Yamanashi bildbomb

Wow. Sedan min senaste uppdatering för ett par veckor sedan så har jag haft fullt upp känns det som med bussresa med skolan till Yamanashi-prefekturen, promenad till toppen av ett berg här i Tokyo, ett par vänners bröllop, och nu senast igår var jag till Yokohama för att se X Japan live i Yokohama Arena. Jag börjar med Yamanashi i det här inlägget.

Yamanashi-prefekturen är en grannprefektur till Tokyo, och den är känd bland annat för goda viner och Mt. Fuji som ligger i söder vid gränsen till Shizuoka. (Se karta över Japans prefekturer här.) Vi tog oss dit en fredag med buss på 2,5 timmar och hade dagen fullspäckad med ställen vi skulle stanna till vid, men med endast 1,5 timmes sömn under natten så var jag inte alls pepp på något över huvud taget. Jag försökte sova på bussen vilket såklart inte gick så jättebra. Jag lyckades skramla ihop kanske en timmes slumrande på ditvägen och var kanske inte riktigt lika intresserad som de andra var över att stanna vid en glassfabrik och äta gratis glass (jag åt en halv), utan jag kände mig bara allmänt misärig (helt klart ett ord) och ville till bussen igen så jag kunde vila. Bra start på resan med andra ord. Det som glassfabriken får ett plus i kanten av mig för är att den var omringad av tallskog. Eftersom jag var tidig tillbaka till bussen tog jag mig tid till att dra några djupa andetag, och kunde inte låta bli att tänka på Sverige och då framför allt Dalarna med all skog. Det var några sentimentala sekunder.

 

Vi var så pass många som åkte på resan att vi hade två stora bussar med en guide i varje som förklarade om ställena vi skulle till och gav oss lite information. När vår guide började prata om stoppet efter glassfabriken, en "vägkrog" som serverade en nudelrätt som tydligen kommer från Yamanashi, så var jag fortfarande måttligt intresserad och hade dessutom börjat känna mig illamående så jag ville helst inte tänka på mat. Men när vi kom fram, tog av oss skorna, tassade på tatamimattorna och satte oss vid det gigantiska bordet där maten redan stod serverad var det som att jag vaknade från min zombieliknande existens och jag kunde faktiskt exklamera med de andra. Jag menar kolla.

Nudlarna är breda och tjocka och liknar udon-nudlar, soppan är miso-baserad. Det är en helt vegetarisk rätt med pumpa, sjögräs, morot, potatis, purjolök, lök och någon svamp, i det här fallet shiitake. Maten serverades i järngrytor, jag åt nog inte ens upp hälften för att det var så mycket. Jag mådde onekligen bättre efter maten och har kanske den att tacka för min energi att fota under resten av resan.

Vårat nästa stopp var Takeda Shrine. Ett tempel byggt i slutet på 1910-talet för att hedra en gammal krigsherre, Takeda Shingen, som levde nån gång under 1500-talet. Tempelområdet var ganska stort och jag gick runt och fotade så mycket annat att jag faktiskt missade huvudtemplet, men när jag fick bilder som dessa känner jag att det inte gör så mycket ändå.

Speciellt den här sista kommer nog alltid vara en favorit. Inte bara på grund av de vackra färgerna, utan för att jag tog bilden medans kameran stod på Manuell, vilket innebär att jag fick fixa och trixa en del innan jag fick det ljus jag ville ha. Jag är nöjd över att jag tog mig tiden att klura. Här är den bara lätt redigerad med pyttelite ökad färgkontrast.

Som avslutning på Yamanashi-resan åkte vi till "Yamanashi Prefectural Maglev Exhibition Center", som det så kort heter. För att sammanfatta kan jag säga att det är en utställningsbyggnad om världens snabbaste tåg, JR-Maglev, som testkörs förbi den byggnaden. Vi hade turen att få se det sticka förbi i 500km/h vilket är den hastighet det kommer ha när det i framtiden kör passagerare mellan storstäder. Det som är speciellt med tåget förutom att det kan köra i över 600km/h är att det är förarlöst, det svävar, och det drivs fram av magneter. Som Oscar sa när jag skickade en video till honom: "vad sysslar SJ med liksom".

Under hela besöket vid utställningen gick jag runt och frös, men när vi sen satt på bussen på väg hem var det tvärtom som att jag höll på att brinna upp. Klassisk förkylning med antagligen 38-39 graders feber. Men trots att jag var helt slut så hade jag bestämt träff med Ayano för att gå ut och ta nånting att äta. Jag var på vippen att ställa in det men bestämde mig för att gå ändå, och tur var väl det för när vi kom tillbaka till skolan så stod inte bara Ayano där och vinkade, utan även Tommy som var hit på en 10-dagars visit. Jag hade inte träffat honom sedan innan sommaren så det var hur trevligt som helst även om jag var jäkligt sliten. Han hade med sig marabou schweizernöt och en chokladkalender såhär lagom till jul till mig, så himla gulligt. Jag hann träffa honom en till gång innan han stack hem, då hade jag blivit kvitt min förkylning och kunde prata mer sammanhängande. 

