Min mentor

Likt vilken skola som helst så har varje klass på Samu en lärare vars uppgift är att informera, agera rådgivare och lyssna extra mycket på oss elever om det är något som inte stämmer. En mentor. Min mentor heter Hoshino. Det är hennes efternamn. Hon är en person jag bara får mer och mer respekt för, för varje gång jag träffar henne.

Triviala saker som att hon är en 40kilos person som har svart bälte i karate eller att hon bott i Egypten i 4 år och arbetat som japanskalärare, där hon då även blev flytande i arabiska är såklart coolt nog som det är. Men det som jag tycker är otroligt respektingivande med henne är hennes psykiska styrka, och hennes ärlighet inför personer hon egentligen inte har en plikt att vara ärlig mot.

När vi gick på lov senast gjorde vi det utan att ha sett skymten av Hoshino på två veckor. Lärarna sade inget men såklart anade jag att något seriöst hänt eftersom senast någon lärare jag haft tog långledigt var pga. en familjemedlems bortgång.
När vi kom tillbaka till skolan efter lovet så hälsade vi med det vanliga god morgon (ohayou gozaimasu), och jag frågade som man ju så ofta gör, per automatik, “Är allt bra?” (genki desu ka).
Jag är en person som stör mig på att man oavsett sinnestillstånd eller hur man faktiskt mår ALLTID svarar “jotack, bara bra! själv då?”. När Hoshino däremot sade “Jag mår inte alls bra” (genki janai desu) blev jag paff och kände faktiskt mina ögon bli stora. Hon utvecklade och förklarade att hennes pappa plötsligt blev sjuk och gick bort väldigt hastigt. Japan som hon är bad hon även om ursäkt för att hon varit ledig så länge från sitt yrke.
Jag var ordlös och kunde följande dagar inte låta bli att imponeras varje gång jag såg Hoshino le eller skratta, vilket hon vanligtvis gör väldigt mycket. Det är en person med en sån där härlig energi som når en oavsett hur få timmar man sovit och hon får en hela tiden att arbeta engagerat. Också något en bara måste respektera, speciellt hos en lärare.

Den första skolveckan gick snabbt förbi, och när vi kom till skolan nu i måndags var Hoshino åter igen frånvarande. Jag anade att det var begravning och så vidare. Men när hon kom till skolan idag släppte hon nästa bomb: Hennes lillasyster har också gått bort. “Det har inte ens gått en månad sedan min far gick bort...” (även denna gång bad hon om ursäkt.)
Den här gången var jag inte bara ordlös, jag kände mig på gränsen till gråt när jag såg henne ta tag i närvarolistan och ropade upp våra namn. Hur kan man stå och ha lektioner med sånt här i huvudet? Hur kan man le och skratta över fåniga saker?

Hoshino slutar aldrig att förvåna mig. Jag trodde att hon för något alls i världen inte skulle visa någon hur hon egentligen mår. Ni vet, stolta japaner och allt det där.
Men när hon satt oss i arbete att skriva uppsats och gått ett varv runt klassen, så gick hon fram till hörnet bredvid tavlan och satte sig på huk och stirrade ut genom fönstret. En process som upprepades två gånger. Hon såg ut som ett litet barn.
När hon sedan reste sig upp och svarade skrattandes på en vietnames dumma fråga tänkte jag bara “wow”.

Låter klyschigt som fan, men hennes styrka är något jag aldrig kommer glömma. Eller hur äkta hennes leende verkar även om jag vet att hon är helt trasig inombords. Man kan väl bara säga att hon gör sitt arbete som mentor rätt. Får en att tänka över vad som är relevant och viktigt i ens liv, får en att fokusera på att göra dessa saker till ens styrka. Om man är som jag vill säga, som suger åt mig intryck och ord från människor jag respekterar bättre än en ökentorkad svamp suger åt sig vatten. Det finns såklart de i klassen som inte ens lagt märke till Hoshinos beteende, men det är enbart synd för dem. Hon är en grym person som jag hoppas ha kvar som mentor hela vägen till jul. Ja.

Mitt största misstag

Sommarlovet är nu inne på sista minuterna japansk tid. Under lovet som var har jag i stort sett tagit patent på orden “ta det lugnt”. Det har varit mycket tittande på serier, ätit mat framför datorn, gått på långa promenader, sprungit litegrann, festat till det ett par gånger – och så har jag som titeln säger, gjort mitt största misstag.

Det är kanske känt i min vännerkrets att min hy inte är särskilt stark i solen. Vilket är en anledning till varför jag ligger på stranden med en handduk som täcker hela mig när jag “solar”, eller varför jag hellre ligger i skuggan under ett träd än ute i solen när vi är ute och reser. Jag bränner mig alltså väldigt lätt.
När man vet detta, och ändå åka till Odaiba (en konstgjord ö i Tokyo) för att hänga lite på stranden med ett par vänner UTAN att smörja in sig så kan man ifrågasätta om det inte är mer än min hy som blivit bränd med åren.

Nu låg jag som tur var inte i bikini, utan vi satt mest på en gräsplätt hela tiden. Jag satt i skräddarställning med solen från vänster, vilket betyder att mitt vänstra lår och vänstersidan av mitt högra ben blev jättebränt. Likaså blev min vänsterarm mer bränd än min högra. Ansiktet åkte på en hel del också.
Att komma hem från stranden och se sig själv i spegeln efter en hel dag i solen utan solskydd var kanske inte den bästa peppningen till en klubb-utgång som skulle vara fram till efterföljande morgon. Men jag drog på mig ett par leggings för att skydda skinnet, och hade hela kvällen på mig en långärmad tröja även om det blev fruktansvärt varmt. Det skyddade ju från att folk kom åt det brända i alla fall.
Som bilderna visar hade jag shorts på mig den dagen.

