Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Ett skepp kommer lastat!

..Med vadå?
Med galenskap!

Det finns mycket i Tokyo som en inte kan göra annat åt än bara skaka på huvudet och fråga sig hur. En återkommande punkt på den listan är priserna, till exempel på frukt och grönt.
17kr för ett äpple har jag länge ansett vara bland det sjukaste jag sett i en mataffär. Men för ett tag sedan pratade vi mango i skolan. Min lärare berättade att det finns en sorts mango i Japan som är så fruktansvärt söt och god att dess pris är 850kr. 850!!! För EN mango. Och någon köper den faktiskt. Det är sinnes.

Sen ska ju Japan alltid hitta på massa konstiga saker för att visa världen att de är ett nytänkande folk, vilket forum det än gäller. Som till exempel det breda forumet "vattenmeloner”. En vattenmelon i Japan är dyrt nog som det är med ungefär 40kr för en kvarts del. Men vattenmeloner i hjärtformer eller fyrkanter slår priset, bokstavligt talat: 2.000kr, styck. Jag har varit här ett tag nu och har vant mig vid att se dessa sjuka prislappar. Men en jävla vattenmelon?! Det är vidrigt att detta inte är de enda exemplen, utan bara några få ur en lång rad med ting japaner hellre lägger pengar på än på, låt sig, vettiga saker.

En stor majoritet av oss människor anser att familjen är det viktigaste av allt här i livet. Men inom samma majoritet finns det ändock så otroligt många som hellre köper sig en väska för samma pris som en helg på ett hotell med varma källor för hela familjen (mor/farföräldrar och kusiner inkluderade) skulle kosta. Och i Japan är det alltid priset det pratas om. Och självklart är det bättre ju dyrare det är.
En vän jag har på Facebook, japansk kvinna som jag träffat ett par gånger eftersom vi har en gemensam vän, fick på sin 23-års födelsedag en märkesring för ungefär 25.000 kronor av sin pojkvän. Lägg sedan på det fakta att han hade köpt en likadan åt sig själv. TÄNK vad en kan göra med 50 lax om en väljer att inte lägga det på två pyttesmå saker. Tänk vad långt det kan ta en i världen. Tänk vad många munnar bara en tiondel mättar. Tänk att det är minst den summan du får betala för ett år i universitet i Japan. Bara tänk.
Och där lägger hon upp en bild på Facebook på ringarna och skriver “wooohooo jag har den bästa pojkvännen i världen!”.

Detta är tyvärr typiskt storstäder. Stockholmare är inte så mycket bättre, även om rika människor i Stockholm oftast har med personernas föräldrars kreditkort att göra, medan det i Japan handlar om skattepengar.
I Japan blir de så insnöade i det de anser vara lyx, att ha skyhöga löner utan skatt (tjänar man under drygt 300.000kr/år betalar man 10% i skatt) och de facto att de flestas intressen för andra länder sträcker sig till lördagarnas 2-timmarsreportage från olika delar av världen. De har liksom inget behov av andra länder eftersom allting finns här, speciellt om en pratar Tokyo.

Dock så måste jag säga att japanerna ändå använder sina märkesprylar på ett friare sätt än jag sett tidigare. Innan jag kom hit hade jag till exempel bara sett folk ha en ren och snygg stil på det den har på sig i samband med märkeskläder, medan japanerna lika gärna kan gå runt i mjukisbyxor med en svindyr märkesväska på axeln.
Det känns som något en inte får se i Sverige.
Om det inte handlar om mjukisbyxor för tusentals kronor.
Men att köpa såna vore ju bara ren galenskap.

Beröm

Jag är på väg till sängen, ska bara skriva lite kort om dagen som varit. Började med att försova mig, vaknade av ett SMS 8:37, skolan börjar 8:30. Det var Tobbe som undrade om jag skulle komma till skolan idag eller inte, eftersom vi från klockan 9 skulle befinna oss på en vårdcentral för en röntgenbild. Det är något långtida utlänningar går igenom, en koll för att se så att allting står rätt till.

Jag kollade upp stället på Google Maps innan jag stack direkt dit. Kom lagom i tid för att vara den sista som fick som bild tagen och tog sedan sällskap med mentorn Hoshino tillbaka till skolan. Vi pratade lite om uteställen i Tokyo, sköna barer, Egypten, Australien och kom givetvis in på ämnet “japanska”. Hoshino berättade att hon, en annan utav mina lärare (Tsuji, en ganska sträng lärare) och en kvinna i receptionen varit ut och druckit i helgen som var. Där hade jag kommit upp som ämne. Den stränga Tsuji och kvinnan i receptionen tycker att jag är den elev på Samu som är bäst på japanska, sett bland annat utifrån hur lite jag kunde när jag kom hit där jag använde mig av engelska, till nu då jag klarar information etc på japanska. Och mitt uttal. Hoshino sa att hon höll med dem. “Du känner japanskan på ett annat sätt. Om du gör ditt bästa kommer den bli otrolig.”

Att höra detta och pussla ihop det med min vän Yuris ord förra veckan där hon berättade att hon när vi träffades för första gången (jag hade varit i Japan i en månad) hade blivit otroligt överraskad över mitt uttal eftersom uttalet är rent och helt utan utländsk brytning, så kan jag konstatera att det vore fruktansvärt bortkastat om jag inte fortsätter mina studier i japanska när jag kommer hem till Sverige. Jag har vägt mellan massa utbildningar, men är nu till 100% säker att det blir japanska tills vidare.

Kul va!

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.

Min mentor

Likt vilken skola som helst så har varje klass på Samu en lärare vars uppgift är att informera, agera rådgivare och lyssna extra mycket på oss elever om det är något som inte stämmer. En mentor. Min mentor heter Hoshino. Det är hennes efternamn. Hon är en person jag bara får mer och mer respekt för, för varje gång jag träffar henne.

Triviala saker som att hon är en 40kilos person som har svart bälte i karate eller att hon bott i Egypten i 4 år och arbetat som japanskalärare, där hon då även blev flytande i arabiska är såklart coolt nog som det är. Men det som jag tycker är otroligt respektingivande med henne är hennes psykiska styrka, och hennes ärlighet inför personer hon egentligen inte har en plikt att vara ärlig mot.