Även om resan till Yamanashi var slitsam så är jag glad att jag åkte. Det var något fantastiskt över att halvligga i sätet och se ut över det bergiga landskapet som en annars aldrig får se så mycket av i Tokyo eftersom det döljs av byggnader, och att få känna lukten av tall och gran. Och att dra ett djupt andetag och det enda som kommer in i lungorna är ren luft istället för avgaser eller avloppslukt som en annars är "bortskämd" med i en storstad. Det enda som var lite synd var att det var så molnigt att vi inte såg Fuji en enda gång, trots att vi i princip var alldeles bredvid. Istället fick jag skymta det en vecka senare från toppen av ett annat berg... (to be continued)

BIGBANG

När jag var 16-17 år så köpte jag en ny telefon. Det var en Samsung och min första touchtelefon. För att lägga över bilder och musik mellan telefon och dator så var man tvungen att använda ett program som hette typ Samsung PC, och trots att det var en OK design så hade jag svårt att få till det rätt så jag kollade på en instruktionsvideo som fanns tillgänglig i programmet. I videon visade de var man ska klicka för att få över musikfiler, och som exempel i videon använde de en musikfil som hette "BIGBANG - Last farewell". Kul namn, tänkte jag och kollade upp dem på Youtube. Nu har jag äntligen sett dem live.

BIGBANG är ett koreanskt "pojkband" som vi säger i Sverige, idolgrupp som vi säger i Japan. Med undantag från nån period på kanske 1 år så har jag följt dem och uppdaterat mig när de släppt något nytt. De senaste 4 åren har jag lyssnat på dem hur mycket som helst, mycket tack vare att de även när de inte släppt något med BIGBANG så har alla fem medlemmarna haft soloprojekt. Jag tror att den största anledningen till varför jag fastnade så för dem var för att de var en stor kontrast till övriga idolgrupper jag lyssnat på som hade mer av en gullighetskänsla över sig. BIGBANG har alltid varit mer "coola" med mer attityd, och hade mer upptempo-låtar än de vanliga kärlekslåtarna (som de dock också har gott om). Och för att deras musikvideos är så sjukt välgjorda (även om det nästan ALLTID finns något skevt i dem, men det beror oftast på att det är något positivt att vara macho här).

 

 (↑Den låt som har mest views på Youtbue.)

Konserten ägde rum i Tokyo Dome som är en av de största arenorna i Japan. Jag tror att vi var över 50.000 i torsdags. Det var helt sjukt stort och en fet känsla att stå bland så många som är där av samma anledning som en själv. En kul grej är att jag köpte biljetten runt lunchtid på torsdagen, typ 5 timmar innan showen skulle börja, på internet. Det kändes lite oroligt att klicka på "köp", och sen springa till närmaste convenient store för att betala biljetten utan att få biljetten direkt i handen. När jag betalat så kom det dock ett mail direkt från hon som sålde och vi bestämde att träffas vid 17 (konserten började 18). Hon var trevlig och allt gick bra. 

Något som var lite synd med konserten var att jag lyssnat på de koreanska låtarna, men eftersom de var i Japan så körde de några av mina favoritlåtar på japanska - som jag alltså inte lyssnat lika mycket på. Men jag skulle nog inte vilja se dem i Korea bara för det eftersom jag då istället inte hade fattat mellansnacket mellan låtarna. Men annars var det riktigt roligt och en riktigt väl framförd konsert, lite som förväntat av en så pass rutinerad grupp. Till skillnad från musikvideos så är ju live bra eftersom det är så lätt att se artistens/gruppens kärlek till musik, och man får en förståelse för att "den här personen älskar verkligen att göra det den gör". I musikväg så finns det nog inget jag älskar mer än live, även om jag sällan går på dem. Det var för övrigt även intressant att gå på konsert i Japan eftersom japaner sällan gör ljud ifrån sig under låtarnas gång, utan är istället tysta och lyssnar, jämfört med en annan som helst sjunger och hoppar med. Istället blev det lite "simon says", att de sjöng med, skrek eller hoppade när någon medlem uppmanade till det (förutom i början/slutet av varje låt). Det var lite skumt.

Igår tror jag det var så kom det besked om att MIKA ska ha två konserter i Japan i februari, varav en av dem är i Tokyo. Det kom som ett brev på posten för jag hade precis konstaterat att februari kommer innebära jävligt mycket plugg eftersom det är i slutet på terminen. Jag hoppas att jag kan få tag på en biljett!

Nästan en halva av Tokyo Dome.

Halloween

Idag blir det en lite snabb bilduppdatering. I fredags hade vi Halloweenfest på boendet. Eftersom folk var uppbokade på diverse under själva allhelgonahelgen blev vi en vecka försenade här - men vi kompenserade förseningen med awesomeness istället. Själva partystuket var hyfsat simpelt: Kom utklädd, ta med nånting att bjuda på (hemlagat eller köpt) och betala 500 yen som bidrag till läsken och alkoholen som köps in. Jag kokade pasta medans jag sprang mellan köket och mitt rum för att göra min sminkning, vilket resulterade i ganska överkokt pasta, kändes som ett fail. Dessutom blev jag ganska försenad till festen så de flesta hade redan ätit när jag kom med min kastrull - något vi var många som var tacksamma för framåt 3-tiden på morgonen. Om inte mitt minne sviker mig så satt vi 4-6 personer och pratade medans vi tryckte i oss pasta.

Från vänster: Jag, Machi, Tabi-san och Kuinose hänger vid ingången eftersom det är dit rökare hänvisas. Machi och Kuinose röker, jag och Tabi-san håller dem sällskap. Vid välkomstfesten vi hade så pratade jag sönder Tabi-san med bowlingsnack (han ställde massa frågor), och Machi och Kuinose (som var två av de som var med vid Kawagoe-festivalen) är bland de jag pratar med mest här. Om jag är på mitt rum och känner att jag behöver träffa folk brukar jag gå till ingången på kvällarna eftersom de ofta sitter där och röker/pratar.

Vänstra bilden: Kuinose, Tabi-san och jag. Högra bilden: Yama-chan, jag och Haru (mongol som är här på samma stipendie som jag. Han heter egentligen något annat men det är för svårt att uttala så han har valt smeknamnet Haru, som betyder vår (säsong)). Haru och jag har nästan varje lektion tillsammans.

Gruppbilden med för mycket namn.

