Som ett jehu

De sista veckorna i december gick förbi riktigt snabbt. Som väntat pluggade jag inte så mycket till slutprovet eftersom jag var för upptagen med att prata med Sunjin och Hongsang, och provet kändes ju därmed också såklart svårare än vad det hade gjort om jag spenderat alla timmarna till plugg istället. När provet bara var en dag bort började jag ändå få en olustig känsla eftersom jag inte var säker på vad konsekvenserna av ett dåligt prov skulle innebära, med tankarna framför allt på återbetalningen till CSN. Det var det första jag frågade min mentor när jag kom till skolan på provdagen, och blev lugnad med att provet för min del inte har en sådan stor betydelse eftersom jag klarat alla prov hittills och dessutom utvecklats enormt. Tack och bock, sade jag, och brydde mig inte om att under tiden provet skrevs stressa upp mig över småsaker jag borde kunna svara, men inte kom på just då. Ett prov fri från stress eller press var ett skönt avslut på 1 år och 3 månader på Samu Langugage School.

Efter det att terminen blev avslutad fick jag ett par dagar att spendera bäst själv jag ville. Jag valde att sitta hemma och kolla på japanska dramaserier medans jag njöt av känslan att inte ha annat än ledighet framför mig innan resan går tillbaka till Sverige.
På julafton landade min syster Jennifer och vi “firade” julen med typisk japansk snabbmat (en skål ris med lite kött ovanpå det, misosoppa på sidan av), stack in en sväng till skyskrapornas Shinjuku, för att sedan avsluta kvällen med en film och lite Skype med folket där hemma.

Det som följde var dagar som var mer eller mindre bra planerade med besök i Electric Town (Akiba), mycket god mat och allmänt avprickande på våran lista. Mitt i landade även min vän Årre och jag fick då för andra gången känna på hur det är att leva tre personer på en 7 kvadratmeters yta. Det är inga problem så länge inte alla tre ska göra något samtidigt, men jag skulle inte klara av att bo så i en längre tid.
För varje gång jag fått besök så slår det mig vilka konstiga människor jag har runt ikring mig som åker hela vägen till andra sidan jorden bara för att hänga och träffa mig, men det är såklart sjukt kul och jag är tacksam för det.

I dagsläget är vi på sista dagen utav Årres besök, med Jennifer tillbaka i Sverige sedan en vecka tillbaka. Dagens plan är att ta oss ner till ett ölmuséum, innan vi rundar av hans resa med sushi och såklart packning.
Sedan påbörjar jag min egen avrundning... och jag bävar. Det kommer bli hektiska veckor även om mina vänner har jobb till sena kvällen då jag ska möta upp med klasskompisar, springa en sista runda i mina favoritaffärer och inte minst städa mitt rum... Åter igen: jag bävar.

Obehagligt nära slutet

Det är lördag och jag är helt fri, utan planer och utan mening att göra något annat än städa, plugga och dricka mer än ett glas vin. Jag är otroligt nära min sista dag på Samu som elev, och jag gillar det inte så mycket som du kanske kan tro att en ska gilla att ta examen. På fredag har vi slutprovet, och på torsdag har vi en lite utflyktsdag där vi fick välja vilket muséum eller turistfälla vi vill åka till och har därför den dagen inga lektioner. Jag valde att åka till Edo Tokyo muséum, som ger en insyn i hur Tokyo såg ut förr i tiden, med allt från Edo-periodens (år ~1600-1870) inredning till kläder och hus. Inriktat på historia och hur Tokyo blev just Tokyo.

När jag valde mellan de olika muséum och tempel valde jag snabbt bort templen. Dels har jag redan varit vid dem, och dels ville jag hellre åka någonstans där jag inte behöver frysa i flera timmar. Och sen har jag ju skaffat mig jättebra vänner senaste tiden i två koreaner på skolan, Sunjin och Hongsang (uttalas “hånsan”), så jag kände att varthän de vill åka så följer jag med.
Hongsang flyttar dock hem till Korea på torsdag och kan därför inte deltaga, men Sunjin kände för att se Edo Tokyo och jag var inte sen med att anpassa mig. Allt för att kunna hänga så mycket som möjligt med dem (honom) innan vi slutar skolan och jag slängs in i en vardag med svenskar på besök.

