Ännu mer rutiner

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag pratat om mina rutiner här i landet Tapanesien, som ett barn kanske skulle benämna landet jag befinner mig i. Eftersom min cykel är ett minne blott och jag för tillfället väljer att spendera pengarna jag har på mat istället för på en ny en så har jag en del rutiner som måste ändras. Jag måste vakna tidigare, bege mig mot tåget en kvart tidigare än annars och jag måste ta mig i kragen när det gäller att ta sig iväg till det där gråa betongfortet 18 minuter bort som även går under namnet Gymmet.
Så de senaste dagarna har jag tagit några steg i rätt riktning. Jag har för det första kommit till skolan 5 minuter innan lektion, istället för 30 sekunder innan ringning, för att slippa känna stressen och kunna njuta av en sista låt innan plugget börjar. Och så har jag köpt en ryggsäck idag. Bra va, här sitter jag med de pengar jag har kvar från CSN i min plånbok och spenderar 20% av det på en ryggsäck. Nå, det är för gott ändamål. Med en ryggsäck i storleken jag köpte får jag plats med både böcker och träningskläder utan problem. Jag kommer alltså kunna besöka gymmet redan innan jag tagit mig hem till mitt rum som har en förmåga att hålla mig fängslad med dess heater, värmeljus och dator.

Jag gillar hur den här dagen har delats upp. Efter skolan stannade jag på Moriva (ett café jag tillber tack vare en gudomlig chokladkaka) och tog en pastramibaguette och islatte för 45kr innan jag satte mig in i ett par timmars plugg varierat med meningslösa spel på min iPod. När jag sedan kom hem fanns det bara tidsfördriv på schemat fram till kvällen eftersom jag har börjat gymma senare när jag upptäckte att det är färre folk där då som kan sno mitt löpband.

Jag älskar caféer. Även om man sitter med hörlurar på sig och lyssnar på musik är det så givande på något sätt att kolla på människor när de samtalar med sin partner, sin kollega eller sedan många år tillbaka bästa vän. Det är klart att jag inte kan avgöra att det är en bästa vän, men jag föreställer mig att det är det. Just det där buzzet som uppstår tack vare hörlurarna tycker jag speciellt mycket om, jag har lätt att koncentrera mig på det jag gör när jag har dova, mjuka, ljud i bakgrunden. Jag tog mig friheten att filma en del av dagens plugg, den delen där jag tränade att skriva tecken. De två tecken jag skriver uttalas “inaka” och betyder landsbygd. När jag tränar att skriva kanji försöker jag få in en neutral känsla, som om att det är det naturligaste i världen att pennan går dit den går. Jag älskar känslan när man får till det och kan skriva båda snabbt och med en bra balans. Man känner sig väldigt cool.

Jag avslutar med två tillägg: Även om jag klagar lider jag inte av ekonomiska svårigheter. Jag börjar bara närma mig botten på den här delen av CSN-utdelningen, jag har besparingar att ta av och kommer inte svälta ihjäl.
Och ja, ni har alla läst rätt när ni läste att jag drack en islatte. Nackdelen med att inte riktigt vara hemma i kaffevärlden kan vara att inte veta vad en mocca är för något – det blev min första kaffe-av-misstag. Jag tyckte bilden sa till mig att det var en mörk choklad-dryck. Men bara för det är jag ingen kaffedrickare, för att undvika framtida inviter till en kopp svart.

FujiQ Highland

För en månad sedan var jag till ett nöjesfält inte alltför långt ifrån Fuji-san. Den där kullen, ni vet. Det var min första och hittills enda resa utanför Tokyo förutom till flygplatsen som jag gjort. Jag lovade er bilder från det, för ungefär en månad sedan, och här kommer de nu – bättre sent än aldrig!

Något av det roligaste med den här resan är att den för min del var riktigt spontan. På fredagen satt jag i min huskompis rum med hennes klasskamrater och hon frågade om vi “skulle hitta på något på söndag”, som sedan alltså resulterade i ett par timmars bussresa, enkel, mot (jag säger det igen) det vackraste jag vet i naturväg, Fuji.
När jag gick och lade mig på lördagen visste jag fortfarande inte om resan skulle bli av, men när hon knackade på min dörr 5:20 på söndagens morgon anade jag att resan skulle bli av. Bild från entrén:

Det absolut bästa med med FujiQ är att till skillnad mot Gröna Lund och Liseberg som har ett par stycken berg-och-dalbanor vardera hade FujiQ ett helt gäng med dem, och de var väldigt olika varandra också. Som ett stort fan av berg-och-dalbanor gick jag nästan ner i brygga av lycka. Den här hängde man i varsin stol som snurrade runt (mekaniskt) i dess fria fall, bågar och loopar:

Japaner har hakat på det där med att hyra grillor och ta en sväng, precis som man ser i gamla amerikanska filmer som Mighty Ducks eller Ensam Hemma.

Som en grand finale tog vi oss upp i pariserhjulet. Mest för att det var svinkallt och vi var i behov av vindskydd, och så var några av oss lite åksjuka så vi behövde något fint att göra innan vi tog oss till bussen och hemresan.

