Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.

Tokyo på en vecka, del 1

(Bilder blir större om man klickar på dem, men se till att klicka er tillbaka till bloggen för att läsa vidare, och inte stänga ner fliken!)

Vi började våran vecka tillsammans med att jag åkte fel med tåget när jag skulle ta mig till flygplatsen för att stå beredd med armarna utsträckta, redo för en efterlängtad gruppkram. Fick istället halvpanik när jag märkte att jag skulle vara en timme sen, skickade sms både hit och dit för att få någon på svensk mark höra av sig till dem så att de inte skulle få panik och hoppa på första bästa flyget hem igen.
Känslan när jag såg dem där på flygplatsgolvet bland ryggsäckar och resväska är något jag inte kan hitta tillräckligt vackra ord för att beskriva rättvist.
Den dagen, söndagen, bestod mest av återhämtning efter resa. Det kikades runt lite i mitt kvarter innan vi alla tre somnade massa timmar tidigare än vanligt. Speciellt en av oss (jag nämner inga namn) brydde sig inte ens om att fälla ut madrassen.

Måndagen begav vi oss till andra sidan Tokyo för att kolla in en park/trädgård vid namn Hama-ri-kyu. Vi traskade runt och fick se diverse nygifta par som var på plats för att fotograferas, och vi lokaliserade oss till ett tehus i trädgårdens mitt för en traditionell kopp matcha-te med tillhörande japanskt godis.

Eftersom mina följeslagare har en bekant i Tokyo från studier i Spanien mötte vi upp med henne för att äta på en iza-kaya (billig restaurang där man beställer in, typ, tapas), innan vi begav oss till karaoke som sedan satte en högljudd punkt för första kvällen.                           

På tisdagen avverkade vi först Tokyo från hög höjd i form av Tokyo Metropolitan Government Building (TMGB) (45e våningen 202meter), som vi valde istället för Tokyo Tower (ser ut som Eiffeltornet, men är högre) eftersom Tokyo Tower inte bara tar inträde, utan även ligger ganska dumt till rent geografiskt. För att vara gratis fick vi en helt godkänt vy över en stad som aldrig verkar ta slut. På bilden ser ni även två grönområden som besökte direkt efter, Shin-juku Gyo-en till vänster (lite dold bakom skyskrapa) och Yoyogi till höger.

Shinjuku Gyoen:

Yoyogi:

Kvällen spenderades i Hara-juku, som är det område i Tokyo man går till medveten om att om man höjer på ögonbrynen för någons konstiga klädstil, så är det en själv som är den konstiga. Typ. Det finns inga gränser för hur man får se ut eller inte får se ut i Harajuku. Förutom klädstilar så har Harajuku rätt många mysiga gator där varenda hus och butik är unik, till skillnad från många andra områden i Tokyo.

Onsdagen åkte vi till det norra Tokyo för att kolla in ännu en park (U-e-no) samt Tokyos nationalmuseum som gav oss massvis med gammal keramik, gamla svärd, rustningar, texter, kimonos och givetvis målningar. För att sedan bege oss till Asa-kusa och kolla in en av turistfällorna: Tokyos äldsta tempel, färdigbyggt år 645. Jag fick dock ingen bra bild på själva templet i sig, mitt öga fastnade istället på det som var runt i kring:

För att sedan väga upp för våran färd tillbaka till dåtidens Japan begav vi oss efter tempelbesöket till ett område som heter Aki-ha-bara, även känt som “electric town”. Det är himmelen på jorden för nörden som kanske är ute efter gamla Game Boy-spel, spel, spelprylar, lättklädda flickor i maid-kostym, eller vad annat mysko som bara kan hittas i Akihabara. Vi entrade en spelhall där vi spelade lite dance revolution innan tåget tog oss hem till de väntande madrasserna.

Torsdag var en dag vi (kanske lite rebelliskt, gud så busigt) valde att binda ihop en tidig morgon på en fiskmarknad med fönstershopping (fönsterspya) i rikemansgatorna Ginza. Mina lokala vänners reaktioner när jag berättat om våran dagsplanering var “Va?! gick ni till GINZA efter att ni varit på en FISKMARKNAD?!”. Nåja, det var sjukt underhållande att traska runt i våra tygskor bland fiskblod och regnställsklädda japaner, kikandes på allt från gigantiska tonfiskar (se nedan) och världens minsta (höftar) ålar i tunnor.

EN bit fet tonfisk för ungefär 70 svenska kronor. Jämför det med 50-60kr för två bitar på en restaurang.

Eftersom vi rörde oss i området och jag tryckte på om det ganska starkt begav vi oss efter Ginza till den kungliga trädgården, som tyvärr var stängd. Så en bild på det kungliga slottet kommer en annan gång (när jag faktiskt varit dit och knäppt kort). Men vi var vid ingången, satte oss vid en av portarna och åt banan och kokt ägg innan vi blev attackerade av knott som drev oss mer hemåt, till Ike-bu-kuro där vi avnjöt ramen (nudlar) och lösögonfrans-shopping.

...Vad gjorde vi fredag, lördag och söndag då, måntro? Del 2 kommer när jag fått mig lite sömn!

Big in Japan

Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.

Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.

Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.

Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.

Så, med det  i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.

Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.

Välkommen!

Igår hade vi min välkomstfest här i huset. Jag bor ju i ett delat hus inom ett företag som heter Borderless. Företaget har flera hus i Tokyo och även några i Seoul (det uttalas ‘saol’ på koreanska). Så igår blev jag plötsligt bekant med ett 20-tal infödingar, utlänningar och annat löst pack som jag antagligen kommer få äran att stifta för mycket bekantskap med i framtiden.
Nej, skämt åsido så verkade de flesta vara riktigt trevliga och jag önskar att man kan lära sig ett språk över bara några dagar så att jag kan börja lära känna dem. Men så är inte fallet, jag får istället vackert ta tag i mina studier och hoppas kunna få fram mina tankar och åsikter i framtiden.

Festen hade inget speciellt tema förutom att man kommer hit, betalar ~30kr och får äta mat tills det står en upp i halsen. Vi lagade oko-no-mi-ya-ki som tros komma från Hiroshima ursprungligen. Det är som en pizza med en bassmet gjord på ägg, mjöl, vatten, hackad vitkål och så en rotfrukt som inte finns i Sverige (såklart) men som liknar potatis. Man tillsätter diverse ingredienser efter smak (bacon, gräslök, räkor t.ex), sen steker man det på en rund så kallad “hot plate” som man ställer på bordet så att alla kan hugga in. (Okonomiyaki betyder “laga efter egen smak”.)

Detta är inte en bild från våra men det är ruggigt likt. Såserna är någon japansk sås (såklart) som man skulle kunna likna med BBQ-sås, och så majonnäs som japaner av någon skum anledning verkar älska. Tunna spån av torkad fisk verkar också vara lite av ett måste.

Man får en tydlig inblick i hur det svenska/skandinaviska/europeiska festandet skiljer sig mot Japans. Man klarar sig gott på 3-4st öl på en hel kväll eftersom det sällan finns musik och man därför har en anledning att inte sitta tyst. Alltså, mer prat och mindre dricka.
När klockan var 2 stack vi sex som var kvar ut på karaoke och stannade tills de stängde, klockan 5 på morgonen.

- Välkommen till Tokyo, sade de och gav mig mikrofonen.