När jag vaknade senare den dagen och skulle kliva till frysen för att hämta lite kylklabbar höll jag på att ramla ihop. Skinnet på högra benets vänstersida var så bränt och i hoptorkat att foten inte kunde röra sig. Det blev att hoppa till frysen och jag tänkte faktiskt “varför inte bara döda mig på en gång?”, för jag blev verkligen illamående av smärtan. Mina armar har dessutom varit fulla av små-små vattenblåsor som gör något så djävulskt ont att vidröra, men de gick sönder bara man petade på dem. De fick mig att tänka på ödlor. Ett par sekunder hade jag “roligt” åt att ha sönder blåsor, innan det slog mig att infektionsrisken ju lär vara ganska stor. Då slutade jag.

Sedan jag vaknade den dagen, torsdags, har jag hållit mig inomhus. Bortsett från den kväll jag gick till en affär i närheten för att inhandla proviant för helgen som skulle komma. Och ett par andra kvällar. Idag märkte jag att mycket av det brända lagt sig, det mesta av blåsorna är borta, och jag har i 1,5 dag kunnat stå och gå rakt så jag tog en sväng till ett McDonalds som fick bli dagens mat och pluggställe. Men jag har inte varit ut på dagtid sedan i onsdags för att skydda hyn. Just nu känns mitt högra smalben som ett enda stort blåmärke ungefär. Men jag hoppas att det ger med sig.
Enligt sökningar jag gjorde när jag upptäckte mina blåsor, och svedan på högra smalbenet så är den här sortens skada en svag grad två-brännskada. Bildsökningen på det var kanske inte det roligaste jag sett i mitt liv.

Den här helgen som jag då spenderats inomhus hade jag faktiskt planerat ta mig till Yokohama, en hamnstad strax söder om Tokyo som sägs vara som ett Tokyo fast med 20 miljoner färre folk, lite mer havslukt, och främmande för mig eftersom jag aldrig varit där. Men det får bli en annan dag.
Som en avslutande parentes kan man väl fastslå att om jag någonsin kommer dö av något som inte är av ålder så är risken ganska stor att det är hudcancer. Så nu kör vi, solskydd dygnet runt!

3 sekunder i rampljuset

Eftersom det senaste inlägget jag skrev för snart pinsamma 2 veckor sedan handlade om hur jag blev statist i ett program som går på TV i Japan, kör jag vidare på det och berättar lite om det.
Jag har nu lite mer kött på benen och kan meddela att programmet pågått i ungefär ett halvår, vilket betyder att de har en budget som duger åt ungefär 5 minuter i TV per vecka. Vilket i sin tur betyder att scenen jag var med i väl kommer vara ungefär en sekund. Om de ska ha med de olika vinklarna de filmade med så blir det tre sekunder.

Hur litet programmet än är eller hur lite vi statister syns i TV är ju för mig ganska irrelevant eftersom jag inte har något intresse av att synas i TV om det inte skulle vara bowling-, eller intresse-relaterat. Det viktigaste för mig var att få vara på en plats där någonting skapas. Att få se skapelseprocessen av något tycker jag är otroligt givande. Jag tittar till exempel hellre på en artist som målar, än på tavlan hängande på väggen efteråt. Det är så jag som bäst kan uppskatta verk, när jag fått se vad som ligger bakom. Ansiktsuttryck eller kroppsspråk bakom penseldrag, kameravinklar och idéer. Och kanske framför allt tiden.

Vi kom till studion, i form av ett hus de antagligen köpt, klockan 11 på förmiddagen. Stationen var Meguro, en station jag alltid velat gå av vid men aldrig haft något ärende till. Huset ligger 6 minuter från stationen med skådespelar/sånggrupp/känd människa-tonade rutor-minibuss (med grymt sköna säten). Det var en trevlig åktur. Jag samtalade med en ryska hela vägen, hon hette inte Olga.
Produktionen var i full gång när vi kom och vi blev ombedda att sätta oss ner för att vänta. Och tur var väl det, för vänta fick vi. Men som sagt, det är inget jag klagar över. Jag observerade allt från skådespelarna till assistenten som fläktade deras ansikten, till bordet i seriens vardagsrum som var mycket fint med små kakel.
Efter 1,5 timme sittandes på en pall var det vår tur. Scenen vi skulle göra var en grillning där vi 4 statister var parets gäster. När kameran var igång och jag tog upp besticken som legat ute i solen väldigt för länge fick man bita ihop så gott det gick. Gästernas roller i programmet var att sitta vid bordet och bli serverad mat, äta litegrann och sedan tacka för inbjudan när värden höll sin välkommen-skål. Engelska och japanska blandades ganska fritt hela tiden. Över lag en rolig förmiddag ute i det friska, och för första gången på väääldigt länge satt jag i en utemöbel med gräs under fötterna. Något jag saknat extremt mycket i sommar.

Att för första gången få se en produktion inom TV-branschen var som sagt intressant. Ett program med 5 minuters avsnitt låter löjligt, men arbetet de lägger ner för att färdigställa dessa fem minuter är ännu löjligare. När vi kom vid 11 hade de redan filmat i flera timmar, och skulle fortsätta även efter det att vi blivit skjutsade tillbaka till stationen. Lite bilder:

Sista bilden är på en pudding vi fick medan vi väntade. Min var jordgubbssmak. I ett äggskal. Japaner, japaner.

Två av de andra statisterna var förresten också svenskar. De skulle till en glassbar efteråt och jag hakade på. Man tog en bägare och hade själv i mjukglass, frukter och önskade toppings innan man fick bägaren vägd och betalade efter priset. Jag har aldrig förr betalat 60 kr för mjukglass. Men då var det i och för sig både mango, choklad och jordgubbsvariant. Med färsk kiwi och tärnad honungsmelon. Ingen bild på det dock men eftersom baren ligger ungefär 24 sekunder från min skolas dörr finns risken att jag slinker in där igen någon mer gång.

