Tokyo på en vecka, del 1

(Bilder blir större om man klickar på dem, men se till att klicka er tillbaka till bloggen för att läsa vidare, och inte stänga ner fliken!)

Vi började våran vecka tillsammans med att jag åkte fel med tåget när jag skulle ta mig till flygplatsen för att stå beredd med armarna utsträckta, redo för en efterlängtad gruppkram. Fick istället halvpanik när jag märkte att jag skulle vara en timme sen, skickade sms både hit och dit för att få någon på svensk mark höra av sig till dem så att de inte skulle få panik och hoppa på första bästa flyget hem igen.
Känslan när jag såg dem där på flygplatsgolvet bland ryggsäckar och resväska är något jag inte kan hitta tillräckligt vackra ord för att beskriva rättvist.
Den dagen, söndagen, bestod mest av återhämtning efter resa. Det kikades runt lite i mitt kvarter innan vi alla tre somnade massa timmar tidigare än vanligt. Speciellt en av oss (jag nämner inga namn) brydde sig inte ens om att fälla ut madrassen.

Måndagen begav vi oss till andra sidan Tokyo för att kolla in en park/trädgård vid namn Hama-ri-kyu. Vi traskade runt och fick se diverse nygifta par som var på plats för att fotograferas, och vi lokaliserade oss till ett tehus i trädgårdens mitt för en traditionell kopp matcha-te med tillhörande japanskt godis.

Eftersom mina följeslagare har en bekant i Tokyo från studier i Spanien mötte vi upp med henne för att äta på en iza-kaya (billig restaurang där man beställer in, typ, tapas), innan vi begav oss till karaoke som sedan satte en högljudd punkt för första kvällen.                           

På tisdagen avverkade vi först Tokyo från hög höjd i form av Tokyo Metropolitan Government Building (TMGB) (45e våningen 202meter), som vi valde istället för Tokyo Tower (ser ut som Eiffeltornet, men är högre) eftersom Tokyo Tower inte bara tar inträde, utan även ligger ganska dumt till rent geografiskt. För att vara gratis fick vi en helt godkänt vy över en stad som aldrig verkar ta slut. På bilden ser ni även två grönområden som besökte direkt efter, Shin-juku Gyo-en till vänster (lite dold bakom skyskrapa) och Yoyogi till höger.

Shinjuku Gyoen:

Yoyogi:

Kvällen spenderades i Hara-juku, som är det område i Tokyo man går till medveten om att om man höjer på ögonbrynen för någons konstiga klädstil, så är det en själv som är den konstiga. Typ. Det finns inga gränser för hur man får se ut eller inte får se ut i Harajuku. Förutom klädstilar så har Harajuku rätt många mysiga gator där varenda hus och butik är unik, till skillnad från många andra områden i Tokyo.

Onsdagen åkte vi till det norra Tokyo för att kolla in ännu en park (U-e-no) samt Tokyos nationalmuseum som gav oss massvis med gammal keramik, gamla svärd, rustningar, texter, kimonos och givetvis målningar. För att sedan bege oss till Asa-kusa och kolla in en av turistfällorna: Tokyos äldsta tempel, färdigbyggt år 645. Jag fick dock ingen bra bild på själva templet i sig, mitt öga fastnade istället på det som var runt i kring:

För att sedan väga upp för våran färd tillbaka till dåtidens Japan begav vi oss efter tempelbesöket till ett område som heter Aki-ha-bara, även känt som “electric town”. Det är himmelen på jorden för nörden som kanske är ute efter gamla Game Boy-spel, spel, spelprylar, lättklädda flickor i maid-kostym, eller vad annat mysko som bara kan hittas i Akihabara. Vi entrade en spelhall där vi spelade lite dance revolution innan tåget tog oss hem till de väntande madrasserna.

Torsdag var en dag vi (kanske lite rebelliskt, gud så busigt) valde att binda ihop en tidig morgon på en fiskmarknad med fönstershopping (fönsterspya) i rikemansgatorna Ginza. Mina lokala vänners reaktioner när jag berättat om våran dagsplanering var “Va?! gick ni till GINZA efter att ni varit på en FISKMARKNAD?!”. Nåja, det var sjukt underhållande att traska runt i våra tygskor bland fiskblod och regnställsklädda japaner, kikandes på allt från gigantiska tonfiskar (se nedan) och världens minsta (höftar) ålar i tunnor.

EN bit fet tonfisk för ungefär 70 svenska kronor. Jämför det med 50-60kr för två bitar på en restaurang.

Eftersom vi rörde oss i området och jag tryckte på om det ganska starkt begav vi oss efter Ginza till den kungliga trädgården, som tyvärr var stängd. Så en bild på det kungliga slottet kommer en annan gång (när jag faktiskt varit dit och knäppt kort). Men vi var vid ingången, satte oss vid en av portarna och åt banan och kokt ägg innan vi blev attackerade av knott som drev oss mer hemåt, till Ike-bu-kuro där vi avnjöt ramen (nudlar) och lösögonfrans-shopping.