Cykla i Tokyo

Sedan början på januari har jag ägt en cykel. Det har varit ett mycket smidigt sätt att ta sig fram och tillbaka till stationen, affären och gymmet som till fots ligger 25, 6 respektive 18 minuter bort.
Igår blev jag av med den. Risken att den blev stulen är ytterst liten, jag är nästan helt säker på att den blev beslagtagen på grund av långvarig felparkering. Varje cykel har sitt eget nummer som skrivs på köparen. När cykeln blir stulen eller försvunnen blir det lättare för polisen att hitta dess rättmätige ägare. Jag har hela cykeltiden parkerat vid ett pachinko-ställe nära stationen. Pachinko är japanska spelberoendes paradis, ett spel på maskin som går ut på att få in fallande kulor i hål. Tror jag, jag har inte varit in och kollat. Oljudet är nog för att ge en förbipasserande huvudvärk. Pappan till barnet jag lärde engelska till var ägare till ett Pachinko-företag. “Det går inte att vinna” var hans kommentar.
Jag har klarat mig i över en månads tid med att parkera där, men igår kom jag hem 5 timmar senare än vanligt eftersom jag tog en tur till Narita flygplats för att hälsa på en vän inom bowlingen som passerade på väg till tävling i Japans södra del, en stad som heter Fukuoka. Och ja, cykeln var borta. Traskandes på väg hem såg jag cyklar i fina färger för runt 800kr, om jag får problem i dagarna framöver med att komma upp i tid för min 25 minuters promenad köper jag en sån.

I mitt fall spelar det ingen roll eftersom jag köpte cykeln av Adrian som ju åkte hem till Sverige strax före jul. Cykeln är skriven på honom. Vilket jag sett som ett plus egentligen eftersom jag inte varit mottaglig för böter jag inte hann få, eftersom de skulle skickas till hans gamla adress. Jag trodde att jag kunde lura systemet, men fick istället ta smällen jag kanske förtjänar för att äga en cykel olagligt (även om jag betalade för den).

Att sätta sig in i Tokyos trafik var till en början lite skrämmande, mycket för att det är vänstertrafik, och som jag nämnt tidigare är en del av förbudsskyltarna skrivna i tecken jag inte förstår till 100%. Men det har inte varit några problem, jag gör bara som jag lär av mina medcykeltrafikanter: japanerna, jag ignorerar enkelriktade skyltar, cyklar på vilken sida som än passar mig bäst och jag håller mig till trottoarerna eftersom det är lag.

Eller ja, jag gjorde det tills igår.

Visste mitt undermedvetna att jag skulle bli av med cykeln eftersom jag tog den här bilden i fredags?

Förändringar

I början av månaden köpte jag ett månadskort på gymmet för 400kr. Det slog mig i början av förra veckan att jag var tvungen att gå 6 gånger till innan den 5:e februari för att tjäna någonting på det, så jag spenderade minst en timme per dag, måndag till torsdag, på gymmet där jag varierade springa och “leka” runt på maskinerna. Hela veckan hade jag ett helvete att ta mig upp till klassrummets tredje våning i skolan och den enda gången jag vågade mig till bowlinghallen för ett pass hade jag sådan träningsvärk i armen att jag inte kunde få klotet rakt fram för många ören. Irriterad gick jag därifrån, och det var mot min starka vilja som jag gick upp varje morgon för att trotsa musklerna i benen som skrek i protest vid minsta tåvinkning.
Men det jag fick i utbyte (förutom vetskapen att jag fortfarande har kondition – och bättre än jag trodde) är att jag denna vecka behöver gå två gånger för att gå plus-minus-noll på gymkortet, som jag sedan kommer förlänga. Och desto oftare jag tränar desto mindre kommer min kropp skrika i sådan protest som förra veckans. Igår, till exempel, gymmade jag, men jag lyckades ändå prestera på dagens 4 serier. Faktum är att jag efter ett par serier på 190 ändå slog mig upp till 877 sammanlagt. Jag nämner det inte enbart för att berätta hur nöjd jag är, utan det är faktiskt relaterat till gymmet: Jag har vid varje gymbesök gjort en balansövning där jag står i slutposition på vänsterbenet hållandes en 7kilos hantel i handen. Det är kul att se att det redan gett resultat, bokstavligt talat.

På gymmet finns det ett par riktigt stora killar, tvillingar, som är intresserade av att umgås för att prata engelska. Det är ingenting jag är jättesugen på egentligen, att umgås på engelska, men det faktum att jag inte säger nej till omväxlande umgänge gjorde att jag gav den ena av dem min mail. De heter Ryu och Jun, är som sagt stora för att vara japaner både i axelbredd och muskler. Men de är också träningsnarkomaner så vad mer kan man förvänta sig. De är 21 år och bodde i New York tills de var 9, så deras uttal är dugligt även om man måste prata en väldigt simpel engelska. De pluggar båda två till att bli sushikockar.
Jag har precis haft lite kontakt med Jun, de ska gymma och jag ska dit och kuta så jag kommer träffa på dem där om drygt en halvtimme. Det säger jag mest för att kunna glida in på hur det är att sms:a i Japan, och jag kan nog hålla det ganska simpelt: Det är mycket roligare:

Det japanska språket #3

En outlovad tredje del i Det japanska språket-serien (sedär, nu har det blivit en serie!), denna gång om ett par relaterade ord (kanji) jag kan tycka är bra att fundera över.

1. yome-san　嫁さん
Detta är ett gammalt ord för “fru” och det används idag mycket mer sällan än förut – då det var standard. Varför? Därför att tecknet består av dessa två tecken:
女 – kvinna
家 – hus
Att det inte används lika mycket idag är såklart ett steg framåt, men det faktum att det fortfarande används tycker jag fel, enkelt sagt.
Min lärare på Högskolan Dalarna introducerade detta ord för mig för två och ett halvt år sedan.

2. danna 檀那
Ett ord jag ärligt talat nästan blev golvad av när jag fick veta att det fortfarande är i bruk. Det betyder “man” som i äktenskap och det är i den kontexten men använder det till. MEN det betyder även “mästare”, “ägaren av huset”, och man använder det när man adresserar män av hög rang.

檀　cedar, på engelska. Ett träslag man ofta använder i Japan när man bygger hus.