Eftersom jag har varit så usel på att skriva under mitt lov kan jag lova att jag kommer skriva minst ett till inlägg innan skolan börjar igen på måndag. Antagligen ett inlägg, eller kanske stycke, om mitt sommarlov, som är en ganska dyster historia eftersom jag inte gjort så mycket. Visst är jag bra på att ge höga förhoppningar?

Japan och random

Random, engelska ordet för oväntat, konstigt och slumpartat. Det är ett ganska bra ord för att beskriva Japan egentligen. Eller Tokyo. En måste komma ihåg att bara för att det händer konstiga saker i Tokyo betyder det inte att hela Japan är konstigt. Bara att Tokyo har några miljoner människor för mycket, kanske. Men jag klagar inte. För mig är random bra. Det är sånt som leder till 5-timmars fika med svincoola koreaner, eller till nya vänner att härja med på karaoke. Eller så kan random vara nyckeln för mig att medverka i ett japanskt TV-program.

Innan ni breder ut era vingar och skriker ut till världen att jag ska vara med i en galen japansk game show där jag ska forma min kropp efter tetrisfigurer, så måste jag bränna upp vingarna fort som fan genom att säga att min uppgift mest troligt i så fall kommer vara att jag i ett par timmar under inspelningen står och ser utländsk ut, mer än så vet jag inte. Jag kommer mest troligt inte ens säga något.
En människa jag träffat inom Borderless Tokyo har någon bekant som är TV-director, som söker ett par utlänningar till sitt program. Så min bekanta mailade mig och ett tiotal andra personer för att höra om någon av oss var intresserad, och jag fick det att låta som om att jag har en lucka den dagen (som om inte varenda dag är en lucka nu framöver, eftersom jag igår gick på sommarlov...) och att jag kunde offra ett par timmar åt att visa mitt face i den japanska TV-rutan.
Så jag har delat mina kontaktuppgifter till min bekanta som i sin tur ska skicka vidare dem till sin vän, och om den inte redan hittat någon som fyller en av rollerna som utlänning så får jag vara med i TV. Hurra. Jag hoppas det blir av, har inte varit i rutan sedan jag som barn sprang in i pappas famn när han vann Les Lion i Norrköping. Jag sitter just nu och drömmer mig bort till ett program där jag sitter med i en panel bredvid mina favoritskådespelare/artister och diskuterar genus på felfri japanska. Det hade varit något det. Lite bättre än direktionerna “stå och se utländsk ut”. Men ja, nästa gång kanske...

Josefin

I hela mitt liv har det i stort sett bara varit lärare som tilltalat mig vid fulla namn. Resten har sagt Jossi. Josse eller ännu värre jossan är för gräsliga för att användas på någon som jag. Visst, i fotbollslaget där vi var tre Josefin(e) som alla kallades Jossi(e) blev jag helt enkelt kallad Herman, lika väl som en av de andra också fick efternamnet som tilltalsnamn, allt för att undvika förvirring på planen. Jag är har aldrig varit en Josse, jag har aldrig varit en jossan, jag är en Jossi. Punkt.... Trodde jag.

För några veckor sedan fick jag mig ett nytt smeknamn. Med japanska bokstäver blir det Yose, men i svenska skulle det kunna skrivas som jåse.  Inget dubbel-S.
Jag var och bowlade en kväll med några kompisar och bekanta, och eftersom de övriga i gänget hade namn med två stavelser (Sara, Yuri, Yuki, Gishi, Hiro) kortade de även ner mitt namn, till alltså Yose. Sedan dess har det bara varit dessa två nya bekantskaper (Gishi, Hiro) som sagt Yose till mig, men igår när vi hängde i Tokyos gigantiska park, Yoyogi, och träffade ännu fler nya människor som hade problem med att höra eller säga Josefin korrekt och Jossi blev till “Yoshi”, så drog jag till med Yose. Sen råkade jag hamna på karaoke med dessa 4 nya människor och fick hela natten lång bli kallad Jåse, vilket gör att jag ändå känner mig bekväm med det.

Det har väl att göra med att japaners och svenskars o:n uttalas helt olika. Svenska o:n är klarare och lutar mer åt ett u-ljud än japaners (eller engelskans för den delen). Jåse är mycket annorlunda mot Josse. Punkt.

Eftersom att det känns lite konstigt att skriva ett inlägg bara om hur jag tilltalas slänger jag in lite bilder från gårdagens parkhäng, och från en festival jag råkade vandra rätt in i igår på väg till en konst- och fotoutställning där Ryoma hade äran att hänga upp en av sina bilder. Det var längesen jag visade bilder, dessutom. Förlåt för att kvällsbilderna är så mörka, men ja, det var kväll.

Ovanför har ni min bild, på Ryomas bild, som hängde på utställningsväggen. Nedanför har ni en snubbe som kollar portfoliepärmar, och den uppslagna pärmen ni ser är Ryomas.Vattenkrig i mörkret innebar även lite vatten på min kamera. Men den lever!Luftgitarr på karaoke är ett måste. På bild är det Yutaka som levererar.En snubbe som inte är rädd för att posera framför kameran. Och som bjöd mig på karaoken. Snäll person.

Slår på stort idag och ger er även en film från festivalen för att ni lättare ska först känslan av förvirring när man kommer ut från Shinjuku station, höghusens metro, och ramlar rakt in i en sjukt gammal traditionell festival från Japans ö i söder, Okinawa. Detta var väl dock lika mycket promo som tradition.

Ett litet tillägg om hur jag tilltalas här. Koreaner har inte f-ljud i sitt språk, så alla koreaner säger Josepin. Det är ganska sött. Som jag.

Eld och lågor

Senaste tiden har jag hängt ute på skolans rökruta på rasterna. Inte för att röka, utan för att språka med klassens nya korean. En snubbe jag direkt fattade som vettig när jag skymtade hans stilrena tatuering och hans 6 millimeters hål i öronen. (Åter igen: herregud vad egenkär jag är.)

