Kohei alltså...

Min kära huskamrat som går mig på nerverna mycket oftare än vad de andra i huset gjort någonsin tillsammans, inklusive de som redan lämnat huset för andra vyer.

En snubbe som klagar över att huset är gammalt och skitigt. Ja, det är det också, men vad ska man göra åt dess ålder? Bygga ett nytt? Och i och med att det är gammalt har det lättare för att bli skitigt eftersom möss och kryp vet bättre än gud vart alla dammhål finns. Dessutom är det 6 personer som bor i huset. Och jag vet inte om han vet om det, men mycket av det damm man har i ett hus kommer från människor, så att det är skitigt är ingen skräll. Att det sedan finns människor i huset som inte bryr sig lika mycket eller har för mycket att göra för att städa mer än vad som är på gränsen till tillräckligt är något man helt enkelt får leva med – annars är man inte fit för att bo i ett delat hus. Om man inte känner för att ta reda på det själv, vilket man blir tvungen att göra ibland. Jag gapar dock aldrig om att jag diskat någon annans kastrull eller skrubbat bort nåns annan skit i toaletten med toaborsten.

“Idag tog jag ut soporna”, var det första jag möttes av förra veckans onsdag när jag kom hem från skolan. Det var inte första gången han berättade vad han gjort för något “bra”, och jag vet att han sökte ett tack. Men för mig faller det naturligt att om jag är sist i köket kvällen före sophämtning så tar jag ut soporna. Så irriterad som jag var bredde jag på med så mycket ironi att till och med en blåögd Kohei kan förstå den när jag sade mitt “Vad bra du är!”.
Men att förstå som i höra och uppfatta känslan och verkligen förstå är olika. Dagen efter möttes jag istället med “visst är det RENT i hallen? Jag har städat.”. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack är väl det normala, men jag kan inte finna mig till att tacka någon för att den gjort något enbart för att få höra hur bra den är. “Jaha”, tror jag att jag svarade men jag minns inte riktigt.

“Toaletten luktade piss så jag städade den”, sade han en annan gång. När jag frågade om han står eller sitter ner när han kissar svarade han skrattandes att han givetvis står upp. Inte konstigt att det blir att lukta piss då om du bestämt ska stå upp och låta det skvätta upp på toalettstolen utan att du torkar upp det innan du lämnar toaletten, utan att fälla ner locket, svarade jag honom, jävlart bitter.

Det är klart, det finns mycket småsaker med Kohei som bygger upp så pass att när en litenliten grej händer eller sägs så blir irritationen maximal direkt. Jag kanske är en dålig människa som säger såhär, men jag har liten tolerans för en människa som tror att vegetarianism är en hjärtsjukdom, eller som seriöst funderande och undrande frågar om Grekland är ett rikt land...

Yamatocho house

Huset jag bor i heter Yamatocho [jamatåtjå] och består alltid av 6 medlemmar. Jag har skrivit om personerna sporadiskt men eftersom den senast inflyttade är fotograf och har tagit fina bilder på oss alla slänger jag in en introduktion på dem. Helt utan deras vetskap, givetvis.

Ahram.  Korean som jag hängde mycket med i början. Bott i Japan i 5 år och behärskar språket som en inhemsk. Även studerat ett år i New York vilket gav henne en mycket bra engelska. Eftersom hon nu har 4 extrajobb och studerar på 100% ser jag henne sällan. Hon har ibland en mycket ohälsosam livsstil. Till exempel träffade jag henne en gång i köket och hon såg ut som ett spöke. Orsaken var att hon jobbade i två dagar utan sömn, återvände hem till huset för att duscha och sova 4 timmar och sedan begav hon sig till nästa pass. Ett av hennes jobb är nattskift som datasupport vilket brukar kunna ge henne ett par timmars sömn. Hon har arbetat på koreansk restaurang och kan därför konsten att slänga ihop mycket god mat, som en tyvärr inte fått smaka lika ofta nu som då. Det är en stark personlighet som har mycket vettiga värderingar för att vara asiat, drömmer inte om att bli hemmafru som de flesta andra gör här.

Tommy.  Norrman som studerar japanska sedan snart ett år sedan, vilket också innebär att han snart är på väg hem. Innan han kom till Japan jobbade han i 4 år för den norska flottan. Han söker efter utvägar till hur han kan stanna här eller återvända till Japan för eventuellt universitet. Musikalisk snubbe som dragit igång diverse band med kompisar under sin tid här. Datanörd som beställer hemkörd pizza flera gånger i veckan, med en burk coca cola till. När han lagar mat steker han köttfärs, slänger på tacokrydda och värmer färdigkokt ris i mikron.

Kohei [kåhej]. Japan från södra delarna av Japan. Kom till Tokyo i mars/april för att arbeta på ett hotell som någon slags support. Social kille som lagar mat åt mig ibland och ger mig massage när jag klagar på stel nacke. Han har alltid isglass i frysen som han ger bort hejvilt. Är något gnällig men eftersom asiater mognar mycket senare vågar jag mig på en “men han är ju ung”, fastän han bara är ett år yngre än jag. Lite naiv och oftast ifrågasätter han inte. Som jag (tror) har beskrivit honom förut: skulle han se en blå hund skulle han skratta och tycka det var lustigt, istället för att fundera varför i helvete hunden är blå. Han tycker att det är skrämmande att vara i Tokyo eftersom det sägs komma ett gigantiskt jordskalv inom en snar framtid, men ändå flyttade han hit eftersom han älskar staden.