那 “var”, “vad”.
Varför jag blev så förvånad över att höra det idag är för att den första gången jag kom över det var när jag läste boken “En geishas memoarer” (finns även i film, kan rekommendera båda!). En geisha är en kvinna som är tränad i sång, dans och det klassiska japanska instrumentet samisen för att kunna underhålla rika män medans de dricker sig glada. Det bästa som kan hända en geisha är att få en danna. Det vill säga en man, älskare, som betalar för hennes kläder, utbildning och allt hon behöver för att sköta sitt jobb.
Denna boks historia utspelar sig runt 1940-talet. Och här är vi idag, 70 år senare. Jag känner för att önska världen ett ironiskt grattis. Grattis.

Morgontåget

Video från dagens morgontåg. Med nästkommande tåg var jag den som blev inknuffad sist, det där med fötterna och väskan höll på att inte fungera. Dörrarna behövde sedan även hjälp för att öppnas...

Bös

Bös är ett ord svågern, tjuren från västkusten, Martin introducerat till mig. Det kan nog förklaras som “smått och gott” eller “ditt och datt” på vanlig svenska, även om det även används till skit-objekt. “Fan vad mycket bös jag har” eller “Måste handla lite bös” funkar lika bra. Så, lite bös:

I tisdags efter skolan var jag till bowlinghallen och körde igenom 4 serier. 243, 237, 144, 234. Vad 144 gör där? Jag har, åter igen, ingen aning. Det sköna med dessa siffror är inte att de är höga, utan att jag förtjänade dem. Min teknik satt där den skulle förutom i tredje serien, jag är fortfarande osäker på vad jag sysslade med där. Jag ville spela mer efter dessa serier men efter att jag singlat slant och den landat på “gå hem” hade jag inget annat väl än att packa ihop och gå hem.
Något jag nog glömt säga är att jag “lurar” bowlinghallen på ett skåp. När mina klot ligger i sina väskor går de inte in i mitt skåp, men när jag tar ur kloten och lägger dem bredvid varandra med de tomma väskorna ovanpå kan jag med en liten kroppsknuff få låset att klicka. Det spar mig ett par hundra kronor!

Det har kommit en ny medlem i huset jag bor i. Atsushi heter han. En 27-årig japansk man från Japans norra ö, Hokkaido. Han arbetar/söker jobb och är otroligt behaglig att lyssna på. Hans röst ligger bra i luften liksom. Han känns som en bra snubbe, jag är glad att vi har fått en mer social japan i huset. De andra är inte osociala – bara mindre sociala. (Diplomaten har talat.)
Just det där med röst har jag tänkt mycket på det senaste. Med alla (jävla) vietnameser och nepaleser i klassen har jag blivit otroligt kinkig vad gäller röster. Deras språk håller bara en ton rakt igenom, det låter ofta mer som oljud än språk. Jag blev inte positivt överraskad när jag kom till skolan i tisdags och vi fått tillökning med 3 personer i klassen. 3 vietnameser. Det klingade inte gott någonstans, bokstavligt talat. Min irritation över dem är egentligen inte språkbelagd, i Vietnam misstänker jag att de i klassrummet har en standard att “kan du svaret – säg det”. Mäkta irriterande.

Jag ska skriva en text till Blueberry, företaget som hjälpt mig organisera den här resan. Det ska vara en text som får andra att göra samma sak som jag. Texten ska sedan läggas upp på deras hemsida och som tack för hjälpen får jag 500kr (eller snarare att jag betalar 500kr mindre vid nästa betalning). Kan tänkas vara piece of cake eftersom jag skriver i den här bloggen, men det är otroligt annorlunda att skriva för nära och kära, och att skriva för alla. Jag har haft den här “uppgiften” i huvudet i 3 veckor nu och inte kommit längre än att jag skrivit en inledning. Hur mycket har jag inte skrivit i bloggen senaste 3 veckorna?

Nu i dagarna får jag nog min tusenlapp från skolan för att jag höll 100% närvaro förra terminen. Om jag kommer kunna ha det den här terminen också återstår att se. Jag ska göra mitt bästa.

Jag har som tidigare nämnt bytt tåg. Detta är billigare, och därför extremt mycket mer packat med folk. I två dagar nu har vi fått hjälp från personalen på perrongen att trycka in oss i vagnarna. Rutorna har varit våta av kondens och det känns likadant som när man står längst fram på en konsert, tappar en balansen är det lugnt för det finns ett par hundra som håller en uppe. Tappar alla balansen är det kört.
Idag vid en station var det en man som ramlade när han klev av på grund av trycket från folk bakom sig. Givetvis var ett par personer snabba med att hjälpa honom upp.
Tricket att få dörrarna att stängas är att få väskan och fötterna innanför dörrarna, då kommer kroppen lätt in. Med lite hjälp då såklart.

I söndags var jag iväg till ett nöjesfält i närheten av Fuji-san. Tanken “människan är fan bra liten” slog mig inte bara en gång. Fuji-san kan vara något av det vackraste jag vet i naturväg. Det är egentligen bara en vanlig vulkan med snö på toppen, men ja, det är något speciellt över det. Jag slänger upp lite bilder från den turen med nästa inlägg, jag har nu en läxa att göra och ett 50-tal ord att plugga. Ska först göra lite äggröra med hackad lök och svamp i.

Skolbänken

“Jag klarade tentan! Jag får fortsätta i samma klass! Jag klarade med god marginal! Jag vill lära mig mer så att jag nästa gång kan gå upp ett par snäpp och bli bäst i klassen!” Ungefär så tänker jag nu.
60% rätt är vad läraren anser OK, men jag misstänker att hon tillåtit folk som presterade under det stanna kvar i klassen ändå av olika skäl. Jag fick 70,5% med vad som känns 20 småfel. Fel som att glömma skriva frågetecken (i mitt fall 3st), eller skriva nekkutai istället för nekutai. Kyu istället för kyuu. I ett ord hade jag där jag skulle skriva med katakana blandat in ett tecken med hiragana, varför? Jag har ingen aning. Det viktigaste är i alla fall att jag klarade mig.
Det var en skön känsla att gå in i klassrummet och se alla igen, få komma igång igen. Kastades rätt in i att bara dagen efter få ett kanjiprov, och en läxa dubbelt så stor på samma tidsspann som annars.