När vi gick på lov senast gjorde vi det utan att ha sett skymten av Hoshino på två veckor. Lärarna sade inget men såklart anade jag att något seriöst hänt eftersom senast någon lärare jag haft tog långledigt var pga. en familjemedlems bortgång.
När vi kom tillbaka till skolan efter lovet så hälsade vi med det vanliga god morgon (ohayou gozaimasu), och jag frågade som man ju så ofta gör, per automatik, “Är allt bra?” (genki desu ka).
Jag är en person som stör mig på att man oavsett sinnestillstånd eller hur man faktiskt mår ALLTID svarar “jotack, bara bra! själv då?”. När Hoshino däremot sade “Jag mår inte alls bra” (genki janai desu) blev jag paff och kände faktiskt mina ögon bli stora. Hon utvecklade och förklarade att hennes pappa plötsligt blev sjuk och gick bort väldigt hastigt. Japan som hon är bad hon även om ursäkt för att hon varit ledig så länge från sitt yrke.
Jag var ordlös och kunde följande dagar inte låta bli att imponeras varje gång jag såg Hoshino le eller skratta, vilket hon vanligtvis gör väldigt mycket. Det är en person med en sån där härlig energi som når en oavsett hur få timmar man sovit och hon får en hela tiden att arbeta engagerat. Också något en bara måste respektera, speciellt hos en lärare.

Den första skolveckan gick snabbt förbi, och när vi kom till skolan nu i måndags var Hoshino åter igen frånvarande. Jag anade att det var begravning och så vidare. Men när hon kom till skolan idag släppte hon nästa bomb: Hennes lillasyster har också gått bort. “Det har inte ens gått en månad sedan min far gick bort...” (även denna gång bad hon om ursäkt.)
Den här gången var jag inte bara ordlös, jag kände mig på gränsen till gråt när jag såg henne ta tag i närvarolistan och ropade upp våra namn. Hur kan man stå och ha lektioner med sånt här i huvudet? Hur kan man le och skratta över fåniga saker?

Hoshino slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde att hon för något alls i världen inte skulle visa någon hur hon egentligen mår. Ni vet, stolta japaner och allt det där.
Men när hon satt oss i arbete att skriva uppsats och gått ett varv runt klassen, så gick hon fram till hörnet bredvid tavlan och satte sig på huk och stirrade ut genom fönstret. En process som upprepades två gånger. Hon såg ut som ett litet barn.
När hon sedan reste sig upp och svarade skrattandes på en vietnames dumma fråga tänkte jag bara “wow”.

Låter klyschigt som fan, men hennes styrka är något jag aldrig kommer glömma. Eller hur äkta hennes leende verkar även om jag vet att hon är helt trasig inombords. Man kan väl bara säga att hon gör sitt arbete som mentor rätt. Får en att tänka över vad som är relevant och viktigt i ens liv, får en att fokusera på att göra dessa saker till ens styrka. Om man är som jag vill säga, som suger åt mig intryck och ord från människor jag respekterar bättre än en ökentorkad svamp suger åt sig vatten. Det finns såklart de i klassen som inte ens lagt märke till Hoshinos beteende, men det är enbart synd för dem. Hon är en grym person som jag hoppas ha kvar som mentor hela vägen till jul. Ja.

Mitt största misstag

Sommarlovet är nu inne på sista minuterna japansk tid. Under lovet som var har jag i stort sett tagit patent på orden “ta det lugnt”. Det har varit mycket tittande på serier, ätit mat framför datorn, gått på långa promenader, sprungit litegrann, festat till det ett par gånger – och så har jag som titeln säger, gjort mitt största misstag.

Det är kanske känt i min vännerkrets att min hy inte är särskilt stark i solen. Vilket är en anledning till varför jag ligger på stranden med en handduk som täcker hela mig när jag “solar”, eller varför jag hellre ligger i skuggan under ett träd än ute i solen när vi är ute och reser. Jag bränner mig alltså väldigt lätt.
När man vet detta, och ändå åka till Odaiba (en konstgjord ö i Tokyo) för att hänga lite på stranden med ett par vänner UTAN att smörja in sig så kan man ifrågasätta om det inte är mer än min hy som blivit bränd med åren.

Nu låg jag som tur var inte i bikini, utan vi satt mest på en gräsplätt hela tiden. Jag satt i skräddarställning med solen från vänster, vilket betyder att mitt vänstra lår och vänstersidan av mitt högra ben blev jättebränt. Likaså blev min vänsterarm mer bränd än min högra. Ansiktet åkte på en hel del också.
Att komma hem från stranden och se sig själv i spegeln efter en hel dag i solen utan solskydd var kanske inte den bästa peppningen till en klubb-utgång som skulle vara fram till efterföljande morgon. Men jag drog på mig ett par leggings för att skydda skinnet, och hade hela kvällen på mig en långärmad tröja även om det blev fruktansvärt varmt. Det skyddade ju från att folk kom åt det brända i alla fall.
Som bilderna visar hade jag shorts på mig den dagen.

När jag vaknade senare den dagen och skulle kliva till frysen för att hämta lite kylklabbar höll jag på att ramla ihop. Skinnet på högra benets vänstersida var så bränt och i hoptorkat att foten inte kunde röra sig. Det blev att hoppa till frysen och jag tänkte faktiskt “varför inte bara döda mig på en gång?”, för jag blev verkligen illamående av smärtan. Mina armar har dessutom varit fulla av små-små vattenblåsor som gör något så djävulskt ont att vidröra, men de gick sönder bara man petade på dem. De fick mig att tänka på ödlor. Ett par sekunder hade jag “roligt” åt att ha sönder blåsor, innan det slog mig att infektionsrisken ju lär vara ganska stor. Då slutade jag.

Sedan jag vaknade den dagen, torsdags, har jag hållit mig inomhus. Bortsett från den kväll jag gick till en affär i närheten för att inhandla proviant för helgen som skulle komma. Och ett par andra kvällar. Idag märkte jag att mycket av det brända lagt sig, det mesta av blåsorna är borta, och jag har i 1,5 dag kunnat stå och gå rakt så jag tog en sväng till ett McDonalds som fick bli dagens mat och pluggställe. Men jag har inte varit ut på dagtid sedan i onsdags för att skydda hyn. Just nu känns mitt högra smalben som ett enda stort blåmärke ungefär. Men jag hoppas att det ger med sig.
Enligt sökningar jag gjorde när jag upptäckte mina blåsor, och svedan på högra smalbenet så är den här sortens skada en svag grad två-brännskada. Bildsökningen på det var kanske inte det roligaste jag sett i mitt liv.

