JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.

Vänder blad på almanackan

Oktober är här vilket betyder som tidigare inlägg indikerat att jag varit här i över ett år. Även att min vän Sima varit hit och vänt, att jag påbörjat min sista termin, och att Halloween väntar runt hörnet. Förra året var jag en zombie, men i år kommer jag nog köra något mindre skrämmande, tänker någon anime-relaterad sminkning...

För att prata studier så kan jag berätta att jag misslyckades med provet. Lite som väntat. Så jag är kvar i min klass och får vackert finna mig i det. Det är såklart inte bara dåligt med det. Om jag hade gått upp en klass hade jag missat mycket plugg ur boken som är på den nivå jag egentligen är på, och jag hade behövt börja om från början med att lära känna folk. Jag blev ändå bara glad över att se många av dem igen efter lovet, även om mina tre favoriter har slutat skolan (Tobbe, koreanen Yongmin och kinesen Håkan). Och nu när jag ändå gräver efter positiva saker så har jag i den här klassen fått vinstlotten att ha min mentor Hoshino fyra av fem dagar. Det är riktigt värt.
Skolan använder sig av ett system att man får välja vad man vill plugga på de två sista lektionerna var dag. Man bestämmer en gång och har det sedan bestämt resten av terminen. Jag har valt allting som är relaterat till JLPT (hörförståelse, läsförståelse, vokabulär) som jag ska ta igen i december, så plugget är betydligt svårare redan som det är utan att jag pratar formell japanska med Hoshino. Jag ska dock höra med henne om hon vet någon bra bok, eller ett bra sätt att kunna bemästra det. Ska även höra vad hon tror om idén att vi eventuellt pratar så till varandra.

Som jag skrev så har Sima varit på besök. Det har varit väldigt roligt, men hennes vegetarianism har utmanat mig. Dels för att MYCKET utav det man bör uppleva i andra länder är maten, och i japansk cuisine är det i stort sett bara kött. Och dels för att när vi varit ute och gått så kan man inte bara hoppa in på vilket nudelhak som helst, utan vi var tvungna att leta upp vegetariska ställen vilket det finns extremt få utav i Tokyo. Är man på resande fot åker hundring efter hundring ur plånboken. Är man vegetarian får man räkna med att bli av med mer än så... Men vi hade en bra tid. Hon var iväg en sväng till Kyoto för att vandra i berg och sova i tempel med buddhistiska munkar medan jag använde de dagarna till att förbereda mitt tal.

Det skulle som sagt vara 5 minuter, talet. Jag tror att jag fick det till runt 3 minuter. Det jobbigaste med att presentera det var att det var pirrigt i början, för att sedan övergå till skakningar i benen. Som tur var stod jag bakom en kateder så ingen såg det, och även om jag själv kunde känna min överkropp pumpa som om hela jag var ett enda stort pulserande hjärta så verkar det inte ha hörts genom rösten för jag har enbart fått bra och fina kommentarer om det. Från personal jag aldrig pratat med förr, till lärare jag har lite då och då, till personalen jag brukar prata med – till det finaste av allt, ett litet meddelande från Hoshino. Hon skrev att det var väldigt likt mig att presentera ett tal med bra och ärligt innehåll, att hon tycker det är helt otroligt hur mycket jag kan prata efter bara ett års studier och att jag med tiden kommer, om jag fortsätter såhär, bli grym. Och så att hon hejar på mig.

Talet innehöll hur jag uppfattade skolan och Japan när jag först kom hit och om hur lärarna på skolan har hjälpt mig otroligt mycket, att de är en bidragande orsak till varför jag utvecklats så pass mycket: De är ärliga, ger alla en chans och stressar ingen till att förstå utan tar sig istället tid att förklara för de som inte förstår. Jag pratade om hur studier blir vad man gör det till, och strök under flertalet gånger att det inte finns någon som kommer göra skitgörat – utan du får vackert ta tag i det, och jag gav dem ett tips att tänka sig för redan från början varför de pluggar japanska och att om de fortsätter sikta mot det/de mål de sätter upp så kommer de ha större chans att nå det/dem.
Ungefär något sånt.

Så här är jag nu. Med ett par månaders skola kvar. Tre till hemfärd. Jag ska göra ett sista ryck med studierna, komma i tid varje dag för att få 100% närvaro och 1000kr som belöning för bedriften (mest för att jag behöver pengarna). Jag ska kunna se tillbaka på ett toppbetyg och en helt awesome sista tid här, för det känner jag att man kan vara värd om man lyckas bli flytande i japanska på mindre än ett år (med plats för utveckling).

Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Eld och lågor

Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)

Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).


tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.

Tack och förlåt

Dagens inlägg kommer inte, trots titeln, handla om att jag söker mig in till berget och nationalsymbolen Fujis skogar där kompass inte fungerar vilket är en stor anledning till varför så många dör i den skogen – eller går dit för att dö.
Nej, dagens inlägg handlar om människors (och framför allt japaners) förbannade iver till att be om förlåtelse. Visst är det fint att få höra det ibland, men i många situationer här känns det väldigt extremt, konstigt och nästan löjligt.
Som till exempel när jag glömde min keps uppe på skåpet jag använt på gymmet. Jag kom på det halvvägs hem och gick tillbaka eftersom det trots allt inte var en 10kronors keps från Wal-Mart direkt. När jag mötte en förvånad personal sade jag med ett leende “jag glömde kepsen...” och fick till svar “åh, förlåt!”.
Ja, det är erat gyms fel att jag glömde min keps uppe på skåpet, det har du helt rätt i.

Eller när jag, som så ofta sker, brett ut mina grejer i sann blodtyp O-anda framför någons skåp i till exempel bowlinghallen eller, åter igen, gymmet. “oj,  jag är i vägen” säger jag och flyttar på mina grejer. “Åh, förlåt!” får jag, som alltid, till svar.
Ja, det är ditt fel att jag brer ut mig i omklädningsrummet som om det vore mitt eget rum under ommöblering. Du gör helt rätt i att be om ursäkt över att du tvingar mig att flytta på mina grejer så att du kan komma in i skåpet du (i bowlinghallens fall) betalar hyra för.


I mitt förra inlägg skrev jag hett om min huskamrat Kohei. Idag ska jag skriva ännu varmare, men helt utan irritation eller missnöje, om min andra japanska huskompis: Ryoma.
Ryoma är vad jag vill kalla för min andra hälft. Nej, vi är inte tillsammans och jag har inget intresse av honom på det sättet, vilket väl får mig att låta antagligen som en hycklerska eller galning när jag ändå säger att han är min andra hälft. Han har en lugnande och positiv personlighet och energi i både sitt sätt att vara, och i sitt skapande som fotograf som gör att jag tycker otroligt mycket om honom. Eller så gör det mig bara till egenkär eftersom jag anser att jag och Ryoma är väldigt lika varandra.

Hur som helst, andra gången jag träffade honom (första gången var när jag som hastigast sade hej när han skrev kontraktet för sitt rum, jag hade besök och inte tid med mer än det nödvändiga artiga) bjöd jag in honom till mitt rum där vi satt och kollade på bilder som Chrisse tagit. Dels för att Chrisse tar sjukt bra bilder som jag gärna stoltserar med, och dels för att jag redan under de 3 minuter jag sade hej första gången fick en känsla att jag vill spendera mer tid med den här personen.
När jag märkte att det nog inte skulle finnas något slut på vårat pratande om framtidsdrömmar och visioner fastän klockan närmade sig ett på natten ledde jag samtalet mot ett slut, genom att säga “förlåt att jag tagit din tid”.
”Du pratar som en japan”, sade Ryoma och lade till “jag tycker att en istället för att ständigt be om ursäkt ska tacka. Så, tack för att vi pratade, och tack för att du visade mig bilderna.”

Och som hans självutnämnde andra hälft kan jag inte annat än hålla med. Varför be om ursäkt över något bra? Nu kanske jag sträcker detta väldigt långt, men jag har alltid tänkt mig att en person som enbart ber om ursäkt långsamt krymper ihop, liksom kroppsligt. Detta tänker jag mig då eftersom jag kopplar ihop bra hållning med stolthet och trygghet över och med sig själv lika mycket som jag kopplar ihop ett dåligt handslag till fruktansvärd osäkerhet. Jag känner kanske inte direkt avsky när jag skakar hand med en död fisk, men jag drar mig spontant bort från den personen, tänker att den skulle må bra av att binda fast ryggraden mot en stolpe – alternativt några timmars kroppsligt arbete.
”Förlåt för att jag inte låter dig breda ut dig över hela rummet.”
”Förlåt för att jag frågade dig om det var ditt papper.”
”Förlåt för att jag frågade om du vill ha sugrör med till drickan.”
”Förlåt för att du fick vänta på din tur i kön".
”Förlåt för att det tog mig en sådan tid att få ur mynten ur maskinen.”