Idag efter skolan stod vi och snackade vid stationen ett tag innan han kom på genidraget att vi tar en lunch tillsammans. Sagt och gjort, vi köper oss en varsin macka och iskaffe och sätter oss på kaféets andra våning. Fem och en halv timme senare lämnar vi stället, och då käkade vi ändå mackorna på en kvart.
En kan väl säga att tiden bokstavligen sprang iväg. Vi trodde båda att något måste vara fel på klockan när vi såg att den närmade sig halv sex.
Det var första gången sedan jag kom till Japan som jag kastade ur mig i stort sett allt jag tycker i politisk väg till en asiat. Till övriga vänner har jag nog bara nämnt mina åsikter lite sporadiskt, och till Tobbe som jag vet är min raka motsatt vad gäller politik men som ändå är min närmaste vän här... ptja, pratar jag i stort sett aldrig politik med över huvud taget.
Det intressanta idag med Yongmin är att han för att vara asiat var väldigt mottaglig för diskussion, och ännu mer intressant (läs: ovanligt) är att han uttryckte egna åsikter och liksom bidrog till de första riktiga diskussionerna jag haft sedan jag kom hit – som inte har varit över Skype med någon i Sverige.
Det var intressant att få höra en sydkoreansks åsikt om Nordkorea, att prata nära-döden-upplevelser som vi båda haft (trafikolyckor i bådas fall), att prata om Japans, Koreas och Sveriges skillnad vad gäller skattebetalning, höra om en skobutik han öppnade upp i Korea och körde ett par år, om hans år i Australien – om maten han åt där, om Japans kackerlackor, och om våra framtidsvisioner.
Och bäst av allt: att vi klarar av att snacka non-stop i 5,5 timmar på japanska. Fast ibland stannar man ju såklart upp och söker frenetiskt efter vokabulär som man VET finns där bak någonstans (i huvudet).


tillägg: sen kan man ju fundera om jag verkligen har tid till 5 timmars fika när jag borde plugga, bowla och gymma, men "jag tar det imorgon”, som mamma brukar säga.

Tack och förlåt

Dagens inlägg kommer inte, trots titeln, handla om att jag söker mig in till berget och nationalsymbolen Fujis skogar där kompass inte fungerar vilket är en stor anledning till varför så många dör i den skogen – eller går dit för att dö.
Nej, dagens inlägg handlar om människors (och framför allt japaners) förbannade iver till att be om förlåtelse. Visst är det fint att få höra det ibland, men i många situationer här känns det väldigt extremt, konstigt och nästan löjligt.
Som till exempel när jag glömde min keps uppe på skåpet jag använt på gymmet. Jag kom på det halvvägs hem och gick tillbaka eftersom det trots allt inte var en 10kronors keps från Wal-Mart direkt. När jag mötte en förvånad personal sade jag med ett leende “jag glömde kepsen...” och fick till svar “åh, förlåt!”.
Ja, det är erat gyms fel att jag glömde min keps uppe på skåpet, det har du helt rätt i.

Eller när jag, som så ofta sker, brett ut mina grejer i sann blodtyp O-anda framför någons skåp i till exempel bowlinghallen eller, åter igen, gymmet. “oj,  jag är i vägen” säger jag och flyttar på mina grejer. “Åh, förlåt!” får jag, som alltid, till svar.
Ja, det är ditt fel att jag brer ut mig i omklädningsrummet som om det vore mitt eget rum under ommöblering. Du gör helt rätt i att be om ursäkt över att du tvingar mig att flytta på mina grejer så att du kan komma in i skåpet du (i bowlinghallens fall) betalar hyra för.


I mitt förra inlägg skrev jag hett om min huskamrat Kohei. Idag ska jag skriva ännu varmare, men helt utan irritation eller missnöje, om min andra japanska huskompis: Ryoma.
Ryoma är vad jag vill kalla för min andra hälft. Nej, vi är inte tillsammans och jag har inget intresse av honom på det sättet, vilket väl får mig att låta antagligen som en hycklerska eller galning när jag ändå säger att han är min andra hälft. Han har en lugnande och positiv personlighet och energi i både sitt sätt att vara, och i sitt skapande som fotograf som gör att jag tycker otroligt mycket om honom. Eller så gör det mig bara till egenkär eftersom jag anser att jag och Ryoma är väldigt lika varandra.

Hur som helst, andra gången jag träffade honom (första gången var när jag som hastigast sade hej när han skrev kontraktet för sitt rum, jag hade besök och inte tid med mer än det nödvändiga artiga) bjöd jag in honom till mitt rum där vi satt och kollade på bilder som Chrisse tagit. Dels för att Chrisse tar sjukt bra bilder som jag gärna stoltserar med, och dels för att jag redan under de 3 minuter jag sade hej första gången fick en känsla att jag vill spendera mer tid med den här personen.
När jag märkte att det nog inte skulle finnas något slut på vårat pratande om framtidsdrömmar och visioner fastän klockan närmade sig ett på natten ledde jag samtalet mot ett slut, genom att säga “förlåt att jag tagit din tid”.
”Du pratar som en japan”, sade Ryoma och lade till “jag tycker att en istället för att ständigt be om ursäkt ska tacka. Så, tack för att vi pratade, och tack för att du visade mig bilderna.”

Och som hans självutnämnde andra hälft kan jag inte annat än hålla med. Varför be om ursäkt över något bra? Nu kanske jag sträcker detta väldigt långt, men jag har alltid tänkt mig att en person som enbart ber om ursäkt långsamt krymper ihop, liksom kroppsligt. Detta tänker jag mig då eftersom jag kopplar ihop bra hållning med stolthet och trygghet över och med sig själv lika mycket som jag kopplar ihop ett dåligt handslag till fruktansvärd osäkerhet. Jag känner kanske inte direkt avsky när jag skakar hand med en död fisk, men jag drar mig spontant bort från den personen, tänker att den skulle må bra av att binda fast ryggraden mot en stolpe – alternativt några timmars kroppsligt arbete.
”Förlåt för att jag inte låter dig breda ut dig över hela rummet.”
”Förlåt för att jag frågade dig om det var ditt papper.”
”Förlåt för att jag frågade om du vill ha sugrör med till drickan.”
”Förlåt för att du fick vänta på din tur i kön".
”Förlåt för att det tog mig en sådan tid att få ur mynten ur maskinen.”

