Halloween

Idag blir det en lite snabb bilduppdatering. I fredags hade vi Halloweenfest på boendet. Eftersom folk var uppbokade på diverse under själva allhelgonahelgen blev vi en vecka försenade här - men vi kompenserade förseningen med awesomeness istället. Själva partystuket var hyfsat simpelt: Kom utklädd, ta med nånting att bjuda på (hemlagat eller köpt) och betala 500 yen som bidrag till läsken och alkoholen som köps in. Jag kokade pasta medans jag sprang mellan köket och mitt rum för att göra min sminkning, vilket resulterade i ganska överkokt pasta, kändes som ett fail. Dessutom blev jag ganska försenad till festen så de flesta hade redan ätit när jag kom med min kastrull - något vi var många som var tacksamma för framåt 3-tiden på morgonen. Om inte mitt minne sviker mig så satt vi 4-6 personer och pratade medans vi tryckte i oss pasta.

Från vänster: Jag, Machi, Tabi-san och Kuinose hänger vid ingången eftersom det är dit rökare hänvisas. Machi och Kuinose röker, jag och Tabi-san håller dem sällskap. Vid välkomstfesten vi hade så pratade jag sönder Tabi-san med bowlingsnack (han ställde massa frågor), och Machi och Kuinose (som var två av de som var med vid Kawagoe-festivalen) är bland de jag pratar med mest här. Om jag är på mitt rum och känner att jag behöver träffa folk brukar jag gå till ingången på kvällarna eftersom de ofta sitter där och röker/pratar.

Vänstra bilden: Kuinose, Tabi-san och jag. Högra bilden: Yama-chan, jag och Haru (mongol som är här på samma stipendie som jag. Han heter egentligen något annat men det är för svårt att uttala så han har valt smeknamnet Haru, som betyder vår (säsong)). Haru och jag har nästan varje lektion tillsammans.

Gruppbilden med för mycket namn.

Från vänster: Hirari, Tei-kun, Tomo-chan och jag. Hirari är den jag lärde känna snabbast här eftersom han är en sjukt bra människa, haha. Efter bara ett par veckor kändes det som att jag känt honom hur länge som helst. Tei-kun är här på samma deal som jag och Haru. Han är kines, och också otroligt vettig. Hittills har det inte varit tråkigt att prata med honom. Vi tänker väldigt lika, vilket jag finner förvånande eftersom vi har sån olika kultur och bakgrund. Tomo-chan lärde jag känna mest genom Hirari. När vi precis kom fram så var det bara några dagar senare som Tomo-chan stack iväg på en 10-dagars resa i Thailand och Taiwan. Eftersom jag hängde mycket med Hirari de dagarna (och de två är tillsammans) så blev det att vi tre hade en konversation eftersom Hirari framförde vad både jag och Tomo-chan sa i deras chatt.

Festen var generellt väldigt lyckad. Det var riktigt kul, skrattade så jag fick ont i magen en gång. När festen var slut så satt jag och pratade med Kuinose till fem på morgonen, båda försökte sitt bästa för att slippa bli bakfulla, båda utan framgång. Det blev en klassisk jossi-bakfylla med allt vad det innebär på lördagen. Kul att jag var mer zombie dagen efter än på den faktiska halloweenfesten. Sist jag bodde här så hann jag vara med om två Halloween. Båda gångerna var jag ut med vänner och härjade på stan och såg såklart oroligt mycket bra kostymer. I år minns jag ens knappt vad jag gjorde på den helgen - tror jag var iväg till Shin-Okubo en sväng på en av dagarna för att inhandla lite koreanskt. Riktigt skönt att avdramatisera det hela och slippa lägga energi på hypen för hypens skull, och istället ta festen på boendet - nära hem. Två tummar upp.

Avslutar inlägget med en bild på Hirari när vi satt i hans rum och lyssnade på Harry Potter-ljudbok på engelska. Lustigt hur jag åker till andra sidan jorden och ändå inte kan sluta med vissa ljudboksvanor...

Katastrofcenter

I onsdags när vi var till "katastrofcentret" som jag valt att översätta det till så fick vi prova på och se olika sorters katastrofer som lätt kan hända i Japan. Jordbävningar, bränder och tsunamis låg i fokus eftersom samtliga katastrofer ofta sker i samband med just jordbävningar som det ju som bekant är mycket av i Japan. Landet drog nämligen nitlotten och befinner sig ovanför fyra stycken jordplattor.

När en jordbävning sker är det alltid prio att rädda och skydda sig själv. Även om du ser folk du vill hjälpa (äldre, barn, det spelar ingen roll) så ombeds du att först se till att du själv är i säkerhet, eftersom "om du skulle dö när du försöker rädda någon så är det kört för båda, men om du ser till att själv vara i säkerhet innan du försöker rädda någon så har du i alla fall räddat ditt eget liv". Om en jordbävning sker så ska händelseförloppet se ut ungefär såhär: Skydda dig själv (framförallt huvudet) genom att sätta dig under stolar/bord och håll i dig i ett stolsben → Stäng av gasen till spisen → Öppna dörren och säkra att den inte stängs igen genom att ställa en stol eller något framför den → Kolla om någon behöver din hjälp.

Eftersom japanska hus ofta har gasspisar, och eftersom de kör på eldrivna heaters istället för element som vi har i Sverige, så börjar det ofta brinna när en kraftig jordbävning sker eftersom saker faller ner på spisen, eller kläder ramlar ner på värmeaggregaten, och tar eld. Tsunamis uppstår som tur är inte varje gång det är en jordbävning men förödelsen som bara en enda tsunami kan dra med sig är otrolig. Vi fick se en liten film om hur endast 50 cm högt vatten som kommer med den kraft som tsunamis har slog omkull en man som om han vore ett litet höstlöv i en tornado.

På centret fick vi förutom att se en film om jordbävningen som ägde rum i mars 2011 även ta oss genom rökfyllda rum, släcka bränder med brandsläckare, lära oss hantera en AED för första hjälpen, och gå på en jordbävningssimulator. Eftersom det var min andra gång på ett katastrofcenter (min första gång var 2012) så var ingenting helt nytt för mig, men jag uppskattar ändå de två timmarna väldigt mycket. Det är till exempel inte så ofta en får lära sig första hjälpen, utan det verkar vara en sån där grej som en bara ska kunna efter att ha fått prova på det typ en gång i mellanstadiet? Tur att vi i alla fall har House, Cityakuten och Scrubs.

Något jag tyckte var lite lustigt med filmen vi såg om jordbävningen 2011 var att på en 30 minuters film så nämndes inte Fukushima en enda gång. Jag trodde att det antingen var på grund av att det är något en inte ska prata om för att ställa Japan i dålig dager, eller för att det har med något politiskt att göra och genom att kommentera det så tar man politisk ställning, så jag frågade våran guide varför det inte nämndes. Mina Sherlock Holmes-skills fick sig en knäpp på näsan när han sa att det var på grund av att när filmen gjordes så hade ingen ännu tillträde till området och kunde därför inte dokumentera och ge fakta eftersom det vid den tidpunkten ännu inte blivit riktigt fastställt vad konsekvenserna skulle bli. OK, jag köper det. Men jag köper inte att det fortfarande efter 4,5 år (och 4 år efter att filmen gjordes) inte redigerats in i filmen? Det behöver inte vara vinklat för eller emot kärnkraft, utan bara rapportera om kaoset som uppstått. Men jag antar att det fortfarande är ett känsligt ämne.