Från vänster: Hirari, Tei-kun, Tomo-chan och jag. Hirari är den jag lärde känna snabbast här eftersom han är en sjukt bra människa, haha. Efter bara ett par veckor kändes det som att jag känt honom hur länge som helst. Tei-kun är här på samma deal som jag och Haru. Han är kines, och också otroligt vettig. Hittills har det inte varit tråkigt att prata med honom. Vi tänker väldigt lika, vilket jag finner förvånande eftersom vi har sån olika kultur och bakgrund. Tomo-chan lärde jag känna mest genom Hirari. När vi precis kom fram så var det bara några dagar senare som Tomo-chan stack iväg på en 10-dagars resa i Thailand och Taiwan. Eftersom jag hängde mycket med Hirari de dagarna (och de två är tillsammans) så blev det att vi tre hade en konversation eftersom Hirari framförde vad både jag och Tomo-chan sa i deras chatt.

Festen var generellt väldigt lyckad. Det var riktigt kul, skrattade så jag fick ont i magen en gång. När festen var slut så satt jag och pratade med Kuinose till fem på morgonen, båda försökte sitt bästa för att slippa bli bakfulla, båda utan framgång. Det blev en klassisk jossi-bakfylla med allt vad det innebär på lördagen. Kul att jag var mer zombie dagen efter än på den faktiska halloweenfesten. Sist jag bodde här så hann jag vara med om två Halloween. Båda gångerna var jag ut med vänner och härjade på stan och såg såklart oroligt mycket bra kostymer. I år minns jag ens knappt vad jag gjorde på den helgen - tror jag var iväg till Shin-Okubo en sväng på en av dagarna för att inhandla lite koreanskt. Riktigt skönt att avdramatisera det hela och slippa lägga energi på hypen för hypens skull, och istället ta festen på boendet - nära hem. Två tummar upp.

Avslutar inlägget med en bild på Hirari när vi satt i hans rum och lyssnade på Harry Potter-ljudbok på engelska. Lustigt hur jag åker till andra sidan jorden och ändå inte kan sluta med vissa ljudboksvanor...

Katastrofcenter

I onsdags när vi var till "katastrofcentret" som jag valt att översätta det till så fick vi prova på och se olika sorters katastrofer som lätt kan hända i Japan. Jordbävningar, bränder och tsunamis låg i fokus eftersom samtliga katastrofer ofta sker i samband med just jordbävningar som det ju som bekant är mycket av i Japan. Landet drog nämligen nitlotten och befinner sig ovanför fyra stycken jordplattor.

När en jordbävning sker är det alltid prio att rädda och skydda sig själv. Även om du ser folk du vill hjälpa (äldre, barn, det spelar ingen roll) så ombeds du att först se till att du själv är i säkerhet, eftersom "om du skulle dö när du försöker rädda någon så är det kört för båda, men om du ser till att själv vara i säkerhet innan du försöker rädda någon så har du i alla fall räddat ditt eget liv". Om en jordbävning sker så ska händelseförloppet se ut ungefär såhär: Skydda dig själv (framförallt huvudet) genom att sätta dig under stolar/bord och håll i dig i ett stolsben → Stäng av gasen till spisen → Öppna dörren och säkra att den inte stängs igen genom att ställa en stol eller något framför den → Kolla om någon behöver din hjälp.

Eftersom japanska hus ofta har gasspisar, och eftersom de kör på eldrivna heaters istället för element som vi har i Sverige, så börjar det ofta brinna när en kraftig jordbävning sker eftersom saker faller ner på spisen, eller kläder ramlar ner på värmeaggregaten, och tar eld. Tsunamis uppstår som tur är inte varje gång det är en jordbävning men förödelsen som bara en enda tsunami kan dra med sig är otrolig. Vi fick se en liten film om hur endast 50 cm högt vatten som kommer med den kraft som tsunamis har slog omkull en man som om han vore ett litet höstlöv i en tornado.

På centret fick vi förutom att se en film om jordbävningen som ägde rum i mars 2011 även ta oss genom rökfyllda rum, släcka bränder med brandsläckare, lära oss hantera en AED för första hjälpen, och gå på en jordbävningssimulator. Eftersom det var min andra gång på ett katastrofcenter (min första gång var 2012) så var ingenting helt nytt för mig, men jag uppskattar ändå de två timmarna väldigt mycket. Det är till exempel inte så ofta en får lära sig första hjälpen, utan det verkar vara en sån där grej som en bara ska kunna efter att ha fått prova på det typ en gång i mellanstadiet? Tur att vi i alla fall har House, Cityakuten och Scrubs.

Något jag tyckte var lite lustigt med filmen vi såg om jordbävningen 2011 var att på en 30 minuters film så nämndes inte Fukushima en enda gång. Jag trodde att det antingen var på grund av att det är något en inte ska prata om för att ställa Japan i dålig dager, eller för att det har med något politiskt att göra och genom att kommentera det så tar man politisk ställning, så jag frågade våran guide varför det inte nämndes. Mina Sherlock Holmes-skills fick sig en knäpp på näsan när han sa att det var på grund av att när filmen gjordes så hade ingen ännu tillträde till området och kunde därför inte dokumentera och ge fakta eftersom det vid den tidpunkten ännu inte blivit riktigt fastställt vad konsekvenserna skulle bli. OK, jag köper det. Men jag köper inte att det fortfarande efter 4,5 år (och 4 år efter att filmen gjordes) inte redigerats in i filmen? Det behöver inte vara vinklat för eller emot kärnkraft, utan bara rapportera om kaoset som uppstått. Men jag antar att det fortfarande är ett känsligt ämne.

