Resfeber?

Just nu är jag i Göteborg. Det känns som att varje möte jag gör och har gjort under den här veckan är en del av avvecklingsprocessen. Den temporära avvecklingen av Göteborg och min vardag. Jag besöker tandhygienisten för en sista koll, jag plockar ihop min lägenhet, jag hänger i bowlinghallen i flera timmar trots att jag inte har några bowlinggrejer här, jag kollar postens hemsida för att lära mig hur det funkar med eftersändning av brev, jag köper begränsat med kylvaror eftersom jag snart ska åka igen. Jag kollar efter lämpliga inköp inför resan så som vettiga skor och jackor. Jag går till språkcaféet och träffar några av de jag hängt med mest här i Göteborg innan sommaren. Det är som att jag maxar allt. Det är inte utan att bli vemodig som jag ger och får kramar från människor som betyder så mycket för mig.

Jag har blivit tilldelad ett fett stipendium, men ändå känns det lite splittrat inför det kommande läsåret. Jag känner mig trygg och vet att jag åker med en bra språklig grund och med vänner och bekanta redan på plats i Tokyo - det kommer inte lida någon social nöd på mig. Jag ser fram emot att träffa Yongmin, Wata, Sou-chan, och många fler som jag lärde känna förra gången jag var där, för att inte nämna resorna jag halvt planerat göra för att hälsa på de utbytesstudenter jag lärde känna här i Göteborg. 

Men trots allt det spännande jag har framför mig så finns det flera faktorer som gör att jag bävar och känner mig orolig. Jag vill inte åka ifrån Misa och Milo, jag vill inte bli satt under studiepress/stress, jag vill inte sätta mina relationer typ som på paus, jag vill inte sitta ensam på ett rum som förra gången och må dåligt över hur världen ser ut utan att ha någon i min fysiska närhet vars soffa jag kan sitta i och ösa ur mig om världens alla vidrigheter. Mest är jag nog orolig för huruvida jag kommer kunna balansera plugg med ambitioner.

När jag var till japanska ambassaden för att lämna in min visumansökan så pratade jag lite med mannen på andra sidan glaset. Vi pratade om hur ens förutsättningar är annorlunda när man åker som stipendiat jämfört med när man åker på egenfinansierad resa. Som stipendiat är du där som utvald representant från ditt land och ditt universitet. Det är därför bra att sträcka på sig lite extra och göra det bra, alt. det bästa man kan så att båda parter blir nöjda över sin investering i dig. Och jag tänker spontant: "Fine, why not. Jag ska göra vad jag kan."

Nu, någon vecka senare när jag sitter och funderar på vårat samtal så tänker jag: "Men vafan, jag är väl inget jävla objekt, ingen jävla produkt som bara ska formas/forma mig själv efter vad andra vill ha." 

Jag kommer att åka till Japan, jag kommer att göra vad som känns rimligt, och jag kommer försöka känna mig nöjd med det. Jag kommer inte försöka gå på vattnet om jag kan komma fram genom att vada. Det handlar inte om att vara lat, det handlar om att vara realistisk. Och det handlar om att respektera sig själv. Med den tankegången så tror jag att jag det här kan bli en väldigt lärorik resa, på så många olika plan - och det ser jag uppriktigt fram emot. Lite resfeber börjar jag nog allt få.

30e september

Under de senaste veckorna så har jag kunnat få lite svar på några av mina frågor. Jag har till exempel varit ner till Göteborg en sväng och pratat med värden som okejade att jag hyr ut min lägenhet. Det känns som ett vinstkort även om jag ännu inte vet vem som ska bo där. Men en etta i Göteborg med billig hyra kan ju inte vara så svår att hyra ut kan jag tycka. 

Vidare så har jag fått ett datum för avresa, närmare bestämt den 30:e september. Jag flyger med SAS kl 13.30, mellanlandar i Köpenhamn och anländer sedan i Tokyo kl 9.35, vilket ger mig ungefär 4 timmars spelrum mellan landning och bussens avresa. Det känns faktiskt bra att komma fram så pass tidigt eftersom det ger gott om utrymme för eventuella förseningar eller om det skulle vara lång väntetid på bagage. Det känns riktigt skönt att planet lyfter under lunch vilket gör att jag inte behöver åka toktidigt hemifrån, och det är skönt att mellanlandningen sker i Köpenhamn, för därifrån sen så har jag bara runt 11 timmar rak väg tills jag är framme, hellre det än att landa nånstans halvvägs. Min E-ticket kom på mailen för några dagar sedan och även ett meddelande om att jag ska betala 4300 yen, motsvarande ungefär 300kr. Det är ett helt okej pris för flyg Stockholm-Tokyo.

Jag är fortfarande osäker på hur jag ska göra med klot, om jag ska ta med några (och betala 1000kr för en andra väska), eller om jag ska köpa nya där. Det är ju såklart billigare att betala för den extra väskan, men det tåls ändå att tänkas på innan jag bestämmer mig om jag vill ha en extra väska att släpa på de 4 timmarna på Narita innan bussen börjar rulla - och även vilka klot som finns i Japan som skulle kunna tänkas vara intressanta för mig om det blir så att jag köper nytt.

Vad gäller mina sommarjobbspengar så har jag fått en liten bonus i form av några extra skift i början av september som inte alls kommer sitta i vägen när jag får dem i slutet av oktober. Men jag tror att jag ändå måste hålla mina antal nöjen något begränsade en stund för att spara. Det är lite dumt att få timlön och inte månadslön.

Men medans jag gör det jag har att göra så kan jag äntligen börja räkna ner till något fast, något bestämt: onsdagen den 30:e september.

Alla dessa frågor

Jag fick stipendiet! Med andra ord så har jag blivit tilldelad något som jag inte kan uppskatta än hur mycket det är värt. Jag vet att det täcker mycket kostnader, men det är egentligen inte pengarnas värde jag tänker på. Tack vare stipendiet så kommer jag få gå ett år på japanskt universitet. Den språkkunskapen och det rent sociala jag kommer få erfara i och med det kan jag inte uppskatta i siffror. Jag är tacksam och känner mig sjukt priviligerad, samtidigt som det just nu känns lite jobbigt att inte ha full kontroll över det kommande året. Det är liksom så mycket som känns oklart. "Exakt när ska jag lämna Sverige?", "Hur gör jag med telefon i Japan?", "Hur långt kommer mina sommarjobbspengar räcka till?", "Ska jag ta med mig några klot eller köpa där? Isåfall hur många och kommer jag att ha råd?" och liknande. 

Ett av de största frågetecknena just nu är om jag får behålla lägenheten och hyra ut den till någon, eller om jag måste säga upp den och flytta ut. Värdparet önskar träffa och prata med mig personligen om detta, och eftersom jag för närvarande är i Dalom så får jag helt enkelt låta det vara ett frågetecken tills jag kan hitta en lucka i mitt sommarjobb och åka ner till Göteborg. Jag vill såklart ha kvar lägenheten för att ha någonstans att ta vägen, som redan är mitt, när jag kommer hem. Men om jag inte får bo kvar så tror jag att jag ändå kommer att kunna lösa en annan lägenhet om ett år - det hade bara varit riktigt skönt att slippa. Min nuvarande lägenhet har bra läge och är billig, men det återstår att se vad som händer.

Något jag dock vet mitt i det här havet av frågor är att jag kommer anlända i Tokyo den 1:a oktober. Det är en resebyrå i Japan som sköter bokningen av min biljett och vi får lämna förfrågan på tidpunkt att landa, och vi får då välja mellan den 1:a eller den 2:a oktober. På den 1:a så finns det en buss som avgår från flygplatsen kl 13:30 som går till vårat boende, och jag hade tänkt be om att få anlända i god tid så att jag kan hinna med den bussen. Om en skulle vilja anlända en annan tid så får man själv ta sig från flygplatsen till boendet, så det här känns ju som en sjukt bra lösning för mig som inte vet än hur mycket packning jag kommer släpa på. 

Eftersom det har varit och fortfarande är så mycket administrativt som måste fixas så kan jag inte påstå att jag än haft tid till att se fram emot resan. Jag vill bli klar med allt som jag ska ha gjort och landa i att jag ska åka. Jag vill sitta i lugnet och tänka, utan att behöva svara på några frågor från nån annan än mig själv för en stund. Men än så är det många att träffa, och än så kommer jag få svara på många frågor. Frågan är hur många.

