5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Jordbävningar i Tokyo

Första dagen på det nya året väcktes jag 14.30 av min första jordbävning sedan jag kom hit. Hur det kändes? Ptja, sängen gungade ganska mysigt eftersom hela marken och huset vibrerade. Även om det var första gången någonsin jag fick känna något sådant slogs jag inte av panik, utan jag vill minnas att jag lite groggy bara klargjorde för moder jord att jaja, jag är vaken. Skalvet kändes i ungefär 10-15 sekunder och mer än rädsla slogs jag ännu en gång av hur otrolig vår jord är, som kan göra ifrån sig sådana ljud och rörelser, som människan behöver en hel kropp med alla dess nerver, trådar och organ för att göra (fast i något mindre proportion såklart). Detta var, som jag förstått det, två skalv nästan samtidigt. Det ena var en styrka av 6,8 på richterskalan medan det andra var på 7. Skalven skedde många mil ut i havet, och många mil ner i havet. Att jag kände av ett av dem är som ett chokladhjul på Gröna Lund: bara tur (eller otur).

Även om tidningar vill skapa rubriker som säljer måste jag ändå påpeka att skalven är närmare Osaka än Tokyo, vilket är mer farligt med tanke på att Osaka, till skillnad från Tokyo, inte är lika förberett på jordskalv. I Tokyo finns det resurser, stabila byggnader och parkbänkar med inbyggda värmeslingor ifall strömmen skulle gå och man skulle behöva laga mat på något. Trots att Tokyo är otroligt vackert och mäktigt med alla dess skyskrapor är det samtidigt tråkiga byggnader. Alla skyskrapor ser likadana ut eftersom de måste följa ett visst mönster för att vara stabila mot jordbävningar. Många andra storstäder i världen kan låta arkitekterna få fria händer när de designar sina skyskrapor, men inte i Tokyo.

Så även om Aftonbladet och Expressen i framtiden skulle skriva löpsedlar om sådant här är det inte värt att bekymra sig förrän man har bättre källor med mer information, om det inte skulle vara en uppenbar katastrof som skett, då kan nog till och med dessa tidningar få korrekt fakta från andra journalisters arbete.

Jag stannar inte hemma

Trots massvis med jordbävningar och katastrof efter katastrof som just nu sker i Japan har jag inte några planer på att avblåsa den tänkta resan. Jag har fått mail från Blueberry som menar att det inte ska vara någon fara vid den tidpunkt min resa börjar. I dagsläget avråder UD, väldigt förståeligt, resor till Japan, men eftersom det är först i september Japan blir verklighet för mig är detta inget som skrämmer mig.

Man kan ju ställa sig frågan varför jag dras till Tokyo fastän det så kallade Tokyoskalvet tros vara på ingång, och jag har faktiskt ingen bättre anledning än att jag har suktat efter den staden i 5 vuxna år (och för att få en amerikansk touch på det hela kan man lägga till “and I won‘t let a damn earthquake stop me” – helst med texasmål).