Körsång

I juni månad har företaget jag bor med, Borderless Tokyo, anordnat en festival där jag och 8-9 andra ska ställa upp och bidra med lite körsång inför de övriga som kommer till eventet (40 pers). Vi tränar “för fullt”, våran 5:e träff är på ingång där vi även kommer blanda in lite öl och pizza efter träningen. Vi kommer sjunga en låt som heter Seasons of Love som kommer från en musikal med namnet Rent. Jag har inte sett musikalen men den sägs vara skittråkig. Vi ska samlas och kolla på den någon dag oavsett för lite insikt i vad låten är skapad för. Säger vi, men egentligen vill vi bara ha en anledning att umgås.

Den här körsången är lite annorlunda mot den vi gjorde med skolan. Där framförde klassen ett nummer just för att vi var tvungna, medans detta är något en grupp vitt skilda personligheter gör för att det är roligt. Det enda vi har gemensamt i gruppen är att vi bor med samma företag (och därför har umgåtts, efter diverse fester och event).
Jihye (Ji-he), en koreanska, briljerar med sina musikaliska talanger när hon försöker lära oss sjunga med magen, öppna käkar, ett leende (galet) ansikte SAMTIDIGT som vi ska försöka visualisera låtens mening i huvudet när vi låter ljudet liksom lyfta, likt en fågel, från oss. Eller något sånt. Det är lite flummigt men hon verkar kunna sin sak.

Jag är alto, och 1:48 in i låten börjar ett solo som i musikalen ljungs av en man, men det solot tilldelades mig.

Det är sjukt kul att vidga mitt sociala umgänge, och göra det på japanska.

Välkommen!

Igår hade vi min välkomstfest här i huset. Jag bor ju i ett delat hus inom ett företag som heter Borderless. Företaget har flera hus i Tokyo och även några i Seoul (det uttalas ‘saol’ på koreanska). Så igår blev jag plötsligt bekant med ett 20-tal infödingar, utlänningar och annat löst pack som jag antagligen kommer få äran att stifta för mycket bekantskap med i framtiden.
Nej, skämt åsido så verkade de flesta vara riktigt trevliga och jag önskar att man kan lära sig ett språk över bara några dagar så att jag kan börja lära känna dem. Men så är inte fallet, jag får istället vackert ta tag i mina studier och hoppas kunna få fram mina tankar och åsikter i framtiden.

Festen hade inget speciellt tema förutom att man kommer hit, betalar ~30kr och får äta mat tills det står en upp i halsen. Vi lagade oko-no-mi-ya-ki som tros komma från Hiroshima ursprungligen. Det är som en pizza med en bassmet gjord på ägg, mjöl, vatten, hackad vitkål och så en rotfrukt som inte finns i Sverige (såklart) men som liknar potatis. Man tillsätter diverse ingredienser efter smak (bacon, gräslök, räkor t.ex), sen steker man det på en rund så kallad “hot plate” som man ställer på bordet så att alla kan hugga in. (Okonomiyaki betyder “laga efter egen smak”.)

Detta är inte en bild från våra men det är ruggigt likt. Såserna är någon japansk sås (såklart) som man skulle kunna likna med BBQ-sås, och så majonnäs som japaner av någon skum anledning verkar älska. Tunna spån av torkad fisk verkar också vara lite av ett måste.

Man får en tydlig inblick i hur det svenska/skandinaviska/europeiska festandet skiljer sig mot Japans. Man klarar sig gott på 3-4st öl på en hel kväll eftersom det sällan finns musik och man därför har en anledning att inte sitta tyst. Alltså, mer prat och mindre dricka.
När klockan var 2 stack vi sex som var kvar ut på karaoke och stannade tills de stängde, klockan 5 på morgonen.

- Välkommen till Tokyo, sade de och gav mig mikrofonen.