...Vad gjorde vi fredag, lördag och söndag då, måntro? Del 2 kommer när jag fått mig lite sömn!

Morgon i framtiden

En morgon under mina första veckor här stod jag på perrongen och kikade på människorna som forsade fram från bokstavligen alla håll och kanter. Jag tänkte mig själv som den enda människan bland ett hav av radiostyrda robotar som går framåt med snabba och säkra kliv. Robotar som synchar sina första steg ut ur tåget med löjligt exakt tidspression eller svär någonting på robottiska inombords när den får vänta några minuter på ett tåg. Robotar i kostym och väska som ställer sig i precisa led i väntan på tåget, som kliver åt sidan exakt samtidigt som det exakta tåget stannar, på exakt samma ställe som det alltid gör. Jag antar att det var just för att det var morgon som jag fick den här visionen, eftersom det varje morgon avgår tåg samma minut som nästa anländer.

Men det var då det. Nu finner jag mig själv stående på samma perrong som alla andra utan den blekaste aning om hur jag tog mig dit eller hur lång tid det gått sedan jag lämnade huset. Musiken är på ganska hög volym och jag behöver inte längre kolla vilken som är nästa station, jag känner det på mig när jag ska gå av. Och så tyckte jag att det var förbannat jobbigt att behöva vänta 9 minuter på ett tåg hem en gång när jag stått och pratat med Tobias i ungefär 11 sekunder för länge.

Dans i Ikebukuro

I brist på något att göra tog jag tåget till Ikebukuro för att se mig för, kvällstid. Det första jag möttes av var detta:

Vad jag förstod var det olika universitet som uppträdde.
Mycket coolt.

Ahram

I huset där jag bor är vi tre kvinnor och tre män. Jag har träffat samtliga då vi i söndags hade en välkomstmiddag för mig. En utav de koreanska kvinnorna, Ahram, har jobbat på koreansk restaurang och har matlagning som hobby – hon stod alltså för maten. Efter middagen delade vi upp husets sysslor mellan oss alla, jag har fått äran att göra ren duschen 2 gånger per vecka. Vi bestämde även att vi den 15:e ska ha en välkomstfest här i huset. Oftast när det är fest i något utav Borderless-husen kommer det 15-16 personer. Men till vårat hus kommer det alltid 25-30 personer. Ingen vet varför, vi har inte det största huset och absolut inte bäst planlösning. Vi blir tvungna att använda hela bottenvåningen, vilket betyder mitt rum, köket och Ahrams rum. Totalt ~25 kvadrat.

Ahram är cool. Hon har bott i Japan i 4 år nu och pratar perfekt japanska. Hon har varit nästintill ovärderlig för mig de här första dagarna. Eftersom hon även kan engelska (hon har pluggat i New York i ett år) har hon erbjudit sig att hjälpa mig skaffa japanskt ID (ett måste), en telefon, följa mig till närmaste station och allmänt svarat på alla mina frågor. Hon har med andra ord erbjudit sig vara min personliga översättare.

Nåja, jag åkte inte till Japan för att förlita mig på andra, så japanskt ID fixade jag själv. Det blev mycket gester och “Ursäkta, jag förstår inte” – men till slut blev det gjort (kortet kommer om ungefär en månad, tills dess lever jag på ett intyg). Närmaste stationen (Naka-Itabashi) hittade jag till med karta.

Men en ny telefon... Hade jag gett mig in i den djungel av information och paragrafer själv hade jag varit i behov av hemtjänst innan jag hittat ut igen.
Jag har länge suktat efter iphone men priset i Japan är sjukt. På två år ska jag ha betalat ungefär 11.000kr. Så jag vände på tabellen och gick på det absolut billigaste de har. Problemet är bara det att det billigaste erbjudandet de hade inte bara var en mobil, utan även en digital fotoram. En digital fotoram är ingenting jag har intresse av, men klart jag hade kunnat ta en sån. Om det inte var för det att i och med att jag bara stannar 1 år och deras kontrakt ligger på 2 år så är jag i behov av att avaktivera både telefonen samt fotoramen när jag åker hem. Ett pris som ligger på ungefär 900kr, vardera. Eftersom jag inte är i behov av en fotoram gick vi på nästa idé. Eller ja, Ahram och försäljaren snackade ganska gott, jag stod mest och såg från den ena till den andra.
De kom fram till en super mega deal som inte alls följer företagets regler:
- Jag får köpa en telefon.
- Ahram tar en mini-telefon, istället för fotoramen, som hon kopplar till sin telefon, så pratar man gratis mellan dessa. Hon har pojkvän i Nagoya. Grundtanken är att den ska vara till barn – mobilen har bara en knapp så man kan bara svara eller ringa telefonen som den är kopplad till. Den kostar lite under 300kr.
- Inom tre dagar efter köp måste man registrera sig någonstans. Försäljaren gjorde detta åt mig direkt eftersom jag inte kan språket (detta är en superhemlis mellan oss tre – därför skriver jag det här).