Förbereder mig på förberedelse

Vi är inne i juni till slut. I slutet av månaden får jag förhoppningsvis veta om jag får stipendiet eller inte. Det känns inte så nervöst, jag tror att alla som hela tiden säger att jag garanterat kommer få åka har bidragit till det. I början när jag pratade om min eventuella vistelse i Japan så var jag alltid noga med att säga "om jag åker till Japan...", men nu den senaste tiden har jag försagt mig och sagt "när jag åker till Japan...", vilket får mig att undra om det är längtan och hoppet på att få åka dit som gör att jag säger det - eller om jag faktiskt tror mer än jag tordes i början på att jag kommer få åka. Det kan också vara så att jag inte är nervös eftersom jag inte kan ha några krav. Om jag får åka så blir jag såklart glad, men om jag inte får åka så går varken jag eller jorden under.

Trots att jag försöker hålla mig neutral och tänka att vad som helst kan hända så kan jag inte undgå att börja planera sådär litegrann i smyg. Jag kan komma på mig själv tänka över vilken packning jag skulle lämna här, vilken jag skulle ta med, eller vad jag skulle köpa på plats. Förra gången när jag åkte så tog jag med större delen av min garderob, nedpackad i två stora resväskor och en träningsväska som handbagage som rymmer 30 liter. Jag tog med mig tunga kokböcker, en hel drös med halsdukar, mössor, vinterkläder, och en dalahäst. Jag hade så mycket packning att jag inte kunde få med mig några bowlingklot utan fick vackert vänta på att få dem ditskickade. Den här gången tänker jag mer att jag skulle försöka hålla min packning så liten som möjligt istället för att "ta det säkra före det osäkra och släpa med allt", som jag måste ha tänkt förra gången. Jag tror att det är därför som jag börjat fundera på eventuell packning redan nu. Att skära ner från 3 stora väskor till, ja, förhoppningsvis 1, skulle inte vara ett lätt projekt, men jag tycker att det skulle vara en rolig utmaning.

En annan utmaning blir att, oavsett om jag får stipendiet eller inte, hålla igång japanskan under sommaren. Det är alltid svårt. En lägger alltid upp schema eller mål inför ledighet men det är sällan det blir något bra av det eftersom man hittar på annat som får en att glömma ens planer. Den här gången har jag dock tagit mig tid redan nu och förberett inför sommarens plugg. I mina rekommendationsbrev från lärarna så har de nämligen skrivit att jag är på en viss nivå i japanska som jag känner att jag inte kan leva upp till riktigt än, så jag laddade ner en fil med ungefär 1750 ord. Jag rensade bort de ord jag redan kan och behöll utöver nya ord även ord som jag inte använder till vardags (men som jag vill börja använda). Så även om det återstår 1200 ord för mig att lära så är det inte så mycket om en slår ut det över alla dagar som jag har på mig att lära mig dem. Som ett exempel: Om jag ska lära mig 1200 ord på de veckor som jag sommarjobbar så blir det 25 ord/dag, vilket i sin tur betyder ungefär en halvtimme per dag. Och om jag börjar plugga innan sommarjobbet börjar, och sätter målet nån gång i september istället för mitten av augusti så är det såklart ännu färre ord/dag vi pratar om.
Men om jag ska vara helt ärlig: När jag först förstod att jag ska plugga 1200 ord så tänkte jag "jag ska lära mig allihop!!". Då kunde jag höra varningsklockorna ringa och ändrade mig till "det räcker med hälften!!", varav klockorna ringde liite tystare men ändock fanns de där. Efter det har jag jobbat på en inställning något i stil med "jag har ett mål att gå mot, vi får se hur långt jag kommer!!". Och DET känns bra. Det känns bra att jag kunde ändra mig, och det känns jävligt bra att jag hörde klockorna.

Nu när D-kursen är över och sommaren står för dörren så kan jag inte låta bli att känna mig ganska motiverad. Jag har klarat ännu en termin, och jag gjorde det under en tung period i mitt liv. Sommaren, oavsett väder, är väldigt välkommen och väldigt efterlängtad. I väntan på beskedet om stipendiet så tänkte jag träna bowling, gå på Liseberg, umgås med japanerna innan de åker hem, umgås med vännerna i Göteborg innan jag beger mig mot Dalom, och busa massa med barn och katter. Det kommer inte stå på förrns jag får ropa hej eller nej.

no rest for the wicked

I fredags lämnade jag in min ansökan. Jag har gjort det jag ska göra och nu är det bara att vänta på svaret som förväntas komma i juni eller juli. Eller ja, "bara att vänta". Jag har ju andra saker som kommer prioriteras nu när jag inte längre har den där högen med papper som legat och stirrat och ropat på mig i en månads tid. Nu kan jag fokusera på skoluppgifter. På självstudier. På att laga mat. På att bowla.
Och jag ser fram emot att göra allt detta. Det är utmanande och kul i skolan. Jag har motivation till att plugga. Jag vill äta mer hemlagad mat. Och jag har senaste veckorna tyckt att det är kul att bowla.

En del av mig önskar att det alltid var så lätt som det känns nu. Att om något är svårt, jobbigt eller fel så är det bara att dra ett streck över det och fortsätta. Liksom sudda ut eländet och ersätta det med det som får mig att må bra och vara nöjd. Men samtidigt så vill jag inte det. Jag vill inte sudda ut det som är jobbigt, jag vill lära mig hantera det bättre. Fast ja, det kanske går att hitta någon balans på vad som ska stanna och vad som ska vara kvar, för ibland så måste det ju faktiskt suddas också. Ibland även handgripligen.

”Ju mer papper desto bättre” – japanskt ordspråk

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag berättade på en av mina facebook-uppdateringar att jag kommer söka ett stipendium för ett års universitetsstudier i Japan. Hittills har det bara varit familjen, några vänner och inblandade i skolan som vetat om det. Det är på ett sätt lite otäckt att säga det öppet, för om jag inte kommer få åka kommer jag bli ännu mer besviken eftersom det är så många som vet om att jag ansökt. Det blir som en sorts extra press, även om jag inte kan påverka beslutet. Men samtidigt känns det kul att säga det för att se den positiva respons jag får av människor jag inte förväntat mig ska säga något. Så med skakiga fingrar slänger jag ut det här, och får helt enkelt hålla tummarna för att jag får sparka igång den här bloggen igen for real senare i år!

Det här med att ansöka om att få studera i Japan är något många jag känner gått igenom. Det är papper som ska fyllas i. Sen är det lite papper som ska fyllas i. Och efter det måste du fylla i lite papper innan du fyller i lite mer papper. Du måste fylla i dessa papper med svart eller blått bläck, absolut inte blyerts eller bläck i annan färg, vilket på något vänster får mig att tänka på Liar Liar när Jim Carrey försöker ljuga om vilken färg pennan är (the god damn pen is BLUE). 

Papper som krävs är en jäkla massa intyg. Du måste vara frisk, du måste vara svensk medborgare, du måste ha pluggat ämnet du söker utbytesstudier för i minst ett år, och du måste vara studerande när du ansöker. Du ska även skicka med en kopia på ditt pass, ID-bilder och ett rekommendationsbrev från en lärare. Och självklart den officiella ansökan där du bland annat får skriva i alla år du gått i skolan (från lågstadiet till universitetet) inklusive skolornas namn, dina föräldrars yrken, dina mål med studierna och vad du är intresserad av att studera på plats. 

Utav dessa papper är nog det mest omständiga att fixa hälsointyget eftersom det tar lite tid att få tid + få svar på blodproven du måste göra. På hälsointyget måste din läkare ange ditt blodtryck, din blodgrupp, din syn- och hörselförmåga, lungornas kapacitet (kräver röntgen), tidigare eventuella (allvarliga) sjukdomar som TBC, malaria eller diabetes och du lämnar även ett urinprov där de får ut glykos- och proteinhalter. En minst sagt genomgående hälsokontroll med andra ord.

När jag skulle söka för att plugga på språkskola så krävdes inget hälsointyg men jag skulle tippa att det har att göra med att jag den här gången söker mig till universitetsstudier, och eftersom det är ganska dyrt att plugga på universitet i Japan så vill de antagligen försäkra sig om att eleverna är helt friska när de kommer dit. Språkskolor är kanske lite mer tacksamma över möjligheten att få dit elever och ställer således inte lika höga krav. (mina egna spekulationer)

Den 12e mars ska alla papper vara skickade för att jag ska få en chans att åka. Om papperen ska vara japanska ambassaden tillhanda 12e mars, eller om brevet med alla papper (japp, här ska skickas snigelpost!) ska ha poststämpel innan 12e mars vet jag inte, men jag hoppas att jag hinner få mitt hälsointyg innan dess. I absolut värsta fall får jag skicka det som en komplettering efteråt. Min lärare sa att det hänt att de fått göra så ibland, eftersom Sverige generellt är ganska sega på såna intyg.

