Min stil

Eftersom jag rent allmänt i jämförelse med text varit snål med bilder i bloggen så ska jag försöka kompensera lite med det här inlägget. Och det jag tänkte visa er är *trumvirvel* hur jag klär mig när jag lämnar huset!

Under hösten kunde man ofta se mig typ såhär:

Byxorna är det enda på bilden jag införskaffat här. Ett par hundra på det amerikanska Forever21 förra året. Jag har dock använt dem lite mer än vad de innehar kvalité så jag använder dem sparsamt nu för att det inte ska gå hål på dem.

↑ En bild som visar min nya blommiga/kurbitsliknande sjal. 350yen (28kr) på en afghanistansk affär. Det var hål i den men jag fann det onödigt att pruta...

↑ Fina strumpor som jag köpte förra vintern. De såg varma ut men var inget speciellt på den fronten. Billiga dock, och som sagt fina. Använder dem flitigt.

↑ Min keps, mina hörlurar och en sjal så stor att jag kan använda den som toga om jag skulle vilja. Det vill jag oftast inte, men det är kul att veta att det går.

↑ I röd klänning och blåa leggings, redo för en sväng till mitt kafé för några timmars plugg.

↑ Ja, jag gillar tanken på människor som flyger. Klädesmässigt är detta leggings, men det är ett ganska känsligt mönster att klä sig till så jag kör dessa som tajta byxor. T-shirten fick jag av Yuri. Hon fick den av sin syster men kunde inte se sig själv i den och gav den till mig.

Sist men inte minst: Min Musse Pigg-tröja som jag köpte förra vintern. (Låt inte bilden lura er, jag har inte gått ner i vikt; det är det svarta som spelar ut sin roll.) En tröja jag egentligen köpte med avsikt att skicka hem den till nån där hemma, men en dag var det kallt, den verkade varm – och så vips så beslagtog jag min egen tröja.

Jag har alltid försökt använda mig av kläder jag känner att jag är bekväm i. Det enda som hindrar mig från att gå runt i mjukisbyxor varje dag är att jag har använt dem så pass mycket att det gått hål på väsentliga ställen och jag är för lat för att köpa nya. Och så gillar jag ändå att tänka lite på vad det är jag sätter på mig, även om jag inte blir helt rabiat om jag inte “hittar något vettigt” eller inte lyckas “matcha” kläderna. Jag sätter det inom kaninöron eftersom Tokyo bryr sig föga om hur kläder går bra ihop eller inte, för att ha kläder som inte matchar är ju en stil i sig, menar folk. Det är mångas sätt att sticka ut ur mängden: klä sig så pass “gräsligt” att det blir snyggt eller coolt.

Jag är ju inte alls för detta med samhällstryck på hur du måste se ut och klä dig, men jag kan uppskatta det på ett personligt plan eftersom jag kan se det som en utmaning, för att vidga min garderob utan nya inköp.
Jag skulle såklart kunna utveckla mig, men då försvinner den lilla chans för bildkompensering jag har.

Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.

Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.

Samus event, del 2

Förra veckan spenderade jag torsdagen och fredagen tillsammans med en stor del av skolan på ett onsenhotell i en stad (läs: håla) som heter Kusatsu. Onsen är det japanska namnet för varm källa.

Vi åkte tidigt på torsdag morgon och kunde efter 3 timmars bussresa checka in på våra rum. Jag bodde tillsammans med två klasskamrater och två andra jag aldrig sett tidigare. Lyckligtvis var vi alla från olika länder (Sverige, Nepal, Vietnam, Korea, Kina) så japanska var ett måste. När man knappt varit någon annanstans än Tokyo blir det väldigt klart när man kommer ut ur staden hur lortig luften är här. Att få andas in klar och frisk snökall luft var minst sagt uppfriskande.