Våra lektioner slutar klockan 12, men senaste veckorna har vi suttit kvar tills dess att skolan stänger klockan 17:30, och bara pratar. Det roliga är att alla stannar av olika anledningar: jag för att plugga, Hongsang för att kolla på anime, och Sunjin för att döda tid framför datorn innan jobb – men ingen av oss blir att göra det vi är där för att göra. Istället sitter vi och blir skrattade åt av lärare som går förbi och alltid ser oss sitta där, får frågor som “bor ni här?” och “har ni verkligen ingen annanstans att gå, ni är ju här varje dag?!”. Men även om vi bara sitter där, så gör vi något så mycket viktigare än plugg, anime eller dödande av tid: vi bondar. På kort tid har vi lärt känna varandra så pass att vi gått från klasskamrater till bekanta till vänner. Nu när jag ser slutet på resan komma närmare och närmare så är det när jag är med Hongsang (vänster på övre bild) och Sunjin (höger) som jag allra mest känner ett obehag över tanken på att lämna den jätteroliga och trevliga vardag jag har varje dag – för det något större och något mer skrämmande som väntar i Sverige (att sätta igång med ‘allt’). Jag känner mig otroligt ljus, liksom skinande, när jag är med dem, och jag kommer sakna dem otroligt mycket. Det är fina människor, på bilden tre.

JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Vänder blad på almanackan

Oktober är här vilket betyder som tidigare inlägg indikerat att jag varit här i över ett år. Även att min vän Sima varit hit och vänt, att jag påbörjat min sista termin, och att Halloween väntar runt hörnet. Förra året var jag en zombie, men i år kommer jag nog köra något mindre skrämmande, tänker någon anime-relaterad sminkning...

För att prata studier så kan jag berätta att jag misslyckades med provet. Lite som väntat. Så jag är kvar i min klass och får vackert finna mig i det. Det är såklart inte bara dåligt med det. Om jag hade gått upp en klass hade jag missat mycket plugg ur boken som är på den nivå jag egentligen är på, och jag hade behövt börja om från början med att lära känna folk. Jag blev ändå bara glad över att se många av dem igen efter lovet, även om mina tre favoriter har slutat skolan (Tobbe, koreanen Yongmin och kinesen Håkan). Och nu när jag ändå gräver efter positiva saker så har jag i den här klassen fått vinstlotten att ha min mentor Hoshino fyra av fem dagar. Det är riktigt värt.
Skolan använder sig av ett system att man får välja vad man vill plugga på de två sista lektionerna var dag. Man bestämmer en gång och har det sedan bestämt resten av terminen. Jag har valt allting som är relaterat till JLPT (hörförståelse, läsförståelse, vokabulär) som jag ska ta igen i december, så plugget är betydligt svårare redan som det är utan att jag pratar formell japanska med Hoshino. Jag ska dock höra med henne om hon vet någon bra bok, eller ett bra sätt att kunna bemästra det. Ska även höra vad hon tror om idén att vi eventuellt pratar så till varandra.

Som jag skrev så har Sima varit på besök. Det har varit väldigt roligt, men hennes vegetarianism har utmanat mig. Dels för att MYCKET utav det man bör uppleva i andra länder är maten, och i japansk cuisine är det i stort sett bara kött. Och dels för att när vi varit ute och gått så kan man inte bara hoppa in på vilket nudelhak som helst, utan vi var tvungna att leta upp vegetariska ställen vilket det finns extremt få utav i Tokyo. Är man på resande fot åker hundring efter hundring ur plånboken. Är man vegetarian får man räkna med att bli av med mer än så... Men vi hade en bra tid. Hon var iväg en sväng till Kyoto för att vandra i berg och sova i tempel med buddhistiska munkar medan jag använde de dagarna till att förbereda mitt tal.

Det skulle som sagt vara 5 minuter, talet. Jag tror att jag fick det till runt 3 minuter. Det jobbigaste med att presentera det var att det var pirrigt i början, för att sedan övergå till skakningar i benen. Som tur var stod jag bakom en kateder så ingen såg det, och även om jag själv kunde känna min överkropp pumpa som om hela jag var ett enda stort pulserande hjärta så verkar det inte ha hörts genom rösten för jag har enbart fått bra och fina kommentarer om det. Från personal jag aldrig pratat med förr, till lärare jag har lite då och då, till personalen jag brukar prata med – till det finaste av allt, ett litet meddelande från Hoshino. Hon skrev att det var väldigt likt mig att presentera ett tal med bra och ärligt innehåll, att hon tycker det är helt otroligt hur mycket jag kan prata efter bara ett års studier och att jag med tiden kommer, om jag fortsätter såhär, bli grym. Och så att hon hejar på mig.