En grej jag glömt säga är att idén om att söka stipendiet inte kom från mig själv, utan en av mina lärare frågade om jag skulle kunna tänka mig att söka. Om jag sa ja skulle då universitetet rekommendera mig till ambassaden och skolan vilket ökar mina chanser ganska mycket! Eller jag slipper i alla fall genomgå massa rutiner som den som söker direkt via ambassaden måste göra (ett prov i japanska + en intervju (förutsatt att du får OK på provet)), så på ett sätt känner jag mig trygg i min ansökan. Om jag inte får åka så har jag i alla fall fått bekräftelse på mina japanska skills, och sånt är ju fan asnice!  

Nu ska jag lyssna på Mikael Wiehe och digga med huvudet, tjing så länge!

"åh fyfan alltså"

De senaste dagarna har jag läst igenom många av mina inlägg här på bloggen. Det är väldigt kul att läsa mycket av det. Jag kommer ihåg när jag satt och skrev vissa av inläggen och jag blir påmind om känslorna och intrycken jag hade om det jag skrev om. Även om jag inte alltid skrev så bra som jag vet att jag ville när jag började komponera inläggen så är jag väldigt glad att jag lade upp dem, även om jag märker att jag förändrats en hel del i vissa avseenden. I ett inlägg rekommenderade jag till exempel er att läsa boken "en geishas memoarer" och även att se filmen. Jag skulle aldrig rekommendera den boken eller filmen till någon idag, om det inte är någon som jag vet kommer förstå varför jag vill att hen ska se den. Kort sagt är det en rätt så rasistisk och felaktig skildring av geishor. I filmen är det dessutom en kines som spelar huvudrollen, och många karaktärer (som ju är japaner i boken) spelas av antingen koreaner eller kineser. Hej generalisering liksom.

Jag märker också hur jag många gånger skrivit om prestationer. "Mitt mål är att vara bäst i klassen.", skrev jag en gång. "Jag vill prata svårare japanska med mina lärare för att träna mer och bli bättre", skrev jag en annan gång. Som om att det inte räcker att vara medel i klassen? Som om det inte är tillräckligt bra träning som det är att "bara" prata med lärarna på den nivå jag egentligen var på?

Det kan vara lite jobbigt att läsa om hur jag så gärna ville prestera, vara bäst, vara one of a kind. För jag kan fortfarande relatera till känslan så himla starkt eftersom det var så nyligen som jag började lägga ner tid på att försöka att inte tänka så. Men som tur är känner jag mig inte lockad av det jag läser, tvärtom har jag flera gånger slängt ur mig ett "åh fyfan alltså" om mina egna texter, mina egna ord, mina egna tankar och känslor. På ett sätt är det ledsamt att se svart på vitt hur jag helt oproblematiskt yttrat sånt här, men samtidigt känner jag en form av lättnad av att jag i nuläget faktiskt lägger märke till det och framför allt reagerar starkt på det. Hur som helst accepterar jag att JAG som var DÅ är annorlunda mot JAG som är NU, och jag vill inte beskylla mina känslor och mina målsättningar "på den tiden" eftersom det inte är något jag kunnat rå för. I alla fall så tar jag reaktionerna som ett tecken på att jag är på väg i en annan riktning jämfört med tidigare, och det gör mig glad!

Som det redan står under "Jag och bloggen" så ville jag blogga dels för min egen skull, och jag är himla glad att jag tog det beslutet. Även om mycket med mig förändrats så har jag nog alltid haft hyffsad framförhållning med såna här grejer. Jag menar, det är en blogg jag började skriva när jag skulle åka till Japan. Och här sitter jag nu och läser och skriver i exakt samma blogg igen.

Det här med tid

Det var inte längesen som jag och några vänner satt och pratade om hur en mäter tid på så många andra sätt än genom det vanliga Nyåret. Även om "hela världen" räknar ned till vad många skulle se som början på något nytt så var vi ganska eniga om att det finns större och viktigare saker i ens liv som markerar just tid. För mig kan det vara början och slutet på terminer, sommaren, kanske en as-hypad fest/konsert, brorsbarns födelsedagar eller återblickar till tiden då jag bodde i Japan. Det är några exempel på saker och minnen som är viktigare för mig än sekunden som delar på 31:a december och 1:a januari. Med det sagt menar jag inte att jag inte tycker om att hitta på något kul på nyår, men jag känner inget riktigt behov av att hypa det till tusen. Jag har många minnen från diverse nyår, det är ju trots allt en "världs"fest. En gång drack jag så mycket att jag fick belägra en toalett i källaren hos en halft random snubbe som vi hamnade hemma hos, och jag tappade samma kväll bort mitt körkort och min telefon (båda påträffades två dagar senare när jag blev människa igen), ett annat nyår stod jag vid scramble korsningen i Shibuya och skrek "HOKKY!!" med Jennifer, Årre, Sunjin och Yongmin innan vi drog på en 4-timmars karaoke. Flera gånger har jag varit hemma med familjen och ätit god middag, och nu senast hade jag, Anna, Sofia och Jenny en riktigt riktigt trevlig (och lång) dag/kväll/natt med hemmagjord mat och mjukiskläder. Nyår är lite som julafton för mig. En chans att få hitta på vad fan en bäst vill eftersom alla är lediga.

Tid. Jag kommer ihåg en lektion vi hade där vi skulle lära oss säga "jag vill ha" på japanska. De vanligaste exemplen som dök upp var pengar, telefoner, nya böcker eller ett nytt jobb. Det är egentligen en riktigt basic mening, du behöver bara slänga in typ ett substantiv för att få en grammatiskt korrekt mening, men jag hade problem med att hitta på något bra. Till slut kom jag dock på vad jag mest av allt ville ha. Tid. Jag kände det som att tiden inte räcker till för att jag ska hinna göra allt jag vill hinna med här i livet. Plugga japanska, bli sjuksköterska för att kunna volontära, jobba för Röda Korset i katastrofdrabbade platser i världen, bli journalist, bli lärare - och samtidigt bowla. Vem som helst kan se att det inte går ihop. Som tur är har jag kunnat acceptera det i alla fall, och jag sysslar ändå med det jag trots allt kände låg mig närmast för stunden (och gör det fortfarande) men jag jobbar fortfarande på att nöja mig med att "bara" plugga japanska på 100% och bowla.

Jag tror att den lyckligaste tiden i mitt liv hittills är nu. Inte bara 2014 och början på 2015. Den började för några år sedan, minst 4, och håller fortfarande på. Jag ska inte försöka att febrilt ta vara på den, utan jag ska låta den få ta vara på mig. Det har ju gått bra hittills menar jag. Och har jag tur kanske jag får en chans att förlänga den här långa lyckliga tiden ytterligare lite till.

"All din ilska och all din smärta
spelar ingen roll i slutet ändå
de dagarna passerar
och vi börjar alla om på nytt
det du hade och det du förlorat
det är bara minnen förlorade i vinden"
The Offspring - Days go by

Jossi

p.s.
Det finns nog ingen människa som är 100% lycklig i flera år, men när jag skrev stycket ovan tog jag för givet att läsaren förstår det. :) 

Den som väntar på något gott

Efter närmare 4 månader i Sverige kan man säga att jag har landat. Kanske lite för hårt, egentligen, för jag har inte orkat hämta energi till sånt jag planerat göra, som till exempel hålla i plugget, eller söka extrajobb... Men energi är något som kommer så småningom. Faktiskt så tror jag att det varit nyttigt för mig att vara hemma och få göra det jag vill en tid för att förstå att jag inte bara är hemma på semester och att jag snart ska vara tillbaka i Tokyo. Som det kändes ett tag, när hjärnan brottades mellan vilja och logik. För jag saknar Tokyo otroligt mycket, och längtar till den dag då jag kan återvända. Men den dagen kommer inte än på ett tag, det är något både mitt bankkonto och mina framtidsplaner säger mig.

