1 fot

Detta är ett 100% bowlinginlägg.
För en månad sen när jag gick hem från min bowlingträning kom jag på ett uttryck som beskrev min känsla väldigt bra: Att jag är som en strikemaskin som bara väntar på att få de sista kablarna att hitta fram till kretskortet.
Hmmm, i skrift fick det en mer hjärnrelaterad mening kanske, men läs det igen och tänk bowling.
Det känns sjukt att kunna säga det men jag hade en sådan tydlig känsla av att jag stod alldeles vid tröskeln in till ett mycket bra rum. Och jag tror att jag hade rätt.

Titeln på inlägget är hur mycket förändring i min ansats som behövdes för att kunna hitta de strike jag alltid sökt efter. Strike som kommer utav bra och snarlika slag. En träning för 2 veckor sedan (medans Sima var i Kyoto) slog det mig att mina två första steg har blivit jättekorta och att mitt sista steg därför gått tillbaka till den längd det var ett par veckor innan jag åkte hit, med andra ord lite för långt. Så jag förlängde de två första stegen vilket leder till att jag måste korta ner sista steget för att undvika övertramp. Och så PANG så befann jag mig plötsligt i ett läge med 9 strike i rad från start. Det var längesedan jag fått känna av pirret som kommer utav en lång strikerad, när man kan känna den perfekta serien alldeles runt nästa krön, och jag hoppades innerligt att detta inte var en engångsgrej.

Det var det inte. Träningen veckan därefter (när Sima åkt hem) slog jag till igen. Jag hade problem i första serien med att få ner käglorna trots bra slag, men lyckades komma upp i 214 med lite strike på slutet. Öppnade andra serien med en miss på hörnkäglor för att sedan spärra innan jag satte 19 perfekta strike rätt i fickan. Igen: Det sa bara pang. 268, 276. Sista serien hade jag ett par miss bland massa 9: spärr men bytte klot i 7e rutan för att avsluta med 6 strikar för att nå den högsta poängen jag fått på 4 serier, tror jag. 973. Det ironiska när sånt här händer är att fastän jag antagligen slog ett personligt ickeofficiellt rekord (bara träning) så kan jag inte låta bli att tänka över de fåtal miss jag hade. Hade jag spärrat dem hade jag varit över 1000-strecket... Eftersom det bara är träning stirrar jag mig inte blind på siffror, men det är kul att lyckas slå högt när jag faktiskt försöker – efter massa månader utav annan sorts träning där jag inte ens kollat scoringen. Det verkar i alla fall inte vara slut på strike än.

På dagens träning hade jag det lite jobbigt. Enbart två missar (4 tomrutor), men desto fler spärrar istället för strikar. För tredje träningen i rad fick jag uppleva pirret från att bara ha strike inför sistarutan. Dagens fyra serier gav mig dock bara 899.

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Japanese Language Proficiency Test

“Nu börjar vi. På bänken får det bara finnas penna, sudd och eran kupong med erat personliga nummer. Suddet får inte ligga i pennfodralet. Pennfodralet får inte ligga på bänken. På bänkens övre vänstra hörn sitter det en klisterlapp med ett nummer på. Lägg eran kupong under det, med fotot uppåt. Om bänkens nummer inte stämmer överens med erat personliga nummer, räck upp en hand.
Det är förbjudet att äta eller dricka något under provet. Stäng av era mobiler. Ljudlöst är inte godkänt. Lägg era mobiler i väskan. Stäng av ljudet på era armbandsur. Det är inte tillåtet att gå på toaletten. Det är inte tillåtet att lämna rummet under provet. Lämnar man rummet får man inte återvända. Det finns ett gult kort, och ett rött kort. Får du ett rött kort visat för dig måste du lämna rummet och du blir diskvalificerad. Ett gult kort innebär en varning.  Två varningar innebär rött kort. Ni får inte lämna rummet innan hela tiden gått. Ni får inte lämna rummet utan att svarspapper och prov kontrollräknats utav de anställda. Var god håll blicken framåt nu, vi ska kontrollera att era ansikten stämmer överens med era kort.”

Sen började vi. Första provet utav två var tecken, ord, grammatik och läsförståelse. Jag läser snabbt, men om man inte kan orden man läser är det ganska oväsentligt. “Det där tecknet har jag sett... Någon gång... Någonstans.. Det KANSKE uttalas så här som alternativ D säger. Och det HÄR tecknet, om de förra två svaren är D är sannolikheten att detta också är D väldigt liten tror jag, så detta får bli ett C”.