Talet innehöll hur jag uppfattade skolan och Japan när jag först kom hit och om hur lärarna på skolan har hjälpt mig otroligt mycket, att de är en bidragande orsak till varför jag utvecklats så pass mycket: De är ärliga, ger alla en chans och stressar ingen till att förstå utan tar sig istället tid att förklara för de som inte förstår. Jag pratade om hur studier blir vad man gör det till, och strök under flertalet gånger att det inte finns någon som kommer göra skitgörat – utan du får vackert ta tag i det, och jag gav dem ett tips att tänka sig för redan från början varför de pluggar japanska och att om de fortsätter sikta mot det/de mål de sätter upp så kommer de ha större chans att nå det/dem.
Ungefär något sånt.

Så här är jag nu. Med ett par månaders skola kvar. Tre till hemfärd. Jag ska göra ett sista ryck med studierna, komma i tid varje dag för att få 100% närvaro och 1000kr som belöning för bedriften (mest för att jag behöver pengarna). Jag ska kunna se tillbaka på ett toppbetyg och en helt awesome sista tid här, för det känner jag att man kan vara värd om man lyckas bli flytande i japanska på mindre än ett år (med plats för utveckling).

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.

Eld och lågor

Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)

Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).


tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.

Då kör vi igen då

Skolan är igång igen efter vad som faktiskt känns som mycket längre än tio dagar. Första dagen tillbaka på plats och första dagen med vårat nya schema. Tidsmässigt är det det samma, 8.30-11.55, men våra lektioner kommer nu att skilja sig åt och klassen jag varit med i åtta månader (wow!) kommer delas av efter de två första lektionerna som fortsätter som vanligt, med arbete i boken.

Lektionerna 3 och 4 är nya lektioner med nya klasskompisar och, hittills, nya lärare.
Detta kommer väl bli vad jag gör det till, men i och med att en utsätts för lite osäkerhet med nya personer både bredvid sig i bänken och framför sig vid tavlan så får jag känslan av att detta är mycket svårare än det vi pluggade innan.

Detta intryck förstärktes när jag (vi) på dagens kanjilektion går igenom 8 nya kanji med alla sätt de kan läsas på, vanliga ord de skrivs ihop med, och sedan blir givna tio minuter till att lära oss allting innan vi rundar av lektionen med ett litet test. Liksom, jaha? OK. Det var bara att sätta igång och nöta. Nackdelen är att tio minuter är långt ifrån tillräckligt, men förvånansvärt nog kan jag till och med nu när jag sitter här 12 timmar senare komma ihåg allihopa. En del har jag såklart stött på tidigare och skrivit flertalet gånger, men det är första gången jag gått igenom vad de betyder när de står enskilt. Eller ja, det är ju också en grej. Vi gick inte igenom betydelserna för orden under lektionen, utan jag fick lära mig skriva orden utan att ha en aning om vad de betydde. Även det något nytt och intressant, vi får alltid tid till att kolla upp ord annars, men jag antar att jag får lämna det till mitt nyligen uppfunna pluggschema.

Ett pluggschema som säger att jag ska plugga 5 timmar varje dag med en paus emellan för gym/bowling och mat. Schemat innehåller allt det jag tycker är viktigt för att lära mig språket och även en del faktorer som gör det roligt att plugga, så som att läsa Harry Potter (tar ca 10 minuter för en sida), eller kolla på TV.
Framför allt varierar sig plugget, vilket jag tror är nyttigt för att en ska kunna hålla i sitt intresse både kort- och långsiktigt.

Då kör vi då.

 

p.s. U21 VM är över och det sista guldet blev SVENSKT. Daniel Fransson. Vi debuterade i juniorlandslaget samtidigt. Vilken bowlare. Bäst i världen.

Samu Language School

Jag har fått ett request på att skriva och berätta lite om skolan jag går på och eftersom jag ska skriva en text till Blueberry också antar jag utmaningen för att kunna bolla tankar och idéer (med mig själv) kring själva skrivandet.