Listan kan bli alldeles för lång men det jag vill säga med den är, att be om ursäkt över småsaker inte kan ha en positiv påverkan på dig. I alla fall inte enligt en grundlig studie från min låda av åsikter. Istället tycker jag som Ryoma, att du ska tacka så mycket du kan, eftersom det kan ha en sådan inverkan på de iblandade personerna.
Du är sen till en fika. Det är antingen “förlåt för att du fick vänta” eller “tack för att du väntade” som gäller, och jag hade då valt den andra meningen eftersom den har en starkare antydan till att fikan verkligen betyder något för mig – trots att jag kom sent.

I mina studier har vi sedan en tid tillbaka studerat ord som i ordboken kan skilja sig minimalt, men som ändå ger skillnad på artigt språk och känslostyrt språk, som i exemplet ovan kan vara valet mellan tack eller förlåt. Det har blivit så tydligt för mig att det är detaljer och nyanser som ska tas med i beräkning när man väljer vilket ord eller vilken formulering som passar bäst. Men det är klart att det ibland också är ganska givet att man ska be om ursäkt, om man till exempel skjuter någon, istället för att tacka för att den tog emot kulan.

........

Nu ska jag (inte så) abrupt låta denna vägg av text få ett slut eftersom detta verkar vara något jag kan spinna vidare på all evighet, ni ska bara veta hur mycket text jag tagit bort för att få detta någorlunda sammanhängande.
Jag ska ta en dusch efter ett svettigt bowlingpass och ett lika svettigt gympass. Jag ska duscha snabbt, för jag har längtat efter att dricka en kall öl efter en (inte så) varm dusch sedan lektionen idag där vi pratade om hur extra god ölen är just då. Jag är ledig från skolan imorgon.
Vädret i Tokyo håller sig stabilt kring 30 grader oavsett regn eller inte. Fuktigheten tar död på mig, men jag lever än så länge.
Tack för att du läste ända hit.

Kohei alltså...

Min kära huskamrat som går mig på nerverna mycket oftare än vad de andra i huset gjort någonsin tillsammans, inklusive de som redan lämnat huset för andra vyer.

En snubbe som klagar över att huset är gammalt och skitigt. Ja, det är det också, men vad ska man göra åt dess ålder? Bygga ett nytt? Och i och med att det är gammalt har det lättare för att bli skitigt eftersom möss och kryp vet bättre än gud vart alla dammhål finns. Dessutom är det 6 personer som bor i huset. Och jag vet inte om han vet om det, men mycket av det damm man har i ett hus kommer från människor, så att det är skitigt är ingen skräll. Att det sedan finns människor i huset som inte bryr sig lika mycket eller har för mycket att göra för att städa mer än vad som är på gränsen till tillräckligt är något man helt enkelt får leva med – annars är man inte fit för att bo i ett delat hus. Om man inte känner för att ta reda på det själv, vilket man blir tvungen att göra ibland. Jag gapar dock aldrig om att jag diskat någon annans kastrull eller skrubbat bort nåns annan skit i toaletten med toaborsten.

“Idag tog jag ut soporna”, var det första jag möttes av förra veckans onsdag när jag kom hem från skolan. Det var inte första gången han berättade vad han gjort för något “bra”, och jag vet att han sökte ett tack. Men för mig faller det naturligt att om jag är sist i köket kvällen före sophämtning så tar jag ut soporna. Så irriterad som jag var bredde jag på med så mycket ironi att till och med en blåögd Kohei kan förstå den när jag sade mitt “Vad bra du är!”.
Men att förstå som i höra och uppfatta känslan och verkligen förstå är olika. Dagen efter möttes jag istället med “visst är det RENT i hallen? Jag har städat.”. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack är väl det normala, men jag kan inte finna mig till att tacka någon för att den gjort något enbart för att få höra hur bra den är. “Jaha”, tror jag att jag svarade men jag minns inte riktigt.

“Toaletten luktade piss så jag städade den”, sade han en annan gång. När jag frågade om han står eller sitter ner när han kissar svarade han skrattandes att han givetvis står upp. Inte konstigt att det blir att lukta piss då om du bestämt ska stå upp och låta det skvätta upp på toalettstolen utan att du torkar upp det innan du lämnar toaletten, utan att fälla ner locket, svarade jag honom, jävlart bitter.

Det är klart, det finns mycket småsaker med Kohei som bygger upp så pass att när en litenliten grej händer eller sägs så blir irritationen maximal direkt. Jag kanske är en dålig människa som säger såhär, men jag har liten tolerans för en människa som tror att vegetarianism är en hjärtsjukdom, eller som seriöst funderande och undrande frågar om Grekland är ett rikt land...

Då kör vi igen då

Skolan är igång igen efter vad som faktiskt känns som mycket längre än tio dagar. Första dagen tillbaka på plats och första dagen med vårat nya schema. Tidsmässigt är det det samma, 8.30-11.55, men våra lektioner kommer nu att skilja sig åt och klassen jag varit med i åtta månader (wow!) kommer delas av efter de två första lektionerna som fortsätter som vanligt, med arbete i boken.

Lektionerna 3 och 4 är nya lektioner med nya klasskompisar och, hittills, nya lärare.
Detta kommer väl bli vad jag gör det till, men i och med att en utsätts för lite osäkerhet med nya personer både bredvid sig i bänken och framför sig vid tavlan så får jag känslan av att detta är mycket svårare än det vi pluggade innan.

