Helt plötsligt händer det

Packad (med väskor) och “halvvägs” till Tokyo, det är jag det. Moskva får den här gången nöja sig med att se mig på avstånd för jag har bara ett par timmar mellan flygen. Så nu sitter jag här med nästan ett kilo lösviktsgodis och kollar på alla svarthåriga och korta människor som grundar sina konversationer kring un, souka [såkka] och eeeeh. Lite kineser finns det också. Läget är lugnt.

Min dator verkar dock drabbats av någon form utav jetlag för tangenterna är riktigt sega. Inte riktigt som om det vore tuggummi under knapparna, men kanske någon form av gegga. Eller så var det mina grannar på planet som förstörde den, det är inte omöjligt. “Muskelknuttar” från Hells Angels. Jag var omringad, min laptop också. Samtliga var överviktiga och hade tatueringar upp i ansiktet, en hade tatuerat sig runt ena ögat. De flinade åt varandra när den unga flygvärdinnan passerade, och så läste de Expressen. Alla utom en möjligtvis två behöll sina skinnvästar på trots att de uttryckte sig om den höga värmen. Jag tyckte det var en bra idé att sova.

Mitt flyg med Aeroflot som ska boardas om en dryg timme sägs ha skärm full av filmer, musik och spel. Backgammon, ryktas det. 9h20min kommer gå snabbare än man tror.

Knyter ihop säcken som heter Sverige

Det sker förberedelser som heter duga. Jag har rensat bloggen, bara sparat mina favoritinlägg. Jag har även slängt ihop en engelsk version, till mina internationella vänner, som kommer uppdateras oregelbundet och som bara kommer bestå av ett urval av inlägg från den här bloggen.

Och så...
... har jag spelat min sista tävlingsbowling i Sverige och sagt på återseende till Sumpan.
... har jag haft en underbart trevlig hejdå-så-länge-fest.
... har jag bokat in fika med släkt, middag med Jennifer och Martin, umgänge med Chrisse och Milla. Och såklart ska vi äta något gott hela familjen (minus Milla) kvällen innan jag åker.
... har jag varit till japanska ambassaden för att ansöka om att få mitt visum (det tar ungefär 3 arbetsdagar från det att jag varit till ambassaden till dess jag kan hämta visumet).
... har jag packat en resväska, utav två.
... har jag fått ett boende, på 7 kvadratmeter i ett delat hus.
... har jag fått information om de första skoldagarna: introduktion och prov för att se hur mycket japanska man redan kan väntar första dagen.
... har jag blivit skrämd halvt från vettet varje gång jag tänker längre än till 29:e.

Det är 10 dagar kvar.

I rampljusets skugga – bowling och konsert

Efter att ha varit i en molande svacka med min bowling dängde jag till med toppsiffror förra helgen. Kvalmatchen mot Gotlandslaget Stånga spelades i Nynäshamn och jag passade på i stridens hetta att slå in en perfekt serie, 300, och över de 6 serier vi spelade hålla ett snitt på 225. Jag är inte ett dugg missnöjd. Facebookhyllningarna regnade över mig de närmaste timmarna och för hela efterföljande vecka har jag känt mig nästintill oövervinnerlig. Tills jag var till kiropraktorn med min onda rygg och blev gratulerad till mitt första ryggskott, that is. Den molande svackan är borta men ersattes av värk i en central punkt strax till höger om ryggradens mitt. Iprenkur och bowlinguppehåll ett par dagar till står på schemat, sen sätter jag igång med träningen inför vad som förhoppningsvis är den sista kvalmatchen 7/5 i Örebro.

Dagen ryggvärken slog till, tisdags, var jag och joke till Stockholm för att se vad den japanska gitarrguden Miyavi hade att erbjuda ett stycke vänner som tillsammans känner igen ungefär en handfull låtar. Jag antar att det är när man står hänförd och iakttar en artists varje rörelse som man kan kalla artisten i fråga för sann entertainer. Ett snyggt upplägg av låtar med världstourens titel som första låt (what’s my name) för att någonstans i mitten lägga en tyngre stämning i salen genom att dra en monolog om katastrofen i Japan, presentera tourens samarbete med Röda Korset, genomföra en tyst minut för de drabbade och sedan spela låten gravity, som han skrev om vår kära moder jord, med kommentaren “she’s crying”.
Men det som fick mig så tagen av honom var inte hans känslosamma tal om den hårda verkligheten 13 flygtimmar bort, utan hans kärlek till musik som strömmade genom varje framträdande, varje rörelse. Genuin kärlek till skapandet, till sina fans och även till mig – som liksom egentligen bara halkade in där på måfå i hopp om att få se en schysst show.En av låtarna jag fick filmat med min kompaktkamera, Sony Cyber Shot dsc-hx5v. “Chillin’ Chillin’ Money Blues”

"There's only two of us here on stage tonight but that's enough to rock the world."