När jag valde språkskola gick jag först och främst efter de skolor med ett schysst pris eftersom min grundtanke var att jobba ihop pengarna själv. Till slut stod det mellan två skolor som båda ligger i samma område: Samu, eller KAI. Jag tittade närmare på dem och drogs inte alls till KAI på samma sätt som till Samu.
KAI’s selling point är att det är ett brett utbud av studenter från hela världen. Medans Samu’s är att det är ett brett utbud av studenter från Asien.
Jag tänkte litegrann på det. På hur min japanska kommer vara om jag väljer KAI, om jag kan ta mig fram på engelska, jämfört med om jag väljer Samu där jag får vara med 80-90% asiater (som oftast inte kan engelska om man ser till kineser, koreaner, vietnameser och thailändare). Så jag valde Samu, och har hittills inte ångrat det.

Det är klart att varje språkskola har sin egen väg att följa, men jag tycker helt ärligt att Samu lyckas få ut språket på ett bättre sätt än de resultat jag sett från KAI. Eftersom de flesta västerlänningar jag träffar (genom företaget jag bor med) pluggar på KAI, och jag jämför mig själv med dem.
Jag har till exempel fler japanska vänner än utländska. Jag säger inte att man får japanska vänner om man går på Samu, utan att om man går på KAI behöver man inte lära sig japanska, för ens vänner kan engelska (eller i vårat fall svenska). Det är i snitt fem svenskar per klass på KAI, jämfört med Samu som har fyra svenskar på hela skolan.

Man ska välja skola utefter sina egna behov. Jag åkte till Tokyo med mål att bli lika flytande i japanska som jag är i engelska, därför valde jag en mer språkinriktad skola istället för det “lättare” alternativet. Jag sätter det inom kaninöron för oavsett vilken språkskola man väljer kommer det japanska tempot vara tillräckligt för att få en att falla av stolen första dagarna, och för att det oftast inte är lätt att lära sig ett språk.
Eftersom jag även kom hit med ett 1-årsvisum har jag inte skyndat mig på klasskamrater, vilket jag kanske hade gjort om jag var här en kortare period, för att leka efter skolan.
KAI har lite fler muntliga övningar än Samu. Deras prov innehåller bland annat en muntlig del, vilket jag saknar väldigt mycket på Samu eftersom det muntliga är min allra starkaste sida.

Något som jag hört elever från KAI klaga över är att de använder en egentillverkad bok, som inte har varken översättning för det grammatiska, eller förklaringar för nya ord.
Samu använder sig av Minna no Nihongo 1 samt 2 för de första 6 månaderna, sedan övergår de till en bok som heter “Chukyu he ikou” (let’s go intermediate).
Beroende på vilken period man är här kanske man hinner med en skoltripp. Jag har skrivit lite om körtävlingen här, och om onsenresan här.

Lite övriga tankar om Samu:
- Deras lärare är otroligt bra. De har alla sina egna utlärningssätt även om de följer samma planering, och de är grundliga i sina förklaringar. Och om man inte förstår är de snabba på att ta upp andra exempel. De är mycket pedagogiska.
- Skolan är helt ny, färdigbyggd mars 2012 så det är fräscha lokaler med den här gången riktiga (västerländska) toaletter. De har ett datarum där man förutom använda datorerna kan sitta och plugga med borden.
- Varm/kallvatten finns i ett litet pentry där de även har ett par vending machines med diverse drycker. 1 minuts gångavstånd till 7-eleven där jag brukar köpa frukost i form av risbollar eller sushi om jag vaknat lite sent.
- Personalen i receptionen är myyycket trevliga, känns som om den första vännen jag gjorde när jag kom hit var den japanska damen som hade grym engelska och som hjälpte mig  med massa papper i början.
Ja, det var väl ungefär det jag hade att säga nu. Om någon har några funderingar är det välkommet att kommentera!

Samus event, del 2

Förra veckan spenderade jag torsdagen och fredagen tillsammans med en stor del av skolan på ett onsenhotell i en stad (läs: håla) som heter Kusatsu. Onsen är det japanska namnet för varm källa.