Även om jag går runt med tankar som den sistnämnda ovan har jag även återgått till att vara helt slut när jag kommer hem från skolan. Tidig uppgång och massvis med ny information gör sitt, jag har ätit lunch och lagt mig för att vila en stund, för att sedan när jag vaknar ironiskt nog inte ha energi till något. Igår somnade jag i köket under våran kotatsu. Kotatsu är ett bord med ett värmeaggregat under sig, och en filt mellan bordsskivorna. Det blir otroligt varmt och mysigt för benen, men eftersom allting utanför kotatsun är svinkallt kröp jag under med axlarna också när jag kollade på TV – och somnade.

Jag ljög i tidigare inlägg vad gäller temperatur ute just nu. Det ligger runt 3-10 plusgrader. Men det är kallt nog så det räcker det, eller hur?

Sorosoro...

...Är ett ord som används när något händer eller man ska göra något väldigt snart. Oftast används det när man ska gå hem, den svenska motsvarigheten är nog “Nääe, om man skulle ta och bege sig hemåt?”.
Men just nu för mig är det sorosoro slut på jullovet, sorosoro tillbaka till pluggrutinerna och sorosoro få veta hur det gick på förra terminens sluttenta. På tisdag börjar jag, jag ser fram emot det. Ska bli kul att se om vi får någon ny i klassen eller om vi förhoppningsvis tappar några som inte hör hemma hos oss, nivåmässigt. Eftersom jag sorosoro ska sova drar jag bara igenom lite kort vad jag gjort och tänker på väldigt snabbt.

Det har varit några välbehövda veckors vilande där jag mest kollat på film eller serier, ätit god hemlagad mat eller besökt nya platser. För att vara jag har jag även shoppat en del så jag ska ligga lite lågt på den fronten framöver, så länge det inte handlar om tights. Man kan inte ha för många tights när det är vinter.
Vad jag ska göra dessa två kommande lediga dagar är jag inte helt 100 på, men imorgon ska jag eventuellt med Haz och hennes klasskamrater till ett nöjesfält ett par timmar bort med buss. På måndag är det enda inplanerade ett gymbesök och plugg, jag måste gå igenom det sista vi gick igenom innan lovet och se över lite kanji.

Nudå, en väderleksrapport kanske? Det har snöat ett par gånger hittills, första gången var på juldagen vilket var mycket passande med vårat besök till Omotesando Hills som jag skrev om tidigare.
Senaste veckan har kylan kommit, det vore nu idioti att ta en promenad eller joggingtur utan att skydda halsen. Exakt vilka grader det förhåller sig kring just nu vet jag inte, men jag skulle tippa på att det ligger runt 0-gradigt. Ingen frost.
Solen går upp kring 7 och ner ungefär 18. Det är skönt.

Jag äger nu mer en cykel, som jag köpte av Adrian som åkte hem efter tentan. Jag kommer byta tågstation att åka från som ligger 10 minuter bort med cykel, vilket spar mig 300kr per månad, pengar som kommer gå åt till gym.
Det är lite lustigt att vara en större del av vänstertrafiken än när man promenerar, det känns lite rostigt att behöva bry sig om skyltar igen, speciellt när många har någon text på sig som jag inte förstår till fullo.

Anledningar till att plugga ett språk må vara löjliga ibland, men de är för många för att ignoreras.

Min Jacka + Mitt Nyår

Jag började min nyårsafton med att möta upp med Tobbe och Yuri för lite shopping i Shinjuku såhär i readagarna, en vinterjacka var prio ett men innan jag fann den hann jag inhandla ett och annat vettigt plagg. Jag hade ögnat en jacka från Benitton eller vad det heter, Benetton kanske, som var ypperst praktisk eftersom man kunde ta bort dess varma foder och således även ha en jacka för vår och höst. Anledningen till varför jag behövde en månads betänketid är att den hade en prislapp på över 2300kr på sig. Men så när jag gick omkring i en annan affär hittade jag en liknande jacka för en prislapp på dryga 550kr. Jag provade direkt, den passade direkt, jag ville köpa direkt. Kassörskan drog blipparn över mina streckkoder och sa sedan “Den här jackan är det 50% rea på, godkänner du att jag reducerar priset?”. Jag blev rasande, visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag stack till närmsta mack och gjorde mitt köp, återvände till affären och hällde bensin och satte eld på bänken samtidigt som jag vrålade mitt “Det gör jag FAN inte!”...
Eller så gick jag ner i split samtidigt som jag sjöng fram mitt “Givetviiiiis gör jag deeeet”.
Vilket som är sant lämnar jag till er att fundera på, men jag gick i alla fall därifrån med en vinter/vår/höstjacka rikare och kunde med glädje släpa runt på en bufflig orange påse resten av shoppingrundan.