Något jag däremot har hållit i min planering är bowlandet. Jag har spelat varje match sedan jag kom hem, alltså 8 stycken + elitseriekval. Jag känner mig nöjd med poängen och snittet jag fått ihop på mina få matcher, framförallt om jag tänker på hur jag ibland känt mig som något långbent djur på ansatsen. Tekniken har inte suttit, men ändå har jag lyckats hålla en högre nivå än jag hade förutspått om jag bara kollat på detaljerna... Kort sagt, jag är nöjd med säsongens insats och ser fram emot nya möjligheter och utmaningar som kommer med hösten.

För att gå vidare till inläggets titel. När jag valde att åka hem till Sverige 5 dagar tidigare än vad jag sagt till mina föräldrar gjorde jag det av tre anledningar: 1. Att få överraska dem rejält. 2.Att få filma deras reaktioner. (3. hinna spela en extra match).

Jag beskrev som kortast deras reaktioner i det förra inlägget, och jag har äntligen kommit över filmen med bildbeviset. Det har tagit lång tid att komma till den här sprida-filmen-biten, eftersom filen från början var så oroligt stor att jag inte orkade ta hem den från min bror för att börja bearbeta den. Och när jag väl hade kommit till den punkten fick jag för mig att jag skulle slänga på japansk undertext på filmen så att mina vänner i öst kan förstå vad som sägs. Ett projekt jag påbörjade men sedan kunde fastslå skulle ta alltför lång tid – och jag struntade helt enkelt i det och laddade upp filmen på YouTube.

Det här klippet har jag gjort privat på YouTube. Det innebär att den inte kan hittas om du söker på den, utan måste öppnas via direkt länk. Jag gjorde det av just privata skäl, att filmen har med mina föräldrar och min familj, och det faktum att filmen är till för oss som känner mig eller min resa jag har gjort. Men jag störs inte om filmen skulle ses av vänner eller bekantas bekanta.

Tack för att ni väntat, förlåt för att det tagit en sådan tid, och varsågoda att se spektaklet.

Andas in... och ut

De senaste veckorna har varit ganska stressiga med känslor som gått upp och ner som den beryktade berg- och dalbanan. Det har varit lite extra pirrigt inför hemfärden eftersom jag gjorde den i hemlighet för mina föräldrar. Jag överraskade dem med att åka hem 5 dagar tidigare än jag sagt till dem. Efter mycket funderade över hur, och med syskon med poker-ansikten i världsklass kunde jag stiga in i vardagsrummet där föräldrarna satt och väntade på överraskningen min bror presenterade. En mamma som svimfärdig sjunker ner i fåtöljen med händerna för ansiktet, och en pappa som får tårar ner på kinderna inom loppet av någon bråkdels sekund. Bilder jag sent kommer glömma. Min bror filmade det hela och jag hoppas kunna dela filmen här med er när jag får tag på den, så fortsätt gärna hålla koll på bloggen ett tag till även om mina dagar i Tokyo är över för den här gången.

Min förra uppdatering var 6 dagar innan hemfärd. Vad gör du dina sista dagar i Tokyo, egentligen? Du pysslar med sånt där som helt enkelt måste fixas innan du sticker hem så som se till att all försäkring är betald, att du lämnar in officiella papper på att du flyttar ut ur kommunen, säljer överflödiga kläder till second hand-butiker, stänger av ditt abonnemang på mobilen, skänker bort mat, väger väskorna, städar rummet... Och så träffar du de viktigaste vännerna.

Jag hade luncher med Sunjin (koreanskt en dag, ramen den andra) och tog de obligatoriska kopparna med varmt vatten i skolans pentry. 
Jag spenderade en hel dag från tidig lunch till middag med Yongmin. Åt mat, promenerade, och var hem till hans lägenhet och hängde lite. Han spelade gitarr för mig, och jag spelade “herrarna i hagen” för honom. Som jag lärde mig när jag var kanske 9 år men som fortfarande sitter kvar.
Jag var även på restaurang med ett 10-tal andra varav speciellt 5 stycken är personer jag gillar extraextra mycket, även om de andra också är superbra människor. Det handlar om japanerna Yuri, Soichiro och Watta, och svenskarna Tobbe och Tommy.

Att säga hejdå kändes väldigt vemodigt. Jag vet att jag kommer träffa dem igen, men att inte veta när är det som gjorde det jobbigt. Det är som när jag först kom till Tokyo och fick vänja mig vid att det inte bara var att skicka iväg ett SMS eller ringa till mina vänner här i Sverige för att höra om vi kan träffas och umgås. Nu är det tvärtom, jag måste vänja mig vid att jag KAN umgås med dem igen, och vänja mig vid att de i Tokyo är dem jag inte kan träffa.

Den där känslan att “vi ses, men vi får se när och var” var extra klar med koreanerna. Jag vet att Yongmin blev ganska sugen på att åka till Sverige, men jag tror att jag kommer vara snabbare med att åka till Korea – ett land jag verkligen fick upp ögonen för via mina kära vänner. Till min fördel bor de i olika delar av landet, så när jag väl åker kommer jag få se lite mer än bara Seoul. Jag ser redan fram emot tågresorna. Jag ska bara spara ihop lite pengar...

Jag känner mig inte ett dugg färdig med Tokyo. Jag har bott där i 16 månader och inte sett hela staden, även om jag har en bra idé över hur många ställen är och vad du kanske borde se och inte se om du ska dit på en semester. Eller bo där.

I och med att jag kommer fortsätta på det japanska spåret även här i Sverige ser jag efter möjligheterna att eventuellt kunna ta ett utbytesår/halvår i Japan, och även om jag under min vistelse i Tokyo kände mig sugen på att se något annat ibland tror jag ändå att just huvudstaden kommer ligga högt upp på min lista över önskvärda utbytesuniversitet. Men det är dock långt tills dess och jag har vet inte var mina Tokyoiter befinner sig då, så det är bara att vänta och se. Det blir som det blir.

Det har gått lite över en vecka sedan jag kom hem. Första dagarna levde jag i hemlighet för släkten för att kunna överraska dem alla, vilket jag också gjorde, men det bidrog även till att mitt officiella utrop över att jag är hemma blev väldigt sent, och jag har inte haft tid eller ork att uppdatera bloggen sedan dess. Jag har ingen jättestark jetlag egentligen, men jag lägger mig ändå tidigt på kvällarna för att vara jag, och vaknar tidigt (typ 6) eftersom kroppen är så van att bara sova ett visst antal timmar även om jag kan sova ut hur länge som helst.

En vecka. Och jag börjar redan bli lite rastlös och få ångest över att jag inte gör något annat än att vara hemma, träna bowling, eller leva på mina föräldrar. Jag tror dock att jag behöver ha lite tid för att kunna komma in i nya rutiner som kommer med att bo hemma, mest vad gäller bowling- och konditionsträning. Jag har ju skolkat från gymmet senaste halvåret, och tänkt att jag ska köra igång seriöst när jag väl kommer hem till Sverige. Ja. Och nu är jag hemma... Då kör vi då.

Jag kommer fortsätta uppdatera bloggen en liten tid framöver.

Hejdå-fest

I lördags hade jag min hejdå-fest för folk som bor i andra sharehouse genom företaget BorderlessTokyo. Eftersom det är ett företag som har ett event per månad där du har chansen att träffa folk så har jag ändå lyckats få ett gäng bra bekanta/vänner genom att gå på en del av dessa event under tiden jag varit här.

Upplägget var bowling –> hemmafest –> karaoke. Vi som skulle bowla (7st) möttes upp i Ikebukuro och lokaliserade med mitt eminenta minne en bowlinghall jag enbart besökt en gång förut. Det var första gången jag bowlade med samtliga och var lite nervös eftersom alla tror att jag är proffs, som dessutom ska glänsa trots hallskor och hallklot. Ett exempel på konversation jag haft flertalet gånger här:
De: “Du har ju slagit 300!!!”
Jag: “Jo, men du blir inte proffs för att du slagit 300 precis...”
De: “Men..du har slagit 300”
Jag: “Jo, men”
De: “300!!!!!!”
Hur som helst kunde jag i alla fall slå in 170 och 160 vilket var tillräckligt för att de skulle bli imponerade. Alla nöjda (utom jag).

Efter bowlingen mötte vi upp med en vietnamesisk klasskompis till mig vid namn Thai och åkte hem till mig. Han var den enda på festen utan anknytning till Borderless. Koreanen Ahram lagade okonomiyaki (japanska pizzan) medan vi andra åt kycklingsallad och snittar med guacamole, lax, bläckfisk, räkor, rökt skinka och ägg.
Vi var ett 20-tal som delade på vårat minikök och Ahrams lilla rum. Det fantastiska med festen var att jag, eftersom det var en Borderless-fest, bjudit in alla jag träffat via företaget sedan jag kom hit, men det var bara de jag ville träffa som kom, plus-minus ett par stycken som jag gärna bytt ut. Det var alltså en mycket schysst stämning och mycket prat om tiden som varit och det som kommer – det där klassiska när en står mitt emellan två världar.