Spottdroppen över i

Idag tyckte jag att det var dags för att börja springa. Det var typ perfekt förhållanden i och med att jag inte varit så aktiv idag förutom sjungit karaoke i 6 timmar och därför hade energi över, plus att det var lite småkyligt ute vilket jag föredrar om jag ska springa. Jag vet inte hur det är för er, men när jag springer så bildas det otroligt mycket saliv som såklart resulterar i att jag måste spotta. Jag passar på vid brunnar, buskar, lyktstolpar eller vattendrag. Som tur är så har vi en liten älv, eller vattendrag, som slingrar sig bortåt som jag sprang längs idag eftersom det var kväll och det finns belysningen på strategiskt bra ställen, så jag kunde med godan ro spotta över staketet ner i vattnet utan att behöva känna mig som en äcklig människa som spottar nånstans där någon sen kan råka kliva i det. Slutet gott, allting gott, kan man ju precis som jag gjorde tro nu. Men nej. När jag sprang över bron och började jogga på andra sidan draget på min väg tillbaka hem så såg jag något som fick mig att tappa texten i låten jag hade i lurarna. En vit plastpåse lyste som självlysande nere vid vattnet på den sidan jag precis sprungit längs. "Ovanligt av japanerna att slänga skräp såhär", tänkte jag, tills jag såg att påsen stod på en liten plattform ovanför vattnet, och att en människa i svarta kläder satt hopkurad längs muren bredvid påsen. Perfekt. Jag kan ha spottat på en hemlös. Som om en hemlös inte redan har det fett körigt nog som det är utan att en utlänning som är här på japanernas skattepengar ska spotta på den... OK, nu tror jag (eller hoppas i alla fall innerligt) att jag inte spottade just där, eller att om jag gjorde det så spottade jag nog inte så nära kanten, men jag kan lova att jag därefter var mer noggrann på att det faktiskt var vatten som jag spottade i resten av vägen hem.

Förutom den ångesten så gick joggingturen jävligt bra. Första gången på skitlänge som jag joggar eftersom jag egentligen blivit avrådd på grund av mina höftproblem som kommer i och med bland annat bowlandet, men sprang ändå hela rundan på nästan 40 minuter utan att stanna en enda gång vilket typ är som OS-guld för mig. Ska försöka springa en gång i veckan och promenera någon mer gång utöver det för att hålla igång höften på bowlingfria dagar, har haft ont nu i några dagar men kände ingenting idag varken före eller efter och det känns sjukt skönt. Har bowlingträning imorgon kväll, ser fram emot det som fan och håller tummarna att höften fortfarande känns hel då.

Förutom bowling så har jag bara 2 saker på schemat imorgon: uppsatslektionen vid 10.30, och vid 12.30 så ska vi Nikkensei (stipendiaterna på samma stipendie som jag) iväg till en byggnad som informerar om katastrofer. Jag tror att jag var på något liknande förra gången jag bodde här, då fick vi gå på en plattform och känna på hur kraftig jordbävningen som ägde rum 11e mars 2011 kändes. Det var först efter den erfarenheten som jag fick en insikt i hur brutal en jordbävning kan vara. Återstår att se vad som händer imorgon.

Kawagoe matsuri (festival)

Det första vi gjorde när vi kom fram till Kawagoe var att köpa öl och korv medans vi väntade på den 6e medlemmen för dagen (Kuma) som kom med ett senare tåg.

"Banana choco", en klassiker på en japansk matsuri. Säljaren och köparen kör sten-sax-påse och om köparen vinner får den en extra banan gratis. :)

Takoyaki, bläckfiskbollar. 6st för 600 yen.

Chokladdoppade avlånga våfflor. (Har antagligen ingenting med Disney att göra, men "Hey! Barn gillar ju Disney så vi kör på Musse och Mimmi så att barn kan se oss och säga till sina föräldrar att de vill ha Musse och Mimmi-våfflor."

Det ser ju då helt fantastiskt gott ut (köpte dock ingen).

Här och var fanns det upphöjda stånd där maskklädda personer dansade till musiken från flöjtar och trummor (taiko).

Ett matställe efter vägen där menyn står på de vita lamporna eller gula tyget. Exempel från menyn: yakisoba (stekta nudlar), öl, coca cola, oden och stekt bläckfisk.

Folk lyfte upp sina barn för att få dem rörda vid av drakarna. Fråga mig inte varför. Välsignelse? Många barn blev ju dock ledsna, jag menar, tänk själv att få ett sånt där vidunder framför ögonen!

Han gick framför en av de stora vagnarna och bad oss backa undan för att ge plats åt de deltagande och vagnen.

Ingen 5-minuters sminkning det där inte. Det såg himla varmt ut men de var starka och höll ut. Det är män.

Enda karaktären för dagen som jag kände igen var på ingång.

Krigarmunken Benkei som föddes under 1100-talet och tjänade krigsgeneralen Yoshitsune (vars äldre bror Yoritomo var med och grundade Kamakura-shogunatet). Benkei symboliserar styrka då han ända in till döden skyddade sin general. Medans generalen tog livet av sig genom att sticka ett svärd genom magen på sig själv (seppuku) så stod Benkei utanför bostaden och slogs mot fienden för att ge generalen mer tid. Benkei finns ofta porträtterad i TV/PC-spel eller manga/anime-serier.

 

Den här bilden ville jag mest ha med för att Kuinose ser ut att ha så otroligt tråkigt.

... Det löste sig senare när han fick sin öl, och jag lyckades fånga ögonblicket så pass bra att vi var flera som tog liknande bilder.

Detta får väl räknas som en bild på hela gänget, även om Kumas bidrag enbart är håret. :) Esin, jag, Machi, Kuinose, Ran och Kuma.

Avslutningsvis: Vagndetaljer.

Det var en lång dag trots att vi började relativt sent. Vi träffades vid 11.30, var på plats strax efter 12, och var hemma igen redan vid 17, trots att festivalen höll på till 21. Så mycket folk, så mycket intryck, några öl, massa småplocksmat och varmt väder gav mig en aningen rödare nyans i ansiktet. Detta är en festival som sker en helg, en gång om året, jag är riktigt glad att vi spontanade ihop oss och stack dit. Andra från boendet var där på lördagen. På lördag kväll bestämde jag, Esin och Machi oss för att sticka dit på söndagen, och Kuinose, Ran och Kuma var inte sena med att hänga på vilket också var så sjukt trevligt. Jag var dock helt slut när jag kom hem och satte mig i köket med Esin och några andra utlänningar och tog en öl och lite chips. Vi bröt upp, jag gick in till mitt rum och skulle precis börja se över veckans schema och kurser när det knackade på dörren: Det var Hirari (japan) som stod där med telefonen i handen och jeansjackan på, redo för utgång. "Häng med till Ikebukuro och käka!", sa han. Och innan jag riktigt hann bestämma mig för hur jag skulle göra tog jag på mig jackan och hängde med. Det där spontana umgänget som kommer i och med att man bor i ett dorm är något jag verkligen har lärt mig att uppskatta senaste veckorna. Plånboken mår dock inte lika bra och jag måste hålla en lite lägre profil tills på tisdag när lönen rullar in. Men jag är glad ändå. Riktigt jävla glad.