Detta intryck förstärktes när jag (vi) på dagens kanjilektion går igenom 8 nya kanji med alla sätt de kan läsas på, vanliga ord de skrivs ihop med, och sedan blir givna tio minuter till att lära oss allting innan vi rundar av lektionen med ett litet test. Liksom, jaha? OK. Det var bara att sätta igång och nöta. Nackdelen är att tio minuter är långt ifrån tillräckligt, men förvånansvärt nog kan jag till och med nu när jag sitter här 12 timmar senare komma ihåg allihopa. En del har jag såklart stött på tidigare och skrivit flertalet gånger, men det är första gången jag gått igenom vad de betyder när de står enskilt. Eller ja, det är ju också en grej. Vi gick inte igenom betydelserna för orden under lektionen, utan jag fick lära mig skriva orden utan att ha en aning om vad de betydde. Även det något nytt och intressant, vi får alltid tid till att kolla upp ord annars, men jag antar att jag får lämna det till mitt nyligen uppfunna pluggschema.

Ett pluggschema som säger att jag ska plugga 5 timmar varje dag med en paus emellan för gym/bowling och mat. Schemat innehåller allt det jag tycker är viktigt för att lära mig språket och även en del faktorer som gör det roligt att plugga, så som att läsa Harry Potter (tar ca 10 minuter för en sida), eller kolla på TV.
Framför allt varierar sig plugget, vilket jag tror är nyttigt för att en ska kunna hålla i sitt intresse både kort- och långsiktigt.

Då kör vi då.

 

p.s. U21 VM är över och det sista guldet blev SVENSKT. Daniel Fransson. Vi debuterade i juniorlandslaget samtidigt. Vilken bowlare. Bäst i världen.

Japanese Language Proficiency Test

“Nu börjar vi. På bänken får det bara finnas penna, sudd och eran kupong med erat personliga nummer. Suddet får inte ligga i pennfodralet. Pennfodralet får inte ligga på bänken. På bänkens övre vänstra hörn sitter det en klisterlapp med ett nummer på. Lägg eran kupong under det, med fotot uppåt. Om bänkens nummer inte stämmer överens med erat personliga nummer, räck upp en hand.
Det är förbjudet att äta eller dricka något under provet. Stäng av era mobiler. Ljudlöst är inte godkänt. Lägg era mobiler i väskan. Stäng av ljudet på era armbandsur. Det är inte tillåtet att gå på toaletten. Det är inte tillåtet att lämna rummet under provet. Lämnar man rummet får man inte återvända. Det finns ett gult kort, och ett rött kort. Får du ett rött kort visat för dig måste du lämna rummet och du blir diskvalificerad. Ett gult kort innebär en varning.  Två varningar innebär rött kort. Ni får inte lämna rummet innan hela tiden gått. Ni får inte lämna rummet utan att svarspapper och prov kontrollräknats utav de anställda. Var god håll blicken framåt nu, vi ska kontrollera att era ansikten stämmer överens med era kort.”

Sen började vi. Första provet utav två var tecken, ord, grammatik och läsförståelse. Jag läser snabbt, men om man inte kan orden man läser är det ganska oväsentligt. “Det där tecknet har jag sett... Någon gång... Någonstans.. Det KANSKE uttalas så här som alternativ D säger. Och det HÄR tecknet, om de förra två svaren är D är sannolikheten att detta också är D väldigt liten tror jag, så detta får bli ett C”.

Om jag hade guden av gissningslek på min sida från fråga ett idag så kan det provet ha gått förbannat bra! Jag är dock inte bitter, eftersom jag är så pass långt ifrån den nivå jag valde att göra provet på. Det är sant, jag har pluggat mycket mer än jag gjorde innan, och jag har lärt mig därefter. Tyvärr inte så mycket grammatik som jag hade önskat, men jag har lagt ner mycket tid på ord, eftersom det är just tidskrävande. Det finns inget jag ångrar!

Nu, jag skrev ju att det provet bara var det första utav två. Så, om det provet täcker vokabulär, grammatik och läsförståelse – vad finns då kvar? Hörförståelsen, såklart! Min absolut starkaste sida eftersom jag under hela min vistelse bott med japaner, och eftersom jag (svensk som jag är) envist håller mig borta från så mycket utlänningar som möjligt när jag är ute och leker med mina vänner.

Det fanns ett par frågor jag var osäker på men som jag ändå känner att magkänslan kan mycket väl ha haft rätt på. Nu betyder ju inte det att det bara är dessa två jag har möjlighet att ha fel på. Nej. Det betyder bara att om jag har fel på många andra frågor så är jag helt ute och cyklar med min japanska, så jag håller tummar och tår tills september, då vi får veta våra provresultat.

Något jag var lite orolig, eller mer fundersam, över vad gäller hörförståelsen är mitt problem att ge fan i att tänka på annat än det som kommer ut ur högtalaren. Jag har inga problem att höra om jag har något enformigt att pyssla med under tiden jag lyssnar. De antal timmar jag lagt ner på att blanda kortleken när jag lyssnat på ljudbok, eller pillat på ett ihoprullat måttband...
Så hur gör man på dessa frågor när man inte ens får ha paraplyet lutande mot bänken UTIFALL det skulle falla och slå i golvet och störa andra. En kortlek är ju uteslutet, och jag hade i alla fall ingen med mig. Penna och sudd, och... men... det finns ju plats för att skriva memo till de här frågorna! Vad synd att jag inte är bra på att skriva samtidigt som jag lyssnar. Vilken tur att en snilleblixt i form av ett mycket snirkligt S kom upp i minnet. Ett snirkligt S man fick se mer än en gång i gymnasiet. Och så satte jag igång...

Som tur är var frågorna “lagom” långa, vilket gjorde det möjligt för mig att komma ihåg dialogerna i huvudet för att sedan när alla svarsalternativ var sagda snabbt och effektivt och utan den minsta tvekan fylla i vad jag antar är rätt svar.