Om jag hade guden av gissningslek på min sida från fråga ett idag så kan det provet ha gått förbannat bra! Jag är dock inte bitter, eftersom jag är så pass långt ifrån den nivå jag valde att göra provet på. Det är sant, jag har pluggat mycket mer än jag gjorde innan, och jag har lärt mig därefter. Tyvärr inte så mycket grammatik som jag hade önskat, men jag har lagt ner mycket tid på ord, eftersom det är just tidskrävande. Det finns inget jag ångrar!

Nu, jag skrev ju att det provet bara var det första utav två. Så, om det provet täcker vokabulär, grammatik och läsförståelse – vad finns då kvar? Hörförståelsen, såklart! Min absolut starkaste sida eftersom jag under hela min vistelse bott med japaner, och eftersom jag (svensk som jag är) envist håller mig borta från så mycket utlänningar som möjligt när jag är ute och leker med mina vänner.

Det fanns ett par frågor jag var osäker på men som jag ändå känner att magkänslan kan mycket väl ha haft rätt på. Nu betyder ju inte det att det bara är dessa två jag har möjlighet att ha fel på. Nej. Det betyder bara att om jag har fel på många andra frågor så är jag helt ute och cyklar med min japanska, så jag håller tummar och tår tills september, då vi får veta våra provresultat.

Något jag var lite orolig, eller mer fundersam, över vad gäller hörförståelsen är mitt problem att ge fan i att tänka på annat än det som kommer ut ur högtalaren. Jag har inga problem att höra om jag har något enformigt att pyssla med under tiden jag lyssnar. De antal timmar jag lagt ner på att blanda kortleken när jag lyssnat på ljudbok, eller pillat på ett ihoprullat måttband...
Så hur gör man på dessa frågor när man inte ens får ha paraplyet lutande mot bänken UTIFALL det skulle falla och slå i golvet och störa andra. En kortlek är ju uteslutet, och jag hade i alla fall ingen med mig. Penna och sudd, och... men... det finns ju plats för att skriva memo till de här frågorna! Vad synd att jag inte är bra på att skriva samtidigt som jag lyssnar. Vilken tur att en snilleblixt i form av ett mycket snirkligt S kom upp i minnet. Ett snirkligt S man fick se mer än en gång i gymnasiet. Och så satte jag igång...

Som tur är var frågorna “lagom” långa, vilket gjorde det möjligt för mig att komma ihåg dialogerna i huvudet för att sedan när alla svarsalternativ var sagda snabbt och effektivt och utan den minsta tvekan fylla i vad jag antar är rätt svar.

Det där S:et har under hela gymnasietiden stått för Sofia, antar jag. Men jag tänker den här gången låta det stå för brons, eftersom det är vad de svenska pojkarna i U21 VM hittills plockat på sig 3 stycken av i Bangkok. Imorgon spelar de alla fyra, och Sandra, om fler medaljer i VM’s sista event: masters (singelspel).

Ingenting kan runda av två “hektiska” pluggmånader så bra som ett prov man känner att man i alla fall lärt sig något från, och massa medaljer till Sverige. Nu är jag ledig i två dagar innan nästa termin börjar. Hurra!

5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Detta är livet

Nästan en vecka har gått sedan min senaste uppdatering. “Hon måste ha fullt upp”, kanske ni tänker. Men det har jag inte. Jag har bara fruktansvärt svårt att hitta någonting som är värt att skriva om, för mer än någonsin befinner jag mig i vardagens vardag.

I veckan fick jag min allra första sena ankomst till skolan. 10 minuter. Om man ska komma försent är det bra om man håller sig inom den första kvarten, det noteras inte som lika illa som om man kommer efter det – så än så länge ligger jag på det goda planet. Jag är väldigt nöjd över att klara mig nästan 7 veckor innan min första sena ankomst. Jag har dessutom 100% närvaro. Om jag håller i det fram till jul och håller mig borta från sjukdom eller något annat som skulle kunna trassla till min procent blir jag belönad med någon slant. Hur mycket kommer jag inte ihåg, men många bäckar små säger man ju.

Två gånger i veckan går jag direkt från skolan till bowlinghallen i Takadanobaba, en promenad på ungefär 20 minuter. Vid lathet kan jag betala 12kr och ta tåget en station, men det har hänt en gång hittills. Jag trivs bra i bowlinghallen, de anställda känner nu igen mig och istället för välkommen får jag ett vanligt hej. Jag har en känsla av att det mesta av mina besparingar kommer gå åt i den lokalen. 25kr per serie kan jag gott betala, men min första månadshyra för ett skåp som tar två klot blev över 600kr, men då betalade jag en “startavgift” på det skåpet och eftersom november är en av de mer aktiva månaderna är priset högre då. Det förekommer ett par månader om sommaren att hyran är nere på 100kr. Men ja, jag blundar inte för att det är dyrt – och då har jag ännu bara två klot här, med planer på att få hit två till. Banorna är relativt lättspelade, med en spärrboll kommer jag nog kunna snitta ett tiotal över 200 om jag går in för poäng. Bra för självförtroendet, men jag åkte inte hit för att bli ännu divigare – jag har faktiskt påbörjat min grundträning.

