En helt ovanlig torsdag

Igår, torsdag, var en sån där dag då jag var på väg till cafeet för att plugga. Men jag var aldrig mer än på väg utan stannade på mitt rum hela dagen. Så när Ahram hörde av sig på kvällen och frågade om jag ville hänga med ut och ta en bit mat och sedan köpa en madrass tillsammans tackade jag efter en titt i plånboken ja. Vi gick till ett ställe jag alltid velat gå till, i närheten av den närmaste mataffären. Beställde in en varsin öl, friterad kyckling, caesarsallad och en tallrik med rå bläckfisk och tonfisk som vi doppade i soja och wasabi.
När vi kände oss mätta gick vi för att inhandla våran madrass. Eftersom vi båda får besök som avlöser varandra var våran plan att köpa en tillsammans för att få ner kostnaden, men då jag sen fick veta att hon tänkt använda den ovanpå sin sängmadrass drog jag mig ur. Jag vill inte betala för något bara hon kommer använda hela tiden, så vi kollade bara priser och bestämde oss för att köpa varsin. Så vad gör man när man inte har en Futon (madrass) att köpa? Man går till en bar som jag hade sett ut och velat prova! 
Den här baren var en dart- och spelbar. Men eftersom männen vid darttavlorna var så pass avancerade att de hade sina egna pilar valde jag att inte utmana dem. När vi betalat och skulle gå pratade vi litegrann med bartendern. Eftersom jag och Ahram pratar engelska med varandra blev han imponerad över att jag kunde prata japanska och frågade hur många år jag varit här. Hans tappade haka när jag svarade 5-6 månader är alltid en schysst ego boost. Nu tänker jag på honom som “den söta bartendern”.

Vi bestämde oss för att gå till en bar vi passerat på vägen upp som jag tyckte verkade nice men Ahram tyckte såg lite död ut. Hur som helst återvände vi och kom knappt innanför dörren för att den lilla baren med 4 bord och ett 20-tal personer inte blockerade ingången så väl som alla instrument som var placerade rätt innanför dörren. Det fanns en keyboard, en bas, 4-5 gitarrer och en låda (cajón) folk turades om att sitta och slå på. Tre män stod/satt vid ett par mikrofoner med en varsin gitarr om halsen. En man satt med en låda full med munspel på bordet bredvid sig.
Vid första anblicken var det en fullproppad bar – men folk makade på sig på soffan och gav plats åt oss där egentligen ingen plats fann. Så helt plötsligt befann vi oss delandes på ett bord med främlingar som alla verkade kunna spela instrument och/eller sjunga.
Folk turades om att framföra covers så väl som egna låtar och vi blev tillfrågade om vi ville spela eller sjunga något (jag har aldrig någonsin önskat så mycket att jag kan spela gitarr) men vi tackade nej och jag njöt istället av varje framträdande. Många var riiiktigt duktiga. Rätt var det var tog de två ägarna till baren (gifta, som jag förstod det) och en av männen med gitarrerna plats vid mikrofonerna och framförde en hysteriskt vacker version av någon låt som jag inte kan komma ihåg namnet på men jag misstänker att det är Beatles. Hela situationen var så unik: En man i kostym som spelade gitarr bredvid en kvinna med en ljuvlig röst – och en make med bulldogsskinder och flaskbottenglasögon som sjöng stämmor. Det var så vackert att jag blev tårögd och för (typ) andra gången i mitt liv tappade jag hakan.

När 23:00 närmade sig rundade de av och först DÅ förstod jag att detta inte var en tillfällighet, utan att vi traskat rätt in i någon form av klubbaktivitet. Som är tre gånger i veckan, kollade jag upp. Mannen som haft munspel i högsta hugg under kvällen tog fram en ukulele och började lära Ahram lite grunder eftersom Ahram nämnde att hon tar gitarrlektioner. När hon gav upp efter några minuter gav han den till mig. Som inte har ett uns av sådana rörelser invanda som krävs för att få ett avslappnat ljud på stränginstrument. Jag har ju aldrig spelat ackord på gitarr till exempel. Och en ukulele är ju MINI-mini! Men efter tio minuter satt de tre grundackorden och han sa att det var de tre som spelas om och om och om igen på Hawaii, att jag nu skulle kunna vara i stånd att spela flera tusen låtar. Jag tror honom! Det var sedan roligt hur han ville visa övriga i baren hur “bra” jag kunde spela och sade hela tiden “det där lärde hon sig på TIO minuter?!”.

Jag har funderat på det förut när jag befann mig i Sverige att jag ska börja ta gitarrlektioner igen, kanske är dags att göra slag i saken. Och jag kanske skulle ta och köpa en ukulele också...

Får jag lov?

Jag får lov!
En hel månad av ledighet väntar mig med start för 7 timmar sedan! Vi avslutade terminen med en tenta på hela boken. Jag var mycket nära att missa den och hade gjort så också om inte min kropp hade haft en inbyggd väckarklocka till såna här tillfällen.

Tentan täckte kanji, grammatik, ordförståelse samt läsförståelse. Vi hade två timmar på oss totalt. Efter en timme hade jag gjort allting och lät följande 15 minuter gå åt till att kolla igenom mina svar grundligt. Och sedan ändå stanna kvar tills tiden rann ut, eftersom jag satt vid min vanliga plats innanför Tobbe. Jag ville inte störa honom genom att be honom resa sig så att jag kunde gå ut.
Jag vände och vred på verb som jag aldrig gjort förut (eftersom jag inte varit kapabel till det), och satte nästan alla kanji. Ironiskt nog kunde jag skriva tecken som 試験, men gjorde fel på andra tecknet i det här ordet: 来年 (som är ett BETYDLIGT lättare tecken!). Så jag vet redan här och nu att jag har minst ett fel. Risken att jag inte klarar provet är dock mycket låg. Jag gick ut ur klassrummet med en känsla av att vara bäst, en känsla man inte får ha som varken svensk eller japan.