Det där S:et har under hela gymnasietiden stått för Sofia, antar jag. Men jag tänker den här gången låta det stå för brons, eftersom det är vad de svenska pojkarna i U21 VM hittills plockat på sig 3 stycken av i Bangkok. Imorgon spelar de alla fyra, och Sandra, om fler medaljer i VM’s sista event: masters (singelspel).

Ingenting kan runda av två “hektiska” pluggmånader så bra som ett prov man känner att man i alla fall lärt sig något från, och massa medaljer till Sverige. Nu är jag ledig i två dagar innan nästa termin börjar. Hurra!

Paniken

Tänk er att man tror sig ha bara ett prov om en vecka, för att sedan få veta att man faktiskt har två. Som tur är har vi fått en lista över de nya ord som kom med boken vi blev klara med förra veckan, men att plugga in dem är inte direkt som att plugga in engelska ord. Engelska ord räcker det att man slår upp, sätter in i en mening och checkar stavningen på även om man oftast någorlunda kan lista ut det när man hör ordet.
Men här nedan finner ni mina studier för att lära mig fyra nya ord.

Det är fruktansvärt tidskrävande. Igår satt jag efter skolan och pluggade i 6 timmar, vilket resulterade i enbart 30 nya ord. Vad jag räknat efter har jag över 100 ord kvar innan jag betat av de ord som vi ska kunna nu, vilket rent teoretiskt hinns med innan proven, men det innebär att jag får pausa det mesta som heter aktiviteter eftersom bowling, till exempel, innebär en försenad hemkomst på 2-3 timmar (även om jag bara spelar en timme) p.g.a. tiden som spenderas på tåg och till fots från stationen.

Men vad ska man göra då. Jag betalar för att studera, det är väl på tiden att jag gör något för att nå de skyhöga mål jag satt för mig själv. Dessutom får jag ju skylla mig själv att jag slackat med vokabulärplugget. Bara jag kommer ikapp lovar jag att inte göra det igen.

がんばります！ (ganbarimasu – jag ska göra mitt bästa)

Talande konst

För en vecka sedan ägde Borderless Tokyo Festival rum. Det vill säga företaget jag bor med slängde ihop ett evenemang med lekar, aktiviteter och stånd där man kunde köpa mat, bilder från tidigare evenemang eller, i år, riktigt awesome konst.
En man satt på golvet och sålde teckningar som barn han träffat när han rest runt i olika länder i världen ritat. Bangladesh, Nepal, Yemen, Brasilien, Niger, Bahrain med flera. Det var intressant att se att de flesta, när han gett dem ett papper och kritor, ritat sitt hus, ibland även familjemedlemmarna. Afrikanska barn hade lagt ner mer tid på att färglägga de ganska platta taken i olika färger till skillnad från asiatiska barn som gärna ritade till lite växtlighet runt det simpla huset.
Dessa teckningar hade han också gjort till diverse föremål så som kylskåpsmagneter och stripes man sätter på telefonen

Han sålde även vykort som hans vän målat med tema barn+krig. Jag blev kär i samtliga 7 varianter men köpte bara mina 3 absoluta favoriter:

Vykort jag aldrig kommer skicka, utan som jag sedan när jag kommit hem kommer rama in och “för alltid” låta vara en del i den samling konst jag vill bekläda mina rum med i framtiden.
När jag ser på dem forsar det fram känslor. En stark irritation över världens idiotiska makthungriga människor som låter deras barn växa upp i förhållanden som bilderna visar, och samtidigt blir jag glad när jag ser dem eftersom det enligt mig är mycket vacker konst som säger så mycket mer än vad färgerna demonstrerar.

MAT

Att bo själv har sina för- och nackdelar. Fördelen är att man lagar mat åt sig själv så att det spelar ingen roll hur det smakar så länge det mättar. Nackdelen är att man lagar mat. Nä ok, det tycker jag egentligen inte. Det är kul att slänga ihop maträtter. Oftast följer jag inga recept utan köper det jag känner att jag har råd med som jag dessutom är sugen på. Jag kör på de kryddor jag anar kan vara en bra kombination, vilket kan variera från dag till dag hur väl jag lyckas. Basilika och oregano är säkra kort om jag har det hemma. Slänger in lite bilder på sånt jag lagat senaste tiden som jag tagit kort på!

Chiliris med ägg. Kyckling med rödlök och gurka. Nu minns jag inte om detta var den kycklingen som jag slängde på teriyakisås på. Om det var den så var det hysteriskt gott. Om inte... Alltså, kyckling är alltid hysteriskt gott.

Hemmagjorda burgare med sallad, örter, lök, ost och ketchup. Jag tycker att köttfärs är lite för dyrt, annars hade jag gärna levt på hemmagjorda hamburgare resten av mitt liv. Typ.

En dag slog det mig att jag bor i Japan där det finns hysteriskt fin fisk att äta, och jag gillar ju fisk väldigt mycket men eftersom det inte ingår i veckans matschema i Baggarvet hade jag liksom glömt bort den ganska viktiga matbiten. Så jag körde fisk en hel vecka. Lax och torsk ligger inte så långt ifrån varandra rent prismässigt så jag prioriterade lax eftersom den är godare. Såsen på bilden är väl det enda ni inte kan avgöra med synen vad det är. Det är mitt försök på en limesås. Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag bar mig åt när jag gjorde den eftersom jag åter igen inte följde något recept, vilket är lite synd för den blev ganska god.

OMELETT. Det starkaste kortet. Esset, skulle man kunna säga. Det sitter aldrig fel med en omelett. Favoriten är en enkel med broccoli (bild), men jag kör även med räkor ganska ofta. Här om dagen gjorde jag en med räkor och så lade jag på ostskivor som smälte lite, det blev faktiskt förvånansvärt gott. Så gott att jag gjorde en likadan dagen efter. Fast det kan också ha att göra med att jag glömde frysa om räkorna, hela förpackningen tinade så jag var tvungen att hitta på något med dem.