Spottdroppen över i

Idag tyckte jag att det var dags för att börja springa. Det var typ perfekt förhållanden i och med att jag inte varit så aktiv idag förutom sjungit karaoke i 6 timmar och därför hade energi över, plus att det var lite småkyligt ute vilket jag föredrar om jag ska springa. Jag vet inte hur det är för er, men när jag springer så bildas det otroligt mycket saliv som såklart resulterar i att jag måste spotta. Jag passar på vid brunnar, buskar, lyktstolpar eller vattendrag. Som tur är så har vi en liten älv, eller vattendrag, som slingrar sig bortåt som jag sprang längs idag eftersom det var kväll och det finns belysningen på strategiskt bra ställen, så jag kunde med godan ro spotta över staketet ner i vattnet utan att behöva känna mig som en äcklig människa som spottar nånstans där någon sen kan råka kliva i det. Slutet gott, allting gott, kan man ju precis som jag gjorde tro nu. Men nej. När jag sprang över bron och började jogga på andra sidan draget på min väg tillbaka hem så såg jag något som fick mig att tappa texten i låten jag hade i lurarna. En vit plastpåse lyste som självlysande nere vid vattnet på den sidan jag precis sprungit längs. "Ovanligt av japanerna att slänga skräp såhär", tänkte jag, tills jag såg att påsen stod på en liten plattform ovanför vattnet, och att en människa i svarta kläder satt hopkurad längs muren bredvid påsen. Perfekt. Jag kan ha spottat på en hemlös. Som om en hemlös inte redan har det fett körigt nog som det är utan att en utlänning som är här på japanernas skattepengar ska spotta på den... OK, nu tror jag (eller hoppas i alla fall innerligt) att jag inte spottade just där, eller att om jag gjorde det så spottade jag nog inte så nära kanten, men jag kan lova att jag därefter var mer noggrann på att det faktiskt var vatten som jag spottade i resten av vägen hem.

Förutom den ångesten så gick joggingturen jävligt bra. Första gången på skitlänge som jag joggar eftersom jag egentligen blivit avrådd på grund av mina höftproblem som kommer i och med bland annat bowlandet, men sprang ändå hela rundan på nästan 40 minuter utan att stanna en enda gång vilket typ är som OS-guld för mig. Ska försöka springa en gång i veckan och promenera någon mer gång utöver det för att hålla igång höften på bowlingfria dagar, har haft ont nu i några dagar men kände ingenting idag varken före eller efter och det känns sjukt skönt. Har bowlingträning imorgon kväll, ser fram emot det som fan och håller tummarna att höften fortfarande känns hel då.

Förutom bowling så har jag bara 2 saker på schemat imorgon: uppsatslektionen vid 10.30, och vid 12.30 så ska vi Nikkensei (stipendiaterna på samma stipendie som jag) iväg till en byggnad som informerar om katastrofer. Jag tror att jag var på något liknande förra gången jag bodde här, då fick vi gå på en plattform och känna på hur kraftig jordbävningen som ägde rum 11e mars 2011 kändes. Det var först efter den erfarenheten som jag fick en insikt i hur brutal en jordbävning kan vara. Återstår att se vad som händer imorgon.

Kawagoe matsuri (festival)

Det första vi gjorde när vi kom fram till Kawagoe var att köpa öl och korv medans vi väntade på den 6e medlemmen för dagen (Kuma) som kom med ett senare tåg.

"Banana choco", en klassiker på en japansk matsuri. Säljaren och köparen kör sten-sax-påse och om köparen vinner får den en extra banan gratis. :)

Takoyaki, bläckfiskbollar. 6st för 600 yen.

Chokladdoppade avlånga våfflor. (Har antagligen ingenting med Disney att göra, men "Hey! Barn gillar ju Disney så vi kör på Musse och Mimmi så att barn kan se oss och säga till sina föräldrar att de vill ha Musse och Mimmi-våfflor."

Det ser ju då helt fantastiskt gott ut (köpte dock ingen).

Här och var fanns det upphöjda stånd där maskklädda personer dansade till musiken från flöjtar och trummor (taiko).

Ett matställe efter vägen där menyn står på de vita lamporna eller gula tyget. Exempel från menyn: yakisoba (stekta nudlar), öl, coca cola, oden och stekt bläckfisk.

Folk lyfte upp sina barn för att få dem rörda vid av drakarna. Fråga mig inte varför. Välsignelse? Många barn blev ju dock ledsna, jag menar, tänk själv att få ett sånt där vidunder framför ögonen!

Han gick framför en av de stora vagnarna och bad oss backa undan för att ge plats åt de deltagande och vagnen.

Ingen 5-minuters sminkning det där inte. Det såg himla varmt ut men de var starka och höll ut. Det är män.

Enda karaktären för dagen som jag kände igen var på ingång.

Krigarmunken Benkei som föddes under 1100-talet och tjänade krigsgeneralen Yoshitsune (vars äldre bror Yoritomo var med och grundade Kamakura-shogunatet). Benkei symboliserar styrka då han ända in till döden skyddade sin general. Medans generalen tog livet av sig genom att sticka ett svärd genom magen på sig själv (seppuku) så stod Benkei utanför bostaden och slogs mot fienden för att ge generalen mer tid. Benkei finns ofta porträtterad i TV/PC-spel eller manga/anime-serier.

 

Den här bilden ville jag mest ha med för att Kuinose ser ut att ha så otroligt tråkigt.

... Det löste sig senare när han fick sin öl, och jag lyckades fånga ögonblicket så pass bra att vi var flera som tog liknande bilder.

Detta får väl räknas som en bild på hela gänget, även om Kumas bidrag enbart är håret. :) Esin, jag, Machi, Kuinose, Ran och Kuma.

Avslutningsvis: Vagndetaljer.