När jag nu har tillbringat 4-5 timmar varje dag den här veckan åt plugg känner jag mig inte helt slut eller trött på att studera. Tvärtom så känner jag för att fortsätta och plugga mer, helt enkelt för att jag inte kan VARENDA ord som står skrivet i den här boken. Man kan tycka att det låter överflödigt eller onödigt eftersom jag redan avklarat boken, men eftersom innebörden att kunna prata ett språk flytande för mig innebär att jag gör det utan några som helst svårigheter och med ett brett ordförråd har jag fortfarande lång väg att gå innan jag kommer känna mig nöjd med den här boken. Jag ogillar att inte förstå ett japanskt ord, kolla upp det på engelska och tänka “jahaa!”.

Med detta i tankarna tar jag och sätter på micron på ugnsvärmning, medans jag förbereder fyllda paprikor. Det är fredag, imorgon är det lördag och efter det kommer söndag. Resten kan ni!

En helt vanlig tisdag

Jag har haft vad jag hoppas var min sista lektion med "Måndagsläraren”. Den enda utav mina lärare jag inte kan namnet på. Hon är inte otrevlig, tvärtom mycket underhållande, lättsam och rolig. Men hennes lektioner tar död på en ibland, just för att de ALDRIG sticker ut. Samma dravel om och om och om och om igen. Litet utav en paragrafryttare när det kommer till lektioner, kan man säga. Inte som Aoyagi-sensei (nej, inte Miyagi) som kan låta en halv lektion gå åt till att diskutera EN ENDA fråga, enbart för att hon inte vill släppa frågan så länge den som frågade inte förstår korrekt. Hon är en sann lärare som jag inte kommer ha mer, tyvärr. Men jag fick hennes visitkort så att jag kan höra av mig om vi ska hitta på något någon kväll.

Nå, det jag som hastigast ville dela med mig av var min mat idag. Jag lagar ju ändå mat varje dag, ibland även intressanta saker, men jag skriver sällan om det.
Dagens lunch: En baguette med vitkål, camembertost, kokad broccoli, stekt ägg och japansk majonnäs.

Middag: Risotto innehållandes kokad broccoli (igen), tärnad morot, bacon, shitake och purjolök. Kryddad med basilika, oregano och paprikakrydda.

Efterrätt: Antagligen en chokladmuffins på Moriva, mitt café. När jag ändå är igång med bilder ger jag er en på min våååågade outfit för plugget! Rosa OCH brunt. Den ni.

5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Samus event, del 2

Förra veckan spenderade jag torsdagen och fredagen tillsammans med en stor del av skolan på ett onsenhotell i en stad (läs: håla) som heter Kusatsu. Onsen är det japanska namnet för varm källa.

Vi åkte tidigt på torsdag morgon och kunde efter 3 timmars bussresa checka in på våra rum. Jag bodde tillsammans med två klasskamrater och två andra jag aldrig sett tidigare. Lyckligtvis var vi alla från olika länder (Sverige, Nepal, Vietnam, Korea, Kina) så japanska var ett måste. När man knappt varit någon annanstans än Tokyo blir det väldigt klart när man kommer ut ur staden hur lortig luften är här. Att få andas in klar och frisk snökall luft var minst sagt uppfriskande.

En lukt som dock var något oväntad var den av ägg som fanns i hålans centrum. Som en specialitet använder de det varma källvattnet till att värma ägg som man antingen kan äta på hotellet eller köpa i butiker som souvenir. Även om lukten inte var det fräschaste fastnade jag ändå för dess tillverkningsplats med omnejd.

Skorna man använder när man bär kimono:

Portmonnäer bredvid cigaretter:

Jag har inga bilder inifrån den varma källan eftersom man badade naken, men jag kan intyga att det var vackert med stenväggar som vatten rann ned för – och att det var en mycket mystisk känsla att näcka med främlingar. Eftersom jag inte har något rolig eller bra vän inom den kvinnliga skaran klasskamrater spenderade jag inte så lång tid i badet dock. Det var också otroligt kvavt, men inte på ett överdådigt jobbigt vis.
När jag gått ur badet begav jag mig till killarna i klassens rum där festen var i full gång. Jag hostade precis till av tanken på alkoholen de fick mig att dricka: koreansk sake blandat med öl.

Tack vare en tidig start blev det en tidig natt för mig, men inte tidig nog, av fredagens spegelbild att döma.

Tillägg:
1. Plagget vi är klädda i heter Yukata. Det är en mycket simpel variant av kimono skulle man kunna säga. Man har bara ett snöre om midjan som håller ihop plaggen. Yukata är också namnet på en sorts vår/sommar-kimono, och bör inte misstas som samma sort som hotellens yukatas.
2. Resan var inte gratis. Den kostade kring 700 svenska kronor per person.

Samus event, del 1

Skolan jag går på, Samu, anordnar en del event för skolans elever. Vissa event  är frivilliga medans andra är obligatoriska. För två veckor sedan avklarade vi det första eventet sedan jag kom hit: Körsång. Hela klassen ägnade 4 lektioner i veckan i en månads tid till att förbereda sig sång- och dansmässigt inför den officiella tävlingen mot de andra klasserna. Eftersom våran låt var en väldigt sorgsen sådan var våran “dans” något simpel, seg och framför allt hysteriskt pinsam. Detta är låten, översatt heter den “Farväl, älskade människa”.

Länge kände vi alla i klassen att dansen läraren, Tanaka-sensei, försökte få oss att göra var bortom våra tankar så pinsam. Jag har inga problem att göra bort mig på scen, men när andra i klassen envist ska hålla i sin stolthet samtidigt som man spelar en något larvig roll så blir allting tusen gånger mer pinsamt. Men när Den Stora Dagen bara var några dagar bort var det inte bara jag längre som bestämt mig för att se det hela för vad det var: en akt. Som utsedd ledare för klassen stod jag upp inför dem och bad alla komma på tävlingen, för Tanaka-senseis skull. Hon hade trots allt ägnat mycket tid åt att få oss organiserade och lagt ner tid på sin fritid för att ge oss förslag på danser.
Utav hela klassen på 19 personer med en stor grupp med dålig närvaro var det bara 3 som inte ställde upp. En var sjuk och två var för mesiga. Till och med den koreanska killen som ägnar onsdagar till söndagar med att åka runt i Japan och försöka slå igenom som artist ställde upp.
Det var en annorlunda känsla att sjunga seriöst framför 100 pers, men det var roligt och för varje event man gör där någon sorts träning ligger i grunden blir man att komma närmare varandra vilket jag är säker på är skolans mening med det hela.