En lukt som dock var något oväntad var den av ägg som fanns i hålans centrum. Som en specialitet använder de det varma källvattnet till att värma ägg som man antingen kan äta på hotellet eller köpa i butiker som souvenir. Även om lukten inte var det fräschaste fastnade jag ändå för dess tillverkningsplats med omnejd.

Skorna man använder när man bär kimono:

Portmonnäer bredvid cigaretter:

Jag har inga bilder inifrån den varma källan eftersom man badade naken, men jag kan intyga att det var vackert med stenväggar som vatten rann ned för – och att det var en mycket mystisk känsla att näcka med främlingar. Eftersom jag inte har något rolig eller bra vän inom den kvinnliga skaran klasskamrater spenderade jag inte så lång tid i badet dock. Det var också otroligt kvavt, men inte på ett överdådigt jobbigt vis.
När jag gått ur badet begav jag mig till killarna i klassens rum där festen var i full gång. Jag hostade precis till av tanken på alkoholen de fick mig att dricka: koreansk sake blandat med öl.

Tack vare en tidig start blev det en tidig natt för mig, men inte tidig nog, av fredagens spegelbild att döma.

Tillägg:
1. Plagget vi är klädda i heter Yukata. Det är en mycket simpel variant av kimono skulle man kunna säga. Man har bara ett snöre om midjan som håller ihop plaggen. Yukata är också namnet på en sorts vår/sommar-kimono, och bör inte misstas som samma sort som hotellens yukatas.
2. Resan var inte gratis. Den kostade kring 700 svenska kronor per person.

Mobilbilder

Jag har ju en kamera på min mobil. Om det inte var för att det låter som en kanon går av hade jag tagit fler bilder med den. Men de få jag tagit delar jag gärna med mig av. Speciellt dessa första som är det enda bildbevis jag har på att jag sett Fuji-san. Jag vet inte hur svårt det är att se så jag slängde in en fin beskrivningsbild också.

Sämre pluggställe kan man hitta:

Halloween

Jag vet inte var jag skulle kunna hitta en stad som går så fullt ut på Halloween som Tokyo. Även här nöjer sig vissa med att köpa en vanlig mask, men de flesta lägger ut otroliga summor för bara en dags nöje. Jag är dock inte riktigt den rätte att klaga på detta då jag njöt otroligt mycket av att vara i ett virrvarr av TV-spelsikoner, filmhjältar eller figurer tagna från en och annan tecknad film.

Kvällen började med middag hos en av våra kontaktpersoner inom företaget jag bor med. Jag åkte dit tidigt för att hjälpa till med matlagningen. Fick för första gången åka bil i Japan då jag fick hämtning vid stationen (jag hoppas att jag aldrig kommer behöva köra bil här, jag var säker på att en och annan backspegel skulle ryka flertalet gånger). Detta blev också första gången jag träffade småbarn, det blev inte så mycket konversation dock eftersom jag var dränkt i fake blod...
Vi var ett 30-tal personer runt ett bord för 20. På bordet fanns ris med lax strött över, kyckling, fläsk, köttbullssoppa och sedan diverse efterrätter i form av någonting sockerkaksaktigt till te eller kaffe. När klockan närmade sig halv elva på kvällen bestämde vi oss för att dra oss in “mot stan”.

Jag och Yuya (Dracula) på tåget.

Ahram och Tommy, två av dem jag delar hus med.

En nunna som ska... ut och festa?

Bilden som redan blivit en klassiker på Facebook:
Jag med Mr. Sparrow.

Vid min sida under kvällen hade jag mina svenska klasskamrater
Tobias (t.v) och Adrian (t.h).

Nintendos största stjärna: Mario. I plural. Vi träffade dem på stationen.

Kvällens viktigaste sällskap, från vänster: Ahram, Yuri, Adrian och Tobbe.

Det var en speciell känsla att stå på ett dansgolv klädd som en zombie och dansa vid sidan av PowerRangers, vampyrer, varulvar och ett och annat hembiträde. Halloween i Tokyo, jag har gjort det. Och jag skulle kunna ge mycket för att göra det igen.