestämde oss för att gå till en bar vi passerat på vägen upp som jag tyckte verkade nice men Ahram tyckte såg lite död ut. Hur som helst återvände vi och kom knappt innanför dörren för att den lilla baren med 4 bord och ett 20-tal personer inte blockerade ingången så väl som alla instrument som var placerade rätt innanför dörren. Det fanns en keyboard, en bas, 4-5 gitarrer och en låda (cajón) folk turades om att sitta och slå på. Tre män stod/satt vid ett par mikrofoner med en varsin gitarr om halsen. En man satt med en låda full med munspel på bordet bredvid sig.
Vid första anblicken var det en fullproppad bar – men folk makade på sig på soffan och gav plats åt oss där egentligen ingen plats fann. Så helt plötsligt befann vi oss delandes på ett bord med främlingar som alla verkade kunna spela instrument och/eller sjunga.
Folk turades om att framföra covers så väl som egna låtar och vi blev tillfrågade om vi ville spela eller sjunga något (jag har aldrig någonsin önskat så mycket att jag kan spela gitarr) men vi tackade nej och jag njöt istället av varje framträdande. Många var riiiktigt duktiga. Rätt var det var tog de två ägarna till baren (gifta, som jag förstod det) och en av männen med gitarrerna plats vid mikrofonerna och framförde en hysteriskt vacker version av någon låt som jag inte kan komma ihåg namnet på men jag misstänker att det är Beatles. Hela situationen var så unik: En man i kostym som spelade gitarr bredvid en kvinna med en ljuvlig röst – och en make med bulldogsskinder och flaskbottenglasögon som sjöng stämmor. Det var så vackert att jag blev tårögd och för (typ) andra gången i mitt liv tappade jag hakan.

När 23:00 närmade sig rundade de av och först DÅ förstod jag att detta inte var en tillfällighet, utan att vi traskat rätt in i någon form av klubbaktivitet. Som är tre gånger i veckan, kollade jag upp. Mannen som haft munspel i högsta hugg under kvällen tog fram en ukulele och började lära Ahram lite grunder eftersom Ahram nämnde att hon tar gitarrlektioner. När hon gav upp efter några minuter gav han den till mig. Som inte har ett uns av sådana rörelser invanda som krävs för att få ett avslappnat ljud på stränginstrument. Jag har ju aldrig spelat ackord på gitarr till exempel. Och en ukulele är ju MINI-mini! Men efter tio minuter satt de tre grundackorden och han sa att det var de tre som spelas om och om och om igen på Hawaii, att jag nu skulle kunna vara i stånd att spela flera tusen låtar. Jag tror honom! Det var sedan roligt hur han ville visa övriga i baren hur “bra” jag kunde spela och sade hela tiden “det där lärde hon sig på TIO minuter?!”.

Jag har funderat på det förut när jag befann mig i Sverige att jag ska börja ta gitarrlektioner igen, kanske är dags att göra slag i saken. Och jag kanske skulle ta och köpa en ukulele också...

Ahram

I huset där jag bor är vi tre kvinnor och tre män. Jag har träffat samtliga då vi i söndags hade en välkomstmiddag för mig. En utav de koreanska kvinnorna, Ahram, har jobbat på koreansk restaurang och har matlagning som hobby – hon stod alltså för maten. Efter middagen delade vi upp husets sysslor mellan oss alla, jag har fått äran att göra ren duschen 2 gånger per vecka. Vi bestämde även att vi den 15:e ska ha en välkomstfest här i huset. Oftast när det är fest i något utav Borderless-husen kommer det 15-16 personer. Men till vårat hus kommer det alltid 25-30 personer. Ingen vet varför, vi har inte det största huset och absolut inte bäst planlösning. Vi blir tvungna att använda hela bottenvåningen, vilket betyder mitt rum, köket och Ahrams rum. Totalt ~25 kvadrat.

Ahram är cool. Hon har bott i Japan i 4 år nu och pratar perfekt japanska. Hon har varit nästintill ovärderlig för mig de här första dagarna. Eftersom hon även kan engelska (hon har pluggat i New York i ett år) har hon erbjudit sig att hjälpa mig skaffa japanskt ID (ett måste), en telefon, följa mig till närmaste station och allmänt svarat på alla mina frågor. Hon har med andra ord erbjudit sig vara min personliga översättare.