Min klasskompis och bästa vän i Japan, Tobbe, har allt på film. Om jag någon gång kommer över den, kanske jag delar med mig av den.

Min klass. Tanaka-sensei finner ni i röd tröja. Hon är våran mentor. Förutom jag och Tobbe är den enda västerlänningen Ksenia, ryska, annars är alla asiater. Nepaleser, vietnameser, koraner och kineser, närmare bestämt. (klicka på bilden för att få den större)

Japan på 10 minuter

Litegrann i brist på ork att skriva delar jag med mig av en film som tar upp några viktiga punkter om Japan. Det är fredag, det regnar och jag ska alldeles strax bege mig mot ett café för att hänga lite med en tvilling. Han jobbar vanligtvis mördarpass så jag är tacksam över att han lämnar en lucka öppen för mig!

Alla hjärtans dag

I Japan har man inte riktigt samma traditioner kring alla hjärtans dag. Det är lika påföst och kommersiellt här, men medan det i Sverige är parens dag så är det i Japan den enda dagen en tjej kan säga till den hon tycker om hur hon känner – utan att behöva säga några ord alls. Så hur får man fram orden “jag gillar dig”, “jag vill gå ut med dig” eller “jag älskar dig” utan att faktiskt säga dem? Man ger personen choklad. Det kan vara hemmagjord såväl som en kaka av ett fint märke. Eller bara en 100grammare Marabou (fast Japans motsvarighet då), men det är nog inget någon annan än en upp-till-12-åring skulle göra.

Orättvis, kan man tycka, att pojkar inte får visa sina känslor i form av brun gegga. Men faktum är att de har en helt egen dag för det. Den heter White Day och infaller den 14:e mars. Det är då de kan besvara flickans känslor genom att ge en bit choklad tillbaka (antagligen inte utav den choklad de fick en månad tidigare...). 

Alla hjärtans dag är stort här. Riktigt stort. Det är till och med förväntat att tjejer på företag ska göra/köpa choklad att ta med sig till sina manliga kolleger även om de inte hyser några känslor för någon. Det är liksom bara så man gör för att visa uppskattning (?). Det blir dock mer och mer opersonligt vad jag förstått. Min japanska vän Yuri berättade att de på hennes företag bara samlar in pengar och köper någon sorts ask tillsammans. Jag vet inte hur det är med männen, om de måste ta med sig choklad till företagen på White Day. Jag ska fråga runt och återkomma om det.

Jag har, antagligen till min familjs lycka för att garantera att jag faktiskt kommer hem en dag, ingen speciell att ge choklad åt och jag är mycket tveksam om jag ens hade gett något om jag hade haft honom. Jag är inte ett stort fan av såna här “högtider” som enbart är skapade för att få folk att bränna pengar “bara för att”.

Däremot har jag länge velat prova ut hur det går att baka kladdkakemuffins utan en faktiskt ugn. Så idag köpte jag min svindyra kakao efter månader av ögnande och kan konstatera att muffins blir lika bra i micro som i ugn. Förutom att jag inte hade en aning om hur länge de skulle vara inne eftersom jag inte visste värmen så den första vändan fick en bränd yta men gudomlig insida som ju sig bör, titeln i åtanke.
Min koreanska huskompis Ahram visade mig sedan att det faktiskt går att ställa in grader på micron, upp till 250. Det känns som en viktig kunskap, jag har gått och haft en sjuk önskan om att göra en god potatisgratäng en lång tid nu. Det kan vara en sån där grej jag vill göra bara för att jag inte kan, nu är det upp till bevis att se om det faktiskt kan bli av...

Med ett gäng muffins stående på bordet i väntan på att mina huskompisar ska komma hem och se mitt meddelande om att de får äta hur mycket de vill, och ett annat gäng i magen, kan jag bara anse mig nöjd med resultatet – och dra iväg till gymmet där jag hoppas träffa på ett par bröder. Det har blivit till en lustig ovana det där, att umgås med tvillingar.

Ännu mer rutiner

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag pratat om mina rutiner här i landet Tapanesien, som ett barn kanske skulle benämna landet jag befinner mig i. Eftersom min cykel är ett minne blott och jag för tillfället väljer att spendera pengarna jag har på mat istället för på en ny en så har jag en del rutiner som måste ändras. Jag måste vakna tidigare, bege mig mot tåget en kvart tidigare än annars och jag måste ta mig i kragen när det gäller att ta sig iväg till det där gråa betongfortet 18 minuter bort som även går under namnet Gymmet.
Så de senaste dagarna har jag tagit några steg i rätt riktning. Jag har för det första kommit till skolan 5 minuter innan lektion, istället för 30 sekunder innan ringning, för att slippa känna stressen och kunna njuta av en sista låt innan plugget börjar. Och så har jag köpt en ryggsäck idag. Bra va, här sitter jag med de pengar jag har kvar från CSN i min plånbok och spenderar 20% av det på en ryggsäck. Nå, det är för gott ändamål. Med en ryggsäck i storleken jag köpte får jag plats med både böcker och träningskläder utan problem. Jag kommer alltså kunna besöka gymmet redan innan jag tagit mig hem till mitt rum som har en förmåga att hålla mig fängslad med dess heater, värmeljus och dator.

Jag gillar hur den här dagen har delats upp. Efter skolan stannade jag på Moriva (ett café jag tillber tack vare en gudomlig chokladkaka) och tog en pastramibaguette och islatte för 45kr innan jag satte mig in i ett par timmars plugg varierat med meningslösa spel på min iPod. När jag sedan kom hem fanns det bara tidsfördriv på schemat fram till kvällen eftersom jag har börjat gymma senare när jag upptäckte att det är färre folk där då som kan sno mitt löpband.

