Noll

Lustigt hur det kan komma sig att jag sitter fastspänd på flyget och får tankar som "alltså tänk om jag får spel nu och går lös och gör allt i min makt för att hoppa av flyget innan vi lyfter", bara för att minuten senare när flyget vände upp mot startbanan känna "jag är precis där jag ska vara, det här kommer bli bra". Bättre sent än aldrig...

Flygresorna gick helt ok. Vi var tio minuter tidiga till Köpenhamn, men det var kanske inte direkt en fördel eftersom det visade sig att flyget därifrån var ungefär 2 timmar försenat. De var tydligen på väg att ställa ett plan som det var något tekniskt fel på till oss, och fick lov att byta vilket tog sin tid. Fick alltså vänta 3 timmar istället för 1, men piloten hade tankat i extra och kunde köra in närmare 40 minuter av den förseningen så vi kom inte fram så supersent som jag först trodde. Vi landade strax före 11 lokal tid (istället för 9.30) och bussresan sen gick väldigt smärtfritt eftersom jag satt bredvid Emil (en som precis läst klart andra terminen och är på utbyte) och vi pratade en del. Ni vet när man sitter i ett sammanhang där man inte känner varandra och liksom söker samtalsämnen? Well, jag tror att jag var något på spåret när jag påpekade för dem som satt bakom oss att bussen var full av koalor, vilket fick närsittande att reagera och kolla vad jag menade – och vips så ägnade vi säkert 10 sekunder åt att flina tillsammans.

Bussen åkte till olika dorms, men jag skulle av vid det första som ligger i Higashikurume. Där bor det mest japaner och stipendiater som jag själv, medans utbytesstudenterna bor i ett annat dorm. Detta gör att jag blev satt bland folk som kan prata japanska på en mer eller mindre avancerad nivå, så även när jag träffar de andra utlänningarna på boendet pratar vi japanska med varandra.

Det här studentboendet består av fyra olika byggnader, kan man säga. A, B, C, D. Rum A101-A108 (?) är på bottenvåningen, A202-A20... på andra våningen, och så vidare med 3 våningar i varje byggnad. Jag bor i C201, alltså andra våningen (d.v.s. en trapp upp). Varje våning har gemensamt kök, tvättmaskiner/torktumlare och duschrum som man kan låsa om sig. En toalett och handfat finns i varje rum. Något som är skönt är att jag bara har grannar över och under mig, inte vägg i vägg nånstans. Något som inte är lika najs är att i gången mellan entrén och C-huset så finns det en hel del spindlar som håller till under taket. Det satt en extra äcklig spindel på en stolpe precis utanför C-husets dörr som jag var nära att sätta handen på när jag sökte stöd, jag höll på att gå under. Den hade 1,5cm avlång kropp och 2-3cm långa svart/gulrandiga ben, och satt på samma ställe i 1,5 dag. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att inte veta vart den tog vägen. Jag var på väg att googla om giftiga spindlar i Japan, tills jag kom på att jag inte vill ha skärmen full av äckliga bilder. Jag tror inte att den är giftig dock. Eller det är vad jag hoppas i alla fall.

Generellt så håller boendet en bra standard tycker jag. Rummet känns rymligare än vad det antagligen är tack vare alla förvaringsutrymmen och den lilla balkongen som ungefär en stol får plats på, och de mycket hjälpsamma människorna som bor här gör det lätt att känna sig som hemma. Seriöst, de har hjälpt oss med allt pappersarbete och visat var och hur vi ska skriva och göra med alla papper, de har följt med oss ut och fixat bankkonton, de hjälper oss hitta information om telefoner/pocket wifi, de ställer sig tillgängliga när som helst ifall det är något vi undrar över, och de gör allt det här utan att klaga. Istället säger de typ ”men det är självklart vi hjälper” när jag gång på gång ber om ursäkt över att jag tar av deras tid. Jag är riktigt tacksam över all hjälp. Idag och igår (lör/sön) har jag dock spenderat ensam vilket var perfekt, för jag sov över 3 väckarklockor på lördagen och vaknade vid 14. Tolkar det som att jag var sliten.

Imorgon ska jag till skolan för att sätta min signatur på antagligen ytterligare tusen papper. Även imorn så är det flera av japanerna som följer med oss dit (trots att deras lektioner inte börjat än). Det ska bli kul att få se campuset jag kommer hålla till vid den närmaste tiden!

JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)