Gode gud, tack tänker jag när vi sätter oss för att skriva diverse papper. Diverse papper visade sig vara en koll av mitt pass, mitt intyg att jag får köpa mobil och en hel DRÖS med papper som försäljaren enligt ny lag måste berätta för oss. Jag var tvungen att personligen bocka för samtlig information, ett bevis på att jag är införstådd i spelets regler.
Sedan samma procedur för Ahrams lilla telefon. Vi hann tappa intresset.
En liten miss är att för att värdet ska gå jämt upp var Ahram tvungen att ta två minitelefoner. Så jag ska ge henne 600kr. Men det är ändå billigare än om jag bara skulle ha köpt telefonen. Sjukt.

Men nu så, efter ungefär en timme hos Softbank, har jag en japansk mobil. Som jag ringer och mailar gratis med till andra Softbank-abonnenter för 60kr i månaden. Jag satt i 10 minuter innan jag lyckades lista ut hur man komponerar ett sms.
Vi firade genom att gå till ett ät-så-mycket-du-vill-ställe.

En kastrull på platta, med två olika såser/soppbaser. Ett buffébord bakom med grönsaker, svamp, ris och tofu. Till vänster i bild 6 lådor med tunt skivade köttbitar (fläsk och nöt, så tunna att de blir klara efter bara några sekunder i “soppan”). Vi beställde in fler allt eftersom. Mina tre skålar har vispat ägg, soya och sesamsås att doppa det man tar ur “soppan” i innan man äter det. 140kr.

En annan fruktansvärt awesome grej med Ahram är att hon gett mig hennes studentrabatt på tåget eftersom hon oftast går eller tar bussen till skolan. Detta sparar mig ungefär 414kr varje månad.

Hon nämnde i förbifarten att hon inte har någon att clubba med, eller någon som vill hänga med till baren. Eftersom det är så mycket folk. Intressant.

Strosarn

Idag har jag varit ut på äventyr. Jag var till Ikebukuro, ett av de lite större områdena i Tokyo. Grundtanken var att jag skulle köpa mikrofon så att Skype inte ska förbli en omöjlighet.
Jag skulle ta den östra utgången och sen bara gå åt höger, har min norska husvän sagt. Jaha, det lät ju inte så svårt tänkte jag och gick av tåget. Jag hittade inte östra utgången. Istället följde jag bara strömmen och hamnade mitt på ett torg och det första jag såg var KFC (bilden är inte tagen från torget). Det luktade friterat och andra ännu oidentifierbara dofter. Jag blev hungrig. 

Jag kikade in genom varje mathak jag kom över men de såg överfulla ut, eller så behövde jag jobba lite på mitt mod att beställa mat på ett språk jag ännu inte hanterar. En del restauranger var det kö till för att få komma in. På något vänster lyckades jag dock strosa så pass att jag kom över ett Soba & Udon-hak (läs: nudlar), som låg ungefär 100meter från där jag ursprungligen kom, som var nästintill öde så när som på en människa.

Eftersom jag provade Udon under mitt Londonbesök 2009 valde jag den här gången Soba. Med fisk. Fråga mig inte vilken, jag pekade bara på det som såg minst friterat ut. Gott var det i alla fall. Jag har en plan på att återvända till restaurangen när jag kan säga något mer än vad jag vill äta.
Jag har sett att det ligger ett par Soba-hak väldigt nära huset, de ska få sig sina besök också – det är jag säker på.

När jag var redo att ge upp sökandet utav den där butiken norsken, Tommy, tipsat om återvände jag till stationen. Jag gick en gång till vilse innan jag till min stora glädje (läs: förvåning) hittade östra utgången och sedan också Bic Camera. Det är alltså en 8-våningars byggnad med allt en teknik/prylnisse kan önska sig. Skal till iphone/ipods/Xperias, massagestolar, hörlurar i alla jordens färger, TV-apparater som visade upp sin kvalité med Final Fantasy XIII-2 på högsta volym – och så vidare. Det var så fruktansvärt mycket grejer att kolla på men när jag kom till dammsugarna kände jag att det fick räcka. Min IQ sade mig att mikrofoner antagligen finns vid hörlurarna, på våning 2. Nu är jag fit for Skype.

På vägen hem stannade jag och handlade. Köpte något från havet, gissade jag. Bläckfisk visade det sig att det var.