"Det känns konstigt att det inte känns konstigt"

Hela processen att sticka till ett annat land och plugga på universitet kan kanske ses som överväldigande i många fall, men i mitt fall känns det inte så. När jag träffade Jesper (min senpai, alltså någon som utbildat sig längre än jag) över en lunch förra veckan så frågade han ”så, hur känns det att vara i Japan?!”, och jag svarade som titeln på inlägget säger, att ”det känns konstigt att det inte känns konstigt”. Det är inte för att på något sätt skryta över att jag bott här förut som jag säger det, utan det är snarare med undran. Efter det att vi pratade så har jag funderat en del på varför jag känner mig så, för att dra det långt, likgiltig inför allt det här (och jag tror att jag har skrivit om det tidigare också innan jag åkte iväg). Jag tror inte att det är på grund av nonchalans, eller att jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är som är där jag är just nu. Jag tror att det kan ha mycket med trygghet att göra. Tryggheten att veta att jag har ett enormt stöd. Att jag är iväg på något som jag vet kommer leda mig vidare framåt, och att oavsett om det skulle bli ett jobbigt och svårt läsår så kommer jag lära mig massor. Och så självklart en trygghet i mig själv. Jag känner mig inte det minsta obekväm med att träffa nya människor eller prova nya saker om det så är maträtter eller spela piano för första gången vid 25-års ålder (en i boendet har erbjudit sig att lära mig lite, det är såna här tillfällen det är asnice att gå på ett universitet med folk som ämnar bli lärare). Jag känner mig pepp, men på ett nytt konstigt, avslappnat sätt. Det kanske är resultatet av ungefär ett års KBT där jag försökt intala mig själv om att jag inte behöver vara toppresterande hela tiden. ”Vad är det värsta som kan hända?”

Ja, jag vet inte vad ni brukar sitta och fundera på på tisdagar men detta var dagens ämne i mitt huvud.

Ett av flera ämnen skulle vi kunna säga förresten, för idag var andra dagen som jag hade lektioner! Både igår och idag hade jag lektioner i period 2, 4 och 5, dvs från 10:30 till 17:40. Imorgon har jag lektioner i period 1, 2 och 3, dvs mellan 8:50-16:00. På torsdag har jag perioderna 3 och 4, och på fredag har jag *trumvirvel* INGENTING!

Den här veckan och nästa så har vi möjlighet att prova på olika lektioner för att senast fredag nästa vecka lämna in papper om vilka vi väljer att läsa, vilket betyder att jag går på ovanligt många lektioner den här veckan. Som det ser ut nu dock så kan det bli så att jag proppar måndag och tisdag med lektioner bara för att få resten av veckan mer eller mindre ledigt. På onsdagar har vi obligatorisk kurs i tredje perioden, om jag känner för det kan jag lägga in några lektioner före det eftersom jag "ändå ska till skolan". På torsdagar har jag möjlighet att ta muntlig språkfärdighet och business japanska, men jag är osäker på om jag ska/vill. Det beror lite på hur lektionerna verkar bli. 

Det är en annan sak som är lite lustigt med alla personligheter som en stöter på. I min värld så vill jag ta alla kurser som jag har svårt för, för att kunna utveckla och bemästra dem. Är jag dålig på att skriva uppsatser så tar jag uppsatskursen, är det svårt med läsförståelse så tar jag den kursen etc.. Och det var så jag hade tänkt göra, tills jag pratade med Esin, en tjej från Turkiet som jag lärt känna ganska snabbt. Hon var väldigt bestämd i att "nej, jag har svårt för det här ämnet och tycker inte om det, så jag skiter i den kursen". Tack och hej bara sådär. Det vill säga min absoluta motsats. Men tack vare det så har jag faktiskt också fått en aha-upplevelse i min så djupt grodda önskan att bemästra allt jag ser och rör vid till tusen procent, och jag har börjat se över vilka kurser jag eventuellt kommer känna "åh nej inte den här kursen..." över - och helt enkelt tänkt stryka dem från mitt schema. Istället kommer jag ha ett schema som är skräddarsytt enbart efter det jag själv valt, vilket kommer bli helt fantastiskt. Tänk motivationen det ger en student, och vilken generellt välmående situation det är alltså!!  

Jag avslutar inlägget här, men i nästa inlägg kommer massa bilder från en festival jag var på i söndags med några vänner från boendet. :)

Programmet

Programmet som jag har fått stipendium för kan delas in i 6 olika delar som alla är nödvändiga för att jag inte ska bli återbetalningsskyldig till japanska staten. (Jag ska försöka översätta det jag fått så gott det går.)

1. Studier i japanska språket

2. Ämnen/kurser kopplade till ökad förståelse om Japan.

3. Seminarier för oss "nikken-sei" (som vi 20st som fått just det här stipendiet kallas).

4. Studier i det vi intresserar oss i.

5. Personlig/egen forskning.

6. Kulturutbyte

Mer info om alla delar:

1. Vi börjar båda terminerna (höst, vår) med placeringstest. Utefter resultatet på det testet kan vi välja olika kurser som passar vår japanska nivå. Det finns diverse olika kurser för japanskan, till exempel: skriva uppsats, konversation, grammatik, läsförståelse och kanji. Det finns även kurser som heter "lär dig japanska från TV-serier", eller "lär dig business japanska", eller "lär dig japanska från manga", och några fler sådana mer kanske praktiska kurser. En får själv välja vilka ämnen man vill plugga. Jag kan till exempel om jag känner mig trygg med konversationsdelen teoretiskt välja att inte ta den kursen.

2. Det finns sammanlagt 12 kurser som är ämnade för utbytesstudenter för ökad förståelse om Japan. Vi får välja vilka vi vill plugga men det finns ett krav på att vi ska välja minst 2 kurser från den här gruppen varje termin. Så jag ska som minst läsa 4 kurser om Japan, på ett år. Sen finns det såklart de som kommer välja att läsa 10 kurser, men allt är upp till var och en vad man vill göra. 

3. Seminarierna har vi varje onsdag och är obligatoriska. På våren kommer dessa seminarier lämna tid för oss att presentera våra rapporter muntligt.

4. Vi ska välja kurser utefter ens forskningstema, intresse, japanska kunskaper och liknande, och såklart diskutera våra val med en handledare som alla tilldelats. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad den här punkten innebär, men jag tänker att eftersom mitt "major" är japanska så kan jag välja något kring det, och eftersom jag intresserar mig av t.ex. behandling av minoriteter så kan jag välja en sån kurs? Men jag är inte helt säker.

5. Under tiden här kommer vi "forska"/undersöka i ett tema vi väljer själv. Jag är fortfarande inte säker på vad jag ska välja för tema. Jag skulle kunna ta något språkinriktat för att sedan kunna använda det i min kandidatuppsats i Sverige, men jag skulle också kunna ta något samhällsinriktat (typ minoriteter, LGBT-relaterat, genus osv) och använda mig av det i framtiden om jag söker jobb inom någon organisation. Forskningen avslutas med en skriftlig rapport om 8 sidor på japanska, som sedan kommer publiceras i bokformat i skolan (och vi får alla ett eget ex med oss hem).

6. Kulturutbytet erbjuds i form av homestay-program eller att vi går till låg-, och mellanstadieskolor och diskuterar om våra länders olikheter. Jag skulle tro att detta inte bara är något som sker en gång och att vi även måste presentera det på något sätt. Jag tror med andra ord inte att vi bara behöver gå in i ett klassrum, babbla om Sverige i en halvtimme och sen vara klara med punkten. Detta är Japan, det finns något mer under ytan på den här punkten som jag fortfarande inte kan få grepp om....

På det här året ska jag alltså läsa minst 12 kurser (minst 6 på hösten och 6 på våren) och skriva rapporten i tid för att klara programmet och slippa bli återbetalningsskyldig. Eftersom Gakugei är senare i starten än övriga universitet (de flesta börjar i slutet av september, Gakugei börjar i slutet av oktober/början på november) så resulterar det i att vi kommer ha lektioner på röda dagar när andra är lediga, och att vår ledighet generellt dras in. Vi kommer ha lektioner 23e december trots att det är kejsarens födelsedag, vi kommer ha lektioner på julhelgen, och vårat jullov är mellan 28:e december och 4:e januari. 