Eftersom tågen i Tokyo slutar gå ganska tidigt, strax efter midnatt, begav sig de flesta hemåt när ett gäng av oss började prata om karaoke. Jag har varit på karaoke många gånger sedan jag kom hit, men för första gången var det lite pirrigt och jag var noga med att inte vara först ut med att sjunga eftersom jag hade min huskompis Ai med. Hon är som jag tror skrivit förut utbildad operasångerska. Istället tryckte fransmannen Camille in en gammal rocklåt som fick de små spänningarna att släppa och strax låg vi alla som vanligt över varandra skrikandes med till något svängigt fram till morgontimmarna.

Söndagen började seg eftersom jag kom i säng på morgonen men jag gick ut på kvällen för en bit mat med Tobbe, Yuri och Watta. Vi ska försöka hänga mer än vanligt även på vardagarna för att få ut så mycket som möjligt av tiden som är kvar. Det är något väldigt ledsamt över att planera alla dessa “sista gången vi går på karaoke/äter på izakaya/går på klubb/går till den där baren vi brukar gå till” och så vidare... Men samtidigt också väldigt kul! Jag har mycket att se fram emot.

Som ett jehu

De sista veckorna i december gick förbi riktigt snabbt. Som väntat pluggade jag inte så mycket till slutprovet eftersom jag var för upptagen med att prata med Sunjin och Hongsang, och provet kändes ju därmed också såklart svårare än vad det hade gjort om jag spenderat alla timmarna till plugg istället. När provet bara var en dag bort började jag ändå få en olustig känsla eftersom jag inte var säker på vad konsekvenserna av ett dåligt prov skulle innebära, med tankarna framför allt på återbetalningen till CSN. Det var det första jag frågade min mentor när jag kom till skolan på provdagen, och blev lugnad med att provet för min del inte har en sådan stor betydelse eftersom jag klarat alla prov hittills och dessutom utvecklats enormt. Tack och bock, sade jag, och brydde mig inte om att under tiden provet skrevs stressa upp mig över småsaker jag borde kunna svara, men inte kom på just då. Ett prov fri från stress eller press var ett skönt avslut på 1 år och 3 månader på Samu Langugage School.

Efter det att terminen blev avslutad fick jag ett par dagar att spendera bäst själv jag ville. Jag valde att sitta hemma och kolla på japanska dramaserier medans jag njöt av känslan att inte ha annat än ledighet framför mig innan resan går tillbaka till Sverige.
På julafton landade min syster Jennifer och vi “firade” julen med typisk japansk snabbmat (en skål ris med lite kött ovanpå det, misosoppa på sidan av), stack in en sväng till skyskrapornas Shinjuku, för att sedan avsluta kvällen med en film och lite Skype med folket där hemma.

Det som följde var dagar som var mer eller mindre bra planerade med besök i Electric Town (Akiba), mycket god mat och allmänt avprickande på våran lista. Mitt i landade även min vän Årre och jag fick då för andra gången känna på hur det är att leva tre personer på en 7 kvadratmeters yta. Det är inga problem så länge inte alla tre ska göra något samtidigt, men jag skulle inte klara av att bo så i en längre tid.
För varje gång jag fått besök så slår det mig vilka konstiga människor jag har runt ikring mig som åker hela vägen till andra sidan jorden bara för att hänga och träffa mig, men det är såklart sjukt kul och jag är tacksam för det.

I dagsläget är vi på sista dagen utav Årres besök, med Jennifer tillbaka i Sverige sedan en vecka tillbaka. Dagens plan är att ta oss ner till ett ölmuséum, innan vi rundar av hans resa med sushi och såklart packning.
Sedan påbörjar jag min egen avrundning... och jag bävar. Det kommer bli hektiska veckor även om mina vänner har jobb till sena kvällen då jag ska möta upp med klasskompisar, springa en sista runda i mina favoritaffärer och inte minst städa mitt rum... Åter igen: jag bävar.

Obehagligt nära slutet

Det är lördag och jag är helt fri, utan planer och utan mening att göra något annat än städa, plugga och dricka mer än ett glas vin. Jag är otroligt nära min sista dag på Samu som elev, och jag gillar det inte så mycket som du kanske kan tro att en ska gilla att ta examen. På fredag har vi slutprovet, och på torsdag har vi en lite utflyktsdag där vi fick välja vilket muséum eller turistfälla vi vill åka till och har därför den dagen inga lektioner. Jag valde att åka till Edo Tokyo muséum, som ger en insyn i hur Tokyo såg ut förr i tiden, med allt från Edo-periodens (år ~1600-1870) inredning till kläder och hus. Inriktat på historia och hur Tokyo blev just Tokyo.

När jag valde mellan de olika muséum och tempel valde jag snabbt bort templen. Dels har jag redan varit vid dem, och dels ville jag hellre åka någonstans där jag inte behöver frysa i flera timmar. Och sen har jag ju skaffat mig jättebra vänner senaste tiden i två koreaner på skolan, Sunjin och Hongsang (uttalas “hånsan”), så jag kände att varthän de vill åka så följer jag med.
Hongsang flyttar dock hem till Korea på torsdag och kan därför inte deltaga, men Sunjin kände för att se Edo Tokyo och jag var inte sen med att anpassa mig. Allt för att kunna hänga så mycket som möjligt med dem (honom) innan vi slutar skolan och jag slängs in i en vardag med svenskar på besök.

Våra lektioner slutar klockan 12, men senaste veckorna har vi suttit kvar tills dess att skolan stänger klockan 17:30, och bara pratar. Det roliga är att alla stannar av olika anledningar: jag för att plugga, Hongsang för att kolla på anime, och Sunjin för att döda tid framför datorn innan jobb – men ingen av oss blir att göra det vi är där för att göra. Istället sitter vi och blir skrattade åt av lärare som går förbi och alltid ser oss sitta där, får frågor som “bor ni här?” och “har ni verkligen ingen annanstans att gå, ni är ju här varje dag?!”. Men även om vi bara sitter där, så gör vi något så mycket viktigare än plugg, anime eller dödande av tid: vi bondar. På kort tid har vi lärt känna varandra så pass att vi gått från klasskamrater till bekanta till vänner. Nu när jag ser slutet på resan komma närmare och närmare så är det när jag är med Hongsang (vänster på övre bild) och Sunjin (höger) som jag allra mest känner ett obehag över tanken på att lämna den jätteroliga och trevliga vardag jag har varje dag – för det något större och något mer skrämmande som väntar i Sverige (att sätta igång med ‘allt’). Jag känner mig otroligt ljus, liksom skinande, när jag är med dem, och jag kommer sakna dem otroligt mycket. Det är fina människor, på bilden tre.

Min stil

Eftersom jag rent allmänt i jämförelse med text varit snål med bilder i bloggen så ska jag försöka kompensera lite med det här inlägget. Och det jag tänkte visa er är *trumvirvel* hur jag klär mig när jag lämnar huset!

Under hösten kunde man ofta se mig typ såhär:

Byxorna är det enda på bilden jag införskaffat här. Ett par hundra på det amerikanska Forever21 förra året. Jag har dock använt dem lite mer än vad de innehar kvalité så jag använder dem sparsamt nu för att det inte ska gå hål på dem.

↑ En bild som visar min nya blommiga/kurbitsliknande sjal. 350yen (28kr) på en afghanistansk affär. Det var hål i den men jag fann det onödigt att pruta...

↑ Fina strumpor som jag köpte förra vintern. De såg varma ut men var inget speciellt på den fronten. Billiga dock, och som sagt fina. Använder dem flitigt.

↑ Min keps, mina hörlurar och en sjal så stor att jag kan använda den som toga om jag skulle vilja. Det vill jag oftast inte, men det är kul att veta att det går.

↑ I röd klänning och blåa leggings, redo för en sväng till mitt kafé för några timmars plugg.

↑ Ja, jag gillar tanken på människor som flyger. Klädesmässigt är detta leggings, men det är ett ganska känsligt mönster att klä sig till så jag kör dessa som tajta byxor. T-shirten fick jag av Yuri. Hon fick den av sin syster men kunde inte se sig själv i den och gav den till mig.