Nåja, jag åkte inte till Japan för att förlita mig på andra, så japanskt ID fixade jag själv. Det blev mycket gester och “Ursäkta, jag förstår inte” – men till slut blev det gjort (kortet kommer om ungefär en månad, tills dess lever jag på ett intyg). Närmaste stationen (Naka-Itabashi) hittade jag till med karta.

Men en ny telefon... Hade jag gett mig in i den djungel av information och paragrafer själv hade jag varit i behov av hemtjänst innan jag hittat ut igen.
Jag har länge suktat efter iphone men priset i Japan är sjukt. På två år ska jag ha betalat ungefär 11.000kr. Så jag vände på tabellen och gick på det absolut billigaste de har. Problemet är bara det att det billigaste erbjudandet de hade inte bara var en mobil, utan även en digital fotoram. En digital fotoram är ingenting jag har intresse av, men klart jag hade kunnat ta en sån. Om det inte var för det att i och med att jag bara stannar 1 år och deras kontrakt ligger på 2 år så är jag i behov av att avaktivera både telefonen samt fotoramen när jag åker hem. Ett pris som ligger på ungefär 900kr, vardera. Eftersom jag inte är i behov av en fotoram gick vi på nästa idé. Eller ja, Ahram och försäljaren snackade ganska gott, jag stod mest och såg från den ena till den andra.
De kom fram till en super mega deal som inte alls följer företagets regler:
- Jag får köpa en telefon.
- Ahram tar en mini-telefon, istället för fotoramen, som hon kopplar till sin telefon, så pratar man gratis mellan dessa. Hon har pojkvän i Nagoya. Grundtanken är att den ska vara till barn – mobilen har bara en knapp så man kan bara svara eller ringa telefonen som den är kopplad till. Den kostar lite under 300kr.
- Inom tre dagar efter köp måste man registrera sig någonstans. Försäljaren gjorde detta åt mig direkt eftersom jag inte kan språket (detta är en superhemlis mellan oss tre – därför skriver jag det här).

Gode gud, tack tänker jag när vi sätter oss för att skriva diverse papper. Diverse papper visade sig vara en koll av mitt pass, mitt intyg att jag får köpa mobil och en hel DRÖS med papper som försäljaren enligt ny lag måste berätta för oss. Jag var tvungen att personligen bocka för samtlig information, ett bevis på att jag är införstådd i spelets regler.
Sedan samma procedur för Ahrams lilla telefon. Vi hann tappa intresset.
En liten miss är att för att värdet ska gå jämt upp var Ahram tvungen att ta två minitelefoner. Så jag ska ge henne 600kr. Men det är ändå billigare än om jag bara skulle ha köpt telefonen. Sjukt.

Men nu så, efter ungefär en timme hos Softbank, har jag en japansk mobil. Som jag ringer och mailar gratis med till andra Softbank-abonnenter för 60kr i månaden. Jag satt i 10 minuter innan jag lyckades lista ut hur man komponerar ett sms.
Vi firade genom att gå till ett ät-så-mycket-du-vill-ställe.

En kastrull på platta, med två olika såser/soppbaser. Ett buffébord bakom med grönsaker, svamp, ris och tofu. Till vänster i bild 6 lådor med tunt skivade köttbitar (fläsk och nöt, så tunna att de blir klara efter bara några sekunder i “soppan”). Vi beställde in fler allt eftersom. Mina tre skålar har vispat ägg, soya och sesamsås att doppa det man tar ur “soppan” i innan man äter det. 140kr.

En annan fruktansvärt awesome grej med Ahram är att hon gett mig hennes studentrabatt på tåget eftersom hon oftast går eller tar bussen till skolan. Detta sparar mig ungefär 414kr varje månad.

Hon nämnde i förbifarten att hon inte har någon att clubba med, eller någon som vill hänga med till baren. Eftersom det är så mycket folk. Intressant.