Den här helgen som jag då spenderats inomhus hade jag faktiskt planerat ta mig till Yokohama, en hamnstad strax söder om Tokyo som sägs vara som ett Tokyo fast med 20 miljoner färre folk, lite mer havslukt, och främmande för mig eftersom jag aldrig varit där. Men det får bli en annan dag.
Som en avslutande parentes kan man väl fastslå att om jag någonsin kommer dö av något som inte är av ålder så är risken ganska stor att det är hudcancer. Så nu kör vi, solskydd dygnet runt!

3 sekunder i rampljuset

Eftersom det senaste inlägget jag skrev för snart pinsamma 2 veckor sedan handlade om hur jag blev statist i ett program som går på TV i Japan, kör jag vidare på det och berättar lite om det.
Jag har nu lite mer kött på benen och kan meddela att programmet pågått i ungefär ett halvår, vilket betyder att de har en budget som duger åt ungefär 5 minuter i TV per vecka. Vilket i sin tur betyder att scenen jag var med i väl kommer vara ungefär en sekund. Om de ska ha med de olika vinklarna de filmade med så blir det tre sekunder.

Hur litet programmet än är eller hur lite vi statister syns i TV är ju för mig ganska irrelevant eftersom jag inte har något intresse av att synas i TV om det inte skulle vara bowling-, eller intresse-relaterat. Det viktigaste för mig var att få vara på en plats där någonting skapas. Att få se skapelseprocessen av något tycker jag är otroligt givande. Jag tittar till exempel hellre på en artist som målar, än på tavlan hängande på väggen efteråt. Det är så jag som bäst kan uppskatta verk, när jag fått se vad som ligger bakom. Ansiktsuttryck eller kroppsspråk bakom penseldrag, kameravinklar och idéer. Och kanske framför allt tiden.

Vi kom till studion, i form av ett hus de antagligen köpt, klockan 11 på förmiddagen. Stationen var Meguro, en station jag alltid velat gå av vid men aldrig haft något ärende till. Huset ligger 6 minuter från stationen med skådespelar/sånggrupp/känd människa-tonade rutor-minibuss (med grymt sköna säten). Det var en trevlig åktur. Jag samtalade med en ryska hela vägen, hon hette inte Olga.
Produktionen var i full gång när vi kom och vi blev ombedda att sätta oss ner för att vänta. Och tur var väl det, för vänta fick vi. Men som sagt, det är inget jag klagar över. Jag observerade allt från skådespelarna till assistenten som fläktade deras ansikten, till bordet i seriens vardagsrum som var mycket fint med små kakel.
Efter 1,5 timme sittandes på en pall var det vår tur. Scenen vi skulle göra var en grillning där vi 4 statister var parets gäster. När kameran var igång och jag tog upp besticken som legat ute i solen väldigt för länge fick man bita ihop så gott det gick. Gästernas roller i programmet var att sitta vid bordet och bli serverad mat, äta litegrann och sedan tacka för inbjudan när värden höll sin välkommen-skål. Engelska och japanska blandades ganska fritt hela tiden. Över lag en rolig förmiddag ute i det friska, och för första gången på väääldigt länge satt jag i en utemöbel med gräs under fötterna. Något jag saknat extremt mycket i sommar.

Att för första gången få se en produktion inom TV-branschen var som sagt intressant. Ett program med 5 minuters avsnitt låter löjligt, men arbetet de lägger ner för att färdigställa dessa fem minuter är ännu löjligare. När vi kom vid 11 hade de redan filmat i flera timmar, och skulle fortsätta även efter det att vi blivit skjutsade tillbaka till stationen. Lite bilder:

Sista bilden är på en pudding vi fick medan vi väntade. Min var jordgubbssmak. I ett äggskal. Japaner, japaner.

Två av de andra statisterna var förresten också svenskar. De skulle till en glassbar efteråt och jag hakade på. Man tog en bägare och hade själv i mjukglass, frukter och önskade toppings innan man fick bägaren vägd och betalade efter priset. Jag har aldrig förr betalat 60 kr för mjukglass. Men då var det i och för sig både mango, choklad och jordgubbsvariant. Med färsk kiwi och tärnad honungsmelon. Ingen bild på det dock men eftersom baren ligger ungefär 24 sekunder från min skolas dörr finns risken att jag slinker in där igen någon mer gång.

Eftersom jag har varit så usel på att skriva under mitt lov kan jag lova att jag kommer skriva minst ett till inlägg innan skolan börjar igen på måndag. Antagligen ett inlägg, eller kanske stycke, om mitt sommarlov, som är en ganska dyster historia eftersom jag inte gjort så mycket. Visst är jag bra på att ge höga förhoppningar?

Japan och random

Random, engelska ordet för oväntat, konstigt och slumpartat. Det är ett ganska bra ord för att beskriva Japan egentligen. Eller Tokyo. En måste komma ihåg att bara för att det händer konstiga saker i Tokyo betyder det inte att hela Japan är konstigt. Bara att Tokyo har några miljoner människor för mycket, kanske. Men jag klagar inte. För mig är random bra. Det är sånt som leder till 5-timmars fika med svincoola koreaner, eller till nya vänner att härja med på karaoke. Eller så kan random vara nyckeln för mig att medverka i ett japanskt TV-program.

Innan ni breder ut era vingar och skriker ut till världen att jag ska vara med i en galen japansk game show där jag ska forma min kropp efter tetrisfigurer, så måste jag bränna upp vingarna fort som fan genom att säga att min uppgift mest troligt i så fall kommer vara att jag i ett par timmar under inspelningen står och ser utländsk ut, mer än så vet jag inte. Jag kommer mest troligt inte ens säga något.
En människa jag träffat inom Borderless Tokyo har någon bekant som är TV-director, som söker ett par utlänningar till sitt program. Så min bekanta mailade mig och ett tiotal andra personer för att höra om någon av oss var intresserad, och jag fick det att låta som om att jag har en lucka den dagen (som om inte varenda dag är en lucka nu framöver, eftersom jag igår gick på sommarlov...) och att jag kunde offra ett par timmar åt att visa mitt face i den japanska TV-rutan.
Så jag har delat mina kontaktuppgifter till min bekanta som i sin tur ska skicka vidare dem till sin vän, och om den inte redan hittat någon som fyller en av rollerna som utlänning så får jag vara med i TV. Hurra. Jag hoppas det blir av, har inte varit i rutan sedan jag som barn sprang in i pappas famn när han vann Les Lion i Norrköping. Jag sitter just nu och drömmer mig bort till ett program där jag sitter med i en panel bredvid mina favoritskådespelare/artister och diskuterar genus på felfri japanska. Det hade varit något det. Lite bättre än direktionerna “stå och se utländsk ut”. Men ja, nästa gång kanske...