Jag älskar caféer. Även om man sitter med hörlurar på sig och lyssnar på musik är det så givande på något sätt att kolla på människor när de samtalar med sin partner, sin kollega eller sedan många år tillbaka bästa vän. Det är klart att jag inte kan avgöra att det är en bästa vän, men jag föreställer mig att det är det. Just det där buzzet som uppstår tack vare hörlurarna tycker jag speciellt mycket om, jag har lätt att koncentrera mig på det jag gör när jag har dova, mjuka, ljud i bakgrunden. Jag tog mig friheten att filma en del av dagens plugg, den delen där jag tränade att skriva tecken. De två tecken jag skriver uttalas “inaka” och betyder landsbygd. När jag tränar att skriva kanji försöker jag få in en neutral känsla, som om att det är det naturligaste i världen att pennan går dit den går. Jag älskar känslan när man får till det och kan skriva båda snabbt och med en bra balans. Man känner sig väldigt cool.

Jag avslutar med två tillägg: Även om jag klagar lider jag inte av ekonomiska svårigheter. Jag börjar bara närma mig botten på den här delen av CSN-utdelningen, jag har besparingar att ta av och kommer inte svälta ihjäl.
Och ja, ni har alla läst rätt när ni läste att jag drack en islatte. Nackdelen med att inte riktigt vara hemma i kaffevärlden kan vara att inte veta vad en mocca är för något – det blev min första kaffe-av-misstag. Jag tyckte bilden sa till mig att det var en mörk choklad-dryck. Men bara för det är jag ingen kaffedrickare, för att undvika framtida inviter till en kopp svart.

FujiQ Highland

För en månad sedan var jag till ett nöjesfält inte alltför långt ifrån Fuji-san. Den där kullen, ni vet. Det var min första och hittills enda resa utanför Tokyo förutom till flygplatsen som jag gjort. Jag lovade er bilder från det, för ungefär en månad sedan, och här kommer de nu – bättre sent än aldrig!

Något av det roligaste med den här resan är att den för min del var riktigt spontan. På fredagen satt jag i min huskompis rum med hennes klasskamrater och hon frågade om vi “skulle hitta på något på söndag”, som sedan alltså resulterade i ett par timmars bussresa, enkel, mot (jag säger det igen) det vackraste jag vet i naturväg, Fuji.
När jag gick och lade mig på lördagen visste jag fortfarande inte om resan skulle bli av, men när hon knackade på min dörr 5:20 på söndagens morgon anade jag att resan skulle bli av. Bild från entrén:

Det absolut bästa med med FujiQ är att till skillnad mot Gröna Lund och Liseberg som har ett par stycken berg-och-dalbanor vardera hade FujiQ ett helt gäng med dem, och de var väldigt olika varandra också. Som ett stort fan av berg-och-dalbanor gick jag nästan ner i brygga av lycka. Den här hängde man i varsin stol som snurrade runt (mekaniskt) i dess fria fall, bågar och loopar:

Japaner har hakat på det där med att hyra grillor och ta en sväng, precis som man ser i gamla amerikanska filmer som Mighty Ducks eller Ensam Hemma.

Som en grand finale tog vi oss upp i pariserhjulet. Mest för att det var svinkallt och vi var i behov av vindskydd, och så var några av oss lite åksjuka så vi behövde något fint att göra innan vi tog oss till bussen och hemresan.

Cykla i Tokyo

Sedan början på januari har jag ägt en cykel. Det har varit ett mycket smidigt sätt att ta sig fram och tillbaka till stationen, affären och gymmet som till fots ligger 25, 6 respektive 18 minuter bort.
Igår blev jag av med den. Risken att den blev stulen är ytterst liten, jag är nästan helt säker på att den blev beslagtagen på grund av långvarig felparkering. Varje cykel har sitt eget nummer som skrivs på köparen. När cykeln blir stulen eller försvunnen blir det lättare för polisen att hitta dess rättmätige ägare. Jag har hela cykeltiden parkerat vid ett pachinko-ställe nära stationen. Pachinko är japanska spelberoendes paradis, ett spel på maskin som går ut på att få in fallande kulor i hål. Tror jag, jag har inte varit in och kollat. Oljudet är nog för att ge en förbipasserande huvudvärk. Pappan till barnet jag lärde engelska till var ägare till ett Pachinko-företag. “Det går inte att vinna” var hans kommentar.
Jag har klarat mig i över en månads tid med att parkera där, men igår kom jag hem 5 timmar senare än vanligt eftersom jag tog en tur till Narita flygplats för att hälsa på en vän inom bowlingen som passerade på väg till tävling i Japans södra del, en stad som heter Fukuoka. Och ja, cykeln var borta. Traskandes på väg hem såg jag cyklar i fina färger för runt 800kr, om jag får problem i dagarna framöver med att komma upp i tid för min 25 minuters promenad köper jag en sån.

I mitt fall spelar det ingen roll eftersom jag köpte cykeln av Adrian som ju åkte hem till Sverige strax före jul. Cykeln är skriven på honom. Vilket jag sett som ett plus egentligen eftersom jag inte varit mottaglig för böter jag inte hann få, eftersom de skulle skickas till hans gamla adress. Jag trodde att jag kunde lura systemet, men fick istället ta smällen jag kanske förtjänar för att äga en cykel olagligt (även om jag betalade för den).

Att sätta sig in i Tokyos trafik var till en början lite skrämmande, mycket för att det är vänstertrafik, och som jag nämnt tidigare är en del av förbudsskyltarna skrivna i tecken jag inte förstår till 100%. Men det har inte varit några problem, jag gör bara som jag lär av mina medcykeltrafikanter: japanerna, jag ignorerar enkelriktade skyltar, cyklar på vilken sida som än passar mig bäst och jag håller mig till trottoarerna eftersom det är lag.

Eller ja, jag gjorde det tills igår.

Visste mitt undermedvetna att jag skulle bli av med cykeln eftersom jag tog den här bilden i fredags?