Det var en lång dag trots att vi började relativt sent. Vi träffades vid 11.30, var på plats strax efter 12, och var hemma igen redan vid 17, trots att festivalen höll på till 21. Så mycket folk, så mycket intryck, några öl, massa småplocksmat och varmt väder gav mig en aningen rödare nyans i ansiktet. Detta är en festival som sker en helg, en gång om året, jag är riktigt glad att vi spontanade ihop oss och stack dit. Andra från boendet var där på lördagen. På lördag kväll bestämde jag, Esin och Machi oss för att sticka dit på söndagen, och Kuinose, Ran och Kuma var inte sena med att hänga på vilket också var så sjukt trevligt. Jag var dock helt slut när jag kom hem och satte mig i köket med Esin och några andra utlänningar och tog en öl och lite chips. Vi bröt upp, jag gick in till mitt rum och skulle precis börja se över veckans schema och kurser när det knackade på dörren: Det var Hirari (japan) som stod där med telefonen i handen och jeansjackan på, redo för utgång. "Häng med till Ikebukuro och käka!", sa han. Och innan jag riktigt hann bestämma mig för hur jag skulle göra tog jag på mig jackan och hängde med. Det där spontana umgänget som kommer i och med att man bor i ett dorm är något jag verkligen har lärt mig att uppskatta senaste veckorna. Plånboken mår dock inte lika bra och jag måste hålla en lite lägre profil tills på tisdag när lönen rullar in. Men jag är glad ändå. Riktigt jävla glad.

"Det känns konstigt att det inte känns konstigt"

Hela processen att sticka till ett annat land och plugga på universitet kan kanske ses som överväldigande i många fall, men i mitt fall känns det inte så. När jag träffade Jesper (min senpai, alltså någon som utbildat sig längre än jag) över en lunch förra veckan så frågade han ”så, hur känns det att vara i Japan?!”, och jag svarade som titeln på inlägget säger, att ”det känns konstigt att det inte känns konstigt”. Det är inte för att på något sätt skryta över att jag bott här förut som jag säger det, utan det är snarare med undran. Efter det att vi pratade så har jag funderat en del på varför jag känner mig så, för att dra det långt, likgiltig inför allt det här (och jag tror att jag har skrivit om det tidigare också innan jag åkte iväg). Jag tror inte att det är på grund av nonchalans, eller att jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är som är där jag är just nu. Jag tror att det kan ha mycket med trygghet att göra. Tryggheten att veta att jag har ett enormt stöd. Att jag är iväg på något som jag vet kommer leda mig vidare framåt, och att oavsett om det skulle bli ett jobbigt och svårt läsår så kommer jag lära mig massor. Och så självklart en trygghet i mig själv. Jag känner mig inte det minsta obekväm med att träffa nya människor eller prova nya saker om det så är maträtter eller spela piano för första gången vid 25-års ålder (en i boendet har erbjudit sig att lära mig lite, det är såna här tillfällen det är asnice att gå på ett universitet med folk som ämnar bli lärare). Jag känner mig pepp, men på ett nytt konstigt, avslappnat sätt. Det kanske är resultatet av ungefär ett års KBT där jag försökt intala mig själv om att jag inte behöver vara toppresterande hela tiden. ”Vad är det värsta som kan hända?”

Ja, jag vet inte vad ni brukar sitta och fundera på på tisdagar men detta var dagens ämne i mitt huvud.

Ett av flera ämnen skulle vi kunna säga förresten, för idag var andra dagen som jag hade lektioner! Både igår och idag hade jag lektioner i period 2, 4 och 5, dvs från 10:30 till 17:40. Imorgon har jag lektioner i period 1, 2 och 3, dvs mellan 8:50-16:00. På torsdag har jag perioderna 3 och 4, och på fredag har jag *trumvirvel* INGENTING!

Den här veckan och nästa så har vi möjlighet att prova på olika lektioner för att senast fredag nästa vecka lämna in papper om vilka vi väljer att läsa, vilket betyder att jag går på ovanligt många lektioner den här veckan. Som det ser ut nu dock så kan det bli så att jag proppar måndag och tisdag med lektioner bara för att få resten av veckan mer eller mindre ledigt. På onsdagar har vi obligatorisk kurs i tredje perioden, om jag känner för det kan jag lägga in några lektioner före det eftersom jag "ändå ska till skolan". På torsdagar har jag möjlighet att ta muntlig språkfärdighet och business japanska, men jag är osäker på om jag ska/vill. Det beror lite på hur lektionerna verkar bli. 

Det är en annan sak som är lite lustigt med alla personligheter som en stöter på. I min värld så vill jag ta alla kurser som jag har svårt för, för att kunna utveckla och bemästra dem. Är jag dålig på att skriva uppsatser så tar jag uppsatskursen, är det svårt med läsförståelse så tar jag den kursen etc.. Och det var så jag hade tänkt göra, tills jag pratade med Esin, en tjej från Turkiet som jag lärt känna ganska snabbt. Hon var väldigt bestämd i att "nej, jag har svårt för det här ämnet och tycker inte om det, så jag skiter i den kursen". Tack och hej bara sådär. Det vill säga min absoluta motsats. Men tack vare det så har jag faktiskt också fått en aha-upplevelse i min så djupt grodda önskan att bemästra allt jag ser och rör vid till tusen procent, och jag har börjat se över vilka kurser jag eventuellt kommer känna "åh nej inte den här kursen..." över - och helt enkelt tänkt stryka dem från mitt schema. Istället kommer jag ha ett schema som är skräddarsytt enbart efter det jag själv valt, vilket kommer bli helt fantastiskt. Tänk motivationen det ger en student, och vilken generellt välmående situation det är alltså!!  