Det är mycket nytt som har kommit med den här flytten. Inte bara att jag måste lära mig ta hand om mig själv på en ny nivå, jag måste även lära mig ett språk och anstränga mig rejält om jag vill ha någon form av umgänge. I Sverige kom allting liksom gratis med bara ett par telefonsamtal. Detta är inget som kommer som käftsmällar såklart, jag är inte dum. Men det är annorlunda att inte vara i sånt behov av telefon eller andra kontaktnät. Så eftersom jag ändå lever under kategorin annorlunda har jag satt upp mål för två, kanske tre, joggingturer i veckan och jag har sett ut ett gym som eventuellt kommer få dra en och annan slant från mitt konto framöver. Kul, kanske.

Vad som mer är noterbart från dessa 6 dagar är att jag hittat ett bageri som ligger längs vägen till/från tågstationen som säljer baguetter och någonting wienerbrödsaktigt fast med äpple och kanel istället för “det där äckliga gula” som vi har i Sverige.

Jag hade gärna delat med mig av lite nya bilder jag tagit, men jag glömde kameran i bowlingväskan. Så istället rundar jag av här och värmer upp min första och riktigt goda hemmagjorda broccolisoppa innan jag sätter mig med 16 nya tecken och 100 nya ord. Eftersom det regnar lämnar jag dagens gymnastik till hjärnan.

I rampljusets skugga – bowling och konsert

Efter att ha varit i en molande svacka med min bowling dängde jag till med toppsiffror förra helgen. Kvalmatchen mot Gotlandslaget Stånga spelades i Nynäshamn och jag passade på i stridens hetta att slå in en perfekt serie, 300, och över de 6 serier vi spelade hålla ett snitt på 225. Jag är inte ett dugg missnöjd. Facebookhyllningarna regnade över mig de närmaste timmarna och för hela efterföljande vecka har jag känt mig nästintill oövervinnerlig. Tills jag var till kiropraktorn med min onda rygg och blev gratulerad till mitt första ryggskott, that is. Den molande svackan är borta men ersattes av värk i en central punkt strax till höger om ryggradens mitt. Iprenkur och bowlinguppehåll ett par dagar till står på schemat, sen sätter jag igång med träningen inför vad som förhoppningsvis är den sista kvalmatchen 7/5 i Örebro.

Dagen ryggvärken slog till, tisdags, var jag och joke till Stockholm för att se vad den japanska gitarrguden Miyavi hade att erbjuda ett stycke vänner som tillsammans känner igen ungefär en handfull låtar. Jag antar att det är när man står hänförd och iakttar en artists varje rörelse som man kan kalla artisten i fråga för sann entertainer. Ett snyggt upplägg av låtar med världstourens titel som första låt (what’s my name) för att någonstans i mitten lägga en tyngre stämning i salen genom att dra en monolog om katastrofen i Japan, presentera tourens samarbete med Röda Korset, genomföra en tyst minut för de drabbade och sedan spela låten gravity, som han skrev om vår kära moder jord, med kommentaren “she’s crying”.
Men det som fick mig så tagen av honom var inte hans känslosamma tal om den hårda verkligheten 13 flygtimmar bort, utan hans kärlek till musik som strömmade genom varje framträdande, varje rörelse. Genuin kärlek till skapandet, till sina fans och även till mig – som liksom egentligen bara halkade in där på måfå i hopp om att få se en schysst show.En av låtarna jag fick filmat med min kompaktkamera, Sony Cyber Shot dsc-hx5v. “Chillin’ Chillin’ Money Blues”

"There's only two of us here on stage tonight but that's enough to rock the world."

Feel Good Inc.

Min moster fick lov att opereras igen pga. illamående och allmän brist på hunger. Visade sig att en bit av tjock -och tunntarmen hade död vävnad. Läkarna tog bort ca 2 decimeter av tarmen. Hon låg i respirator ganska länge efter operationen, 1,5 dygn. Men nu är hon vaken sedan en dag tillbaka, hon är tillbaka på avdelningen igen. På torsdag åker sambon och barnen ner, spännande för dem.