Närmare kvällen mötte vi upp igen, denna gång i Taka-da-no-baba (samma station som min bowlinghall ligger), och denna gång med fler personer, Yuri bjöd med ett par av sina vänner. Så vi var två svenskar, en tysk och tre japanska kvinnor som styrde vår väg mot en suki-yaki restaurang. Sukiyaki är vad jag åt med Ahram i mitt första inlägg om henne. Man har en, typ, kastrull med sås i som står på en platta på bordet. Sen får man ingredienser att själv lägga i, ett ägg som man kläcker i en liten skål, och så doppar man ingredienserna i den kokande såsen tills det blir färdigt, doppar det i det råa ägget, och så äter man det.
På restaurangen hade vi ett par mycket trevliga timmar där vi alla åt tills vi storknade med en och annan öl till det.
Vi styrde sedan vår kos hitåt:

Yasukuni-templet, ett tempel man besöker specifikt för att hedra de som givit sitt liv åt Japan, framför allt i krig.
Här står jag och poserar framför portarna:

När vi kom till templet hade vi en god timmes marginal, så vi gick till närmsta 7-eleven där vi inhandlade lite alkohol som vi sedan tog med oss till de närmsta bänkarna vi kunde hitta. Jag improviserade med kameran:

När vi återvände till templet var portarna öppna och matstånden längs vägen otroligt lockande. Jag åt tako-yaki (bollar som innehåller hackade grönsaker och bläckfisk).

Vi firade 00-slaget genom att stå innanför portarna, bredvid den 100-meter långa 300personers-kön till templet och skåla med en varsin flaska Smirnoff Ice, innan vi begav oss mot tåget som tog oss in till nattklubbscentrumet Shibuya.

Shibuya var galet, det var nästan skrämmande att se hur japanerna som annars är så måna om att hålla gatorna rena totalt struntade i det denna kväll, folk var kanonfulla och tjejer i för höga klackar stapplade omkring bland glasbitar. Var man än gick tog det stopp, det var bara att följa strömmen vart den än gick, och det var bara att ta emot varenda high five som delades tillsammans med ett “HAPPY NEW YEAR!!”.

Nyår i Japan kommer nog kunna vara ett av mina bästa minnen från den här resan. Om jag har chansen att vara här under ett till nyår kommer jag inte tveka. 2012 är här, jag inviger januari med att vinna en panda med godis i bowlinghallens lotteri och imorgon börjar jag gymma.

Jordbävningar i Tokyo

Första dagen på det nya året väcktes jag 14.30 av min första jordbävning sedan jag kom hit. Hur det kändes? Ptja, sängen gungade ganska mysigt eftersom hela marken och huset vibrerade. Även om det var första gången någonsin jag fick känna något sådant slogs jag inte av panik, utan jag vill minnas att jag lite groggy bara klargjorde för moder jord att jaja, jag är vaken. Skalvet kändes i ungefär 10-15 sekunder och mer än rädsla slogs jag ännu en gång av hur otrolig vår jord är, som kan göra ifrån sig sådana ljud och rörelser, som människan behöver en hel kropp med alla dess nerver, trådar och organ för att göra (fast i något mindre proportion såklart). Detta var, som jag förstått det, två skalv nästan samtidigt. Det ena var en styrka av 6,8 på richterskalan medan det andra var på 7. Skalven skedde många mil ut i havet, och många mil ner i havet. Att jag kände av ett av dem är som ett chokladhjul på Gröna Lund: bara tur (eller otur).

Även om tidningar vill skapa rubriker som säljer måste jag ändå påpeka att skalven är närmare Osaka än Tokyo, vilket är mer farligt med tanke på att Osaka, till skillnad från Tokyo, inte är lika förberett på jordskalv. I Tokyo finns det resurser, stabila byggnader och parkbänkar med inbyggda värmeslingor ifall strömmen skulle gå och man skulle behöva laga mat på något. Trots att Tokyo är otroligt vackert och mäktigt med alla dess skyskrapor är det samtidigt tråkiga byggnader. Alla skyskrapor ser likadana ut eftersom de måste följa ett visst mönster för att vara stabila mot jordbävningar. Många andra storstäder i världen kan låta arkitekterna få fria händer när de designar sina skyskrapor, men inte i Tokyo.

Så även om Aftonbladet och Expressen i framtiden skulle skriva löpsedlar om sådant här är det inte värt att bekymra sig förrän man har bättre källor med mer information, om det inte skulle vara en uppenbar katastrof som skett, då kan nog till och med dessa tidningar få korrekt fakta från andra journalisters arbete.

Det japanska språket #2

Den tredje och svåraste delen med japansk skrift är de tecken som är hämtade från kinesiskan, i japan kallat kanji. Det är den första skriften som användes i Japan, i alla fall utav de som används idag. I grunden kommer tecknen från målningar, jag har fixat fram en bild med lite exempel:

Som ni ser finns det en spalt med “KUN” och en med “ON”, det är kort för kunyomi och onyomi, vilket i sin tur kan översättas till “japanskt läsesätt” och “kinesiskt läsesätt”. Och det är där det börjar bli krångligt eftersom tecken ofta har mer än ett sätt att kunna läsas på, och det ändras beroende på om och vilket tecken det har bakom sig. Jag kan ta ännu ett exempel, tecknet för 1)storebror och 2)lillebror: 

ani | 兄 | kyou
otouto | 弟 | dai

Till vänster står kunyoumi, vilket är hur tecknet skulle läsas om det stod där själv. Till höger onyoumi, vilket är hur tecknet läses tillsammans med ett annat tecken. Om man sätter ihop dessa två blir det alltså kyoudai, vilket är ordet för syskon. Det finns även en kvinnlig variant på syskon utifall man bara har systrar, men man använder oftast kyoudai, även om man har syskon av båda kön. (...)

När man skriver kanji är det även viktigt att man skriver strecken i rätt ordning. Eftersom alla skriver efter samma mall är det lättare att tyda tecknen när det är slarvigt skrivet, eller i skrivstil. Så det första jag gör är att lära mig streckordning, sedan försöker jag få in en bra balans i tecknet när jag skriver, och sedan går jag in på att lära mig dess betydelse och vanliga ord det förekommer i. Det hela är en lång tidsprocess som egentligen aldrig tar slut. Kanji är en färskvara, japaner som inte skriver mycket glömmer ofta hur man skriver dem även om de kan läsa och som utlänning och ny till det bör jag lägga ner tid varje dag på att gå igenom kanji jag lärt mig för att det ska fastna.