Jag stannar inte hemma

Trots massvis med jordbävningar och katastrof efter katastrof som just nu sker i Japan har jag inte några planer på att avblåsa den tänkta resan. Jag har fått mail från Blueberry som menar att det inte ska vara någon fara vid den tidpunkt min resa börjar. I dagsläget avråder UD, väldigt förståeligt, resor till Japan, men eftersom det är först i september Japan blir verklighet för mig är detta inget som skrämmer mig.

Man kan ju ställa sig frågan varför jag dras till Tokyo fastän det så kallade Tokyoskalvet tros vara på ingång, och jag har faktiskt ingen bättre anledning än att jag har suktat efter den staden i 5 vuxna år (och för att få en amerikansk touch på det hela kan man lägga till “and I won‘t let a damn earthquake stop me” – helst med texasmål).

Feel Good Inc.

Min moster fick lov att opereras igen pga. illamående och allmän brist på hunger. Visade sig att en bit av tjock -och tunntarmen hade död vävnad. Läkarna tog bort ca 2 decimeter av tarmen. Hon låg i respirator ganska länge efter operationen, 1,5 dygn. Men nu är hon vaken sedan en dag tillbaka, hon är tillbaka på avdelningen igen. På torsdag åker sambon och barnen ner, spännande för dem.

“Vill man vara fin får man lida pin”

Så sa min moster till mig i telefonen idag, 4 dagar efter det att hon fått två nya lungor. Det var otroligt att höra hennes röst. “Jag sa ju att vi skulle höras vid”, sa hon och tänkte på då vi kramade hejdå, lycka till och vi ses till varandra utanför ambulansen. Samtalet blev kort, hon hade fler att ringa och att prata är väldigt krävande.
“Josefin, jag har inga blåa naglar, och mina läppar är inte heller blå!”

Det är inte glädje jag känner, utan det är sann lycka. Jag lever som på rosa moln och har så gjort sedan i lördags kl. 12.50. Festandet i bilen hem från Stockholm hade gärna kunnat få fortsätta när jag vaknade på min systers soffa i söndags och som det känns nu resten av livet. Det är som om min kropp inte rymmer den känslostorm som pågår i mig där större delen, den vildaste stormen, är lycka och den lugnare delen är beslutsamhet om att jag ska hjälpa till allt jag kan för att underlätta så mycket som möjligt. Det är mycket som komma skall av denna första väldigt jobbiga och smärtfyllda resa på väg till min mosters friska liv.

Men om hon klarar av att andas med en annan människas lungor, så kan väl jag hämta hennes barn på skolan ibland.

Att bo i en mindre stad

Jag verkar inte kunna sluta påpeka hur litet Borlänge kan kännas ibland. Trots sina strax under 50 lax invånare är det väldigt litet. Eller det kan kännas så ibland, väldigt ofta. Går man på stan i Borlänge är det en ovanlighet att inte träffa på någon man känner, att prata om vädret är en normalitet. Människor ter sig och pratar likadant. Inte minst lyser allt detta igenom på modet.



Frågan är hur långt det ska få gå, den här rädslan för att få vara lite annorlunda, innan folk förstår hur tråkiga vi i den gemensamma egenheten egentligen är. Men ändå, det finns dagar då även bristen på originalitet glänser på ett bra sätt.

Vårat hejdå

När den här dagen är gjord har jag avslutat vad som kan vara en av de mer aktiva veckorna jag haft på plats i Borlänge. Jag har plockat svamp, spelat Backgammon, tränat bowling x4, tränat på gymmet, jobbat en dag, spelat Scrabble med en kollega, varit på manifestation mot rasism, tagit någon cider/öl med bra sällskap. Och så har jag haft sista dagarna på länge med mina bästa vänner (se förra inlägget), eftersom de kommer befinna sig i Spanien i 4 respektive (?) månader.

I onsdags sade jag hejdå till Sanna. Ikväll är det pizza hos Sofia innan hon sticker. Jag har alltid varit väldigt chill inför det hela, men igår hade jag svårt att somna. När jag vaknade idag hade jag en klump i magen, jag ville inte riktigt kliva upp ur sängen. Men det känns bra ändå. Jättebra. Vi pratade om det i onsdags, att nu vet vi inte när vi alla kommer finnas i Borlänge samtidigt igen. Förhållandena när vi väl ses här igen kommer vara helt annorlunda mot nu.