Förändringar

I början av månaden köpte jag ett månadskort på gymmet för 400kr. Det slog mig i början av förra veckan att jag var tvungen att gå 6 gånger till innan den 5:e februari för att tjäna någonting på det, så jag spenderade minst en timme per dag, måndag till torsdag, på gymmet där jag varierade springa och “leka” runt på maskinerna. Hela veckan hade jag ett helvete att ta mig upp till klassrummets tredje våning i skolan och den enda gången jag vågade mig till bowlinghallen för ett pass hade jag sådan träningsvärk i armen att jag inte kunde få klotet rakt fram för många ören. Irriterad gick jag därifrån, och det var mot min starka vilja som jag gick upp varje morgon för att trotsa musklerna i benen som skrek i protest vid minsta tåvinkning.
Men det jag fick i utbyte (förutom vetskapen att jag fortfarande har kondition – och bättre än jag trodde) är att jag denna vecka behöver gå två gånger för att gå plus-minus-noll på gymkortet, som jag sedan kommer förlänga. Och desto oftare jag tränar desto mindre kommer min kropp skrika i sådan protest som förra veckans. Igår, till exempel, gymmade jag, men jag lyckades ändå prestera på dagens 4 serier. Faktum är att jag efter ett par serier på 190 ändå slog mig upp till 877 sammanlagt. Jag nämner det inte enbart för att berätta hur nöjd jag är, utan det är faktiskt relaterat till gymmet: Jag har vid varje gymbesök gjort en balansövning där jag står i slutposition på vänsterbenet hållandes en 7kilos hantel i handen. Det är kul att se att det redan gett resultat, bokstavligt talat.

På gymmet finns det ett par riktigt stora killar, tvillingar, som är intresserade av att umgås för att prata engelska. Det är ingenting jag är jättesugen på egentligen, att umgås på engelska, men det faktum att jag inte säger nej till omväxlande umgänge gjorde att jag gav den ena av dem min mail. De heter Ryu och Jun, är som sagt stora för att vara japaner både i axelbredd och muskler. Men de är också träningsnarkomaner så vad mer kan man förvänta sig. De är 21 år och bodde i New York tills de var 9, så deras uttal är dugligt även om man måste prata en väldigt simpel engelska. De pluggar båda två till att bli sushikockar.
Jag har precis haft lite kontakt med Jun, de ska gymma och jag ska dit och kuta så jag kommer träffa på dem där om drygt en halvtimme. Det säger jag mest för att kunna glida in på hur det är att sms:a i Japan, och jag kan nog hålla det ganska simpelt: Det är mycket roligare:

Det japanska språket #3

En outlovad tredje del i Det japanska språket-serien (sedär, nu har det blivit en serie!), denna gång om ett par relaterade ord (kanji) jag kan tycka är bra att fundera över.

1. yome-san　嫁さん
Detta är ett gammalt ord för “fru” och det används idag mycket mer sällan än förut – då det var standard. Varför? Därför att tecknet består av dessa två tecken:
女 – kvinna
家 – hus
Att det inte används lika mycket idag är såklart ett steg framåt, men det faktum att det fortfarande används tycker jag fel, enkelt sagt.
Min lärare på Högskolan Dalarna introducerade detta ord för mig för två och ett halvt år sedan.

2. danna 檀那
Ett ord jag ärligt talat nästan blev golvad av när jag fick veta att det fortfarande är i bruk. Det betyder “man” som i äktenskap och det är i den kontexten men använder det till. MEN det betyder även “mästare”, “ägaren av huset”, och man använder det när man adresserar män av hög rang.

檀　cedar, på engelska. Ett träslag man ofta använder i Japan när man bygger hus.

那 “var”, “vad”.
Varför jag blev så förvånad över att höra det idag är för att den första gången jag kom över det var när jag läste boken “En geishas memoarer” (finns även i film, kan rekommendera båda!). En geisha är en kvinna som är tränad i sång, dans och det klassiska japanska instrumentet samisen för att kunna underhålla rika män medans de dricker sig glada. Det bästa som kan hända en geisha är att få en danna. Det vill säga en man, älskare, som betalar för hennes kläder, utbildning och allt hon behöver för att sköta sitt jobb.
Denna boks historia utspelar sig runt 1940-talet. Och här är vi idag, 70 år senare. Jag känner för att önska världen ett ironiskt grattis. Grattis.

Morgontåget

Video från dagens morgontåg. Med nästkommande tåg var jag den som blev inknuffad sist, det där med fötterna och väskan höll på att inte fungera. Dörrarna behövde sedan även hjälp för att öppnas...

Bös

Bös är ett ord svågern, tjuren från västkusten, Martin introducerat till mig. Det kan nog förklaras som “smått och gott” eller “ditt och datt” på vanlig svenska, även om det även används till skit-objekt. “Fan vad mycket bös jag har” eller “Måste handla lite bös” funkar lika bra. Så, lite bös:

I tisdags efter skolan var jag till bowlinghallen och körde igenom 4 serier. 243, 237, 144, 234. Vad 144 gör där? Jag har, åter igen, ingen aning. Det sköna med dessa siffror är inte att de är höga, utan att jag förtjänade dem. Min teknik satt där den skulle förutom i tredje serien, jag är fortfarande osäker på vad jag sysslade med där. Jag ville spela mer efter dessa serier men efter att jag singlat slant och den landat på “gå hem” hade jag inget annat väl än att packa ihop och gå hem.
Något jag nog glömt säga är att jag “lurar” bowlinghallen på ett skåp. När mina klot ligger i sina väskor går de inte in i mitt skåp, men när jag tar ur kloten och lägger dem bredvid varandra med de tomma väskorna ovanpå kan jag med en liten kroppsknuff få låset att klicka. Det spar mig ett par hundra kronor!