Det är inte samma sak att förstå ett kanji och att kunna läsa det. Mer avancerade tecken än de skrivna ovan är ofta i hopbyggda genom att ta delar av andra tecken. Så ofta när jag inte kan läsa ett tecken eller ord går jag in på tecknets detaljer och försöker tyda det på så vis. Det är svårt, men det funkar ofta, tror jag. Just nu besitter jag kunskapen att förstå kanske 200 tecken eller så, men jag kan skriva runt 100. En medel japan (och kines) sitter på 10.000 tecken. För att kunna läsa en tidning krävs 2,500-3,000 tecken. Så om jag kommer vara nöjd här efter 1 års studier där bara 2 lektioner i veckan är ämnade åt kanji? Absolut inte, men kanji är något man kan plugga på egen hand var man än befinner sig. Därför anser jag det inte vara viktigare än någon annan del i språket, bara för att det är svårare. Inte heller anser jag det vara mindre viktigt bara för att jag kan plugga det i Sverige också.

Så om vi har två lektioner i veckan åt kanji, jag var tvungen att kunna läsa och skriva hiragana och katakana innan jag kom hit – vad gör vi då på lektionerna?
Vi lär oss att prata. Vi går igenom olika sätt att säga saker, som skillnaden mellan att plugga (just NU på sekunden, när jag pratar) och att plugga (som i sysselsättning, istället för att arbeta). Vi lär oss ord. Japaner måste nog vara bäst på att skapa ord för ingenting, bara för att de tycker det är smidigt att ha till exempel:

• Olika räknetal beroende på om det lever eller inte, om det är i fast eller lös form eller vilken form ett objekt har. I Sverige säger vi en penna, en boll, en öl. I Japan har de olika ord för varje sådan “en”.
• Ord för att riva ett papper eller riva ett klädesplagg är lika lite samma ord som att ha sönder en stol och ett glas.

Inte minst lär vi oss grammatik. Jämfört med kinesiska som är mer eller mindre totalt fritt från grammatik har japanskan ganska mycket utav det, dock inte som skolans spanska grammatik som kedjas kring att böja verb, utan vi lär oss att böja meningar. Att skapa substantiv, ackusativobjekt och allt vad det kan heta på svenska.

Och just det, det finns formell och informell japanska. Man använder alltid formell japanska till personer som “står över en själv” i rang, det vill säga till de som är äldre än en själv, till de som jobbat längre än en själv på företaget och framför allt till ens lärare. När min lärare fick veta att vi säger våra lärares förnamn i Sverige fick jag nog höra det renaste och ärligaste samt längsta “EEEEEEEEH?” jag hört sedan jag kom hit. Jag vet inte vad mina lärare här heter i förnamn ens.
När jag träffar nya personer använder jag alltid formell japanska, men jag brukar snabbt övergå till informell just för att det är en vänskapligare känsla och om de skulle bry sig om det är de inte personer jag vill lägga ner tid på.

Wow, inlägget lider mot sitt slut. Det fanns till och med mer att skriva än jag hade tänkt mig. Jag hoppas det inte känns för utdraget.  Jag är glad för eran skull att jag valde att dela upp detta i två delar...

Det japanska språket #1

Jag befinner mig på andra sidan jorden och pluggar japanska. Så långt tror jag alla mina läsare är med mig. Men vad innebär det egentligen? För att ni mer ingående ska veta vad jag egentligen pysslar med i skolan tänkte jag ge mig på ett försök att förklara hur japanska är uppbyggt.

Tillåt mig att klargöra detta en gång för alla: JAPANSKA LÅTER INTE SOM KINESISKA. Varje gång jag berättar för någon svensk att jag studerar japanska är den vanligaste kommentaren jag får “ching chong, eller nåt sånt”. Jag dör litegrann inombords varje gång. Klargjort.

I svenskan använder vi fler ljud än vad japanska har, och vi har dessutom förmågan att klippa av ljud väldigt abrupt när vi pratar.
Japaner använder inte våra ch-ljud som presenteras i ord som choklad eller siffran sju vilket får dem att låta som norrlänningar när de försöker. De ersätter V med B, vampire uttalas “banpaiaa”. Deras ord slutar även alltid, bortsett från ord som slutar på bokstaven n, med en vokal vilket gör det näst intill omöjligt för dem att kunna säga ett utländskt ord korrekt. När vi till exempel ska lära våran lärare säga “tack” säger hon “tacki”. När japaner beställer öl säger de “biiru” (låneord från engelskans beer). Kostym, suits på engelska, blir “suutsu”. Och egentligen kan jag fortsätta i all oändlighet med hur japanska kan vara skitroligt att prata, när man helt lagligt får förvrida namn till Buraddo Pitto och Zuratan Iburahimobichi. Men jag går vidare.

Japanska skriftspråket är nog det som förvirrar de allra flesta, och det är den delen av språket man har det tuffast med. De använder sig av tre skriftsätt, två av dem kan nog stoppas in i kategorin alfabet eftersom de enbart är där för det fonetiska syftet. De består av ett 50-tal tecken och heter hiragana och katakana. De är relativt lätt att lära sig bara man tar sig tid till det. Ett av få krav skolan hade på mig innan jag flyttade hit var att jag skulle kunna skriva och läsa dessa.