Josefin

I hela mitt liv har det i stort sett bara varit lärare som tilltalat mig vid fulla namn. Resten har sagt Jossi. Josse eller ännu värre jossan är för gräsliga för att användas på någon som jag. Visst, i fotbollslaget där vi var tre Josefin(e) som alla kallades Jossi(e) blev jag helt enkelt kallad Herman, lika väl som en av de andra också fick efternamnet som tilltalsnamn, allt för att undvika förvirring på planen. Jag är har aldrig varit en Josse, jag har aldrig varit en jossan, jag är en Jossi. Punkt.... Trodde jag.

För några veckor sedan fick jag mig ett nytt smeknamn. Med japanska bokstäver blir det Yose, men i svenska skulle det kunna skrivas som jåse.  Inget dubbel-S.
Jag var och bowlade en kväll med några kompisar och bekanta, och eftersom de övriga i gänget hade namn med två stavelser (Sara, Yuri, Yuki, Gishi, Hiro) kortade de även ner mitt namn, till alltså Yose. Sedan dess har det bara varit dessa två nya bekantskaper (Gishi, Hiro) som sagt Yose till mig, men igår när vi hängde i Tokyos gigantiska park, Yoyogi, och träffade ännu fler nya människor som hade problem med att höra eller säga Josefin korrekt och Jossi blev till “Yoshi”, så drog jag till med Yose. Sen råkade jag hamna på karaoke med dessa 4 nya människor och fick hela natten lång bli kallad Jåse, vilket gör att jag ändå känner mig bekväm med det.

Det har väl att göra med att japaners och svenskars o:n uttalas helt olika. Svenska o:n är klarare och lutar mer åt ett u-ljud än japaners (eller engelskans för den delen). Jåse är mycket annorlunda mot Josse. Punkt.

Eftersom att det känns lite konstigt att skriva ett inlägg bara om hur jag tilltalas slänger jag in lite bilder från gårdagens parkhäng, och från en festival jag råkade vandra rätt in i igår på väg till en konst- och fotoutställning där Ryoma hade äran att hänga upp en av sina bilder. Det var längesen jag visade bilder, dessutom. Förlåt för att kvällsbilderna är så mörka, men ja, det var kväll.

Ovanför har ni min bild, på Ryomas bild, som hängde på utställningsväggen. Nedanför har ni en snubbe som kollar portfoliepärmar, och den uppslagna pärmen ni ser är Ryomas.Vattenkrig i mörkret innebar även lite vatten på min kamera. Men den lever!Luftgitarr på karaoke är ett måste. På bild är det Yutaka som levererar.En snubbe som inte är rädd för att posera framför kameran. Och som bjöd mig på karaoken. Snäll person.

Slår på stort idag och ger er även en film från festivalen för att ni lättare ska först känslan av förvirring när man kommer ut från Shinjuku station, höghusens metro, och ramlar rakt in i en sjukt gammal traditionell festival från Japans ö i söder, Okinawa. Detta var väl dock lika mycket promo som tradition.

Ett litet tillägg om hur jag tilltalas här. Koreaner har inte f-ljud i sitt språk, så alla koreaner säger Josepin. Det är ganska sött. Som jag.

Eld och lågor

Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)

Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).


tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.

Tack och förlåt

Dagens inlägg kommer inte, trots titeln, handla om att jag söker mig in till berget och nationalsymbolen Fujis skogar där kompass inte fungerar vilket är en stor anledning till varför så många dör i den skogen – eller går dit för att dö.
Nej, dagens inlägg handlar om människors (och framför allt japaners) förbannade iver till att be om förlåtelse. Visst är det fint att få höra det ibland, men i många situationer här känns det väldigt extremt, konstigt och nästan löjligt.
Som till exempel när jag glömde min keps uppe på skåpet jag använt på gymmet. Jag kom på det halvvägs hem och gick tillbaka eftersom det trots allt inte var en 10kronors keps från Wal-Mart direkt. När jag mötte en förvånad personal sade jag med ett leende “jag glömde kepsen...” och fick till svar “åh, förlåt!”.
Ja, det är erat gyms fel att jag glömde min keps uppe på skåpet, det har du helt rätt i.

Eller när jag, som så ofta sker, brett ut mina grejer i sann blodtyp O-anda framför någons skåp i till exempel bowlinghallen eller, åter igen, gymmet. “oj,  jag är i vägen” säger jag och flyttar på mina grejer. “Åh, förlåt!” får jag, som alltid, till svar.
Ja, det är ditt fel att jag brer ut mig i omklädningsrummet som om det vore mitt eget rum under ommöblering. Du gör helt rätt i att be om ursäkt över att du tvingar mig att flytta på mina grejer så att du kan komma in i skåpet du (i bowlinghallens fall) betalar hyra för.


I mitt förra inlägg skrev jag hett om min huskamrat Kohei. Idag ska jag skriva ännu varmare, men helt utan irritation eller missnöje, om min andra japanska huskompis: Ryoma.
Ryoma är vad jag vill kalla för min andra hälft. Nej, vi är inte tillsammans och jag har inget intresse av honom på det sättet, vilket väl får mig att låta antagligen som en hycklerska eller galning när jag ändå säger att han är min andra hälft. Han har en lugnande och positiv personlighet och energi i både sitt sätt att vara, och i sitt skapande som fotograf som gör att jag tycker otroligt mycket om honom. Eller så gör det mig bara till egenkär eftersom jag anser att jag och Ryoma är väldigt lika varandra.

Hur som helst, andra gången jag träffade honom (första gången var när jag som hastigast sade hej när han skrev kontraktet för sitt rum, jag hade besök och inte tid med mer än det nödvändiga artiga) bjöd jag in honom till mitt rum där vi satt och kollade på bilder som Chrisse tagit. Dels för att Chrisse tar sjukt bra bilder som jag gärna stoltserar med, och dels för att jag redan under de 3 minuter jag sade hej första gången fick en känsla att jag vill spendera mer tid med den här personen.
När jag märkte att det nog inte skulle finnas något slut på vårat pratande om framtidsdrömmar och visioner fastän klockan närmade sig ett på natten ledde jag samtalet mot ett slut, genom att säga “förlåt att jag tagit din tid”.
”Du pratar som en japan”, sade Ryoma och lade till “jag tycker att en istället för att ständigt be om ursäkt ska tacka. Så, tack för att vi pratade, och tack för att du visade mig bilderna.”