Däremot så står det bara att höstterminen slutar 12:e februari, och att placeringstestet för vårterminen är i början av april. Mellan 15:e-19:e februari är det "kompletterande lektioner". Men det står ingenting om mars över huvud taget, vilket får mig att fundera på om det är då vi har vårat vårlov. Jag håller tummarna för det.

På Gakugei är det 5 lektioner varje dag.

Period 1. 8:50-10:20

Period 2. 10:30-12:00

Lunch

Period 3. 12:50-14:20

Period 4. 14:30-16:00

Period 5. 16:10-17:40

Som jag förstått det så kommer vi inte behöva fylla ut schemat till max, utan det kommer finns dagar då jag börjar senare eller slutar tidigare (dvs inte ha lektioner. Jag kommer garanterat behöva tiden till att plugga). Om jag har tur och är duktig på att pussla kanske jag till och med kan undvika kurser på fredagar helt, det hade varit nice och öppnat upp möjligheterna för helgresande. Innan jag vet hur mina dagar kommer se ut så måste jag vänta på placeringstestet som är imorgon (onsdag). När jag får resultatet på testet kan jag sedan se när mina olika språkkurser kommer vara, och pussla vidare med övriga kurser. Det är ett jäkla härke att få ett grepp om all ny information, men jag tror att jag i alla fall fått med det mesta i det här inlägget! 

Nu ska jag laga spaghetti och köttfärssås med shiitake istället för champinjoner eftersom det är mycket billigare, sen ska jag nog våga mig ut och fota innan det blir för sent! Kul va!

Bowling

Jaha, här blåste första veckan som bara förbi samtidigt som det känts som att jag känt vissa personer här mycket längre än så. Under veckan som gått har jag varit i skolan varje dag för att signera mitt namn på fler än ett papper, om man säger så. Jag har bland annat registrerat mig för ett bankkonto (stipendiepengarna sätts in där varje månad), skaffat skolans bibliotekskort, skaffat skolans försäkring och registrerat mig för stipendiet. Vi har även haft flera informationsträffar om programmet, och igår (fredag) hade vi en hälsokontroll som täckte en del: de kollade ph-värden etc från urinprov, vägde/mätte, blodtryck, lungröntgen samt lyssnade på hjärta och lungor. (Känner mig sjukt frisk som nu gjort hälsokontroller 2 gånger det här året.) Något som flera av oss stipendiater märkte på hälsokontrollen var att vi (de jag pratat med) gått ner i vikt sedan vi kom hit. Vissa blev glada över det, andra inte alls. Alla har sina egna problem. 

Något som inte är helt skolrelaterat (men ändå på ett sätt) är att jag den här veckan varit och bowlat två gånger! På japanska skolor så finns det massa olika "studie"cirklar som man kan gå med i om man vill pyssla lite med något annat än bara plugg i skolan. Detta gör man oftast efter skoltid men beror på aktivitet. Det är såklart olika från skola till skola, men vanligtvis finns till exempel musik-, olika sport-, eller fotocirklar. Gakugei, som mitt universitet heter, har ingen bowlingcirkel. MEN, däremot så råkar det finnas en kille i dormet som har en vän som pluggar på Tokyo Universitet (Todai) som är med i Todais bowlingcirkel. Och det råkar så vara att jag, trots att jag inte är från samma universitet, kan gå med i den cirkeln (mot en avgift, samma som alla andra)! Så här sitter jag, student från Gakugei, och hoppar in i Todais bowlingklubb! De har träning mellan 19:45-21:45 på onsdagar och fredagar, och i avgiften jag betalar (ungefär 2000kr) så får jag gratis onsdagsträningar hela året. På fredagar kostar det, men bara runt 60kr så det är inte direkt svindyrt. PLUS att det finns ett klotrum där jag kan lägga väskan, så jag behöver inte lägga pengar på att hyra ett skåp. Eftersom jag inte är assugen på att spendera varje kommande fredagkväll i en bowlinghall medans vänner kanske är ute och äter god mat så har jag sagt att jag antagligen inte kommer på fredagarna men istället tränar själv någon annan dag i veckan. Det var helt OK, och det är bara att be om nyckeln till klotrummet vid behov. Hur smidigt som helst. Nu kommer vi till något sjukt: Todais hemmahall är EXAKT samma hall som jag tränade i förra gången jag bodde i Tokyo!! (40 banor, bild från 2012)

Jag går in i cirkeln inte bara som enda utlänning och enda tjej, utan även som den enda som spelat längre än 4 år. I Japan är det vanligt att en börjar bowla i såna här sammanhang, när en börjar på universitet, så därför har folk generellt inte bowlat så länge. Alltså jag vet inte hur mycket ni "vet japaner", men "de" blir lätt imponerade. Av typ vad som helst. Så kommer jag där, (wow en utlänning) och pratar lite med några av dem (wow hon kan japanska), säger att jag funderar på att börja i cirkeln (wow du bowlar) men att jag inte har några grejer med mig just idag (wow du har egna klot och skor). Tänk er då hur alla blickar följer mig varje slag jag slår, spelandes i hallskor och med ett 12-pundsklot, och ändå drar spärr efter spärr, strike lite här och där och landar på 216. De mötte varandras blickar med hakorna nere i golvet, och jag var illröd i ansiktet och svettig som om jag sprungit en mil... Jag tror att det här kommer bli bra KBT för min prestationsångest. (Det gäller att se det positivt, bild från 2012)

Nu vill jag egentligen skriva lite om informationen vi fått hittills om programmet men jag är ganska sliten. Klockan är trots allt halv tre på natten här nu, så jag lämnar nog det till en annan dag och avslutar med bilder på lite porslin jag köpte för sammanlagt 40 yen (3kr).

(Ja, jag gillar blå/vitt porslin :) )

Noll

Lustigt hur det kan komma sig att jag sitter fastspänd på flyget och får tankar som "alltså tänk om jag får spel nu och går lös och gör allt i min makt för att hoppa av flyget innan vi lyfter", bara för att minuten senare när flyget vände upp mot startbanan känna "jag är precis där jag ska vara, det här kommer bli bra". Bättre sent än aldrig...

Flygresorna gick helt ok. Vi var tio minuter tidiga till Köpenhamn, men det var kanske inte direkt en fördel eftersom det visade sig att flyget därifrån var ungefär 2 timmar försenat. De var tydligen på väg att ställa ett plan som det var något tekniskt fel på till oss, och fick lov att byta vilket tog sin tid. Fick alltså vänta 3 timmar istället för 1, men piloten hade tankat i extra och kunde köra in närmare 40 minuter av den förseningen så vi kom inte fram så supersent som jag först trodde. Vi landade strax före 11 lokal tid (istället för 9.30) och bussresan sen gick väldigt smärtfritt eftersom jag satt bredvid Emil (en som precis läst klart andra terminen och är på utbyte) och vi pratade en del. Ni vet när man sitter i ett sammanhang där man inte känner varandra och liksom söker samtalsämnen? Well, jag tror att jag var något på spåret när jag påpekade för dem som satt bakom oss att bussen var full av koalor, vilket fick närsittande att reagera och kolla vad jag menade – och vips så ägnade vi säkert 10 sekunder åt att flina tillsammans.