Hiragana och katakana har exakt samma fonetiska ljud, den stora skillnaden är att alla ord tagna från andra språk skrivs i katakana medans japanska ord kan ses med hiragana. De ser givetvis olika ut men många utav dess bokstäver liknar varandra vilket gör inlärandet lite lättare. Jag slänger in ett litet exempel på hur de ser ut:

Jag hade tänkt skriva om det tredje och svåraste med japansk skrift men tiden rinner ifrån mig och jag får göra det till ett eget inlägg imorgon, för nu måste jag spendera lite tid med en av japanerna i huset, Masaki, som flyttar ut imorgon. På snart återseende!

Jullov

Min första termin här rundades av med ett stort prov, tenta, på det mesta jag lärt mig hittills. Vi fick två timmar på oss att skriva provet. Eftersom jag är en relativt snabb läsare tog det mig ungefär en timme att bli klar men eftersom Adrian skulle återvända till Sverige bara dagen efter hade vi bokat in sushilunch. Så jag ägnade resterande timme till att gå igenom mina svar ordentligt och försöka komma på svar där jag inte hade skrivit. Provet är viktigt, om man inte klarar det måste man göra om det vi precis pluggat, i en annan klass. Jag kan säga direkt att jag skrev lite fel här och där men jag är inte orolig. Mest för att jag isåfall ändå inte kan göra något åt det.

Så, istället för att grubbla har jag med glädje gått in i mitt allra första lov här i Japan. Eftersom jag fortfarande har lektioner med barnet har jag ändå 4 timmar om dagen som jag är upptagen (2 timmar lektion, en timme vardera att ta mig fram och tillbaka), men utöver det försöker jag göra sådant jag inte kan göra under skoltid: Sova ut och ta det lugnt. Jag har ännu inte rört mina studieböcker men jag känner redan att det börjar klia i fingrarna, jag känner att jag måste plugga mer eftersom jag är väl medveten om att det inte finns några genvägar till att lära ett språk. Så ironiskt nog är ju ett lov den perfekta tidpunkten att studera...

Jag hade en mycket bra julhelg. Den 23:e åt jag riktig indisk curry och kollade på två filmer hemma hos Tobbe, han bor ungefär en kvart från mig till fots.
På julafton åt jag popcorn till lunch medan jag tittade på Disneyfilm och tacos till middag, jag gjorde egen guacamole som blev riktigt god (avokado, yoghurt, rödlök, peppar, lime). Pratade med min familj några timmar när natten började närma sig (på min sida Jorden), och ännu några minuter med en bästa vän, Sofia.

Den 25:e mötte jag upp med Tobbe och hans flickvän, Yuri. Vi åkte till ett shoppingcenter som heter Omotesando Hills för att kolla in dess julbelysning. Vi kom även över lite sådant på vägen dit:

(Tobbe gömmer sig bakom Yuri som tar kort på trädet på fotot ovan:)

Trottoaren vi gick på var packad med människor. Det fanns ingen anledning att stressa för man skulle inte tjäna mycket mer än 30 centimeter. Men eftersom vi hade fina träd att titta på och intressanta samtal gjorde det inget.

När vi kom till Omotesando Hills förstod jag varför jag inte varit dit än. Det är ett köpcenter med, vad jag såg, bara märkeskläder som Dolce&Gabbana, Louis Vuitton, och ett något malplacerat svenskt “God Jul!” från J. Lindbergs skyltfönster. Men julbelysningen var mycket vackert i sitt Disneytema. Varför det var Disney vet jag inte, men att det var ett populärt evenemang kan jag intyga.

Jag tror att jag ska återvända till Omotesando nu i dagarna för lite shopping nu när det är rea. Jag kommer dock inte vända mig till detta köpcenter, det finns ett H&M och coola japanska butiker alldeles i närheten.

Tack

För ett par dagar sedan kom ett paket fram. Ett paket fyllt till alla dess likformade kanter med godis, presenter och (hur klyschigt det än låter) kärlek.
Det var bland annat djungelvrål, juleskum, cola-nappar, en fin glasängel, värmeljus, vattenflaska att hälla varmt vatten i för att värma sängen, sockor, handskar, lurviga och värmande tofflor. Och inte minst ett gäng med brev.

Även om jag har det alldeles för bra här för att längta hem så får dessa saker mig ändå att uppskatta allting jag har hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag nu läst ditt brev, mormor, och det är inte för att din handstil är svårtydd! 
Tofflorna passar perfekt, jag sover i dem varje kväll.

Jag är riktigt rörd och oerhört tacksam över alla paket, kort, te-sorter och chokladbitar jag får.
Tack så mycket.

Mobilbilder

Jag har ju en kamera på min mobil. Om det inte var för att det låter som en kanon går av hade jag tagit fler bilder med den. Men de få jag tagit delar jag gärna med mig av. Speciellt dessa första som är det enda bildbevis jag har på att jag sett Fuji-san. Jag vet inte hur svårt det är att se så jag slängde in en fin beskrivningsbild också.

Sämre pluggställe kan man hitta:

Oma

Min förkylning har ökat ett steg till ständigt rinnig näsa och ögon så jag ringde Mamman och meddelade att jag inte skulle komma på dagens lektion. Jag drog hem direkt efter skolan och sov fyra timmar, kände mig lite bättre när jag vaknade. Men det som fick mig att må som bäst i detta stadie var en knackning på min dörr...
Det var min koreanska husvän, Haz. Jag öppnade och möttes av ett par onda ögon som strax förvandlades till hopplöshet. Hon sjönk ihop på golvet med orden “Jag vill inte lära den där ungen nå mer!!!”. Jag satte mig bredvid henne och frågade vad som hänt, hade en av Haz’s senaste Facebook-uppdateringar i bakhuvudet där hon skrivit hur barnet hade varit otroligt bråkig och bitit henne i ett raseriutbrott. Jag funderade vad i allsindar hade hänt nu;
Idag när hon hade satt sig ner för att leka med barnet hade det slagit på hennes händer och sagt att hon inte får röra leksakerna: “Josefin-sensei* och jag ska leka med dessa!!!!”