Senast vi hade ett hejdå var 2008, då Sanna åkte till Spanien som utbytesstudent över sista gymnasieåret. Vi skulle överraska henne på perrongen 6 på morgonen – men hon var inte där. Istället träffade vi hennes mamma som skulle med tåget till Stockholm för jobb, hon förtäljde att Sannas flyg blivit försenat/inställt och att hon åker senare på dagen. Vi kollade på varandra, alla tänkte likadant: Sover hon fortfarande?

När vi kom till hennes hus var dörren upplåst, vi smög oss in och uppför trappen. Utbytte en extra blick innan vi stormade in i hennes rum och slängde oss på hennes säng (läs: henne). Vi satt/låg i sängen och pratade lite innan huset bjöd på frukost. Lingongrova. Vi pratade om allt möjligt, som vanligt. Men till slut var det dags för oss att gå till skolan. Vi kramades, sade ”vi ses!” och till slut hejdå.

I onsdags när jag sade hejdå igen så var det annorlunda mot det första hejdå. Detta hejdå var under nya omständigheter, med nya mål och det fanns ett lugn som inte fanns första gången. Vi åt mat på restaurang och kramades länge när vi skulle gå skilda vägar. ”Hejdå Jossi.” ”Hejdå Sanna.”

Ett ord, som man skulle kunna försöka göra om till en hel uppsats för att understryka hur mycket just det ordet har inom sig när vi säger det. Det har allt, alla timmar av planering, meningslöst prat, viktigt prat, heta diskussioner och sekunder vi lagt ner på varandra hittills. Men mest av allt har det en stor glädje. Det är vårat hejdå det.

Budapest

Är hemkommen från Budapest och kan sammanfatta resan som otroligt kul, givande, kulturrik samt billig. Vi bodde i centrala Pest i en lägenhet vi hyrde av en bekant. Lägenheten var placerad i närheten av de judiska kvarteren, så därför var det där vi gick mest. Vi var kungar på gatorna när det var dags för hemfärd.

Vi provade på mycket turistiga saker. Såg Operan, synagogan, basilikan. Tog ett besök på Széchenyibadet (varm källa), handlade på Saluhallen och besökte även Margaretaön för en cykeltur innan vi begav oss till Buda-sidan för att se närmare på Mathiaskyrkan och få en schysst vy över Parlamentet, Ungerns största byggnad. Mer eller mindre hela Budapest är en krigshärjad stad, där nya och gamla byggnader står vägg i vägg. Billigt som fan. Öl i affären för 7kr, "dyr" fika på Gerbaud för 70kr, osv...

nytt vs. gammalt


Saluhallen


Margaretaön




Parlamentet


Hjältarnas torg, milleniemonumentet


Pest sett från Buda.

5 dagar var en lagom längd i Budapest, nu har jag varit där och kan peka ut lite gator, kyrkor och restauranger man inte får missa. Men oavsett vart man går eller vart man väljer att åka öht så finns det ju ingenting som någonsin kan slå ett episkt sällskap, som det jag hade.

Borlänge

När jag går från Stationsgatan, hemkommen med buss från Falun, är jag förbannad. Eller snarare irriterad. Uppenbarligen bor jag inte i rätt stad, där man är för cool för att använda bältena som bussarna är utrustade med.

När jag går från Stationsgatan, med Metropol som riktmärke, går jag förbi inte mindre än 7 kastspyor från helgens fullaste svin. Det är sant. De är mörka nu, har stelnat och blandats med smuts från marken, men de finns där. Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig varit så full att jag spytt, men gångerna är sällan och en spya ska om någonstans hamna i toaletten, eventuellt grannens gård.

När jag går från Stationsgatan, på väg till jobbet, kan jag inte låta bli att tänka över mina medarbetare. Många har tillbringat över 7 år där. De mår bra, de har ju en lön. Kanske har de familj bestående av flick/pojkvän, man/fru och barn. Kanske är de morfar eller mormor. Kanske ser de fram emot julen, den där dagen då alla älskar varandra. Kanske ser de även fram emot den där charterveckan som ska bli så underbar.

När jag går från Stationsgatan, med Dalarnas största köpcenter på hela 80 butiker inom sikt, kan jag inte låta bli att längta bort härifrån. Borlänge är staden där jag växte upp. Det är en stad jag alltid har i hjärtat i och med en underbar uppväxt här som har resulterat i underbara vänner och närhet till min släkt. Men jag vill bort. Borlänge är en stad på 49.000 invånare. Majoriteten är nöjd med det som finns här. De har ett ICA runt hörnet och ett stort - gigantiskt köpcentrum. Inte att glömma att IKEA snart också finns här. Borlänge har allt man behöver.

Tycker de.