Det har kommit en ny medlem i huset jag bor i. Atsushi heter han. En 27-årig japansk man från Japans norra ö, Hokkaido. Han arbetar/söker jobb och är otroligt behaglig att lyssna på. Hans röst ligger bra i luften liksom. Han känns som en bra snubbe, jag är glad att vi har fått en mer social japan i huset. De andra är inte osociala – bara mindre sociala. (Diplomaten har talat.)
Just det där med röst har jag tänkt mycket på det senaste. Med alla (jävla) vietnameser och nepaleser i klassen har jag blivit otroligt kinkig vad gäller röster. Deras språk håller bara en ton rakt igenom, det låter ofta mer som oljud än språk. Jag blev inte positivt överraskad när jag kom till skolan i tisdags och vi fått tillökning med 3 personer i klassen. 3 vietnameser. Det klingade inte gott någonstans, bokstavligt talat. Min irritation över dem är egentligen inte språkbelagd, i Vietnam misstänker jag att de i klassrummet har en standard att “kan du svaret – säg det”. Mäkta irriterande.

Jag ska skriva en text till Blueberry, företaget som hjälpt mig organisera den här resan. Det ska vara en text som får andra att göra samma sak som jag. Texten ska sedan läggas upp på deras hemsida och som tack för hjälpen får jag 500kr (eller snarare att jag betalar 500kr mindre vid nästa betalning). Kan tänkas vara piece of cake eftersom jag skriver i den här bloggen, men det är otroligt annorlunda att skriva för nära och kära, och att skriva för alla. Jag har haft den här “uppgiften” i huvudet i 3 veckor nu och inte kommit längre än att jag skrivit en inledning. Hur mycket har jag inte skrivit i bloggen senaste 3 veckorna?

Nu i dagarna får jag nog min tusenlapp från skolan för att jag höll 100% närvaro förra terminen. Om jag kommer kunna ha det den här terminen också återstår att se. Jag ska göra mitt bästa.

Jag har som tidigare nämnt bytt tåg. Detta är billigare, och därför extremt mycket mer packat med folk. I två dagar nu har vi fått hjälp från personalen på perrongen att trycka in oss i vagnarna. Rutorna har varit våta av kondens och det känns likadant som när man står längst fram på en konsert, tappar en balansen är det lugnt för det finns ett par hundra som håller en uppe. Tappar alla balansen är det kört.
Idag vid en station var det en man som ramlade när han klev av på grund av trycket från folk bakom sig. Givetvis var ett par personer snabba med att hjälpa honom upp.
Tricket att få dörrarna att stängas är att få väskan och fötterna innanför dörrarna, då kommer kroppen lätt in. Med lite hjälp då såklart.

I söndags var jag iväg till ett nöjesfält i närheten av Fuji-san. Tanken “människan är fan bra liten” slog mig inte bara en gång. Fuji-san kan vara något av det vackraste jag vet i naturväg. Det är egentligen bara en vanlig vulkan med snö på toppen, men ja, det är något speciellt över det. Jag slänger upp lite bilder från den turen med nästa inlägg, jag har nu en läxa att göra och ett 50-tal ord att plugga. Ska först göra lite äggröra med hackad lök och svamp i.

Skolbänken

“Jag klarade tentan! Jag får fortsätta i samma klass! Jag klarade med god marginal! Jag vill lära mig mer så att jag nästa gång kan gå upp ett par snäpp och bli bäst i klassen!” Ungefär så tänker jag nu.
60% rätt är vad läraren anser OK, men jag misstänker att hon tillåtit folk som presterade under det stanna kvar i klassen ändå av olika skäl. Jag fick 70,5% med vad som känns 20 småfel. Fel som att glömma skriva frågetecken (i mitt fall 3st), eller skriva nekkutai istället för nekutai. Kyu istället för kyuu. I ett ord hade jag där jag skulle skriva med katakana blandat in ett tecken med hiragana, varför? Jag har ingen aning. Det viktigaste är i alla fall att jag klarade mig.
Det var en skön känsla att gå in i klassrummet och se alla igen, få komma igång igen. Kastades rätt in i att bara dagen efter få ett kanjiprov, och en läxa dubbelt så stor på samma tidsspann som annars.

Även om jag går runt med tankar som den sistnämnda ovan har jag även återgått till att vara helt slut när jag kommer hem från skolan. Tidig uppgång och massvis med ny information gör sitt, jag har ätit lunch och lagt mig för att vila en stund, för att sedan när jag vaknar ironiskt nog inte ha energi till något. Igår somnade jag i köket under våran kotatsu. Kotatsu är ett bord med ett värmeaggregat under sig, och en filt mellan bordsskivorna. Det blir otroligt varmt och mysigt för benen, men eftersom allting utanför kotatsun är svinkallt kröp jag under med axlarna också när jag kollade på TV – och somnade.

Jag ljög i tidigare inlägg vad gäller temperatur ute just nu. Det ligger runt 3-10 plusgrader. Men det är kallt nog så det räcker det, eller hur?

Sorosoro...

...Är ett ord som används när något händer eller man ska göra något väldigt snart. Oftast används det när man ska gå hem, den svenska motsvarigheten är nog “Nääe, om man skulle ta och bege sig hemåt?”.
Men just nu för mig är det sorosoro slut på jullovet, sorosoro tillbaka till pluggrutinerna och sorosoro få veta hur det gick på förra terminens sluttenta. På tisdag börjar jag, jag ser fram emot det. Ska bli kul att se om vi får någon ny i klassen eller om vi förhoppningsvis tappar några som inte hör hemma hos oss, nivåmässigt. Eftersom jag sorosoro ska sova drar jag bara igenom lite kort vad jag gjort och tänker på väldigt snabbt.

Det har varit några välbehövda veckors vilande där jag mest kollat på film eller serier, ätit god hemlagad mat eller besökt nya platser. För att vara jag har jag även shoppat en del så jag ska ligga lite lågt på den fronten framöver, så länge det inte handlar om tights. Man kan inte ha för många tights när det är vinter.
Vad jag ska göra dessa två kommande lediga dagar är jag inte helt 100 på, men imorgon ska jag eventuellt med Haz och hennes klasskamrater till ett nöjesfält ett par timmar bort med buss. På måndag är det enda inplanerade ett gymbesök och plugg, jag måste gå igenom det sista vi gick igenom innan lovet och se över lite kanji.