Bussen åkte till olika dorms, men jag skulle av vid det första som ligger i Higashikurume. Där bor det mest japaner och stipendiater som jag själv, medans utbytesstudenterna bor i ett annat dorm. Detta gör att jag blev satt bland folk som kan prata japanska på en mer eller mindre avancerad nivå, så även när jag träffar de andra utlänningarna på boendet pratar vi japanska med varandra.

Det här studentboendet består av fyra olika byggnader, kan man säga. A, B, C, D. Rum A101-A108 (?) är på bottenvåningen, A202-A20... på andra våningen, och så vidare med 3 våningar i varje byggnad. Jag bor i C201, alltså andra våningen (d.v.s. en trapp upp). Varje våning har gemensamt kök, tvättmaskiner/torktumlare och duschrum som man kan låsa om sig. En toalett och handfat finns i varje rum. Något som är skönt är att jag bara har grannar över och under mig, inte vägg i vägg nånstans. Något som inte är lika najs är att i gången mellan entrén och C-huset så finns det en hel del spindlar som håller till under taket. Det satt en extra äcklig spindel på en stolpe precis utanför C-husets dörr som jag var nära att sätta handen på när jag sökte stöd, jag höll på att gå under. Den hade 1,5cm avlång kropp och 2-3cm långa svart/gulrandiga ben, och satt på samma ställe i 1,5 dag. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att inte veta vart den tog vägen. Jag var på väg att googla om giftiga spindlar i Japan, tills jag kom på att jag inte vill ha skärmen full av äckliga bilder. Jag tror inte att den är giftig dock. Eller det är vad jag hoppas i alla fall.

Generellt så håller boendet en bra standard tycker jag. Rummet känns rymligare än vad det antagligen är tack vare alla förvaringsutrymmen och den lilla balkongen som ungefär en stol får plats på, och de mycket hjälpsamma människorna som bor här gör det lätt att känna sig som hemma. Seriöst, de har hjälpt oss med allt pappersarbete och visat var och hur vi ska skriva och göra med alla papper, de har följt med oss ut och fixat bankkonton, de hjälper oss hitta information om telefoner/pocket wifi, de ställer sig tillgängliga när som helst ifall det är något vi undrar över, och de gör allt det här utan att klaga. Istället säger de typ ”men det är självklart vi hjälper” när jag gång på gång ber om ursäkt över att jag tar av deras tid. Jag är riktigt tacksam över all hjälp. Idag och igår (lör/sön) har jag dock spenderat ensam vilket var perfekt, för jag sov över 3 väckarklockor på lördagen och vaknade vid 14. Tolkar det som att jag var sliten.

Imorgon ska jag till skolan för att sätta min signatur på antagligen ytterligare tusen papper. Även imorn så är det flera av japanerna som följer med oss dit (trots att deras lektioner inte börjat än). Det ska bli kul att få se campuset jag kommer hålla till vid den närmaste tiden!

3..2..1..

Nu är snart dagen här då dentokyoblogg blir en Tokyobaserad blogg igen! Alla inköp inför resan (med undantag för nån påse lakrits) är gjorda och trots att väskorna fortfarande ekar av tomhet så känner jag mig nog relativt resklar ändå. Jag tror att min första packning kommer att bli övervikt, så därför är jag redan inställd på att jag kommer få lov att lämna kläder som jag annars gärna vill ha med mig. Målet är ju att åka med en resväska, en ryggsäck och en handväska och jag är nog inte långt ifrån att lyckas tror jag, så det vore ju synd om jag gav upp bara sådär och panikattackbokar ett extra baggage - för prylar som jag lika gärna kan köpa på plats.

Frågan många ställer är hur jag ska kunna få plats med ett liv i de väskor jag tänkt ta med, och svaret är: jag vet fan inte. Men jag har gjort mitt bästa vad gäller planering av prylar utefter vikt. Jag har en skitbra hårfön som jag vill ta med men som väger för mycket så den får stanna. Jag måste ha schampoo och balsam till de första dagarna, men istället för att ta med flaskor så har jag köpt mindre behållare som tar tillräckligt så jag har i kanske en vecka eller mer (ytterligare en fördel med kort hår!). Luftigare kläder som stickade tröjor, bomullströjor och vindjackan vakuumförpackas med vakuumpåsar. Tyngre saker som dator, kamera, objektiv och jeans kommer fraktas i ryggsäcken (skulle f.ö. aldrig våga skicka min dator eller kamera med incheckat baggage). Jag har även inhandlat en extern hårddisk som är mindre och lättare än den jag hade innan, och in-ear hörlurar istället för de större som jag haft nu sedan ungefär hösten 2011. Visst låter det väl rutinerat?! Jag är själv imponerad. (Mitt kontokort är kanske inte lika imponerad.)

Jaha, med en dag kvar på svensk mark kan man ju fråga sig vad som lockar mest med den kommande resan. Jag kan lova att det inte är den japanska vardagssexismen, prestigehysterin eller att behöva sicksacka sig fram mellan tusentals människor när man är på väg ut ur en tågstation. Eller de proppfulla tågen. Eller alla butiksanställda som står ute på gatan och ropar erbjudanden i ansiktet på en. Eller tidsskillnaden. Eller...

Nej det är mina vänner på plats som lockar. Att plugga "seriöst" igen*. Att kunna gå ut på en izakaya och bara trycka mat innan man sticker hem, eller till karaoke eller dylikt. Sushi, riktig sushi. Nudlarna sända från ovan, ramen. Det bergiga landskapet. Att drömma på japanska igen. Att den här gången få se mer av andra städer. Att få fota mer. Och för att nämna något som inte är speciellt Japan-fixerat så ser jag även fram emot att få lägga tid på att träna bowling, den här gången med mer rimliga mål än för 4 år sedan.

Snart bär det av.

*Jag kommer kanske få äta upp de här orden.

Resfeber?

Just nu är jag i Göteborg. Det känns som att varje möte jag gör och har gjort under den här veckan är en del av avvecklingsprocessen. Den temporära avvecklingen av Göteborg och min vardag. Jag besöker tandhygienisten för en sista koll, jag plockar ihop min lägenhet, jag hänger i bowlinghallen i flera timmar trots att jag inte har några bowlinggrejer här, jag kollar postens hemsida för att lära mig hur det funkar med eftersändning av brev, jag köper begränsat med kylvaror eftersom jag snart ska åka igen. Jag kollar efter lämpliga inköp inför resan så som vettiga skor och jackor. Jag går till språkcaféet och träffar några av de jag hängt med mest här i Göteborg innan sommaren. Det är som att jag maxar allt. Det är inte utan att bli vemodig som jag ger och får kramar från människor som betyder så mycket för mig.

Jag har blivit tilldelad ett fett stipendium, men ändå känns det lite splittrat inför det kommande läsåret. Jag känner mig trygg och vet att jag åker med en bra språklig grund och med vänner och bekanta redan på plats i Tokyo - det kommer inte lida någon social nöd på mig. Jag ser fram emot att träffa Yongmin, Wata, Sou-chan, och många fler som jag lärde känna förra gången jag var där, för att inte nämna resorna jag halvt planerat göra för att hälsa på de utbytesstudenter jag lärde känna här i Göteborg. 

Men trots allt det spännande jag har framför mig så finns det flera faktorer som gör att jag bävar och känner mig orolig. Jag vill inte åka ifrån Misa och Milo, jag vill inte bli satt under studiepress/stress, jag vill inte sätta mina relationer typ som på paus, jag vill inte sitta ensam på ett rum som förra gången och må dåligt över hur världen ser ut utan att ha någon i min fysiska närhet vars soffa jag kan sitta i och ösa ur mig om världens alla vidrigheter. Mest är jag nog orolig för huruvida jag kommer kunna balansera plugg med ambitioner.