Jag avslutar inlägget här, men i nästa inlägg kommer massa bilder från en festival jag var på i söndags med några vänner från boendet. :)

Programmet

Programmet som jag har fått stipendium för kan delas in i 6 olika delar som alla är nödvändiga för att jag inte ska bli återbetalningsskyldig till japanska staten. (Jag ska försöka översätta det jag fått så gott det går.)

1. Studier i japanska språket

2. Ämnen/kurser kopplade till ökad förståelse om Japan.

3. Seminarier för oss "nikken-sei" (som vi 20st som fått just det här stipendiet kallas).

4. Studier i det vi intresserar oss i.

5. Personlig/egen forskning.

6. Kulturutbyte

Mer info om alla delar:

1. Vi börjar båda terminerna (höst, vår) med placeringstest. Utefter resultatet på det testet kan vi välja olika kurser som passar vår japanska nivå. Det finns diverse olika kurser för japanskan, till exempel: skriva uppsats, konversation, grammatik, läsförståelse och kanji. Det finns även kurser som heter "lär dig japanska från TV-serier", eller "lär dig business japanska", eller "lär dig japanska från manga", och några fler sådana mer kanske praktiska kurser. En får själv välja vilka ämnen man vill plugga. Jag kan till exempel om jag känner mig trygg med konversationsdelen teoretiskt välja att inte ta den kursen.

2. Det finns sammanlagt 12 kurser som är ämnade för utbytesstudenter för ökad förståelse om Japan. Vi får välja vilka vi vill plugga men det finns ett krav på att vi ska välja minst 2 kurser från den här gruppen varje termin. Så jag ska som minst läsa 4 kurser om Japan, på ett år. Sen finns det såklart de som kommer välja att läsa 10 kurser, men allt är upp till var och en vad man vill göra. 

3. Seminarierna har vi varje onsdag och är obligatoriska. På våren kommer dessa seminarier lämna tid för oss att presentera våra rapporter muntligt.

4. Vi ska välja kurser utefter ens forskningstema, intresse, japanska kunskaper och liknande, och såklart diskutera våra val med en handledare som alla tilldelats. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad den här punkten innebär, men jag tänker att eftersom mitt "major" är japanska så kan jag välja något kring det, och eftersom jag intresserar mig av t.ex. behandling av minoriteter så kan jag välja en sån kurs? Men jag är inte helt säker.

5. Under tiden här kommer vi "forska"/undersöka i ett tema vi väljer själv. Jag är fortfarande inte säker på vad jag ska välja för tema. Jag skulle kunna ta något språkinriktat för att sedan kunna använda det i min kandidatuppsats i Sverige, men jag skulle också kunna ta något samhällsinriktat (typ minoriteter, LGBT-relaterat, genus osv) och använda mig av det i framtiden om jag söker jobb inom någon organisation. Forskningen avslutas med en skriftlig rapport om 8 sidor på japanska, som sedan kommer publiceras i bokformat i skolan (och vi får alla ett eget ex med oss hem).

6. Kulturutbytet erbjuds i form av homestay-program eller att vi går till låg-, och mellanstadieskolor och diskuterar om våra länders olikheter. Jag skulle tro att detta inte bara är något som sker en gång och att vi även måste presentera det på något sätt. Jag tror med andra ord inte att vi bara behöver gå in i ett klassrum, babbla om Sverige i en halvtimme och sen vara klara med punkten. Detta är Japan, det finns något mer under ytan på den här punkten som jag fortfarande inte kan få grepp om....

På det här året ska jag alltså läsa minst 12 kurser (minst 6 på hösten och 6 på våren) och skriva rapporten i tid för att klara programmet och slippa bli återbetalningsskyldig. Eftersom Gakugei är senare i starten än övriga universitet (de flesta börjar i slutet av september, Gakugei börjar i slutet av oktober/början på november) så resulterar det i att vi kommer ha lektioner på röda dagar när andra är lediga, och att vår ledighet generellt dras in. Vi kommer ha lektioner 23e december trots att det är kejsarens födelsedag, vi kommer ha lektioner på julhelgen, och vårat jullov är mellan 28:e december och 4:e januari. 

Däremot så står det bara att höstterminen slutar 12:e februari, och att placeringstestet för vårterminen är i början av april. Mellan 15:e-19:e februari är det "kompletterande lektioner". Men det står ingenting om mars över huvud taget, vilket får mig att fundera på om det är då vi har vårat vårlov. Jag håller tummarna för det.

På Gakugei är det 5 lektioner varje dag.

Period 1. 8:50-10:20

Period 2. 10:30-12:00

Lunch

Period 3. 12:50-14:20

Period 4. 14:30-16:00

Period 5. 16:10-17:40

Som jag förstått det så kommer vi inte behöva fylla ut schemat till max, utan det kommer finns dagar då jag börjar senare eller slutar tidigare (dvs inte ha lektioner. Jag kommer garanterat behöva tiden till att plugga). Om jag har tur och är duktig på att pussla kanske jag till och med kan undvika kurser på fredagar helt, det hade varit nice och öppnat upp möjligheterna för helgresande. Innan jag vet hur mina dagar kommer se ut så måste jag vänta på placeringstestet som är imorgon (onsdag). När jag får resultatet på testet kan jag sedan se när mina olika språkkurser kommer vara, och pussla vidare med övriga kurser. Det är ett jäkla härke att få ett grepp om all ny information, men jag tror att jag i alla fall fått med det mesta i det här inlägget! 

Nu ska jag laga spaghetti och köttfärssås med shiitake istället för champinjoner eftersom det är mycket billigare, sen ska jag nog våga mig ut och fota innan det blir för sent! Kul va!