Listan kan bli alldeles för lång men det jag vill säga med den är, att be om ursäkt över småsaker inte kan ha en positiv påverkan på dig. I alla fall inte enligt en grundlig studie från min låda av åsikter. Istället tycker jag som Ryoma, att du ska tacka så mycket du kan, eftersom det kan ha en sådan inverkan på de iblandade personerna.
Du är sen till en fika. Det är antingen “förlåt för att du fick vänta” eller “tack för att du väntade” som gäller, och jag hade då valt den andra meningen eftersom den har en starkare antydan till att fikan verkligen betyder något för mig – trots att jag kom sent.

I mina studier har vi sedan en tid tillbaka studerat ord som i ordboken kan skilja sig minimalt, men som ändå ger skillnad på artigt språk och känslostyrt språk, som i exemplet ovan kan vara valet mellan tack eller förlåt. Det har blivit så tydligt för mig att det är detaljer och nyanser som ska tas med i beräkning när man väljer vilket ord eller vilken formulering som passar bäst. Men det är klart att det ibland också är ganska givet att man ska be om ursäkt, om man till exempel skjuter någon, istället för att tacka för att den tog emot kulan.

........

Nu ska jag (inte så) abrupt låta denna vägg av text få ett slut eftersom detta verkar vara något jag kan spinna vidare på all evighet, ni ska bara veta hur mycket text jag tagit bort för att få detta någorlunda sammanhängande.
Jag ska ta en dusch efter ett svettigt bowlingpass och ett lika svettigt gympass. Jag ska duscha snabbt, för jag har längtat efter att dricka en kall öl efter en (inte så) varm dusch sedan lektionen idag där vi pratade om hur extra god ölen är just då. Jag är ledig från skolan imorgon.
Vädret i Tokyo håller sig stabilt kring 30 grader oavsett regn eller inte. Fuktigheten tar död på mig, men jag lever än så länge.
Tack för att du läste ända hit.

JLPT

Försöker sammanställa ett inlägg om hur vi gjorde Tokyo på en vecka, men det känns som om jag bara kommer slänga med bilder och ingen text... Så under tiden medan jag funderar över om jag ska ta färre bilder eller inte kan jag informera er om att jag under veckan som gått har grubblat och grubblat och grubblat över om jag ska göra ett superduper svårt prov i japanska i juli. Ett prov som kräver att jag kan 1000 kanji och flera tusen ord för att jag ska ha en chans att klara det. Besitter nu runt 150 kanji att läsa, och hur många ord jag kan är svårt att räkna ut men... under tusen tror jag då bestämt.

Det som är bra med att göra provet är att det är mycket bra träning inför en eventuell andra gångs försök, men också allmänt bra för mina studier. Det kallas “Japanese Language Profiency Test” (JLPT) och är det globala beviset på ens färdigheter i det japanska språket. Jag vet egentligen inte om jag har en direkt nytta av det, om det på något sätt kan korta ner mina studier på högskola/universitet sen, men jag tänker att jag förr eller senare kommer vilja göra det eftersom det är mycket fint att ha på sitt CV.

JLPT finns i nivåerna 5 till 1, där 5 är det lättaste. I dagsläget ligger min klass i början på 3, vilket innebär att om jag vill klara provet jag igår sade ja till som är nivå 2 måste jag utöver skolans studier ligga i och plugga som en dåre – och hoppas att jag kan frammana en form av aspbergers under dessa knappa tre månader jag har på mig att plugga.
Nivå 2 är oftast den nivå japanska universitet kräver av utlänningar att ha klarat för att få komma in på linjer och program, så detta är helt sjukt avancerat och i dagsläget “out of my league”. Men om jag ger det ett ärligt försök så kommer jag även om jag inte klarar provet ha avancerat enormt i språket vilket gör det värt de där 600 kronorna som det kostar, även fast jag redan lever ett liv med enbart utgifter.
Men givetvis går jag in med en inställning att jag ska klara det. Hur svårt kan det egentligen vara?

Får jag lov?

