Noll

Lustigt hur det kan komma sig att jag sitter fastspänd på flyget och får tankar som "alltså tänk om jag får spel nu och går lös och gör allt i min makt för att hoppa av flyget innan vi lyfter", bara för att minuten senare när flyget vände upp mot startbanan känna "jag är precis där jag ska vara, det här kommer bli bra". Bättre sent än aldrig...

Flygresorna gick helt ok. Vi var tio minuter tidiga till Köpenhamn, men det var kanske inte direkt en fördel eftersom det visade sig att flyget därifrån var ungefär 2 timmar försenat. De var tydligen på väg att ställa ett plan som det var något tekniskt fel på till oss, och fick lov att byta vilket tog sin tid. Fick alltså vänta 3 timmar istället för 1, men piloten hade tankat i extra och kunde köra in närmare 40 minuter av den förseningen så vi kom inte fram så supersent som jag först trodde. Vi landade strax före 11 lokal tid (istället för 9.30) och bussresan sen gick väldigt smärtfritt eftersom jag satt bredvid Emil (en som precis läst klart andra terminen och är på utbyte) och vi pratade en del. Ni vet när man sitter i ett sammanhang där man inte känner varandra och liksom söker samtalsämnen? Well, jag tror att jag var något på spåret när jag påpekade för dem som satt bakom oss att bussen var full av koalor, vilket fick närsittande att reagera och kolla vad jag menade – och vips så ägnade vi säkert 10 sekunder åt att flina tillsammans.

Bussen åkte till olika dorms, men jag skulle av vid det första som ligger i Higashikurume. Där bor det mest japaner och stipendiater som jag själv, medans utbytesstudenterna bor i ett annat dorm. Detta gör att jag blev satt bland folk som kan prata japanska på en mer eller mindre avancerad nivå, så även när jag träffar de andra utlänningarna på boendet pratar vi japanska med varandra.

Det här studentboendet består av fyra olika byggnader, kan man säga. A, B, C, D. Rum A101-A108 (?) är på bottenvåningen, A202-A20... på andra våningen, och så vidare med 3 våningar i varje byggnad. Jag bor i C201, alltså andra våningen (d.v.s. en trapp upp). Varje våning har gemensamt kök, tvättmaskiner/torktumlare och duschrum som man kan låsa om sig. En toalett och handfat finns i varje rum. Något som är skönt är att jag bara har grannar över och under mig, inte vägg i vägg nånstans. Något som inte är lika najs är att i gången mellan entrén och C-huset så finns det en hel del spindlar som håller till under taket. Det satt en extra äcklig spindel på en stolpe precis utanför C-husets dörr som jag var nära att sätta handen på när jag sökte stöd, jag höll på att gå under. Den hade 1,5cm avlång kropp och 2-3cm långa svart/gulrandiga ben, och satt på samma ställe i 1,5 dag. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att inte veta vart den tog vägen. Jag var på väg att googla om giftiga spindlar i Japan, tills jag kom på att jag inte vill ha skärmen full av äckliga bilder. Jag tror inte att den är giftig dock. Eller det är vad jag hoppas i alla fall.

Generellt så håller boendet en bra standard tycker jag. Rummet känns rymligare än vad det antagligen är tack vare alla förvaringsutrymmen och den lilla balkongen som ungefär en stol får plats på, och de mycket hjälpsamma människorna som bor här gör det lätt att känna sig som hemma. Seriöst, de har hjälpt oss med allt pappersarbete och visat var och hur vi ska skriva och göra med alla papper, de har följt med oss ut och fixat bankkonton, de hjälper oss hitta information om telefoner/pocket wifi, de ställer sig tillgängliga när som helst ifall det är något vi undrar över, och de gör allt det här utan att klaga. Istället säger de typ ”men det är självklart vi hjälper” när jag gång på gång ber om ursäkt över att jag tar av deras tid. Jag är riktigt tacksam över all hjälp. Idag och igår (lör/sön) har jag dock spenderat ensam vilket var perfekt, för jag sov över 3 väckarklockor på lördagen och vaknade vid 14. Tolkar det som att jag var sliten.

Imorgon ska jag till skolan för att sätta min signatur på antagligen ytterligare tusen papper. Även imorn så är det flera av japanerna som följer med oss dit (trots att deras lektioner inte börjat än). Det ska bli kul att få se campuset jag kommer hålla till vid den närmaste tiden!

JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Då kör vi igen då

Skolan är igång igen efter vad som faktiskt känns som mycket längre än tio dagar. Första dagen tillbaka på plats och första dagen med vårat nya schema. Tidsmässigt är det det samma, 8.30-11.55, men våra lektioner kommer nu att skilja sig åt och klassen jag varit med i åtta månader (wow!) kommer delas av efter de två första lektionerna som fortsätter som vanligt, med arbete i boken.

Lektionerna 3 och 4 är nya lektioner med nya klasskompisar och, hittills, nya lärare.
Detta kommer väl bli vad jag gör det till, men i och med att en utsätts för lite osäkerhet med nya personer både bredvid sig i bänken och framför sig vid tavlan så får jag känslan av att detta är mycket svårare än det vi pluggade innan.

Detta intryck förstärktes när jag (vi) på dagens kanjilektion går igenom 8 nya kanji med alla sätt de kan läsas på, vanliga ord de skrivs ihop med, och sedan blir givna tio minuter till att lära oss allting innan vi rundar av lektionen med ett litet test. Liksom, jaha? OK. Det var bara att sätta igång och nöta. Nackdelen är att tio minuter är långt ifrån tillräckligt, men förvånansvärt nog kan jag till och med nu när jag sitter här 12 timmar senare komma ihåg allihopa. En del har jag såklart stött på tidigare och skrivit flertalet gånger, men det är första gången jag gått igenom vad de betyder när de står enskilt. Eller ja, det är ju också en grej. Vi gick inte igenom betydelserna för orden under lektionen, utan jag fick lära mig skriva orden utan att ha en aning om vad de betydde. Även det något nytt och intressant, vi får alltid tid till att kolla upp ord annars, men jag antar att jag får lämna det till mitt nyligen uppfunna pluggschema.

Ett pluggschema som säger att jag ska plugga 5 timmar varje dag med en paus emellan för gym/bowling och mat. Schemat innehåller allt det jag tycker är viktigt för att lära mig språket och även en del faktorer som gör det roligt att plugga, så som att läsa Harry Potter (tar ca 10 minuter för en sida), eller kolla på TV.
Framför allt varierar sig plugget, vilket jag tror är nyttigt för att en ska kunna hålla i sitt intresse både kort- och långsiktigt.

Då kör vi då.

 

p.s. U21 VM är över och det sista guldet blev SVENSKT. Daniel Fransson. Vi debuterade i juniorlandslaget samtidigt. Vilken bowlare. Bäst i världen.

Japanese Language Proficiency Test

“Nu börjar vi. På bänken får det bara finnas penna, sudd och eran kupong med erat personliga nummer. Suddet får inte ligga i pennfodralet. Pennfodralet får inte ligga på bänken. På bänkens övre vänstra hörn sitter det en klisterlapp med ett nummer på. Lägg eran kupong under det, med fotot uppåt. Om bänkens nummer inte stämmer överens med erat personliga nummer, räck upp en hand.
Det är förbjudet att äta eller dricka något under provet. Stäng av era mobiler. Ljudlöst är inte godkänt. Lägg era mobiler i väskan. Stäng av ljudet på era armbandsur. Det är inte tillåtet att gå på toaletten. Det är inte tillåtet att lämna rummet under provet. Lämnar man rummet får man inte återvända. Det finns ett gult kort, och ett rött kort. Får du ett rött kort visat för dig måste du lämna rummet och du blir diskvalificerad. Ett gult kort innebär en varning.  Två varningar innebär rött kort. Ni får inte lämna rummet innan hela tiden gått. Ni får inte lämna rummet utan att svarspapper och prov kontrollräknats utav de anställda. Var god håll blicken framåt nu, vi ska kontrollera att era ansikten stämmer överens med era kort.”

Sen började vi. Första provet utav två var tecken, ord, grammatik och läsförståelse. Jag läser snabbt, men om man inte kan orden man läser är det ganska oväsentligt. “Det där tecknet har jag sett... Någon gång... Någonstans.. Det KANSKE uttalas så här som alternativ D säger. Och det HÄR tecknet, om de förra två svaren är D är sannolikheten att detta också är D väldigt liten tror jag, så detta får bli ett C”.