Vi åkte tidigt på torsdag morgon och kunde efter 3 timmars bussresa checka in på våra rum. Jag bodde tillsammans med två klasskamrater och två andra jag aldrig sett tidigare. Lyckligtvis var vi alla från olika länder (Sverige, Nepal, Vietnam, Korea, Kina) så japanska var ett måste. När man knappt varit någon annanstans än Tokyo blir det väldigt klart när man kommer ut ur staden hur lortig luften är här. Att få andas in klar och frisk snökall luft var minst sagt uppfriskande.

En lukt som dock var något oväntad var den av ägg som fanns i hålans centrum. Som en specialitet använder de det varma källvattnet till att värma ägg som man antingen kan äta på hotellet eller köpa i butiker som souvenir. Även om lukten inte var det fräschaste fastnade jag ändå för dess tillverkningsplats med omnejd.

Skorna man använder när man bär kimono:

Portmonnäer bredvid cigaretter:

Jag har inga bilder inifrån den varma källan eftersom man badade naken, men jag kan intyga att det var vackert med stenväggar som vatten rann ned för – och att det var en mycket mystisk känsla att näcka med främlingar. Eftersom jag inte har något rolig eller bra vän inom den kvinnliga skaran klasskamrater spenderade jag inte så lång tid i badet dock. Det var också otroligt kvavt, men inte på ett överdådigt jobbigt vis.
När jag gått ur badet begav jag mig till killarna i klassens rum där festen var i full gång. Jag hostade precis till av tanken på alkoholen de fick mig att dricka: koreansk sake blandat med öl.

Tack vare en tidig start blev det en tidig natt för mig, men inte tidig nog, av fredagens spegelbild att döma.

Tillägg:
1. Plagget vi är klädda i heter Yukata. Det är en mycket simpel variant av kimono skulle man kunna säga. Man har bara ett snöre om midjan som håller ihop plaggen. Yukata är också namnet på en sorts vår/sommar-kimono, och bör inte misstas som samma sort som hotellens yukatas.
2. Resan var inte gratis. Den kostade kring 700 svenska kronor per person.

Samus event, del 1

Skolan jag går på, Samu, anordnar en del event för skolans elever. Vissa event  är frivilliga medans andra är obligatoriska. För två veckor sedan avklarade vi det första eventet sedan jag kom hit: Körsång. Hela klassen ägnade 4 lektioner i veckan i en månads tid till att förbereda sig sång- och dansmässigt inför den officiella tävlingen mot de andra klasserna. Eftersom våran låt var en väldigt sorgsen sådan var våran “dans” något simpel, seg och framför allt hysteriskt pinsam. Detta är låten, översatt heter den “Farväl, älskade människa”.

Länge kände vi alla i klassen att dansen läraren, Tanaka-sensei, försökte få oss att göra var bortom våra tankar så pinsam. Jag har inga problem att göra bort mig på scen, men när andra i klassen envist ska hålla i sin stolthet samtidigt som man spelar en något larvig roll så blir allting tusen gånger mer pinsamt. Men när Den Stora Dagen bara var några dagar bort var det inte bara jag längre som bestämt mig för att se det hela för vad det var: en akt. Som utsedd ledare för klassen stod jag upp inför dem och bad alla komma på tävlingen, för Tanaka-senseis skull. Hon hade trots allt ägnat mycket tid åt att få oss organiserade och lagt ner tid på sin fritid för att ge oss förslag på danser.
Utav hela klassen på 19 personer med en stor grupp med dålig närvaro var det bara 3 som inte ställde upp. En var sjuk och två var för mesiga. Till och med den koreanska killen som ägnar onsdagar till söndagar med att åka runt i Japan och försöka slå igenom som artist ställde upp.
Det var en annorlunda känsla att sjunga seriöst framför 100 pers, men det var roligt och för varje event man gör där någon sorts träning ligger i grunden blir man att komma närmare varandra vilket jag är säker på är skolans mening med det hela.

Min klasskompis och bästa vän i Japan, Tobbe, har allt på film. Om jag någon gång kommer över den, kanske jag delar med mig av den.

Min klass. Tanaka-sensei finner ni i röd tröja. Hon är våran mentor. Förutom jag och Tobbe är den enda västerlänningen Ksenia, ryska, annars är alla asiater. Nepaleser, vietnameser, koraner och kineser, närmare bestämt. (klicka på bilden för att få den större)