Jag får lov!
En hel månad av ledighet väntar mig med start för 7 timmar sedan! Vi avslutade terminen med en tenta på hela boken. Jag var mycket nära att missa den och hade gjort så också om inte min kropp hade haft en inbyggd väckarklocka till såna här tillfällen.

Tentan täckte kanji, grammatik, ordförståelse samt läsförståelse. Vi hade två timmar på oss totalt. Efter en timme hade jag gjort allting och lät följande 15 minuter gå åt till att kolla igenom mina svar grundligt. Och sedan ändå stanna kvar tills tiden rann ut, eftersom jag satt vid min vanliga plats innanför Tobbe. Jag ville inte störa honom genom att be honom resa sig så att jag kunde gå ut.
Jag vände och vred på verb som jag aldrig gjort förut (eftersom jag inte varit kapabel till det), och satte nästan alla kanji. Ironiskt nog kunde jag skriva tecken som 試験, men gjorde fel på andra tecknet i det här ordet: 来年 (som är ett BETYDLIGT lättare tecken!). Så jag vet redan här och nu att jag har minst ett fel. Risken att jag inte klarar provet är dock mycket låg. Jag gick ut ur klassrummet med en känsla av att vara bäst, en känsla man inte får ha som varken svensk eller japan.

När jag nu har tillbringat 4-5 timmar varje dag den här veckan åt plugg känner jag mig inte helt slut eller trött på att studera. Tvärtom så känner jag för att fortsätta och plugga mer, helt enkelt för att jag inte kan VARENDA ord som står skrivet i den här boken. Man kan tycka att det låter överflödigt eller onödigt eftersom jag redan avklarat boken, men eftersom innebörden att kunna prata ett språk flytande för mig innebär att jag gör det utan några som helst svårigheter och med ett brett ordförråd har jag fortfarande lång väg att gå innan jag kommer känna mig nöjd med den här boken. Jag ogillar att inte förstå ett japanskt ord, kolla upp det på engelska och tänka “jahaa!”.

Med detta i tankarna tar jag och sätter på micron på ugnsvärmning, medans jag förbereder fyllda paprikor. Det är fredag, imorgon är det lördag och efter det kommer söndag. Resten kan ni!

Mitt (korttids)jobb

Jag är på väg att åka på den årliga Förkylningen, men jag har ändå tillbringat tre dagar på mitt tillfälliga jobb.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.

Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.

När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:

Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.

Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.

Japanska

Efter tre veckor har jag kommit in i vad jag tror är det normala tempot i klassen. Lägger jag ner ett par extra timmar varje dag på att plugga vokabulär och tecken så kommer jag strax vara ikapp helt och hållet, kanske till och med ligga något steg före då jag besitter kunskaper som de ännu inte gått igenom. Och så tar jag in mycket ord från att kolla på japanska TV-dramor som jag försöker använda själv. En ständigt återkommande fras på TV är “shi-sugiru” som man lägger till efter ett verb eller adjektiv. Det betyder att man gör eller är något alldeles för mycket. När jag igår använde det på lektionen blev läraren paff och gick upp någon tonart när hon sa att det var en mycket bra mening jag komponerat där.

Vidare har jag tagit till en metod som gör det lättare för mig att lära mig ta in all ny information man får på lektionerna: Jag ifrågasätter ingenting.
Om man ska börja fundera varför ordföljden är “’(Jag)Vokabulär inte förstå när, lärare jag frågar” (istället för: ‘När (jag) inte förstår vokabulär frågar jag läraren) så kan det hela kännas mycket svårare än det egentligen behöver vara.

Jag tror att det vanligaste ordet att säga är “sumi-masen”, som betyder “förlåt” eller “ursäkta”. Man säger det när man råkar gå in i någon, när man vill passera vid trångt utrymme, när man låter kunden vänta, när man vill säga en fråga, när ens barn ramlar av cykeln och man är rädd att man stört, när... när... när... Det tar aldrig slut.

Däremot är det ord som hörs mest garanterat “irra-shai-masen” som betyder “välkommen”. Går man in i en affär blir man välkomnad varje gång man möter en anställd, i en restaurang ropar de välkommen inifrån köket. På gatan utanför butiker står anställda och ropar ut till den som lyssnar (ingen) att man är hjärtligt välkommen in. Överallt. Hela tiden. Det var förresten så jag träffade Miho, hon stod ute på gatan och skrek – och jag nappade.

Och se så glada vi är över att hon ropade!