Och som hans självutnämnde andra hälft kan jag inte annat än hålla med. Varför be om ursäkt över något bra? Nu kanske jag sträcker detta väldigt långt, men jag har alltid tänkt mig att en person som enbart ber om ursäkt långsamt krymper ihop, liksom kroppsligt. Detta tänker jag mig då eftersom jag kopplar ihop bra hållning med stolthet och trygghet över och med sig själv lika mycket som jag kopplar ihop ett dåligt handslag till fruktansvärd osäkerhet. Jag känner kanske inte direkt avsky när jag skakar hand med en död fisk, men jag drar mig spontant bort från den personen, tänker att den skulle må bra av att binda fast ryggraden mot en stolpe – alternativt några timmars kroppsligt arbete.
”Förlåt för att jag inte låter dig breda ut dig över hela rummet.”
”Förlåt för att jag frågade dig om det var ditt papper.”
”Förlåt för att jag frågade om du vill ha sugrör med till drickan.”
”Förlåt för att du fick vänta på din tur i kön".
”Förlåt för att det tog mig en sådan tid att få ur mynten ur maskinen.”

Listan kan bli alldeles för lång men det jag vill säga med den är, att be om ursäkt över småsaker inte kan ha en positiv påverkan på dig. I alla fall inte enligt en grundlig studie från min låda av åsikter. Istället tycker jag som Ryoma, att du ska tacka så mycket du kan, eftersom det kan ha en sådan inverkan på de iblandade personerna.
Du är sen till en fika. Det är antingen “förlåt för att du fick vänta” eller “tack för att du väntade” som gäller, och jag hade då valt den andra meningen eftersom den har en starkare antydan till att fikan verkligen betyder något för mig – trots att jag kom sent.

I mina studier har vi sedan en tid tillbaka studerat ord som i ordboken kan skilja sig minimalt, men som ändå ger skillnad på artigt språk och känslostyrt språk, som i exemplet ovan kan vara valet mellan tack eller förlåt. Det har blivit så tydligt för mig att det är detaljer och nyanser som ska tas med i beräkning när man väljer vilket ord eller vilken formulering som passar bäst. Men det är klart att det ibland också är ganska givet att man ska be om ursäkt, om man till exempel skjuter någon, istället för att tacka för att den tog emot kulan.

........

Nu ska jag (inte så) abrupt låta denna vägg av text få ett slut eftersom detta verkar vara något jag kan spinna vidare på all evighet, ni ska bara veta hur mycket text jag tagit bort för att få detta någorlunda sammanhängande.
Jag ska ta en dusch efter ett svettigt bowlingpass och ett lika svettigt gympass. Jag ska duscha snabbt, för jag har längtat efter att dricka en kall öl efter en (inte så) varm dusch sedan lektionen idag där vi pratade om hur extra god ölen är just då. Jag är ledig från skolan imorgon.
Vädret i Tokyo håller sig stabilt kring 30 grader oavsett regn eller inte. Fuktigheten tar död på mig, men jag lever än så länge.
Tack för att du läste ända hit.

Kohei alltså...

Min kära huskamrat som går mig på nerverna mycket oftare än vad de andra i huset gjort någonsin tillsammans, inklusive de som redan lämnat huset för andra vyer.

En snubbe som klagar över att huset är gammalt och skitigt. Ja, det är det också, men vad ska man göra åt dess ålder? Bygga ett nytt? Och i och med att det är gammalt har det lättare för att bli skitigt eftersom möss och kryp vet bättre än gud vart alla dammhål finns. Dessutom är det 6 personer som bor i huset. Och jag vet inte om han vet om det, men mycket av det damm man har i ett hus kommer från människor, så att det är skitigt är ingen skräll. Att det sedan finns människor i huset som inte bryr sig lika mycket eller har för mycket att göra för att städa mer än vad som är på gränsen till tillräckligt är något man helt enkelt får leva med – annars är man inte fit för att bo i ett delat hus. Om man inte känner för att ta reda på det själv, vilket man blir tvungen att göra ibland. Jag gapar dock aldrig om att jag diskat någon annans kastrull eller skrubbat bort nåns annan skit i toaletten med toaborsten.

“Idag tog jag ut soporna”, var det första jag möttes av förra veckans onsdag när jag kom hem från skolan. Det var inte första gången han berättade vad han gjort för något “bra”, och jag vet att han sökte ett tack. Men för mig faller det naturligt att om jag är sist i köket kvällen före sophämtning så tar jag ut soporna. Så irriterad som jag var bredde jag på med så mycket ironi att till och med en blåögd Kohei kan förstå den när jag sade mitt “Vad bra du är!”.
Men att förstå som i höra och uppfatta känslan och verkligen förstå är olika. Dagen efter möttes jag istället med “visst är det RENT i hallen? Jag har städat.”. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack är väl det normala, men jag kan inte finna mig till att tacka någon för att den gjort något enbart för att få höra hur bra den är. “Jaha”, tror jag att jag svarade men jag minns inte riktigt.

“Toaletten luktade piss så jag städade den”, sade han en annan gång. När jag frågade om han står eller sitter ner när han kissar svarade han skrattandes att han givetvis står upp. Inte konstigt att det blir att lukta piss då om du bestämt ska stå upp och låta det skvätta upp på toalettstolen utan att du torkar upp det innan du lämnar toaletten, utan att fälla ner locket, svarade jag honom, jävlart bitter.

Det är klart, det finns mycket småsaker med Kohei som bygger upp så pass att när en litenliten grej händer eller sägs så blir irritationen maximal direkt. Jag kanske är en dålig människa som säger såhär, men jag har liten tolerans för en människa som tror att vegetarianism är en hjärtsjukdom, eller som seriöst funderande och undrande frågar om Grekland är ett rikt land...

Då kör vi igen då

Skolan är igång igen efter vad som faktiskt känns som mycket längre än tio dagar. Första dagen tillbaka på plats och första dagen med vårat nya schema. Tidsmässigt är det det samma, 8.30-11.55, men våra lektioner kommer nu att skilja sig åt och klassen jag varit med i åtta månader (wow!) kommer delas av efter de två första lektionerna som fortsätter som vanligt, med arbete i boken.