Sist men inte minst: Min Musse Pigg-tröja som jag köpte förra vintern. (Låt inte bilden lura er, jag har inte gått ner i vikt; det är det svarta som spelar ut sin roll.) En tröja jag egentligen köpte med avsikt att skicka hem den till nån där hemma, men en dag var det kallt, den verkade varm – och så vips så beslagtog jag min egen tröja.

Jag har alltid försökt använda mig av kläder jag känner att jag är bekväm i. Det enda som hindrar mig från att gå runt i mjukisbyxor varje dag är att jag har använt dem så pass mycket att det gått hål på väsentliga ställen och jag är för lat för att köpa nya. Och så gillar jag ändå att tänka lite på vad det är jag sätter på mig, även om jag inte blir helt rabiat om jag inte “hittar något vettigt” eller inte lyckas “matcha” kläderna. Jag sätter det inom kaninöron eftersom Tokyo bryr sig föga om hur kläder går bra ihop eller inte, för att ha kläder som inte matchar är ju en stil i sig, menar folk. Det är mångas sätt att sticka ut ur mängden: klä sig så pass “gräsligt” att det blir snyggt eller coolt.

Jag är ju inte alls för detta med samhällstryck på hur du måste se ut och klä dig, men jag kan uppskatta det på ett personligt plan eftersom jag kan se det som en utmaning, för att vidga min garderob utan nya inköp.
Jag skulle såklart kunna utveckla mig, men då försvinner den lilla chans för bildkompensering jag har.

JLPT (igen)

Japanese Language Proficiency Test. Ett universellt prov där du provar dina kunskaper i japanska. Alla tar det samma datum och tid och det sker under mycket strikta förhållanden där till exempel det enda du får ha på bänken är pennor, stift och sudd. Stiften måste dock tas ur magasinet.

Jag vet inte hur många gånger de nämnde reglerna medan vi väntade på att få börja. Vad som får vara på bänken och inte, att din mobil måste vara avstängd, din klocka måste vara ljudlös, du inte får lämna salen under provtid (om du gör det får du inte komma in igen) och.så.vidare i all oändlighet. Allting kan sammanfattas till: Var (och se till att allt du äger är) tyst och sitt still.

Med erfarenhet om hur packat tåget är från förra gången jag tog provet (i juli) åkte jag till platsen i god tid, en timme före insläpp, och gick omkring på området för att hålla kroppen någorlunda varm. Jag tog det på ett av Tokyo Universitets campus. Tokyo Universitet (även känt som Todai) är Asiens främsta universitet, där i stort sett enbart genier kommer in. En jämnårig fransman som bodde här ett tag, Camille, pluggar “Robotics” där i ett år, men enligt honom är det lättare för utlänningar att komma in. Todai är rankat på en fin 20:e plats (2012) av världens alla universitet, om det är någon som bryr sig om statistik...
Bild från Google:

Campuset består av flertalet byggnader, jag var i byggnad nr 1, den på bilden ovan.
Lite bilder jag tog i väntan på att dörrarna skulle öppnas:

Provet då, hur gick det? Jag kan inte säga på en gång att jag klarade det, men det jag däremot kan säga är att jag har utvecklat min japanska otroligt jämfört med förra gången. Jag tog samma nivå nu som då. Nu var det väldigt lite som jag inte kunde läsa, och hörförståelsen gick även den mycket bättre än förra gången eftersom vi i skolan övat på att ta rätt information och skriva ner till memo. Förra gången vill jag minnas att jag försökte koncentrera mig på att lyssna genom att sitta och rita på papperet, vilket egentligen funkar ganska bra vanligtvis, men den här gången behövde jag inte koncentrera mig på att lyssna – jag bara lyssnade. Och skrev ner väsentliga ord lite då och då.

Ordkunskapen och kanji-delen hade jag lite svårt för, men läsförståelsen gick lättare än förra gången. Om jag inte skulle bli godkänd är det på grund av dessa delar. Under provets gång hade jag tid att bli förvånad samt positivt överraskad över hur mycket jag hunnit lära mig, vilket såklart gjorde mig glad och det blev då lättare att fortsätta hålla koncentrationen uppe även om jag började bli lite hungrig.
Denna känsla var så skön att känna att jag bryr mig ännu mindre än tidigare om jag klarar provet eller inte, jag fick oavsett motivation till att fortsätta plugga och det är väl om något viktigt och tacksamt att ha.

Nu har jag drygt 3 veckor kvar i skolan. Terminen och min tid som språkstudent i Tokyo för den här gången tar slut med en tenta, så även om JLPT är skrivet måste jag hålla i pluggandet en liten stund till innan jag kan slappna av och fira jul ätandes ramen (nudlar) med syster. Tjing!

Nej förresten, jag slänger in ett PS eftersom mitt förra inlägg om JLPT fick en del träffar:
- Jag tog nivå 2.
- Grammatikboken jag använde heter, i romaji, “Nihongo nouryoku shiken ni deru bunpou 2kyuu (den blå här nedan). Jag föredrar den framför den bok du vanligtvis ser i bokaffärerna här (den gröna), eftersom att förklaringarna är mer ämnade för utlänningar i den blå, den gröna krånglar till det i onödan.
 

- Kanji kan pluggas på olika sätt, men det absolut bästa (och det som tar mest tid) sägs vara att skriva. Skriv ett ord 40-50 gånger medan du säger ordet högt och vad det betyder som ett mantra. Gå tillbaka i blocket då och då för att checka av att du fortfarande kommer ihåg (även dagen efter). Du behöver inte skriva något för hand på JLPT, det räcker att du kan läsa och förstår innebörden. Piece of cake.
- Gör gamla prov under utsatt tid. Ett par frågor på hörförståelsen hade jag faktiskt hört förut, om det är från skolans lektioner eller boken jag köpte själv vet jag inte, men det kändes coolt att veta vad som skulle komma härnäst i konversationen.
- Börja i god tid för att slippa ösa och stressa sista veckan, ingenting fastnar om du pluggar under stress.
- Om du skriver ett JLPT är det smart om du använder dig av en gammal hederlig blyertspenna i stället för din stiftpenna med 0.5 eller 0.7 i tjocklek. Paranoid som jag är hade jag med mig 3 stycken blyertspennor plus min stiftpenna utifall att. Och två sudd utifall att jag skulle tappa ett på golvet. Eftersom svarsformuläret ser ut som bilden nedan visar spar det dig lite tid med en tjockare udd:

Nästa JLPT är i juli 2013, det skadar inte att börja förbereda sig snart. Lycka till.

Nattou

Om det är något som folk rynkar på näsan åt under japansk cuisine så är det de fermenterade bönorna, nattou [nattå]. De har en mycket speciell lukt som är den största orsaken till att många blir avskräckt från att ens prova att äta det. I fallet utlänningar alltså, japaner har definitivt fått prova på nattou redan som barn, men det är inte alla som fortsätter att äta dem som vuxna.
Första gången jag åt nattou var jag lite nervös på grund av alla rykten, men tycker helt ärligt inte att det var något speciellt över huvud taget. För det första var inte lukten så hemsk som alla säger, och smaken som folk också brukar ha svårt att förstå sig på kan jag sammanfatta till ett ganska beskrivande ord: bönor. Däremot så ser det kanske inte så aptitretande ut.

Eftersom förpackningarna förvaras i kylskåpet medföljer det lite olja som du slänger på för att de lättare ska dela på sig när du rör om.

Att röra om bönorna är ett måste, annars är det inte nattou du äter. Det finns en viss träpinne med små-små hål som du bara behöver röra 10-12 gånger med för att få fram den rätta klibbigheten. Med pinnar ska det vara kring 200 gånger/varv för att de ska bli som godast.Som sagt, inte direkt aptitretande.

Men aptitretande eller inte, nattou sägs vara en av hemligheterna till varför japaner lever så otroligt länge – för det är fruktansvärt nyttigt och bra för din kropp. Jag äter nattou kanske några gånger i månaden. Det säljs i tre-pack så när jag köper det kan vi väl fastställa att jag i alla fall äter det tre gånger på den veckan, men sen kan det gå några veckor innan jag köper det igen. Många japaner äter det dock varje morgon till frukost, som en bra start på dagen. Nog för att jag tycker att det är väldigt gott, men jag skulle definitivt tröttna om jag åt det varje dag (något jag inte kan göra på fil och müsli).
Itadakimasu! (sägs före du äter, betyder typ “nu hugger jag in!”)