Bowling

Jaha, här blåste första veckan som bara förbi samtidigt som det känts som att jag känt vissa personer här mycket längre än så. Under veckan som gått har jag varit i skolan varje dag för att signera mitt namn på fler än ett papper, om man säger så. Jag har bland annat registrerat mig för ett bankkonto (stipendiepengarna sätts in där varje månad), skaffat skolans bibliotekskort, skaffat skolans försäkring och registrerat mig för stipendiet. Vi har även haft flera informationsträffar om programmet, och igår (fredag) hade vi en hälsokontroll som täckte en del: de kollade ph-värden etc från urinprov, vägde/mätte, blodtryck, lungröntgen samt lyssnade på hjärta och lungor. (Känner mig sjukt frisk som nu gjort hälsokontroller 2 gånger det här året.) Något som flera av oss stipendiater märkte på hälsokontrollen var att vi (de jag pratat med) gått ner i vikt sedan vi kom hit. Vissa blev glada över det, andra inte alls. Alla har sina egna problem. 

Något som inte är helt skolrelaterat (men ändå på ett sätt) är att jag den här veckan varit och bowlat två gånger! På japanska skolor så finns det massa olika "studie"cirklar som man kan gå med i om man vill pyssla lite med något annat än bara plugg i skolan. Detta gör man oftast efter skoltid men beror på aktivitet. Det är såklart olika från skola till skola, men vanligtvis finns till exempel musik-, olika sport-, eller fotocirklar. Gakugei, som mitt universitet heter, har ingen bowlingcirkel. MEN, däremot så råkar det finnas en kille i dormet som har en vän som pluggar på Tokyo Universitet (Todai) som är med i Todais bowlingcirkel. Och det råkar så vara att jag, trots att jag inte är från samma universitet, kan gå med i den cirkeln (mot en avgift, samma som alla andra)! Så här sitter jag, student från Gakugei, och hoppar in i Todais bowlingklubb! De har träning mellan 19:45-21:45 på onsdagar och fredagar, och i avgiften jag betalar (ungefär 2000kr) så får jag gratis onsdagsträningar hela året. På fredagar kostar det, men bara runt 60kr så det är inte direkt svindyrt. PLUS att det finns ett klotrum där jag kan lägga väskan, så jag behöver inte lägga pengar på att hyra ett skåp. Eftersom jag inte är assugen på att spendera varje kommande fredagkväll i en bowlinghall medans vänner kanske är ute och äter god mat så har jag sagt att jag antagligen inte kommer på fredagarna men istället tränar själv någon annan dag i veckan. Det var helt OK, och det är bara att be om nyckeln till klotrummet vid behov. Hur smidigt som helst. Nu kommer vi till något sjukt: Todais hemmahall är EXAKT samma hall som jag tränade i förra gången jag bodde i Tokyo!! (40 banor, bild från 2012)

Jag går in i cirkeln inte bara som enda utlänning och enda tjej, utan även som den enda som spelat längre än 4 år. I Japan är det vanligt att en börjar bowla i såna här sammanhang, när en börjar på universitet, så därför har folk generellt inte bowlat så länge. Alltså jag vet inte hur mycket ni "vet japaner", men "de" blir lätt imponerade. Av typ vad som helst. Så kommer jag där, (wow en utlänning) och pratar lite med några av dem (wow hon kan japanska), säger att jag funderar på att börja i cirkeln (wow du bowlar) men att jag inte har några grejer med mig just idag (wow du har egna klot och skor). Tänk er då hur alla blickar följer mig varje slag jag slår, spelandes i hallskor och med ett 12-pundsklot, och ändå drar spärr efter spärr, strike lite här och där och landar på 216. De mötte varandras blickar med hakorna nere i golvet, och jag var illröd i ansiktet och svettig som om jag sprungit en mil... Jag tror att det här kommer bli bra KBT för min prestationsångest. (Det gäller att se det positivt, bild från 2012)

Nu vill jag egentligen skriva lite om informationen vi fått hittills om programmet men jag är ganska sliten. Klockan är trots allt halv tre på natten här nu, så jag lämnar nog det till en annan dag och avslutar med bilder på lite porslin jag köpte för sammanlagt 40 yen (3kr).

(Ja, jag gillar blå/vitt porslin :) )

Noll

Lustigt hur det kan komma sig att jag sitter fastspänd på flyget och får tankar som "alltså tänk om jag får spel nu och går lös och gör allt i min makt för att hoppa av flyget innan vi lyfter", bara för att minuten senare när flyget vände upp mot startbanan känna "jag är precis där jag ska vara, det här kommer bli bra". Bättre sent än aldrig...

Flygresorna gick helt ok. Vi var tio minuter tidiga till Köpenhamn, men det var kanske inte direkt en fördel eftersom det visade sig att flyget därifrån var ungefär 2 timmar försenat. De var tydligen på väg att ställa ett plan som det var något tekniskt fel på till oss, och fick lov att byta vilket tog sin tid. Fick alltså vänta 3 timmar istället för 1, men piloten hade tankat i extra och kunde köra in närmare 40 minuter av den förseningen så vi kom inte fram så supersent som jag först trodde. Vi landade strax före 11 lokal tid (istället för 9.30) och bussresan sen gick väldigt smärtfritt eftersom jag satt bredvid Emil (en som precis läst klart andra terminen och är på utbyte) och vi pratade en del. Ni vet när man sitter i ett sammanhang där man inte känner varandra och liksom söker samtalsämnen? Well, jag tror att jag var något på spåret när jag påpekade för dem som satt bakom oss att bussen var full av koalor, vilket fick närsittande att reagera och kolla vad jag menade – och vips så ägnade vi säkert 10 sekunder åt att flina tillsammans.