Lektionerna 3 och 4 är nya lektioner med nya klasskompisar och, hittills, nya lärare.
Detta kommer väl bli vad jag gör det till, men i och med att en utsätts för lite osäkerhet med nya personer både bredvid sig i bänken och framför sig vid tavlan så får jag känslan av att detta är mycket svårare än det vi pluggade innan.

Detta intryck förstärktes när jag (vi) på dagens kanjilektion går igenom 8 nya kanji med alla sätt de kan läsas på, vanliga ord de skrivs ihop med, och sedan blir givna tio minuter till att lära oss allting innan vi rundar av lektionen med ett litet test. Liksom, jaha? OK. Det var bara att sätta igång och nöta. Nackdelen är att tio minuter är långt ifrån tillräckligt, men förvånansvärt nog kan jag till och med nu när jag sitter här 12 timmar senare komma ihåg allihopa. En del har jag såklart stött på tidigare och skrivit flertalet gånger, men det är första gången jag gått igenom vad de betyder när de står enskilt. Eller ja, det är ju också en grej. Vi gick inte igenom betydelserna för orden under lektionen, utan jag fick lära mig skriva orden utan att ha en aning om vad de betydde. Även det något nytt och intressant, vi får alltid tid till att kolla upp ord annars, men jag antar att jag får lämna det till mitt nyligen uppfunna pluggschema.

Ett pluggschema som säger att jag ska plugga 5 timmar varje dag med en paus emellan för gym/bowling och mat. Schemat innehåller allt det jag tycker är viktigt för att lära mig språket och även en del faktorer som gör det roligt att plugga, så som att läsa Harry Potter (tar ca 10 minuter för en sida), eller kolla på TV.
Framför allt varierar sig plugget, vilket jag tror är nyttigt för att en ska kunna hålla i sitt intresse både kort- och långsiktigt.

Då kör vi då.

 

p.s. U21 VM är över och det sista guldet blev SVENSKT. Daniel Fransson. Vi debuterade i juniorlandslaget samtidigt. Vilken bowlare. Bäst i världen.

Japanese Language Proficiency Test

“Nu börjar vi. På bänken får det bara finnas penna, sudd och eran kupong med erat personliga nummer. Suddet får inte ligga i pennfodralet. Pennfodralet får inte ligga på bänken. På bänkens övre vänstra hörn sitter det en klisterlapp med ett nummer på. Lägg eran kupong under det, med fotot uppåt. Om bänkens nummer inte stämmer överens med erat personliga nummer, räck upp en hand.
Det är förbjudet att äta eller dricka något under provet. Stäng av era mobiler. Ljudlöst är inte godkänt. Lägg era mobiler i väskan. Stäng av ljudet på era armbandsur. Det är inte tillåtet att gå på toaletten. Det är inte tillåtet att lämna rummet under provet. Lämnar man rummet får man inte återvända. Det finns ett gult kort, och ett rött kort. Får du ett rött kort visat för dig måste du lämna rummet och du blir diskvalificerad. Ett gult kort innebär en varning.  Två varningar innebär rött kort. Ni får inte lämna rummet innan hela tiden gått. Ni får inte lämna rummet utan att svarspapper och prov kontrollräknats utav de anställda. Var god håll blicken framåt nu, vi ska kontrollera att era ansikten stämmer överens med era kort.”

Sen började vi. Första provet utav två var tecken, ord, grammatik och läsförståelse. Jag läser snabbt, men om man inte kan orden man läser är det ganska oväsentligt. “Det där tecknet har jag sett... Någon gång... Någonstans.. Det KANSKE uttalas så här som alternativ D säger. Och det HÄR tecknet, om de förra två svaren är D är sannolikheten att detta också är D väldigt liten tror jag, så detta får bli ett C”.

Om jag hade guden av gissningslek på min sida från fråga ett idag så kan det provet ha gått förbannat bra! Jag är dock inte bitter, eftersom jag är så pass långt ifrån den nivå jag valde att göra provet på. Det är sant, jag har pluggat mycket mer än jag gjorde innan, och jag har lärt mig därefter. Tyvärr inte så mycket grammatik som jag hade önskat, men jag har lagt ner mycket tid på ord, eftersom det är just tidskrävande. Det finns inget jag ångrar!

Nu, jag skrev ju att det provet bara var det första utav två. Så, om det provet täcker vokabulär, grammatik och läsförståelse – vad finns då kvar? Hörförståelsen, såklart! Min absolut starkaste sida eftersom jag under hela min vistelse bott med japaner, och eftersom jag (svensk som jag är) envist håller mig borta från så mycket utlänningar som möjligt när jag är ute och leker med mina vänner.

Det fanns ett par frågor jag var osäker på men som jag ändå känner att magkänslan kan mycket väl ha haft rätt på. Nu betyder ju inte det att det bara är dessa två jag har möjlighet att ha fel på. Nej. Det betyder bara att om jag har fel på många andra frågor så är jag helt ute och cyklar med min japanska, så jag håller tummar och tår tills september, då vi får veta våra provresultat.

Något jag var lite orolig, eller mer fundersam, över vad gäller hörförståelsen är mitt problem att ge fan i att tänka på annat än det som kommer ut ur högtalaren. Jag har inga problem att höra om jag har något enformigt att pyssla med under tiden jag lyssnar. De antal timmar jag lagt ner på att blanda kortleken när jag lyssnat på ljudbok, eller pillat på ett ihoprullat måttband...
Så hur gör man på dessa frågor när man inte ens får ha paraplyet lutande mot bänken UTIFALL det skulle falla och slå i golvet och störa andra. En kortlek är ju uteslutet, och jag hade i alla fall ingen med mig. Penna och sudd, och... men... det finns ju plats för att skriva memo till de här frågorna! Vad synd att jag inte är bra på att skriva samtidigt som jag lyssnar. Vilken tur att en snilleblixt i form av ett mycket snirkligt S kom upp i minnet. Ett snirkligt S man fick se mer än en gång i gymnasiet. Och så satte jag igång...

Som tur är var frågorna “lagom” långa, vilket gjorde det möjligt för mig att komma ihåg dialogerna i huvudet för att sedan när alla svarsalternativ var sagda snabbt och effektivt och utan den minsta tvekan fylla i vad jag antar är rätt svar.