Knäpp i bollen

Japan är bland all elektronik, entertainment industrin, anime- och mangavärlden även känt som ett land där självmord inte är en ovanlighet. Tvärtom är Japan högt upp på listan över flest självmordstagare. Förut kunde jag fråga mig varför och inte komma längre än till funderingar, men nu kan jag sätta ett finger på flertalet punkter där Japan helt klart har något att fundera på. Även om de inte kommer göra det bara för att jag skriver ett inlägg om det, på svenska.

Först och främst har vi deras arbetsförhållanden. I och med hierarkin som finns inpräntad i japaners huvuden så har de svårt att säga emot någon som är äldre än en själv, att säga emot sin chef kan i många fall vara en bidragande faktor till din avskedning. Du ska inte prata till din boss som om att du är bättre än denne.
På kontorsarbeten förekommer övertid i många fall mer än en timme varje dag. I Tokyo kan du lägga på en dryg timmes resa för att komma hem, vilket kan ge dig kanske 3-4 timmar av frihet innan du måste sova för att kunna ta dig upp till nästa dags arbete. Lite annorlunda mot att släppa det du håller i handen och stämpla ut klockan 16 som det är i Sverige. Med det sagt, stressfaktorn från arbetet i Japan är hög.

Nästa på min lista: Skolan. När du är inskriven på en skola innebär det inte bara att du är skolans elev timmarna du faktiskt är i skolan, utan du anses vara representant för skolan på din fritid. Allting du gör på sidan av skolan kan, kommer och ska bindas till din skola eftersom det är den som ska lära dig, och därför den som ska få glänsa med dina framgångar i din skolgång, din hobby och din framtid som läkare eller vad det nu kan vara – samtidigt som du drar skolans namn i smutsen varje gång du gör något olämpligt.
Även här en enorm skillnad från Sverige, där ens föräldrar är de som uppfostrar och ser över en. Det är istället för skolans namn, familjens man lyfter upp i skyn eller “drar i smutsen”, även om det inte är så mycket utav det i Sverige, vi är ganska duktiga på att se till individer ändå.

Sen har vi ju detta med japaner och deras förbannade samurai-stolthet. Det som var det ädlaste en krigare kunde ha förr, har blivit till något som i extrem mängd kan vara ondskefullt idag.
- En hel familj med föräldrar och två barn hittades döda i sin lägenhet. De hade svält sig till döds eftersom de inte ville be, tänk SOC, om hjälp.
- En kvinna hade två barn, ett på 2 år och ett på 4 år. Hon ville inte ha dem, och istället för att lämna dem till någonstans där man kan ta hand om dem ville hon att de skulle dö. Hon lämnade lägenheten för att återvända en månad senare, helt säker på att de måste ha dött. När hon öppnar dörren möter en 4-årig knatte henne, “mamma, vad länge du var borta! Lillebror rör sig inte längre”, säger den. Barnet hade överlevt genom att dricka vatten och äta okokt ris.

Det finns alltså ett mörker hos många japaner. Visst, antalet invånare är en ganska hög siffra så givetvis är antalet galningar också högt, men det en kan fråga sig är ju hur det kan få gå så lång som till självmord, eller mordförsök, för så många.
Jag frågade min vän Yuri om det är vanligt att japaner väljer att gå och prata med en expert. Åter igen, intressant att jämföra med Sverige där var och varannan går till psykolog. Hon sa att det är sällsynt, och även om man gör det så är det inget man säger till någon eftersom man får stämpeln ‘knäpp i bollen’ i pannan. Ganska ironiskt att japanerna lyckats göra något som är till för att hjälpa mot depression till ännu en betungande orsak till sjukdomen.

En annan stor bov i japaners depression är Den allmänna japanens önskan och längtan efter att få vara något/någon. Eftersom den du är inte är bra nog. Musikindustrin är enbart idoler som alla ser likadana ut. På TV diskuteras ingenting annat än smaken på maträtten som bjuds på för dagen mellan allt “guuud så sött”, skratt och “guuuud så det där ser GOTT ut!!!”. Underhållningen i Japan skapar en bild av att allt är som en fluffig dröm, och när “vanligt” folk inte lever eller kan nå den fluffigheten tar de till drastiska åtgärder.
Folk köper dessutom, inte bara märkeskläder, utan saker till en sådan mängd att man blir spyfärdig. Du ska ha 100 par skor, du ska ha 10 skal till din senaste mobil, även om du inte har ett uns känsla av fotografi ska du ha den senaste kameran även fast du fortfarande inte kan hantera den senaste du köpte, och så ska du köpa den där jävla mangon för 800kr eftersom det är sånt du bara gör.

I torsdags var jag ut och åt mat med Yuri och Watta. När vi skulle till att resa oss för att gå hem fick Yuri meddelande om att cirkellinjen vi alla skulle åka med stod still. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget i Harajuku, en station bort från våran, och linjen skulle bli att stå stilla i 1 timme och 50 minuter, “för att städa upp”, som Yuri sa. Vi väntade ut tiden på restaurangen.

I fredags var det en man som i en stad långt söderut, Fukuoka, knivskar 6 personer. På frågan varför han knivskar 6 främmande människor hade han svarat “jag kände för att skära folk”.

I lördags skulle jag för tredje dagen i rad träffa de ovan nämnda två. Jag och Yuri möttes upp vid sagd tid, men Watta ringde och sa att tåget stod still och inte skulle röra sig på minst en timme. Anledningen? Någon hade hoppat framför tåget. Han kunde ta en annan linje och kom drygt en halvtimme sent.
Vi skämtade lite om det. Kunde inte personen som tog livet av sig ha visat lite hänsyn? Tänkt på att det var lördag kväll och att tåget var fullt av människor som skulle in till Shinjuku för att träffa vänner, skratta och ha roligt.
Men vi vet att det inte är ett roligt skämt, att det inte ens kan klassas som ett skämt. För om det handlade om något en kan skratta bort hade det aldrig gått så långt som det gjorde för dessa personer, som bara är några väldigt få utav alla de som är i behov av stöd och hjälp, men som av någon anledning inte fått det – eller kunnat söka det.

Japan – landet som gör dig knäpp. Även om du är frisk.

Det jag inte gillar med japanska

Japanska är ett roligt språk att plugga. Det är heller inte särskilt svårt att uttala det rätt eftersom svenskan överstiger japanskan med konstiga ljud. Japanskan är renare inte bara ljudmässigt utan orden har även en direkthet och ärlighet som gör det så lätt att förklara känslor och tankar på ett vackert sätt.

Men det jag inte gillar med japanska är hur språket är uppdelat utefter vilket kön du har. Du ska avsluta meningar på olika sätt, och använda dig av rent av olika ord ibland beroende på om du kvinna eller man. Till exempel har vi ordet för “jag”. Är jag man kan jag välja mellan att säga “ore”, “boku” eller det gemensamma ordet oavsett kön: “watashi”. Är jag kvinna ska jag säga watashi. Pojkflickor säger ibland boku, men det är ingenting som går förbi obemärkt, och ens spontana tanke är verkligen “jaha, här har vi en pojkflicka”, eller “så modigt av henne”, eller “så vågat gjort!”.

Jag vet inte hur många gånger vi kommit över ord där läraren poängterar vilket kön som ska använda ordet, och hur starkt de understryker att det motsatta könet absolut inte ska använda det. Jag kokar inombords varje gång.
Jag vill använda “ore”. Det går snabbare att säga, låter starkare och ligger rent allmänt bättre i munnen. Men om jag skulle använda mig av det skulle alla påpeka att jag gör ett brutalt misstag, och skulle jag skriva det i en uppsats eller på ett prov skulle jag helt enkelt få minuspoäng – eftersom jag uppenbart missuppfattat något väldigt grundläggande. Ironiskt, eller hur?

När jag kollar på japansk TV lägger jag alltid märke till vad olika personers roller och meningar är utefter vilket kön de har. På nyheterna är det ofta minst en kvinna och en man. Mannen drar ofta de stora nyheterna, och kvinnan finns där för att poängtera hemskheten i det som sker. Hon är den som ska uttrycka känslor, bli förskräckt, påpeka rädsla eller uttrycka sig allmänt på sätt som gör att hon ger eftertryck av att vara svag eller hjälplös inför det hemska som sker.
Detta är något som jag tror grundar sig mycket i hur japanska som språk är uppbyggt. Mannen har aldrig haft samma mjuka talesätt som kvinnan haft genom hur de till exempel avslutar meningar, en kvinnas japanska låter helt enkelt mjukare, snällare, vekare.