Om jag hade guden av gissningslek på min sida från fråga ett idag så kan det provet ha gått förbannat bra! Jag är dock inte bitter, eftersom jag är så pass långt ifrån den nivå jag valde att göra provet på. Det är sant, jag har pluggat mycket mer än jag gjorde innan, och jag har lärt mig därefter. Tyvärr inte så mycket grammatik som jag hade önskat, men jag har lagt ner mycket tid på ord, eftersom det är just tidskrävande. Det finns inget jag ångrar!

Nu, jag skrev ju att det provet bara var det första utav två. Så, om det provet täcker vokabulär, grammatik och läsförståelse – vad finns då kvar? Hörförståelsen, såklart! Min absolut starkaste sida eftersom jag under hela min vistelse bott med japaner, och eftersom jag (svensk som jag är) envist håller mig borta från så mycket utlänningar som möjligt när jag är ute och leker med mina vänner.

Det fanns ett par frågor jag var osäker på men som jag ändå känner att magkänslan kan mycket väl ha haft rätt på. Nu betyder ju inte det att det bara är dessa två jag har möjlighet att ha fel på. Nej. Det betyder bara att om jag har fel på många andra frågor så är jag helt ute och cyklar med min japanska, så jag håller tummar och tår tills september, då vi får veta våra provresultat.

Något jag var lite orolig, eller mer fundersam, över vad gäller hörförståelsen är mitt problem att ge fan i att tänka på annat än det som kommer ut ur högtalaren. Jag har inga problem att höra om jag har något enformigt att pyssla med under tiden jag lyssnar. De antal timmar jag lagt ner på att blanda kortleken när jag lyssnat på ljudbok, eller pillat på ett ihoprullat måttband...
Så hur gör man på dessa frågor när man inte ens får ha paraplyet lutande mot bänken UTIFALL det skulle falla och slå i golvet och störa andra. En kortlek är ju uteslutet, och jag hade i alla fall ingen med mig. Penna och sudd, och... men... det finns ju plats för att skriva memo till de här frågorna! Vad synd att jag inte är bra på att skriva samtidigt som jag lyssnar. Vilken tur att en snilleblixt i form av ett mycket snirkligt S kom upp i minnet. Ett snirkligt S man fick se mer än en gång i gymnasiet. Och så satte jag igång...

Som tur är var frågorna “lagom” långa, vilket gjorde det möjligt för mig att komma ihåg dialogerna i huvudet för att sedan när alla svarsalternativ var sagda snabbt och effektivt och utan den minsta tvekan fylla i vad jag antar är rätt svar.

Det där S:et har under hela gymnasietiden stått för Sofia, antar jag. Men jag tänker den här gången låta det stå för brons, eftersom det är vad de svenska pojkarna i U21 VM hittills plockat på sig 3 stycken av i Bangkok. Imorgon spelar de alla fyra, och Sandra, om fler medaljer i VM’s sista event: masters (singelspel).

Ingenting kan runda av två “hektiska” pluggmånader så bra som ett prov man känner att man i alla fall lärt sig något från, och massa medaljer till Sverige. Nu är jag ledig i två dagar innan nästa termin börjar. Hurra!

Samu Language School

Jag har fått ett request på att skriva och berätta lite om skolan jag går på och eftersom jag ska skriva en text till Blueberry också antar jag utmaningen för att kunna bolla tankar och idéer (med mig själv) kring själva skrivandet.

När jag valde språkskola gick jag först och främst efter de skolor med ett schysst pris eftersom min grundtanke var att jobba ihop pengarna själv. Till slut stod det mellan två skolor som båda ligger i samma område: Samu, eller KAI. Jag tittade närmare på dem och drogs inte alls till KAI på samma sätt som till Samu.
KAI’s selling point är att det är ett brett utbud av studenter från hela världen. Medans Samu’s är att det är ett brett utbud av studenter från Asien.
Jag tänkte litegrann på det. På hur min japanska kommer vara om jag väljer KAI, om jag kan ta mig fram på engelska, jämfört med om jag väljer Samu där jag får vara med 80-90% asiater (som oftast inte kan engelska om man ser till kineser, koreaner, vietnameser och thailändare). Så jag valde Samu, och har hittills inte ångrat det.