Benedetta. Italienska som tagit vara på sin lediga period från universitetet där hon studerar östasiatiska språk genom att ta 3 månader i Tokyo, som hon även besökt förr. Otroligt sympatisk person som har ett stort intresse för matlagning, men som inte lagar mycket i Japan eftersom ingredienserna är svindyra. Är mycket studieinriktad men nyttjar helgerna till fullo. En person jag kommer ta kontakt med när jag (någon gång i framtiden) besöker Italien.

Ryoma [Ryåma]. Japan från Tokyo som ville flytta hemifrån men inte bo själv. Flyttade in 20:e maj. Kameramanassistent som gör sitt bästa för att arbeta sig uppåt inom världen av fotografi. Jobbar ofta 12-timmarspass men får ändå inte fota varje dag. Hans hemsida med fina bilder finns <här>. Eftersom vi båda har intressen vi brinner för kan vi relatera till varandra även om det är några så olika saker som bowling och fotografi. I oktober åkte han själv till Island på semester. Ett band han gillar starkt är Sigur Rós, som jag sedan ett år tillbaka också haft ögonen på. Ryoma klär i skäggstubb.

Josefin. Stockholmsdivan från Borlänge som trotsar jordbävningar och radioaktivetet för att leva i den dröm hon sett i huvudet sedan flera år tillbaka. Likt Kohei är hon lite blåögd, men i hennes fall när det gäller människor. Lever gärna lite skitigt med garderoben på golvet så väl som i lådorna och pillar gärna med nagellack i brist på vattenfärg. Hon går gärna runt i kjol, t-shirt och keps med Lykke Li i hörlurarna, men har senaste tiden vänt sig till Chopin under studietid. Försöker sig ibland på Harry Potter på japanska, och önskar att det vore möjligt att träna bowling varje dag. Uppskattar det svåraste med att lära sig ett nytt språk vara att inte kunna framföra sina känslor och tankar på ett korrekt sätt.

Tillsammans är vi riktigt coola.
I mitt fall även när jag är ensam också såklart.

I år igen

Jag har för vana att befinna mig i solen utan att tänka mig för. Så även i år. Alla husets medlemmar hade en grillning på övervåningens balkong, det var hysteriskt trevligt och gott, men om jag kommer kunna sova fastän jag varit vaken sedan 7 (på en söndag!) återstår att se. Just nu sitter jag med en kall handduk på axlarna, den är inte oskön.

Vädret är ganska ostabilt för tillfället. En fin dag är det riiktigt fint, som svensk högsommar ungefär, men nästa dag kan det regna som tusan. Vilket jag oftast välkomnar eftersom jag... ja, se på bilden ovan.

Idag hade vi våran näst sista sångträning inför kommande lördags framträdande. Den sista är på torsdag, men eftersom jag spelade in oss idag kommer jag försöka träna lite extra tills dess. Jag har ju trots allt ett solo och många vänner som kommer för att se framträdandet. VARFÖR jag var tvungen att tjata dit dem har jag nu ingen aning om, jag är sjukt nervös.

Imorgon börjar jag med mitt nya pluggschema, ett tips jag fick av Jenny när jag klagade över att jag inte kan sitta många timmar i sträck. Så jag ska försöka dela upp plugget med diverse aktiviteter emellan, så som mat, bowling och gym. Det ska bli kul att plugga ännu lite mer!

Senaste tiden har jag tagit mycket bilder på maten jag lagar, förvänta er japansk curry, rispapper och omeletter i ett inlägg framöver!

Välkommen!

Igår hade vi min välkomstfest här i huset. Jag bor ju i ett delat hus inom ett företag som heter Borderless. Företaget har flera hus i Tokyo och även några i Seoul (det uttalas ‘saol’ på koreanska). Så igår blev jag plötsligt bekant med ett 20-tal infödingar, utlänningar och annat löst pack som jag antagligen kommer få äran att stifta för mycket bekantskap med i framtiden.
Nej, skämt åsido så verkade de flesta vara riktigt trevliga och jag önskar att man kan lära sig ett språk över bara några dagar så att jag kan börja lära känna dem. Men så är inte fallet, jag får istället vackert ta tag i mina studier och hoppas kunna få fram mina tankar och åsikter i framtiden.

Festen hade inget speciellt tema förutom att man kommer hit, betalar ~30kr och får äta mat tills det står en upp i halsen. Vi lagade oko-no-mi-ya-ki som tros komma från Hiroshima ursprungligen. Det är som en pizza med en bassmet gjord på ägg, mjöl, vatten, hackad vitkål och så en rotfrukt som inte finns i Sverige (såklart) men som liknar potatis. Man tillsätter diverse ingredienser efter smak (bacon, gräslök, räkor t.ex), sen steker man det på en rund så kallad “hot plate” som man ställer på bordet så att alla kan hugga in. (Okonomiyaki betyder “laga efter egen smak”.)

Detta är inte en bild från våra men det är ruggigt likt. Såserna är någon japansk sås (såklart) som man skulle kunna likna med BBQ-sås, och så majonnäs som japaner av någon skum anledning verkar älska. Tunna spån av torkad fisk verkar också vara lite av ett måste.

Man får en tydlig inblick i hur det svenska/skandinaviska/europeiska festandet skiljer sig mot Japans. Man klarar sig gott på 3-4st öl på en hel kväll eftersom det sällan finns musik och man därför har en anledning att inte sitta tyst. Alltså, mer prat och mindre dricka.
När klockan var 2 stack vi sex som var kvar ut på karaoke och stannade tills de stängde, klockan 5 på morgonen.

- Välkommen till Tokyo, sade de och gav mig mikrofonen.