När jag var till japanska ambassaden för att lämna in min visumansökan så pratade jag lite med mannen på andra sidan glaset. Vi pratade om hur ens förutsättningar är annorlunda när man åker som stipendiat jämfört med när man åker på egenfinansierad resa. Som stipendiat är du där som utvald representant från ditt land och ditt universitet. Det är därför bra att sträcka på sig lite extra och göra det bra, alt. det bästa man kan så att båda parter blir nöjda över sin investering i dig. Och jag tänker spontant: "Fine, why not. Jag ska göra vad jag kan."

Nu, någon vecka senare när jag sitter och funderar på vårat samtal så tänker jag: "Men vafan, jag är väl inget jävla objekt, ingen jävla produkt som bara ska formas/forma mig själv efter vad andra vill ha." 

Jag kommer att åka till Japan, jag kommer att göra vad som känns rimligt, och jag kommer försöka känna mig nöjd med det. Jag kommer inte försöka gå på vattnet om jag kan komma fram genom att vada. Det handlar inte om att vara lat, det handlar om att vara realistisk. Och det handlar om att respektera sig själv. Med den tankegången så tror jag att jag det här kan bli en väldigt lärorik resa, på så många olika plan - och det ser jag uppriktigt fram emot. Lite resfeber börjar jag nog allt få.

30e september

Under de senaste veckorna så har jag kunnat få lite svar på några av mina frågor. Jag har till exempel varit ner till Göteborg en sväng och pratat med värden som okejade att jag hyr ut min lägenhet. Det känns som ett vinstkort även om jag ännu inte vet vem som ska bo där. Men en etta i Göteborg med billig hyra kan ju inte vara så svår att hyra ut kan jag tycka. 

Vidare så har jag fått ett datum för avresa, närmare bestämt den 30:e september. Jag flyger med SAS kl 13.30, mellanlandar i Köpenhamn och anländer sedan i Tokyo kl 9.35, vilket ger mig ungefär 4 timmars spelrum mellan landning och bussens avresa. Det känns faktiskt bra att komma fram så pass tidigt eftersom det ger gott om utrymme för eventuella förseningar eller om det skulle vara lång väntetid på bagage. Det känns riktigt skönt att planet lyfter under lunch vilket gör att jag inte behöver åka toktidigt hemifrån, och det är skönt att mellanlandningen sker i Köpenhamn, för därifrån sen så har jag bara runt 11 timmar rak väg tills jag är framme, hellre det än att landa nånstans halvvägs. Min E-ticket kom på mailen för några dagar sedan och även ett meddelande om att jag ska betala 4300 yen, motsvarande ungefär 300kr. Det är ett helt okej pris för flyg Stockholm-Tokyo.

Jag är fortfarande osäker på hur jag ska göra med klot, om jag ska ta med några (och betala 1000kr för en andra väska), eller om jag ska köpa nya där. Det är ju såklart billigare att betala för den extra väskan, men det tåls ändå att tänkas på innan jag bestämmer mig om jag vill ha en extra väska att släpa på de 4 timmarna på Narita innan bussen börjar rulla - och även vilka klot som finns i Japan som skulle kunna tänkas vara intressanta för mig om det blir så att jag köper nytt.

Vad gäller mina sommarjobbspengar så har jag fått en liten bonus i form av några extra skift i början av september som inte alls kommer sitta i vägen när jag får dem i slutet av oktober. Men jag tror att jag ändå måste hålla mina antal nöjen något begränsade en stund för att spara. Det är lite dumt att få timlön och inte månadslön.

Men medans jag gör det jag har att göra så kan jag äntligen börja räkna ner till något fast, något bestämt: onsdagen den 30:e september.

Alla dessa frågor

Jag fick stipendiet! Med andra ord så har jag blivit tilldelad något som jag inte kan uppskatta än hur mycket det är värt. Jag vet att det täcker mycket kostnader, men det är egentligen inte pengarnas värde jag tänker på. Tack vare stipendiet så kommer jag få gå ett år på japanskt universitet. Den språkkunskapen och det rent sociala jag kommer få erfara i och med det kan jag inte uppskatta i siffror. Jag är tacksam och känner mig sjukt priviligerad, samtidigt som det just nu känns lite jobbigt att inte ha full kontroll över det kommande året. Det är liksom så mycket som känns oklart. "Exakt när ska jag lämna Sverige?", "Hur gör jag med telefon i Japan?", "Hur långt kommer mina sommarjobbspengar räcka till?", "Ska jag ta med mig några klot eller köpa där? Isåfall hur många och kommer jag att ha råd?" och liknande. 

Ett av de största frågetecknena just nu är om jag får behålla lägenheten och hyra ut den till någon, eller om jag måste säga upp den och flytta ut. Värdparet önskar träffa och prata med mig personligen om detta, och eftersom jag för närvarande är i Dalom så får jag helt enkelt låta det vara ett frågetecken tills jag kan hitta en lucka i mitt sommarjobb och åka ner till Göteborg. Jag vill såklart ha kvar lägenheten för att ha någonstans att ta vägen, som redan är mitt, när jag kommer hem. Men om jag inte får bo kvar så tror jag att jag ändå kommer att kunna lösa en annan lägenhet om ett år - det hade bara varit riktigt skönt att slippa. Min nuvarande lägenhet har bra läge och är billig, men det återstår att se vad som händer.

Något jag dock vet mitt i det här havet av frågor är att jag kommer anlända i Tokyo den 1:a oktober. Det är en resebyrå i Japan som sköter bokningen av min biljett och vi får lämna förfrågan på tidpunkt att landa, och vi får då välja mellan den 1:a eller den 2:a oktober. På den 1:a så finns det en buss som avgår från flygplatsen kl 13:30 som går till vårat boende, och jag hade tänkt be om att få anlända i god tid så att jag kan hinna med den bussen. Om en skulle vilja anlända en annan tid så får man själv ta sig från flygplatsen till boendet, så det här känns ju som en sjukt bra lösning för mig som inte vet än hur mycket packning jag kommer släpa på. 

Eftersom det har varit och fortfarande är så mycket administrativt som måste fixas så kan jag inte påstå att jag än haft tid till att se fram emot resan. Jag vill bli klar med allt som jag ska ha gjort och landa i att jag ska åka. Jag vill sitta i lugnet och tänka, utan att behöva svara på några frågor från nån annan än mig själv för en stund. Men än så är det många att träffa, och än så kommer jag få svara på många frågor. Frågan är hur många.

Förbereder mig på förberedelse

Vi är inne i juni till slut. I slutet av månaden får jag förhoppningsvis veta om jag får stipendiet eller inte. Det känns inte så nervöst, jag tror att alla som hela tiden säger att jag garanterat kommer få åka har bidragit till det. I början när jag pratade om min eventuella vistelse i Japan så var jag alltid noga med att säga "om jag åker till Japan...", men nu den senaste tiden har jag försagt mig och sagt "när jag åker till Japan...", vilket får mig att undra om det är längtan och hoppet på att få åka dit som gör att jag säger det - eller om jag faktiskt tror mer än jag tordes i början på att jag kommer få åka. Det kan också vara så att jag inte är nervös eftersom jag inte kan ha några krav. Om jag får åka så blir jag såklart glad, men om jag inte får åka så går varken jag eller jorden under.