Bussen åkte till olika dorms, men jag skulle av vid det första som ligger i Higashikurume. Där bor det mest japaner och stipendiater som jag själv, medans utbytesstudenterna bor i ett annat dorm. Detta gör att jag blev satt bland folk som kan prata japanska på en mer eller mindre avancerad nivå, så även när jag träffar de andra utlänningarna på boendet pratar vi japanska med varandra.

Det här studentboendet består av fyra olika byggnader, kan man säga. A, B, C, D. Rum A101-A108 (?) är på bottenvåningen, A202-A20... på andra våningen, och så vidare med 3 våningar i varje byggnad. Jag bor i C201, alltså andra våningen (d.v.s. en trapp upp). Varje våning har gemensamt kök, tvättmaskiner/torktumlare och duschrum som man kan låsa om sig. En toalett och handfat finns i varje rum. Något som är skönt är att jag bara har grannar över och under mig, inte vägg i vägg nånstans. Något som inte är lika najs är att i gången mellan entrén och C-huset så finns det en hel del spindlar som håller till under taket. Det satt en extra äcklig spindel på en stolpe precis utanför C-husets dörr som jag var nära att sätta handen på när jag sökte stöd, jag höll på att gå under. Den hade 1,5cm avlång kropp och 2-3cm långa svart/gulrandiga ben, och satt på samma ställe i 1,5 dag. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att inte veta vart den tog vägen. Jag var på väg att googla om giftiga spindlar i Japan, tills jag kom på att jag inte vill ha skärmen full av äckliga bilder. Jag tror inte att den är giftig dock. Eller det är vad jag hoppas i alla fall.

Generellt så håller boendet en bra standard tycker jag. Rummet känns rymligare än vad det antagligen är tack vare alla förvaringsutrymmen och den lilla balkongen som ungefär en stol får plats på, och de mycket hjälpsamma människorna som bor här gör det lätt att känna sig som hemma. Seriöst, de har hjälpt oss med allt pappersarbete och visat var och hur vi ska skriva och göra med alla papper, de har följt med oss ut och fixat bankkonton, de hjälper oss hitta information om telefoner/pocket wifi, de ställer sig tillgängliga när som helst ifall det är något vi undrar över, och de gör allt det här utan att klaga. Istället säger de typ ”men det är självklart vi hjälper” när jag gång på gång ber om ursäkt över att jag tar av deras tid. Jag är riktigt tacksam över all hjälp. Idag och igår (lör/sön) har jag dock spenderat ensam vilket var perfekt, för jag sov över 3 väckarklockor på lördagen och vaknade vid 14. Tolkar det som att jag var sliten.

Imorgon ska jag till skolan för att sätta min signatur på antagligen ytterligare tusen papper. Även imorn så är det flera av japanerna som följer med oss dit (trots att deras lektioner inte börjat än). Det ska bli kul att få se campuset jag kommer hålla till vid den närmaste tiden!

3..2..1..

Nu är snart dagen här då dentokyoblogg blir en Tokyobaserad blogg igen! Alla inköp inför resan (med undantag för nån påse lakrits) är gjorda och trots att väskorna fortfarande ekar av tomhet så känner jag mig nog relativt resklar ändå. Jag tror att min första packning kommer att bli övervikt, så därför är jag redan inställd på att jag kommer få lov att lämna kläder som jag annars gärna vill ha med mig. Målet är ju att åka med en resväska, en ryggsäck och en handväska och jag är nog inte långt ifrån att lyckas tror jag, så det vore ju synd om jag gav upp bara sådär och panikattackbokar ett extra baggage - för prylar som jag lika gärna kan köpa på plats.

Frågan många ställer är hur jag ska kunna få plats med ett liv i de väskor jag tänkt ta med, och svaret är: jag vet fan inte. Men jag har gjort mitt bästa vad gäller planering av prylar utefter vikt. Jag har en skitbra hårfön som jag vill ta med men som väger för mycket så den får stanna. Jag måste ha schampoo och balsam till de första dagarna, men istället för att ta med flaskor så har jag köpt mindre behållare som tar tillräckligt så jag har i kanske en vecka eller mer (ytterligare en fördel med kort hår!). Luftigare kläder som stickade tröjor, bomullströjor och vindjackan vakuumförpackas med vakuumpåsar. Tyngre saker som dator, kamera, objektiv och jeans kommer fraktas i ryggsäcken (skulle f.ö. aldrig våga skicka min dator eller kamera med incheckat baggage). Jag har även inhandlat en extern hårddisk som är mindre och lättare än den jag hade innan, och in-ear hörlurar istället för de större som jag haft nu sedan ungefär hösten 2011. Visst låter det väl rutinerat?! Jag är själv imponerad. (Mitt kontokort är kanske inte lika imponerad.)

Jaha, med en dag kvar på svensk mark kan man ju fråga sig vad som lockar mest med den kommande resan. Jag kan lova att det inte är den japanska vardagssexismen, prestigehysterin eller att behöva sicksacka sig fram mellan tusentals människor när man är på väg ut ur en tågstation. Eller de proppfulla tågen. Eller alla butiksanställda som står ute på gatan och ropar erbjudanden i ansiktet på en. Eller tidsskillnaden. Eller...

Nej det är mina vänner på plats som lockar. Att plugga "seriöst" igen*. Att kunna gå ut på en izakaya och bara trycka mat innan man sticker hem, eller till karaoke eller dylikt. Sushi, riktig sushi. Nudlarna sända från ovan, ramen. Det bergiga landskapet. Att drömma på japanska igen. Att den här gången få se mer av andra städer. Att få fota mer. Och för att nämna något som inte är speciellt Japan-fixerat så ser jag även fram emot att få lägga tid på att träna bowling, den här gången med mer rimliga mål än för 4 år sedan.

Snart bär det av.

*Jag kommer kanske få äta upp de här orden.