Nudå, en väderleksrapport kanske? Det har snöat ett par gånger hittills, första gången var på juldagen vilket var mycket passande med vårat besök till Omotesando Hills som jag skrev om tidigare.
Senaste veckan har kylan kommit, det vore nu idioti att ta en promenad eller joggingtur utan att skydda halsen. Exakt vilka grader det förhåller sig kring just nu vet jag inte, men jag skulle tippa på att det ligger runt 0-gradigt. Ingen frost.
Solen går upp kring 7 och ner ungefär 18. Det är skönt.

Jag äger nu mer en cykel, som jag köpte av Adrian som åkte hem efter tentan. Jag kommer byta tågstation att åka från som ligger 10 minuter bort med cykel, vilket spar mig 300kr per månad, pengar som kommer gå åt till gym.
Det är lite lustigt att vara en större del av vänstertrafiken än när man promenerar, det känns lite rostigt att behöva bry sig om skyltar igen, speciellt när många har någon text på sig som jag inte förstår till fullo.

Anledningar till att plugga ett språk må vara löjliga ibland, men de är för många för att ignoreras.

Min Jacka + Mitt Nyår

Jag började min nyårsafton med att möta upp med Tobbe och Yuri för lite shopping i Shinjuku såhär i readagarna, en vinterjacka var prio ett men innan jag fann den hann jag inhandla ett och annat vettigt plagg. Jag hade ögnat en jacka från Benitton eller vad det heter, Benetton kanske, som var ypperst praktisk eftersom man kunde ta bort dess varma foder och således även ha en jacka för vår och höst. Anledningen till varför jag behövde en månads betänketid är att den hade en prislapp på över 2300kr på sig. Men så när jag gick omkring i en annan affär hittade jag en liknande jacka för en prislapp på dryga 550kr. Jag provade direkt, den passade direkt, jag ville köpa direkt. Kassörskan drog blipparn över mina streckkoder och sa sedan “Den här jackan är det 50% rea på, godkänner du att jag reducerar priset?”. Jag blev rasande, visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag stack till närmsta mack och gjorde mitt köp, återvände till affären och hällde bensin och satte eld på bänken samtidigt som jag vrålade mitt “Det gör jag FAN inte!”...
Eller så gick jag ner i split samtidigt som jag sjöng fram mitt “Givetviiiiis gör jag deeeet”.
Vilket som är sant lämnar jag till er att fundera på, men jag gick i alla fall därifrån med en vinter/vår/höstjacka rikare och kunde med glädje släpa runt på en bufflig orange påse resten av shoppingrundan.

Närmare kvällen mötte vi upp igen, denna gång i Taka-da-no-baba (samma station som min bowlinghall ligger), och denna gång med fler personer, Yuri bjöd med ett par av sina vänner. Så vi var två svenskar, en tysk och tre japanska kvinnor som styrde vår väg mot en suki-yaki restaurang. Sukiyaki är vad jag åt med Ahram i mitt första inlägg om henne. Man har en, typ, kastrull med sås i som står på en platta på bordet. Sen får man ingredienser att själv lägga i, ett ägg som man kläcker i en liten skål, och så doppar man ingredienserna i den kokande såsen tills det blir färdigt, doppar det i det råa ägget, och så äter man det.
På restaurangen hade vi ett par mycket trevliga timmar där vi alla åt tills vi storknade med en och annan öl till det.
Vi styrde sedan vår kos hitåt:

Yasukuni-templet, ett tempel man besöker specifikt för att hedra de som givit sitt liv åt Japan, framför allt i krig.
Här står jag och poserar framför portarna:

När vi kom till templet hade vi en god timmes marginal, så vi gick till närmsta 7-eleven där vi inhandlade lite alkohol som vi sedan tog med oss till de närmsta bänkarna vi kunde hitta. Jag improviserade med kameran:

När vi återvände till templet var portarna öppna och matstånden längs vägen otroligt lockande. Jag åt tako-yaki (bollar som innehåller hackade grönsaker och bläckfisk).

Vi firade 00-slaget genom att stå innanför portarna, bredvid den 100-meter långa 300personers-kön till templet och skåla med en varsin flaska Smirnoff Ice, innan vi begav oss mot tåget som tog oss in till nattklubbscentrumet Shibuya.

Shibuya var galet, det var nästan skrämmande att se hur japanerna som annars är så måna om att hålla gatorna rena totalt struntade i det denna kväll, folk var kanonfulla och tjejer i för höga klackar stapplade omkring bland glasbitar. Var man än gick tog det stopp, det var bara att följa strömmen vart den än gick, och det var bara att ta emot varenda high five som delades tillsammans med ett “HAPPY NEW YEAR!!”.

Nyår i Japan kommer nog kunna vara ett av mina bästa minnen från den här resan. Om jag har chansen att vara här under ett till nyår kommer jag inte tveka. 2012 är här, jag inviger januari med att vinna en panda med godis i bowlinghallens lotteri och imorgon börjar jag gymma.

Jordbävningar i Tokyo

Första dagen på det nya året väcktes jag 14.30 av min första jordbävning sedan jag kom hit. Hur det kändes? Ptja, sängen gungade ganska mysigt eftersom hela marken och huset vibrerade. Även om det var första gången någonsin jag fick känna något sådant slogs jag inte av panik, utan jag vill minnas att jag lite groggy bara klargjorde för moder jord att jaja, jag är vaken. Skalvet kändes i ungefär 10-15 sekunder och mer än rädsla slogs jag ännu en gång av hur otrolig vår jord är, som kan göra ifrån sig sådana ljud och rörelser, som människan behöver en hel kropp med alla dess nerver, trådar och organ för att göra (fast i något mindre proportion såklart). Detta var, som jag förstått det, två skalv nästan samtidigt. Det ena var en styrka av 6,8 på richterskalan medan det andra var på 7. Skalven skedde många mil ut i havet, och många mil ner i havet. Att jag kände av ett av dem är som ett chokladhjul på Gröna Lund: bara tur (eller otur).