Trots att jag försöker hålla mig neutral och tänka att vad som helst kan hända så kan jag inte undgå att börja planera sådär litegrann i smyg. Jag kan komma på mig själv tänka över vilken packning jag skulle lämna här, vilken jag skulle ta med, eller vad jag skulle köpa på plats. Förra gången när jag åkte så tog jag med större delen av min garderob, nedpackad i två stora resväskor och en träningsväska som handbagage som rymmer 30 liter. Jag tog med mig tunga kokböcker, en hel drös med halsdukar, mössor, vinterkläder, och en dalahäst. Jag hade så mycket packning att jag inte kunde få med mig några bowlingklot utan fick vackert vänta på att få dem ditskickade. Den här gången tänker jag mer att jag skulle försöka hålla min packning så liten som möjligt istället för att "ta det säkra före det osäkra och släpa med allt", som jag måste ha tänkt förra gången. Jag tror att det är därför som jag börjat fundera på eventuell packning redan nu. Att skära ner från 3 stora väskor till, ja, förhoppningsvis 1, skulle inte vara ett lätt projekt, men jag tycker att det skulle vara en rolig utmaning.

En annan utmaning blir att, oavsett om jag får stipendiet eller inte, hålla igång japanskan under sommaren. Det är alltid svårt. En lägger alltid upp schema eller mål inför ledighet men det är sällan det blir något bra av det eftersom man hittar på annat som får en att glömma ens planer. Den här gången har jag dock tagit mig tid redan nu och förberett inför sommarens plugg. I mina rekommendationsbrev från lärarna så har de nämligen skrivit att jag är på en viss nivå i japanska som jag känner att jag inte kan leva upp till riktigt än, så jag laddade ner en fil med ungefär 1750 ord. Jag rensade bort de ord jag redan kan och behöll utöver nya ord även ord som jag inte använder till vardags (men som jag vill börja använda). Så även om det återstår 1200 ord för mig att lära så är det inte så mycket om en slår ut det över alla dagar som jag har på mig att lära mig dem. Som ett exempel: Om jag ska lära mig 1200 ord på de veckor som jag sommarjobbar så blir det 25 ord/dag, vilket i sin tur betyder ungefär en halvtimme per dag. Och om jag börjar plugga innan sommarjobbet börjar, och sätter målet nån gång i september istället för mitten av augusti så är det såklart ännu färre ord/dag vi pratar om.
Men om jag ska vara helt ärlig: När jag först förstod att jag ska plugga 1200 ord så tänkte jag "jag ska lära mig allihop!!". Då kunde jag höra varningsklockorna ringa och ändrade mig till "det räcker med hälften!!", varav klockorna ringde liite tystare men ändock fanns de där. Efter det har jag jobbat på en inställning något i stil med "jag har ett mål att gå mot, vi får se hur långt jag kommer!!". Och DET känns bra. Det känns bra att jag kunde ändra mig, och det känns jävligt bra att jag hörde klockorna.

Nu när D-kursen är över och sommaren står för dörren så kan jag inte låta bli att känna mig ganska motiverad. Jag har klarat ännu en termin, och jag gjorde det under en tung period i mitt liv. Sommaren, oavsett väder, är väldigt välkommen och väldigt efterlängtad. I väntan på beskedet om stipendiet så tänkte jag träna bowling, gå på Liseberg, umgås med japanerna innan de åker hem, umgås med vännerna i Göteborg innan jag beger mig mot Dalom, och busa massa med barn och katter. Det kommer inte stå på förrns jag får ropa hej eller nej.

no rest for the wicked

I fredags lämnade jag in min ansökan. Jag har gjort det jag ska göra och nu är det bara att vänta på svaret som förväntas komma i juni eller juli. Eller ja, "bara att vänta". Jag har ju andra saker som kommer prioriteras nu när jag inte längre har den där högen med papper som legat och stirrat och ropat på mig i en månads tid. Nu kan jag fokusera på skoluppgifter. På självstudier. På att laga mat. På att bowla.
Och jag ser fram emot att göra allt detta. Det är utmanande och kul i skolan. Jag har motivation till att plugga. Jag vill äta mer hemlagad mat. Och jag har senaste veckorna tyckt att det är kul att bowla.

En del av mig önskar att det alltid var så lätt som det känns nu. Att om något är svårt, jobbigt eller fel så är det bara att dra ett streck över det och fortsätta. Liksom sudda ut eländet och ersätta det med det som får mig att må bra och vara nöjd. Men samtidigt så vill jag inte det. Jag vill inte sudda ut det som är jobbigt, jag vill lära mig hantera det bättre. Fast ja, det kanske går att hitta någon balans på vad som ska stanna och vad som ska vara kvar, för ibland så måste det ju faktiskt suddas också. Ibland även handgripligen.

”Ju mer papper desto bättre” – japanskt ordspråk

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag berättade på en av mina facebook-uppdateringar att jag kommer söka ett stipendium för ett års universitetsstudier i Japan. Hittills har det bara varit familjen, några vänner och inblandade i skolan som vetat om det. Det är på ett sätt lite otäckt att säga det öppet, för om jag inte kommer få åka kommer jag bli ännu mer besviken eftersom det är så många som vet om att jag ansökt. Det blir som en sorts extra press, även om jag inte kan påverka beslutet. Men samtidigt känns det kul att säga det för att se den positiva respons jag får av människor jag inte förväntat mig ska säga något. Så med skakiga fingrar slänger jag ut det här, och får helt enkelt hålla tummarna för att jag får sparka igång den här bloggen igen for real senare i år!

Det här med att ansöka om att få studera i Japan är något många jag känner gått igenom. Det är papper som ska fyllas i. Sen är det lite papper som ska fyllas i. Och efter det måste du fylla i lite papper innan du fyller i lite mer papper. Du måste fylla i dessa papper med svart eller blått bläck, absolut inte blyerts eller bläck i annan färg, vilket på något vänster får mig att tänka på Liar Liar när Jim Carrey försöker ljuga om vilken färg pennan är (the god damn pen is BLUE). 

Papper som krävs är en jäkla massa intyg. Du måste vara frisk, du måste vara svensk medborgare, du måste ha pluggat ämnet du söker utbytesstudier för i minst ett år, och du måste vara studerande när du ansöker. Du ska även skicka med en kopia på ditt pass, ID-bilder och ett rekommendationsbrev från en lärare. Och självklart den officiella ansökan där du bland annat får skriva i alla år du gått i skolan (från lågstadiet till universitetet) inklusive skolornas namn, dina föräldrars yrken, dina mål med studierna och vad du är intresserad av att studera på plats. 

Utav dessa papper är nog det mest omständiga att fixa hälsointyget eftersom det tar lite tid att få tid + få svar på blodproven du måste göra. På hälsointyget måste din läkare ange ditt blodtryck, din blodgrupp, din syn- och hörselförmåga, lungornas kapacitet (kräver röntgen), tidigare eventuella (allvarliga) sjukdomar som TBC, malaria eller diabetes och du lämnar även ett urinprov där de får ut glykos- och proteinhalter. En minst sagt genomgående hälsokontroll med andra ord.

När jag skulle söka för att plugga på språkskola så krävdes inget hälsointyg men jag skulle tippa att det har att göra med att jag den här gången söker mig till universitetsstudier, och eftersom det är ganska dyrt att plugga på universitet i Japan så vill de antagligen försäkra sig om att eleverna är helt friska när de kommer dit. Språkskolor är kanske lite mer tacksamma över möjligheten att få dit elever och ställer således inte lika höga krav. (mina egna spekulationer)

Den 12e mars ska alla papper vara skickade för att jag ska få en chans att åka. Om papperen ska vara japanska ambassaden tillhanda 12e mars, eller om brevet med alla papper (japp, här ska skickas snigelpost!) ska ha poststämpel innan 12e mars vet jag inte, men jag hoppas att jag hinner få mitt hälsointyg innan dess. I absolut värsta fall får jag skicka det som en komplettering efteråt. Min lärare sa att det hänt att de fått göra så ibland, eftersom Sverige generellt är ganska sega på såna intyg.