Det där S:et har under hela gymnasietiden stått för Sofia, antar jag. Men jag tänker den här gången låta det stå för brons, eftersom det är vad de svenska pojkarna i U21 VM hittills plockat på sig 3 stycken av i Bangkok. Imorgon spelar de alla fyra, och Sandra, om fler medaljer i VM’s sista event: masters (singelspel).

Ingenting kan runda av två “hektiska” pluggmånader så bra som ett prov man känner att man i alla fall lärt sig något från, och massa medaljer till Sverige. Nu är jag ledig i två dagar innan nästa termin börjar. Hurra!

Paniken

Tänk er att man tror sig ha bara ett prov om en vecka, för att sedan få veta att man faktiskt har två. Som tur är har vi fått en lista över de nya ord som kom med boken vi blev klara med förra veckan, men att plugga in dem är inte direkt som att plugga in engelska ord. Engelska ord räcker det att man slår upp, sätter in i en mening och checkar stavningen på även om man oftast någorlunda kan lista ut det när man hör ordet.
Men här nedan finner ni mina studier för att lära mig fyra nya ord.

Det är fruktansvärt tidskrävande. Igår satt jag efter skolan och pluggade i 6 timmar, vilket resulterade i enbart 30 nya ord. Vad jag räknat efter har jag över 100 ord kvar innan jag betat av de ord som vi ska kunna nu, vilket rent teoretiskt hinns med innan proven, men det innebär att jag får pausa det mesta som heter aktiviteter eftersom bowling, till exempel, innebär en försenad hemkomst på 2-3 timmar (även om jag bara spelar en timme) p.g.a. tiden som spenderas på tåg och till fots från stationen.

Men vad ska man göra då. Jag betalar för att studera, det är väl på tiden att jag gör något för att nå de skyhöga mål jag satt för mig själv. Dessutom får jag ju skylla mig själv att jag slackat med vokabulärplugget. Bara jag kommer ikapp lovar jag att inte göra det igen.

がんばります！ (ganbarimasu – jag ska göra mitt bästa)

Talande konst

För en vecka sedan ägde Borderless Tokyo Festival rum. Det vill säga företaget jag bor med slängde ihop ett evenemang med lekar, aktiviteter och stånd där man kunde köpa mat, bilder från tidigare evenemang eller, i år, riktigt awesome konst.
En man satt på golvet och sålde teckningar som barn han träffat när han rest runt i olika länder i världen ritat. Bangladesh, Nepal, Yemen, Brasilien, Niger, Bahrain med flera. Det var intressant att se att de flesta, när han gett dem ett papper och kritor, ritat sitt hus, ibland även familjemedlemmarna. Afrikanska barn hade lagt ner mer tid på att färglägga de ganska platta taken i olika färger till skillnad från asiatiska barn som gärna ritade till lite växtlighet runt det simpla huset.
Dessa teckningar hade han också gjort till diverse föremål så som kylskåpsmagneter och stripes man sätter på telefonen

Han sålde även vykort som hans vän målat med tema barn+krig. Jag blev kär i samtliga 7 varianter men köpte bara mina 3 absoluta favoriter:

Vykort jag aldrig kommer skicka, utan som jag sedan när jag kommit hem kommer rama in och “för alltid” låta vara en del i den samling konst jag vill bekläda mina rum med i framtiden.
När jag ser på dem forsar det fram känslor. En stark irritation över världens idiotiska makthungriga människor som låter deras barn växa upp i förhållanden som bilderna visar, och samtidigt blir jag glad när jag ser dem eftersom det enligt mig är mycket vacker konst som säger så mycket mer än vad färgerna demonstrerar.

MAT

Att bo själv har sina för- och nackdelar. Fördelen är att man lagar mat åt sig själv så att det spelar ingen roll hur det smakar så länge det mättar. Nackdelen är att man lagar mat. Nä ok, det tycker jag egentligen inte. Det är kul att slänga ihop maträtter. Oftast följer jag inga recept utan köper det jag känner att jag har råd med som jag dessutom är sugen på. Jag kör på de kryddor jag anar kan vara en bra kombination, vilket kan variera från dag till dag hur väl jag lyckas. Basilika och oregano är säkra kort om jag har det hemma. Slänger in lite bilder på sånt jag lagat senaste tiden som jag tagit kort på!

Chiliris med ägg. Kyckling med rödlök och gurka. Nu minns jag inte om detta var den kycklingen som jag slängde på teriyakisås på. Om det var den så var det hysteriskt gott. Om inte... Alltså, kyckling är alltid hysteriskt gott.

Hemmagjorda burgare med sallad, örter, lök, ost och ketchup. Jag tycker att köttfärs är lite för dyrt, annars hade jag gärna levt på hemmagjorda hamburgare resten av mitt liv. Typ.

En dag slog det mig att jag bor i Japan där det finns hysteriskt fin fisk att äta, och jag gillar ju fisk väldigt mycket men eftersom det inte ingår i veckans matschema i Baggarvet hade jag liksom glömt bort den ganska viktiga matbiten. Så jag körde fisk en hel vecka. Lax och torsk ligger inte så långt ifrån varandra rent prismässigt så jag prioriterade lax eftersom den är godare. Såsen på bilden är väl det enda ni inte kan avgöra med synen vad det är. Det är mitt försök på en limesås. Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag bar mig åt när jag gjorde den eftersom jag åter igen inte följde något recept, vilket är lite synd för den blev ganska god.

OMELETT. Det starkaste kortet. Esset, skulle man kunna säga. Det sitter aldrig fel med en omelett. Favoriten är en enkel med broccoli (bild), men jag kör även med räkor ganska ofta. Här om dagen gjorde jag en med räkor och så lade jag på ostskivor som smälte lite, det blev faktiskt förvånansvärt gott. Så gott att jag gjorde en likadan dagen efter. Fast det kan också ha att göra med att jag glömde frysa om räkorna, hela förpackningen tinade så jag var tvungen att hitta på något med dem.

Något utav det allra lättaste men också bland det godaste jag lagar är en japansk curry. Kött (jag föredrar kyckling), zuccini, paprika, lök, purjolök, shiitake. Slår på lite mjölk och slänger sedan i en currybuljong som jag rör runt. Simpelt och jag kan inte alls ta åt mig att det blir gott eftersom smaken kommer från en färdigköpt buljong – men varför koncentrera sig på petitesser?