Det är klart att varje språkskola har sin egen väg att följa, men jag tycker helt ärligt att Samu lyckas få ut språket på ett bättre sätt än de resultat jag sett från KAI. Eftersom de flesta västerlänningar jag träffar (genom företaget jag bor med) pluggar på KAI, och jag jämför mig själv med dem.
Jag har till exempel fler japanska vänner än utländska. Jag säger inte att man får japanska vänner om man går på Samu, utan att om man går på KAI behöver man inte lära sig japanska, för ens vänner kan engelska (eller i vårat fall svenska). Det är i snitt fem svenskar per klass på KAI, jämfört med Samu som har fyra svenskar på hela skolan.

Man ska välja skola utefter sina egna behov. Jag åkte till Tokyo med mål att bli lika flytande i japanska som jag är i engelska, därför valde jag en mer språkinriktad skola istället för det “lättare” alternativet. Jag sätter det inom kaninöron för oavsett vilken språkskola man väljer kommer det japanska tempot vara tillräckligt för att få en att falla av stolen första dagarna, och för att det oftast inte är lätt att lära sig ett språk.
Eftersom jag även kom hit med ett 1-årsvisum har jag inte skyndat mig på klasskamrater, vilket jag kanske hade gjort om jag var här en kortare period, för att leka efter skolan.
KAI har lite fler muntliga övningar än Samu. Deras prov innehåller bland annat en muntlig del, vilket jag saknar väldigt mycket på Samu eftersom det muntliga är min allra starkaste sida.

Något som jag hört elever från KAI klaga över är att de använder en egentillverkad bok, som inte har varken översättning för det grammatiska, eller förklaringar för nya ord.
Samu använder sig av Minna no Nihongo 1 samt 2 för de första 6 månaderna, sedan övergår de till en bok som heter “Chukyu he ikou” (let’s go intermediate).
Beroende på vilken period man är här kanske man hinner med en skoltripp. Jag har skrivit lite om körtävlingen här, och om onsenresan här.

Lite övriga tankar om Samu:
- Deras lärare är otroligt bra. De har alla sina egna utlärningssätt även om de följer samma planering, och de är grundliga i sina förklaringar. Och om man inte förstår är de snabba på att ta upp andra exempel. De är mycket pedagogiska.
- Skolan är helt ny, färdigbyggd mars 2012 så det är fräscha lokaler med den här gången riktiga (västerländska) toaletter. De har ett datarum där man förutom använda datorerna kan sitta och plugga med borden.
- Varm/kallvatten finns i ett litet pentry där de även har ett par vending machines med diverse drycker. 1 minuts gångavstånd till 7-eleven där jag brukar köpa frukost i form av risbollar eller sushi om jag vaknat lite sent.
- Personalen i receptionen är myyycket trevliga, känns som om den första vännen jag gjorde när jag kom hit var den japanska damen som hade grym engelska och som hjälpte mig  med massa papper i början.
Ja, det var väl ungefär det jag hade att säga nu. Om någon har några funderingar är det välkommet att kommentera!

Får jag lov?

Jag får lov!
En hel månad av ledighet väntar mig med start för 7 timmar sedan! Vi avslutade terminen med en tenta på hela boken. Jag var mycket nära att missa den och hade gjort så också om inte min kropp hade haft en inbyggd väckarklocka till såna här tillfällen.

Tentan täckte kanji, grammatik, ordförståelse samt läsförståelse. Vi hade två timmar på oss totalt. Efter en timme hade jag gjort allting och lät följande 15 minuter gå åt till att kolla igenom mina svar grundligt. Och sedan ändå stanna kvar tills tiden rann ut, eftersom jag satt vid min vanliga plats innanför Tobbe. Jag ville inte störa honom genom att be honom resa sig så att jag kunde gå ut.
Jag vände och vred på verb som jag aldrig gjort förut (eftersom jag inte varit kapabel till det), och satte nästan alla kanji. Ironiskt nog kunde jag skriva tecken som 試験, men gjorde fel på andra tecknet i det här ordet: 来年 (som är ett BETYDLIGT lättare tecken!). Så jag vet redan här och nu att jag har minst ett fel. Risken att jag inte klarar provet är dock mycket låg. Jag gick ut ur klassrummet med en känsla av att vara bäst, en känsla man inte får ha som varken svensk eller japan.