En grej jag glömt säga är att idén om att söka stipendiet inte kom från mig själv, utan en av mina lärare frågade om jag skulle kunna tänka mig att söka. Om jag sa ja skulle då universitetet rekommendera mig till ambassaden och skolan vilket ökar mina chanser ganska mycket! Eller jag slipper i alla fall genomgå massa rutiner som den som söker direkt via ambassaden måste göra (ett prov i japanska + en intervju (förutsatt att du får OK på provet)), så på ett sätt känner jag mig trygg i min ansökan. Om jag inte får åka så har jag i alla fall fått bekräftelse på mina japanska skills, och sånt är ju fan asnice!  

Nu ska jag lyssna på Mikael Wiehe och digga med huvudet, tjing så länge!

"åh fyfan alltså"

De senaste dagarna har jag läst igenom många av mina inlägg här på bloggen. Det är väldigt kul att läsa mycket av det. Jag kommer ihåg när jag satt och skrev vissa av inläggen och jag blir påmind om känslorna och intrycken jag hade om det jag skrev om. Även om jag inte alltid skrev så bra som jag vet att jag ville när jag började komponera inläggen så är jag väldigt glad att jag lade upp dem, även om jag märker att jag förändrats en hel del i vissa avseenden. I ett inlägg rekommenderade jag till exempel er att läsa boken "en geishas memoarer" och även att se filmen. Jag skulle aldrig rekommendera den boken eller filmen till någon idag, om det inte är någon som jag vet kommer förstå varför jag vill att hen ska se den. Kort sagt är det en rätt så rasistisk och felaktig skildring av geishor. I filmen är det dessutom en kines som spelar huvudrollen, och många karaktärer (som ju är japaner i boken) spelas av antingen koreaner eller kineser. Hej generalisering liksom.

Jag märker också hur jag många gånger skrivit om prestationer. "Mitt mål är att vara bäst i klassen.", skrev jag en gång. "Jag vill prata svårare japanska med mina lärare för att träna mer och bli bättre", skrev jag en annan gång. Som om att det inte räcker att vara medel i klassen? Som om det inte är tillräckligt bra träning som det är att "bara" prata med lärarna på den nivå jag egentligen var på?

Det kan vara lite jobbigt att läsa om hur jag så gärna ville prestera, vara bäst, vara one of a kind. För jag kan fortfarande relatera till känslan så himla starkt eftersom det var så nyligen som jag började lägga ner tid på att försöka att inte tänka så. Men som tur är känner jag mig inte lockad av det jag läser, tvärtom har jag flera gånger slängt ur mig ett "åh fyfan alltså" om mina egna texter, mina egna ord, mina egna tankar och känslor. På ett sätt är det ledsamt att se svart på vitt hur jag helt oproblematiskt yttrat sånt här, men samtidigt känner jag en form av lättnad av att jag i nuläget faktiskt lägger märke till det och framför allt reagerar starkt på det. Hur som helst accepterar jag att JAG som var DÅ är annorlunda mot JAG som är NU, och jag vill inte beskylla mina känslor och mina målsättningar "på den tiden" eftersom det inte är något jag kunnat rå för. I alla fall så tar jag reaktionerna som ett tecken på att jag är på väg i en annan riktning jämfört med tidigare, och det gör mig glad!

Som det redan står under "Jag och bloggen" så ville jag blogga dels för min egen skull, och jag är himla glad att jag tog det beslutet. Även om mycket med mig förändrats så har jag nog alltid haft hyffsad framförhållning med såna här grejer. Jag menar, det är en blogg jag började skriva när jag skulle åka till Japan. Och här sitter jag nu och läser och skriver i exakt samma blogg igen.

Det här med tid

Det var inte längesen som jag och några vänner satt och pratade om hur en mäter tid på så många andra sätt än genom det vanliga Nyåret. Även om "hela världen" räknar ned till vad många skulle se som början på något nytt så var vi ganska eniga om att det finns större och viktigare saker i ens liv som markerar just tid. För mig kan det vara början och slutet på terminer, sommaren, kanske en as-hypad fest/konsert, brorsbarns födelsedagar eller återblickar till tiden då jag bodde i Japan. Det är några exempel på saker och minnen som är viktigare för mig än sekunden som delar på 31:a december och 1:a januari. Med det sagt menar jag inte att jag inte tycker om att hitta på något kul på nyår, men jag känner inget riktigt behov av att hypa det till tusen. Jag har många minnen från diverse nyår, det är ju trots allt en "världs"fest. En gång drack jag så mycket att jag fick belägra en toalett i källaren hos en halft random snubbe som vi hamnade hemma hos, och jag tappade samma kväll bort mitt körkort och min telefon (båda påträffades två dagar senare när jag blev människa igen), ett annat nyår stod jag vid scramble korsningen i Shibuya och skrek "HOKKY!!" med Jennifer, Årre, Sunjin och Yongmin innan vi drog på en 4-timmars karaoke. Flera gånger har jag varit hemma med familjen och ätit god middag, och nu senast hade jag, Anna, Sofia och Jenny en riktigt riktigt trevlig (och lång) dag/kväll/natt med hemmagjord mat och mjukiskläder. Nyår är lite som julafton för mig. En chans att få hitta på vad fan en bäst vill eftersom alla är lediga.

Tid. Jag kommer ihåg en lektion vi hade där vi skulle lära oss säga "jag vill ha" på japanska. De vanligaste exemplen som dök upp var pengar, telefoner, nya böcker eller ett nytt jobb. Det är egentligen en riktigt basic mening, du behöver bara slänga in typ ett substantiv för att få en grammatiskt korrekt mening, men jag hade problem med att hitta på något bra. Till slut kom jag dock på vad jag mest av allt ville ha. Tid. Jag kände det som att tiden inte räcker till för att jag ska hinna göra allt jag vill hinna med här i livet. Plugga japanska, bli sjuksköterska för att kunna volontära, jobba för Röda Korset i katastrofdrabbade platser i världen, bli journalist, bli lärare - och samtidigt bowla. Vem som helst kan se att det inte går ihop. Som tur är har jag kunnat acceptera det i alla fall, och jag sysslar ändå med det jag trots allt kände låg mig närmast för stunden (och gör det fortfarande) men jag jobbar fortfarande på att nöja mig med att "bara" plugga japanska på 100% och bowla.

Jag tror att den lyckligaste tiden i mitt liv hittills är nu. Inte bara 2014 och början på 2015. Den började för några år sedan, minst 4, och håller fortfarande på. Jag ska inte försöka att febrilt ta vara på den, utan jag ska låta den få ta vara på mig. Det har ju gått bra hittills menar jag. Och har jag tur kanske jag får en chans att förlänga den här långa lyckliga tiden ytterligare lite till.

"All din ilska och all din smärta
spelar ingen roll i slutet ändå
de dagarna passerar
och vi börjar alla om på nytt
det du hade och det du förlorat
det är bara minnen förlorade i vinden"
The Offspring - Days go by

Jossi

p.s.
Det finns nog ingen människa som är 100% lycklig i flera år, men när jag skrev stycket ovan tog jag för givet att läsaren förstår det. :)