Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.

Eld och lågor

Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)

Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).


tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.

Big in Japan

Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.

Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.

Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.

Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.

Så, med det  i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.

Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.