Japaner tenderar även att anpassa språket utefter vad den en pratar med har mellan benen. Det används mer korrekt och artig japanska till kvinnor, medans det blir mer “lösaktigt” och liksom sluddrigt till män. Jag kör hårt på (den språkliga) lösaktigheten oavsett kön. Mest för att jag inte tycker att det spelar någon som helst roll, men även mycket för att japanskan som ska användas av kvinnor är för svag för mig och min personlighet. Jag känner mig fånig, vek och som om jag sätter mig i en tidsmaskin och åker 50 år bakåt i tiden när jag använder den korrekta kvinnliga (underkastliga) japanskan.

Detta är inte ting som lyser rakt igenom för alla, men jag tror att jag lägger märke till det eftersom det är en blandning av mina åsikter, intressen och min kärlek till språk. Speciellt sedan jag började plugga japanska har jag kunna se och förstå nyanser av ord eller meningar, ibland även (varning för flummighet) färger. Det är med andra ord förståeligt om folk som studerar/studerat japanska vandrar över detta inlägg och tänker “vad i helvete babblar hon om?”. Men detta är hur jag ser och tolkar japanskan, och jag måste dela med mig av det även om jag inte gillar det jag ser.

watashi my ass.

1 fot

Detta är ett 100% bowlinginlägg.
För en månad sen när jag gick hem från min bowlingträning kom jag på ett uttryck som beskrev min känsla väldigt bra: Att jag är som en strikemaskin som bara väntar på att få de sista kablarna att hitta fram till kretskortet.
Hmmm, i skrift fick det en mer hjärnrelaterad mening kanske, men läs det igen och tänk bowling.
Det känns sjukt att kunna säga det men jag hade en sådan tydlig känsla av att jag stod alldeles vid tröskeln in till ett mycket bra rum. Och jag tror att jag hade rätt.

Titeln på inlägget är hur mycket förändring i min ansats som behövdes för att kunna hitta de strike jag alltid sökt efter. Strike som kommer utav bra och snarlika slag. En träning för 2 veckor sedan (medans Sima var i Kyoto) slog det mig att mina två första steg har blivit jättekorta och att mitt sista steg därför gått tillbaka till den längd det var ett par veckor innan jag åkte hit, med andra ord lite för långt. Så jag förlängde de två första stegen vilket leder till att jag måste korta ner sista steget för att undvika övertramp. Och så PANG så befann jag mig plötsligt i ett läge med 9 strike i rad från start. Det var längesedan jag fått känna av pirret som kommer utav en lång strikerad, när man kan känna den perfekta serien alldeles runt nästa krön, och jag hoppades innerligt att detta inte var en engångsgrej.

Det var det inte. Träningen veckan därefter (när Sima åkt hem) slog jag till igen. Jag hade problem i första serien med att få ner käglorna trots bra slag, men lyckades komma upp i 214 med lite strike på slutet. Öppnade andra serien med en miss på hörnkäglor för att sedan spärra innan jag satte 19 perfekta strike rätt i fickan. Igen: Det sa bara pang. 268, 276. Sista serien hade jag ett par miss bland massa 9: spärr men bytte klot i 7e rutan för att avsluta med 6 strikar för att nå den högsta poängen jag fått på 4 serier, tror jag. 973. Det ironiska när sånt här händer är att fastän jag antagligen slog ett personligt ickeofficiellt rekord (bara träning) så kan jag inte låta bli att tänka över de fåtal miss jag hade. Hade jag spärrat dem hade jag varit över 1000-strecket... Eftersom det bara är träning stirrar jag mig inte blind på siffror, men det är kul att lyckas slå högt när jag faktiskt försöker – efter massa månader utav annan sorts träning där jag inte ens kollat scoringen. Det verkar i alla fall inte vara slut på strike än.

På dagens träning hade jag det lite jobbigt. Enbart två missar (4 tomrutor), men desto fler spärrar istället för strikar. För tredje träningen i rad fick jag uppleva pirret från att bara ha strike inför sistarutan. Dagens fyra serier gav mig dock bara 899.

Vänder blad på almanackan

Oktober är här vilket betyder som tidigare inlägg indikerat att jag varit här i över ett år. Även att min vän Sima varit hit och vänt, att jag påbörjat min sista termin, och att Halloween väntar runt hörnet. Förra året var jag en zombie, men i år kommer jag nog köra något mindre skrämmande, tänker någon anime-relaterad sminkning...

För att prata studier så kan jag berätta att jag misslyckades med provet. Lite som väntat. Så jag är kvar i min klass och får vackert finna mig i det. Det är såklart inte bara dåligt med det. Om jag hade gått upp en klass hade jag missat mycket plugg ur boken som är på den nivå jag egentligen är på, och jag hade behövt börja om från början med att lära känna folk. Jag blev ändå bara glad över att se många av dem igen efter lovet, även om mina tre favoriter har slutat skolan (Tobbe, koreanen Yongmin och kinesen Håkan). Och nu när jag ändå gräver efter positiva saker så har jag i den här klassen fått vinstlotten att ha min mentor Hoshino fyra av fem dagar. Det är riktigt värt.
Skolan använder sig av ett system att man får välja vad man vill plugga på de två sista lektionerna var dag. Man bestämmer en gång och har det sedan bestämt resten av terminen. Jag har valt allting som är relaterat till JLPT (hörförståelse, läsförståelse, vokabulär) som jag ska ta igen i december, så plugget är betydligt svårare redan som det är utan att jag pratar formell japanska med Hoshino. Jag ska dock höra med henne om hon vet någon bra bok, eller ett bra sätt att kunna bemästra det. Ska även höra vad hon tror om idén att vi eventuellt pratar så till varandra.

Som jag skrev så har Sima varit på besök. Det har varit väldigt roligt, men hennes vegetarianism har utmanat mig. Dels för att MYCKET utav det man bör uppleva i andra länder är maten, och i japansk cuisine är det i stort sett bara kött. Och dels för att när vi varit ute och gått så kan man inte bara hoppa in på vilket nudelhak som helst, utan vi var tvungna att leta upp vegetariska ställen vilket det finns extremt få utav i Tokyo. Är man på resande fot åker hundring efter hundring ur plånboken. Är man vegetarian får man räkna med att bli av med mer än så... Men vi hade en bra tid. Hon var iväg en sväng till Kyoto för att vandra i berg och sova i tempel med buddhistiska munkar medan jag använde de dagarna till att förbereda mitt tal.

Det skulle som sagt vara 5 minuter, talet. Jag tror att jag fick det till runt 3 minuter. Det jobbigaste med att presentera det var att det var pirrigt i början, för att sedan övergå till skakningar i benen. Som tur var stod jag bakom en kateder så ingen såg det, och även om jag själv kunde känna min överkropp pumpa som om hela jag var ett enda stort pulserande hjärta så verkar det inte ha hörts genom rösten för jag har enbart fått bra och fina kommentarer om det. Från personal jag aldrig pratat med förr, till lärare jag har lite då och då, till personalen jag brukar prata med – till det finaste av allt, ett litet meddelande från Hoshino. Hon skrev att det var väldigt likt mig att presentera ett tal med bra och ärligt innehåll, att hon tycker det är helt otroligt hur mycket jag kan prata efter bara ett års studier och att jag med tiden kommer, om jag fortsätter såhär, bli grym. Och så att hon hejar på mig.

Talet innehöll hur jag uppfattade skolan och Japan när jag först kom hit och om hur lärarna på skolan har hjälpt mig otroligt mycket, att de är en bidragande orsak till varför jag utvecklats så pass mycket: De är ärliga, ger alla en chans och stressar ingen till att förstå utan tar sig istället tid att förklara för de som inte förstår. Jag pratade om hur studier blir vad man gör det till, och strök under flertalet gånger att det inte finns någon som kommer göra skitgörat – utan du får vackert ta tag i det, och jag gav dem ett tips att tänka sig för redan från början varför de pluggar japanska och att om de fortsätter sikta mot det/de mål de sätter upp så kommer de ha större chans att nå det/dem.
Ungefär något sånt.

Så här är jag nu. Med ett par månaders skola kvar. Tre till hemfärd. Jag ska göra ett sista ryck med studierna, komma i tid varje dag för att få 100% närvaro och 1000kr som belöning för bedriften (mest för att jag behöver pengarna). Jag ska kunna se tillbaka på ett toppbetyg och en helt awesome sista tid här, för det känner jag att man kan vara värd om man lyckas bli flytande i japanska på mindre än ett år (med plats för utveckling).