En annan utan mina favoriter har blivit rispapper. Tänk tacos fast med rispapper istället för bröd. Har inte alltid kött med när jag äter det, det blir sulligt och ger en grisig känsla. Brukar göra bara några stycken ibland som mellanmål med svamp, morots- och gurkstänger med några örter. Jag säger “några örter” eftersom jag inte vet vad det är för något jag köper. Jag tittar och luktar och bedömer efter det, och eftersom jag inte är någon gourmet kan jag bara säga att jag vet att jag har ätit samma ört i Sverige.

Detta blev ju inte så långt så spännande inlägg som jag hade tänkt mig, men nu har ni i alla fall fått en liten inblick i vad jag äter för något.
Något som har skrämt mig den här veckan är att jag efter lunch inte haft någon aptit för resten av dagen och kommit på först sent på kvällen att “vafan, jag har ju inte ätit middag!”. Men nu vet jag varför. Det är värmens fel.
Denna vecka har temperaturen stått på 20 grader när jag vaknat 6 på morgonen. Idag var det 27 från kl 10 och 10 timmar framåt. Snart blir jag tvungen att börja använda rummets AC.
Jag kan likt Skalman som somnar när klockan ringer gå till frysen och ta mig en liten isglass när jag känner att kroppen är liksom kladdig, men även om jag bara den här veckan blivit erbjuden två gånger att äta gratis mat som Kohei lagat så har jag kollat på maten, konstaterat att den ser väldigt god ut, men inte haft ett dyft av hunger och därför inte kunnat äta.

Men jag ska inte ge upp, jag ska kämpa, slåss och bli mästare över värmen. För det är sånt man gör här.
Här har ni en bild på mig i köket. Att ta kort på sig själv är också sånt man gör här.

Yamatocho house

Huset jag bor i heter Yamatocho [jamatåtjå] och består alltid av 6 medlemmar. Jag har skrivit om personerna sporadiskt men eftersom den senast inflyttade är fotograf och har tagit fina bilder på oss alla slänger jag in en introduktion på dem. Helt utan deras vetskap, givetvis.

Ahram.  Korean som jag hängde mycket med i början. Bott i Japan i 5 år och behärskar språket som en inhemsk. Även studerat ett år i New York vilket gav henne en mycket bra engelska. Eftersom hon nu har 4 extrajobb och studerar på 100% ser jag henne sällan. Hon har ibland en mycket ohälsosam livsstil. Till exempel träffade jag henne en gång i köket och hon såg ut som ett spöke. Orsaken var att hon jobbade i två dagar utan sömn, återvände hem till huset för att duscha och sova 4 timmar och sedan begav hon sig till nästa pass. Ett av hennes jobb är nattskift som datasupport vilket brukar kunna ge henne ett par timmars sömn. Hon har arbetat på koreansk restaurang och kan därför konsten att slänga ihop mycket god mat, som en tyvärr inte fått smaka lika ofta nu som då. Det är en stark personlighet som har mycket vettiga värderingar för att vara asiat, drömmer inte om att bli hemmafru som de flesta andra gör här.

Tommy.  Norrman som studerar japanska sedan snart ett år sedan, vilket också innebär att han snart är på väg hem. Innan han kom till Japan jobbade han i 4 år för den norska flottan. Han söker efter utvägar till hur han kan stanna här eller återvända till Japan för eventuellt universitet. Musikalisk snubbe som dragit igång diverse band med kompisar under sin tid här. Datanörd som beställer hemkörd pizza flera gånger i veckan, med en burk coca cola till. När han lagar mat steker han köttfärs, slänger på tacokrydda och värmer färdigkokt ris i mikron.

Kohei [kåhej]. Japan från södra delarna av Japan. Kom till Tokyo i mars/april för att arbeta på ett hotell som någon slags support. Social kille som lagar mat åt mig ibland och ger mig massage när jag klagar på stel nacke. Han har alltid isglass i frysen som han ger bort hejvilt. Är något gnällig men eftersom asiater mognar mycket senare vågar jag mig på en “men han är ju ung”, fastän han bara är ett år yngre än jag. Lite naiv och oftast ifrågasätter han inte. Som jag (tror) har beskrivit honom förut: skulle han se en blå hund skulle han skratta och tycka det var lustigt, istället för att fundera varför i helvete hunden är blå. Han tycker att det är skrämmande att vara i Tokyo eftersom det sägs komma ett gigantiskt jordskalv inom en snar framtid, men ändå flyttade han hit eftersom han älskar staden.

Benedetta. Italienska som tagit vara på sin lediga period från universitetet där hon studerar östasiatiska språk genom att ta 3 månader i Tokyo, som hon även besökt förr. Otroligt sympatisk person som har ett stort intresse för matlagning, men som inte lagar mycket i Japan eftersom ingredienserna är svindyra. Är mycket studieinriktad men nyttjar helgerna till fullo. En person jag kommer ta kontakt med när jag (någon gång i framtiden) besöker Italien.

Ryoma [Ryåma]. Japan från Tokyo som ville flytta hemifrån men inte bo själv. Flyttade in 20:e maj. Kameramanassistent som gör sitt bästa för att arbeta sig uppåt inom världen av fotografi. Jobbar ofta 12-timmarspass men får ändå inte fota varje dag. Hans hemsida med fina bilder finns <här>. Eftersom vi båda har intressen vi brinner för kan vi relatera till varandra även om det är några så olika saker som bowling och fotografi. I oktober åkte han själv till Island på semester. Ett band han gillar starkt är Sigur Rós, som jag sedan ett år tillbaka också haft ögonen på. Ryoma klär i skäggstubb.

Josefin. Stockholmsdivan från Borlänge som trotsar jordbävningar och radioaktivetet för att leva i den dröm hon sett i huvudet sedan flera år tillbaka. Likt Kohei är hon lite blåögd, men i hennes fall när det gäller människor. Lever gärna lite skitigt med garderoben på golvet så väl som i lådorna och pillar gärna med nagellack i brist på vattenfärg. Hon går gärna runt i kjol, t-shirt och keps med Lykke Li i hörlurarna, men har senaste tiden vänt sig till Chopin under studietid. Försöker sig ibland på Harry Potter på japanska, och önskar att det vore möjligt att träna bowling varje dag. Uppskattar det svåraste med att lära sig ett nytt språk vara att inte kunna framföra sina känslor och tankar på ett korrekt sätt.

Tillsammans är vi riktigt coola.
I mitt fall även när jag är ensam också såklart.