Även om tidningar vill skapa rubriker som säljer måste jag ändå påpeka att skalven är närmare Osaka än Tokyo, vilket är mer farligt med tanke på att Osaka, till skillnad från Tokyo, inte är lika förberett på jordskalv. I Tokyo finns det resurser, stabila byggnader och parkbänkar med inbyggda värmeslingor ifall strömmen skulle gå och man skulle behöva laga mat på något. Trots att Tokyo är otroligt vackert och mäktigt med alla dess skyskrapor är det samtidigt tråkiga byggnader. Alla skyskrapor ser likadana ut eftersom de måste följa ett visst mönster för att vara stabila mot jordbävningar. Många andra storstäder i världen kan låta arkitekterna få fria händer när de designar sina skyskrapor, men inte i Tokyo.

Så även om Aftonbladet och Expressen i framtiden skulle skriva löpsedlar om sådant här är det inte värt att bekymra sig förrän man har bättre källor med mer information, om det inte skulle vara en uppenbar katastrof som skett, då kan nog till och med dessa tidningar få korrekt fakta från andra journalisters arbete.

Det japanska språket #2

Den tredje och svåraste delen med japansk skrift är de tecken som är hämtade från kinesiskan, i japan kallat kanji. Det är den första skriften som användes i Japan, i alla fall utav de som används idag. I grunden kommer tecknen från målningar, jag har fixat fram en bild med lite exempel:

Som ni ser finns det en spalt med “KUN” och en med “ON”, det är kort för kunyomi och onyomi, vilket i sin tur kan översättas till “japanskt läsesätt” och “kinesiskt läsesätt”. Och det är där det börjar bli krångligt eftersom tecken ofta har mer än ett sätt att kunna läsas på, och det ändras beroende på om och vilket tecken det har bakom sig. Jag kan ta ännu ett exempel, tecknet för 1)storebror och 2)lillebror: 

ani | 兄 | kyou
otouto | 弟 | dai

Till vänster står kunyoumi, vilket är hur tecknet skulle läsas om det stod där själv. Till höger onyoumi, vilket är hur tecknet läses tillsammans med ett annat tecken. Om man sätter ihop dessa två blir det alltså kyoudai, vilket är ordet för syskon. Det finns även en kvinnlig variant på syskon utifall man bara har systrar, men man använder oftast kyoudai, även om man har syskon av båda kön. (...)

När man skriver kanji är det även viktigt att man skriver strecken i rätt ordning. Eftersom alla skriver efter samma mall är det lättare att tyda tecknen när det är slarvigt skrivet, eller i skrivstil. Så det första jag gör är att lära mig streckordning, sedan försöker jag få in en bra balans i tecknet när jag skriver, och sedan går jag in på att lära mig dess betydelse och vanliga ord det förekommer i. Det hela är en lång tidsprocess som egentligen aldrig tar slut. Kanji är en färskvara, japaner som inte skriver mycket glömmer ofta hur man skriver dem även om de kan läsa och som utlänning och ny till det bör jag lägga ner tid varje dag på att gå igenom kanji jag lärt mig för att det ska fastna.

Det är inte samma sak att förstå ett kanji och att kunna läsa det. Mer avancerade tecken än de skrivna ovan är ofta i hopbyggda genom att ta delar av andra tecken. Så ofta när jag inte kan läsa ett tecken eller ord går jag in på tecknets detaljer och försöker tyda det på så vis. Det är svårt, men det funkar ofta, tror jag. Just nu besitter jag kunskapen att förstå kanske 200 tecken eller så, men jag kan skriva runt 100. En medel japan (och kines) sitter på 10.000 tecken. För att kunna läsa en tidning krävs 2,500-3,000 tecken. Så om jag kommer vara nöjd här efter 1 års studier där bara 2 lektioner i veckan är ämnade åt kanji? Absolut inte, men kanji är något man kan plugga på egen hand var man än befinner sig. Därför anser jag det inte vara viktigare än någon annan del i språket, bara för att det är svårare. Inte heller anser jag det vara mindre viktigt bara för att jag kan plugga det i Sverige också.

Så om vi har två lektioner i veckan åt kanji, jag var tvungen att kunna läsa och skriva hiragana och katakana innan jag kom hit – vad gör vi då på lektionerna?
Vi lär oss att prata. Vi går igenom olika sätt att säga saker, som skillnaden mellan att plugga (just NU på sekunden, när jag pratar) och att plugga (som i sysselsättning, istället för att arbeta). Vi lär oss ord. Japaner måste nog vara bäst på att skapa ord för ingenting, bara för att de tycker det är smidigt att ha till exempel:

• Olika räknetal beroende på om det lever eller inte, om det är i fast eller lös form eller vilken form ett objekt har. I Sverige säger vi en penna, en boll, en öl. I Japan har de olika ord för varje sådan “en”.
• Ord för att riva ett papper eller riva ett klädesplagg är lika lite samma ord som att ha sönder en stol och ett glas.

Inte minst lär vi oss grammatik. Jämfört med kinesiska som är mer eller mindre totalt fritt från grammatik har japanskan ganska mycket utav det, dock inte som skolans spanska grammatik som kedjas kring att böja verb, utan vi lär oss att böja meningar. Att skapa substantiv, ackusativobjekt och allt vad det kan heta på svenska.

Och just det, det finns formell och informell japanska. Man använder alltid formell japanska till personer som “står över en själv” i rang, det vill säga till de som är äldre än en själv, till de som jobbat längre än en själv på företaget och framför allt till ens lärare. När min lärare fick veta att vi säger våra lärares förnamn i Sverige fick jag nog höra det renaste och ärligaste samt längsta “EEEEEEEEH?” jag hört sedan jag kom hit. Jag vet inte vad mina lärare här heter i förnamn ens.
När jag träffar nya personer använder jag alltid formell japanska, men jag brukar snabbt övergå till informell just för att det är en vänskapligare känsla och om de skulle bry sig om det är de inte personer jag vill lägga ner tid på.

Wow, inlägget lider mot sitt slut. Det fanns till och med mer att skriva än jag hade tänkt mig. Jag hoppas det inte känns för utdraget.  Jag är glad för eran skull att jag valde att dela upp detta i två delar...