När jag nu har tillbringat 4-5 timmar varje dag den här veckan åt plugg känner jag mig inte helt slut eller trött på att studera. Tvärtom så känner jag för att fortsätta och plugga mer, helt enkelt för att jag inte kan VARENDA ord som står skrivet i den här boken. Man kan tycka att det låter överflödigt eller onödigt eftersom jag redan avklarat boken, men eftersom innebörden att kunna prata ett språk flytande för mig innebär att jag gör det utan några som helst svårigheter och med ett brett ordförråd har jag fortfarande lång väg att gå innan jag kommer känna mig nöjd med den här boken. Jag ogillar att inte förstå ett japanskt ord, kolla upp det på engelska och tänka “jahaa!”.

Med detta i tankarna tar jag och sätter på micron på ugnsvärmning, medans jag förbereder fyllda paprikor. Det är fredag, imorgon är det lördag och efter det kommer söndag. Resten kan ni!

5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Samus event, del 1

Skolan jag går på, Samu, anordnar en del event för skolans elever. Vissa event  är frivilliga medans andra är obligatoriska. För två veckor sedan avklarade vi det första eventet sedan jag kom hit: Körsång. Hela klassen ägnade 4 lektioner i veckan i en månads tid till att förbereda sig sång- och dansmässigt inför den officiella tävlingen mot de andra klasserna. Eftersom våran låt var en väldigt sorgsen sådan var våran “dans” något simpel, seg och framför allt hysteriskt pinsam. Detta är låten, översatt heter den “Farväl, älskade människa”.

Länge kände vi alla i klassen att dansen läraren, Tanaka-sensei, försökte få oss att göra var bortom våra tankar så pinsam. Jag har inga problem att göra bort mig på scen, men när andra i klassen envist ska hålla i sin stolthet samtidigt som man spelar en något larvig roll så blir allting tusen gånger mer pinsamt. Men när Den Stora Dagen bara var några dagar bort var det inte bara jag längre som bestämt mig för att se det hela för vad det var: en akt. Som utsedd ledare för klassen stod jag upp inför dem och bad alla komma på tävlingen, för Tanaka-senseis skull. Hon hade trots allt ägnat mycket tid åt att få oss organiserade och lagt ner tid på sin fritid för att ge oss förslag på danser.
Utav hela klassen på 19 personer med en stor grupp med dålig närvaro var det bara 3 som inte ställde upp. En var sjuk och två var för mesiga. Till och med den koreanska killen som ägnar onsdagar till söndagar med att åka runt i Japan och försöka slå igenom som artist ställde upp.
Det var en annorlunda känsla att sjunga seriöst framför 100 pers, men det var roligt och för varje event man gör där någon sorts träning ligger i grunden blir man att komma närmare varandra vilket jag är säker på är skolans mening med det hela.

Min klasskompis och bästa vän i Japan, Tobbe, har allt på film. Om jag någon gång kommer över den, kanske jag delar med mig av den.

Min klass. Tanaka-sensei finner ni i röd tröja. Hon är våran mentor. Förutom jag och Tobbe är den enda västerlänningen Ksenia, ryska, annars är alla asiater. Nepaleser, vietnameser, koraner och kineser, närmare bestämt. (klicka på bilden för att få den större)

Knyter ihop säcken som heter Sverige

Det sker förberedelser som heter duga. Jag har rensat bloggen, bara sparat mina favoritinlägg. Jag har även slängt ihop en engelsk version, till mina internationella vänner, som kommer uppdateras oregelbundet och som bara kommer bestå av ett urval av inlägg från den här bloggen.

Och så...
... har jag spelat min sista tävlingsbowling i Sverige och sagt på återseende till Sumpan.
... har jag haft en underbart trevlig hejdå-så-länge-fest.
... har jag bokat in fika med släkt, middag med Jennifer och Martin, umgänge med Chrisse och Milla. Och såklart ska vi äta något gott hela familjen (minus Milla) kvällen innan jag åker.
... har jag varit till japanska ambassaden för att ansöka om att få mitt visum (det tar ungefär 3 arbetsdagar från det att jag varit till ambassaden till dess jag kan hämta visumet).
... har jag packat en resväska, utav två.
... har jag fått ett boende, på 7 kvadratmeter i ett delat hus.
... har jag fått information om de första skoldagarna: introduktion och prov för att se hur mycket japanska man redan kan väntar första dagen.
... har jag blivit skrämd halvt från vettet varje gång jag tänker längre än till 29:e.

Det är 10 dagar kvar.