Hur sjuk jag än känner mig imorn vill jag inte ta ledigt från jobbet igen. Just nu tänker jag att det inte kan vara mycket här i världen som kan ge en mer självkänsla än när ett barn som man inte ens vet om den förstår allt man säger uttrycker tillförlit om sina favoritleksaker.

*Sensei betyder lärare och används hela tiden i Japan där man knappt duar ens lärare. Så Oma (barnets namn) med familj kallar mig för sensei, ibland Josefin-sensei.
En svår del av mina timmar som lärare är att man alltid använder tredje person i japanska, som ju är mellanspråket mellan mig och Oma då jag ibland förklarar ord på japanska. Jag säger inte “vill du ha lite vatten?” utan jag säger “Vill Oma ha lite vatten?”.

Mitt (korttids)jobb

Jag är på väg att åka på den årliga Förkylningen, men jag har ändå tillbringat tre dagar på mitt tillfälliga jobb.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.

Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.

När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:

Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.

Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.

Allins som hastigast

Jag har lite tankar och händelser att dela med mig av.

1. Tokyoiter är till stora delar snyggt klädda oavsett ålder. Vilket har lett till att jag flertalet gånger spanat in en mans snygga kläder och noterat att de sitter väldigt bra på kroppen för att sedan upptäcka att det kan vara en 40-årings. Jag säger KAN för att japaner ser förbannat unga ut. Och lever länge. Drömlandet, kanske.
Det har också hänt att jag spanat in en kvinnas snygga kläder för att sedan upptäcka att det, trots de supertighta jeansen och handväskan, är en man. Vilket leder mig till punkt 2.

2. Japanska män har förstått hur praktiskt det är med handväska. I de flesta fall handlar det inte om en “cool axelväska” utan en helt vanlig handväska som lika gärna kunnat ha funnits i handen på en kvinna, om det inte vore för att kvinnors och mäns handväskor skiljs åt i utseende, såklart.

3. Jag och Tobbe ska, om det stämmer med mina jobbtider och hans boxning, börja plugga inför Det Stora Testet som kommer sista dagen innan jullovet (22:a).

4. Jag har lyckats få ett jobb som håller sig under december månad. Jag menar i ordets sanna betydelse “få”. Haz, den andra av koreanerna jag bor med, frågade om jag hade lust att spendera 2 timmar om dagen måndag-fredag (efter skolan) med att lära en 3-årig blandras (japansk pappa/koreansk mamma) engelska. Javisst sade jag och gav mitt nummer till henne för att bifoga det till föräldrarna. Planerade att ringa dem själv men Haz tyckte inte det är nödvändigt, mamman är väldigt lugn när det kommer till främmande folk som kommer och umgås med hennes barn. Haz själv är där och pratar koreanska med barnet. Egentligen tänkte hon inte på mig först, Tobbe har öppet pratat om att han vill jobba som engelsklärare men pappan till barnet vill att det ska vara en kvinnlig lärare...............
Jag har ännu ingen precis aning om vad det är för folk. Pappan har bott ett tag i ett engelsktalande land och hanterar därför språket bra. Mamman pratar japanska och koreanska. De vill förbereda barnet inför en internationell skola som börjar i januari. Familjen bor i en skyskrapa i centrala Tokyo, mer exakt var vet jag ännu inte. Borde fråga Haz om det nästa gång jag träffar henne, för jag börjar på måndag.

Min mobil

När jag kom till Japan var jag tvungen att skaffa mig en ny, japansk, mobil. Eftersom jag bara ska vara här i ett år tog jag det billigaste som fanns, vilket i Sverige skulle betyda en gammal variant av låt säga en Nokia som man får slå med hammare på tangenterna för att något ska hända. Vad man inte skulle få för de pengarna i Sverige är en mobil med direkt tillgång till de senaste nyheterna rullandes på en banner ovanpå din bakgrundsbild, bloggverktyg för att göra ditt bloggande lättare, eller TV. Ja, TV.
Bland de första dagarna såg jag en man gå och kolla på TV på sin mobil och tänkte något i stil med “Wow, vilken dyr och häftig mobil han verkar ha” – för att sen få samma sak på min “tegelsten”.Om jag hade hållit kvar vid min svenska mobil hade jag inte bara fått skyhöga räkningar utan jag hade inte heller kunnat skriva på japanska. Mina första sms tog en stund att komponera eftersom det japanska fonetiska alfabetet inte är placerade på samma knappar som vanliga bokstäver. Jag kan ge ett exempel:
När man skriver sms med bokstäver finner man vokalerna på knapparna 2, 3, 4, 6 och 8. Men på den japanska mobilen finns alla vokaler (a, i, u, e, o) på samma knapp: 1. Man får alltså bläddra fram sig till det ljud man söker.

Den fonetiska japanskan delas in i olika grupper beroende på vilken som är första bokstaven i “ljudet”. D.v.s. att ka, ki, ku, ke, ko är i en grupp och finnes på knapp 2 och sa, shi, su, se, so är en annan grupp som finns på knapp 3. Mer om japanska kommer i ett annat inlägg. Tillbaka till min mobil, dess knappsats ser ut såhär:Menyn, min mobil är av märket Softbank som använder sig av en (i Japan) känd hundikon vid namn otou-san (åtåå-san):
I Japan använder man sig av mobilsmycken. Och jag pratar inte bara en liten kedja med pingla, utan remmar med någon gulligt på som till exempel mjukisdjur, i plural. Den här bilden är tagen från Google, men det är ett exempel på hur det kan se ut:
Men eftersom jag hellre har träningskläder och ett äpple i min väska håller jag mig till något lite mer simpelt (än så länge).