Körsång

I juni månad har företaget jag bor med, Borderless Tokyo, anordnat en festival där jag och 8-9 andra ska ställa upp och bidra med lite körsång inför de övriga som kommer till eventet (40 pers). Vi tränar “för fullt”, våran 5:e träff är på ingång där vi även kommer blanda in lite öl och pizza efter träningen. Vi kommer sjunga en låt som heter Seasons of Love som kommer från en musikal med namnet Rent. Jag har inte sett musikalen men den sägs vara skittråkig. Vi ska samlas och kolla på den någon dag oavsett för lite insikt i vad låten är skapad för. Säger vi, men egentligen vill vi bara ha en anledning att umgås.

Den här körsången är lite annorlunda mot den vi gjorde med skolan. Där framförde klassen ett nummer just för att vi var tvungna, medans detta är något en grupp vitt skilda personligheter gör för att det är roligt. Det enda vi har gemensamt i gruppen är att vi bor med samma företag (och därför har umgåtts, efter diverse fester och event).
Jihye (Ji-he), en koreanska, briljerar med sina musikaliska talanger när hon försöker lära oss sjunga med magen, öppna käkar, ett leende (galet) ansikte SAMTIDIGT som vi ska försöka visualisera låtens mening i huvudet när vi låter ljudet liksom lyfta, likt en fågel, från oss. Eller något sånt. Det är lite flummigt men hon verkar kunna sin sak.

Jag är alto, och 1:48 in i låten börjar ett solo som i musikalen ljungs av en man, men det solot tilldelades mig.

Det är sjukt kul att vidga mitt sociala umgänge, och göra det på japanska.

Big in Japan

Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.

Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.

Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.

Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.

Så, med det  i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.

Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.

Samus event, del 1

Skolan jag går på, Samu, anordnar en del event för skolans elever. Vissa event  är frivilliga medans andra är obligatoriska. För två veckor sedan avklarade vi det första eventet sedan jag kom hit: Körsång. Hela klassen ägnade 4 lektioner i veckan i en månads tid till att förbereda sig sång- och dansmässigt inför den officiella tävlingen mot de andra klasserna. Eftersom våran låt var en väldigt sorgsen sådan var våran “dans” något simpel, seg och framför allt hysteriskt pinsam. Detta är låten, översatt heter den “Farväl, älskade människa”.

Länge kände vi alla i klassen att dansen läraren, Tanaka-sensei, försökte få oss att göra var bortom våra tankar så pinsam. Jag har inga problem att göra bort mig på scen, men när andra i klassen envist ska hålla i sin stolthet samtidigt som man spelar en något larvig roll så blir allting tusen gånger mer pinsamt. Men när Den Stora Dagen bara var några dagar bort var det inte bara jag längre som bestämt mig för att se det hela för vad det var: en akt. Som utsedd ledare för klassen stod jag upp inför dem och bad alla komma på tävlingen, för Tanaka-senseis skull. Hon hade trots allt ägnat mycket tid åt att få oss organiserade och lagt ner tid på sin fritid för att ge oss förslag på danser.
Utav hela klassen på 19 personer med en stor grupp med dålig närvaro var det bara 3 som inte ställde upp. En var sjuk och två var för mesiga. Till och med den koreanska killen som ägnar onsdagar till söndagar med att åka runt i Japan och försöka slå igenom som artist ställde upp.
Det var en annorlunda känsla att sjunga seriöst framför 100 pers, men det var roligt och för varje event man gör där någon sorts träning ligger i grunden blir man att komma närmare varandra vilket jag är säker på är skolans mening med det hela.

Min klasskompis och bästa vän i Japan, Tobbe, har allt på film. Om jag någon gång kommer över den, kanske jag delar med mig av den.

Min klass. Tanaka-sensei finner ni i röd tröja. Hon är våran mentor. Förutom jag och Tobbe är den enda västerlänningen Ksenia, ryska, annars är alla asiater. Nepaleser, vietnameser, koraner och kineser, närmare bestämt. (klicka på bilden för att få den större)

Mitt (korttids)jobb

Jag är på väg att åka på den årliga Förkylningen, men jag har ändå tillbringat tre dagar på mitt tillfälliga jobb.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.

Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.

När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:

Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.

Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.

I rampljusets skugga – bowling och konsert

Efter att ha varit i en molande svacka med min bowling dängde jag till med toppsiffror förra helgen. Kvalmatchen mot Gotlandslaget Stånga spelades i Nynäshamn och jag passade på i stridens hetta att slå in en perfekt serie, 300, och över de 6 serier vi spelade hålla ett snitt på 225. Jag är inte ett dugg missnöjd. Facebookhyllningarna regnade över mig de närmaste timmarna och för hela efterföljande vecka har jag känt mig nästintill oövervinnerlig. Tills jag var till kiropraktorn med min onda rygg och blev gratulerad till mitt första ryggskott, that is. Den molande svackan är borta men ersattes av värk i en central punkt strax till höger om ryggradens mitt. Iprenkur och bowlinguppehåll ett par dagar till står på schemat, sen sätter jag igång med träningen inför vad som förhoppningsvis är den sista kvalmatchen 7/5 i Örebro.

Dagen ryggvärken slog till, tisdags, var jag och joke till Stockholm för att se vad den japanska gitarrguden Miyavi hade att erbjuda ett stycke vänner som tillsammans känner igen ungefär en handfull låtar. Jag antar att det är när man står hänförd och iakttar en artists varje rörelse som man kan kalla artisten i fråga för sann entertainer. Ett snyggt upplägg av låtar med världstourens titel som första låt (what’s my name) för att någonstans i mitten lägga en tyngre stämning i salen genom att dra en monolog om katastrofen i Japan, presentera tourens samarbete med Röda Korset, genomföra en tyst minut för de drabbade och sedan spela låten gravity, som han skrev om vår kära moder jord, med kommentaren “she’s crying”.
Men det som fick mig så tagen av honom var inte hans känslosamma tal om den hårda verkligheten 13 flygtimmar bort, utan hans kärlek till musik som strömmade genom varje framträdande, varje rörelse. Genuin kärlek till skapandet, till sina fans och även till mig – som liksom egentligen bara halkade in där på måfå i hopp om att få se en schysst show.En av låtarna jag fick filmat med min kompaktkamera, Sony Cyber Shot dsc-hx5v. “Chillin’ Chillin’ Money Blues”

"There's only two of us here on stage tonight but that's enough to rock the world."