Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)

Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.

En helt vanlig tisdag

Jag har haft vad jag hoppas var min sista lektion med "Måndagsläraren”. Den enda utav mina lärare jag inte kan namnet på. Hon är inte otrevlig, tvärtom mycket underhållande, lättsam och rolig. Men hennes lektioner tar död på en ibland, just för att de ALDRIG sticker ut. Samma dravel om och om och om och om igen. Litet utav en paragrafryttare när det kommer till lektioner, kan man säga. Inte som Aoyagi-sensei (nej, inte Miyagi) som kan låta en halv lektion gå åt till att diskutera EN ENDA fråga, enbart för att hon inte vill släppa frågan så länge den som frågade inte förstår korrekt. Hon är en sann lärare som jag inte kommer ha mer, tyvärr. Men jag fick hennes visitkort så att jag kan höra av mig om vi ska hitta på något någon kväll.

Nå, det jag som hastigast ville dela med mig av var min mat idag. Jag lagar ju ändå mat varje dag, ibland även intressanta saker, men jag skriver sällan om det.
Dagens lunch: En baguette med vitkål, camembertost, kokad broccoli, stekt ägg och japansk majonnäs.

Middag: Risotto innehållandes kokad broccoli (igen), tärnad morot, bacon, shitake och purjolök. Kryddad med basilika, oregano och paprikakrydda.

Efterrätt: Antagligen en chokladmuffins på Moriva, mitt café. När jag ändå är igång med bilder ger jag er en på min våååågade outfit för plugget! Rosa OCH brunt. Den ni.

Yakiniku

Det är ett magiskt ord. Ordagrant betyder det “laga kött”. För mig och de svenskar jag känner betyder det mest “otroligt god mat”. Egentligen är det bara vanligt kött som grillas, men det som gör det så gott är att man alltid är ett gäng med folk, man dricker ofta något till – och så tillagar man det själv på grillen inbyggd i bordet.
De två gånger jag hittills varit på yakiniku har vi tagit en deal som ger oss två timmar att äta och dricka så mycket vi vill. Det kostar kring 320kr vilket är väldigt överkomligt med tanke på mängden mat och inte minst alkohol man kan hinna få i sig under den tiden. Nu senast drack jag nog 4 öl, ett glas rött, ett glas kall äppelsake och ett par koppar varm sake. Bara den mängd alkohol skulle få mig upp över 500kr på en svensk restaurang (förutsett att man kan beställa sake), att lägga på några antal grillade kött- eller grönsaksbitar på det så har vi oss en svindyr middag.


Man tar maten antingen med tängerna eller med sina pinnar och lägger det i din skål med sås innan du äter det. Vanligtvis brukar det börja med att man använder tängerna men ju längre in i dina två timmar tiden går desto mindre bryr man sig om att det ska se snyggt ut, och man övergår sakta men säkert till ett stadie där man inte äter för att man är hungrig utan enbart för att det är gott.
Vad man bör tänka på när man äter yakiniku är att man såklart måste säga till personalen för att få in det man vill ha. Och om man lämnar för mycket över kräver de pengar som ersättning för det förlorade köttet. Igen, en helt överkomlig deal. Mest för att man sällan lämnar en god grillad matbit. Förutom kött beställde vi in en del svamp, majs och någon skål med färsk sallad. Ris finns såklart också.

Yakiniku är med på topplistan över vad jag vet att jag kommer sakna i Sverige. Det är trevligt, det är socialt och det är helt upp till dig själv eller personen på andra sidan bordet om det blir gott eller inte.

Det högt föraktade studentlivet

Det är bara ett fåtal punkter i det japanska studentlivet som stämmer in på det svenska. I Japan behöver jag inte direkt leva på nudlar, vilket jag gärna hade gjort om det inte var för att det är ganska dyrt, utan så länge jag håller mig till det japanska eller lättillgängliga kan jag komma undan väldigt billigt. Räkor är billigare än köttfärs och du får betala 3kr för 400g tofu. Ris kostar ~80kr för 2kg, men skillnaden kan vara stor i klass och sort. Jag stod och stirrade på ris-utbudet i 3-4 minuter och tog sedan den sort jag sett en annan kvinna välja. Det var inte Uncle Ben’s.

Levererar ett par bilder på min studentmat:

Räkor i tomatsås, pasta.
Stekt tofu, diverse hackade lökar samt röd och gul paprika, ris.
Och så en svamp jag inte sett hemma i butikerna, men jag har inte kollat heller. Garanterar annars att jag kommer sakna den. Den är grym att ha i soppor även om smaken inte är sensationell. Svamp liksom.
I övrigt är potatis och morötter dyrt med pris kring fyra respektive 10kronor styck. Tanken att potatis och köttbullar är lyxigt sjunker sakta men säkert in.

Japanska studenter behöver inte heller snåla eftersom majoriteten skaffar extrajobb. Extrajobb är också ett bra sätt att ta sig in i ett företag, man förväntas ha jobb redan innan man tar examen på universitetet.
Extrajobb för min del är inte helt uteslutet men än så länge besitter jag inte den språkliga kunskap som krävs. Så jag håller mig till tofu och räkor, kanske någon bläckfisksarm.


Ett litet p.s. som inte har någonting med inlägget i övrigt att göra: En av mina vänner från juniorlandslaget, Sandra, var nyligen i Australien och tävlade (bowling). Hon placerade sig på en 2a plats och kammade hem inte bara 7500 AUD, utan även tredje och sista platsen i världsrankingfinalen som kommer spelas, TV-sänd, i Las Vegas i mitten av november. Hon är 20 år. Jag är otroligt lycklig för hennes skull.