Något utav det allra lättaste men också bland det godaste jag lagar är en japansk curry. Kött (jag föredrar kyckling), zuccini, paprika, lök, purjolök, shiitake. Slår på lite mjölk och slänger sedan i en currybuljong som jag rör runt. Simpelt och jag kan inte alls ta åt mig att det blir gott eftersom smaken kommer från en färdigköpt buljong – men varför koncentrera sig på petitesser?

En annan utan mina favoriter har blivit rispapper. Tänk tacos fast med rispapper istället för bröd. Har inte alltid kött med när jag äter det, det blir sulligt och ger en grisig känsla. Brukar göra bara några stycken ibland som mellanmål med svamp, morots- och gurkstänger med några örter. Jag säger “några örter” eftersom jag inte vet vad det är för något jag köper. Jag tittar och luktar och bedömer efter det, och eftersom jag inte är någon gourmet kan jag bara säga att jag vet att jag har ätit samma ört i Sverige.

Detta blev ju inte så långt så spännande inlägg som jag hade tänkt mig, men nu har ni i alla fall fått en liten inblick i vad jag äter för något.
Något som har skrämt mig den här veckan är att jag efter lunch inte haft någon aptit för resten av dagen och kommit på först sent på kvällen att “vafan, jag har ju inte ätit middag!”. Men nu vet jag varför. Det är värmens fel.
Denna vecka har temperaturen stått på 20 grader när jag vaknat 6 på morgonen. Idag var det 27 från kl 10 och 10 timmar framåt. Snart blir jag tvungen att börja använda rummets AC.
Jag kan likt Skalman som somnar när klockan ringer gå till frysen och ta mig en liten isglass när jag känner att kroppen är liksom kladdig, men även om jag bara den här veckan blivit erbjuden två gånger att äta gratis mat som Kohei lagat så har jag kollat på maten, konstaterat att den ser väldigt god ut, men inte haft ett dyft av hunger och därför inte kunnat äta.

Men jag ska inte ge upp, jag ska kämpa, slåss och bli mästare över värmen. För det är sånt man gör här.
Här har ni en bild på mig i köket. Att ta kort på sig själv är också sånt man gör här.

Yamatocho house

Huset jag bor i heter Yamatocho [jamatåtjå] och består alltid av 6 medlemmar. Jag har skrivit om personerna sporadiskt men eftersom den senast inflyttade är fotograf och har tagit fina bilder på oss alla slänger jag in en introduktion på dem. Helt utan deras vetskap, givetvis.

Ahram.  Korean som jag hängde mycket med i början. Bott i Japan i 5 år och behärskar språket som en inhemsk. Även studerat ett år i New York vilket gav henne en mycket bra engelska. Eftersom hon nu har 4 extrajobb och studerar på 100% ser jag henne sällan. Hon har ibland en mycket ohälsosam livsstil. Till exempel träffade jag henne en gång i köket och hon såg ut som ett spöke. Orsaken var att hon jobbade i två dagar utan sömn, återvände hem till huset för att duscha och sova 4 timmar och sedan begav hon sig till nästa pass. Ett av hennes jobb är nattskift som datasupport vilket brukar kunna ge henne ett par timmars sömn. Hon har arbetat på koreansk restaurang och kan därför konsten att slänga ihop mycket god mat, som en tyvärr inte fått smaka lika ofta nu som då. Det är en stark personlighet som har mycket vettiga värderingar för att vara asiat, drömmer inte om att bli hemmafru som de flesta andra gör här.

Tommy.  Norrman som studerar japanska sedan snart ett år sedan, vilket också innebär att han snart är på väg hem. Innan han kom till Japan jobbade han i 4 år för den norska flottan. Han söker efter utvägar till hur han kan stanna här eller återvända till Japan för eventuellt universitet. Musikalisk snubbe som dragit igång diverse band med kompisar under sin tid här. Datanörd som beställer hemkörd pizza flera gånger i veckan, med en burk coca cola till. När han lagar mat steker han köttfärs, slänger på tacokrydda och värmer färdigkokt ris i mikron.

Kohei [kåhej]. Japan från södra delarna av Japan. Kom till Tokyo i mars/april för att arbeta på ett hotell som någon slags support. Social kille som lagar mat åt mig ibland och ger mig massage när jag klagar på stel nacke. Han har alltid isglass i frysen som han ger bort hejvilt. Är något gnällig men eftersom asiater mognar mycket senare vågar jag mig på en “men han är ju ung”, fastän han bara är ett år yngre än jag. Lite naiv och oftast ifrågasätter han inte. Som jag (tror) har beskrivit honom förut: skulle han se en blå hund skulle han skratta och tycka det var lustigt, istället för att fundera varför i helvete hunden är blå. Han tycker att det är skrämmande att vara i Tokyo eftersom det sägs komma ett gigantiskt jordskalv inom en snar framtid, men ändå flyttade han hit eftersom han älskar staden.

Benedetta. Italienska som tagit vara på sin lediga period från universitetet där hon studerar östasiatiska språk genom att ta 3 månader i Tokyo, som hon även besökt förr. Otroligt sympatisk person som har ett stort intresse för matlagning, men som inte lagar mycket i Japan eftersom ingredienserna är svindyra. Är mycket studieinriktad men nyttjar helgerna till fullo. En person jag kommer ta kontakt med när jag (någon gång i framtiden) besöker Italien.

Ryoma [Ryåma]. Japan från Tokyo som ville flytta hemifrån men inte bo själv. Flyttade in 20:e maj. Kameramanassistent som gör sitt bästa för att arbeta sig uppåt inom världen av fotografi. Jobbar ofta 12-timmarspass men får ändå inte fota varje dag. Hans hemsida med fina bilder finns <här>. Eftersom vi båda har intressen vi brinner för kan vi relatera till varandra även om det är några så olika saker som bowling och fotografi. I oktober åkte han själv till Island på semester. Ett band han gillar starkt är Sigur Rós, som jag sedan ett år tillbaka också haft ögonen på. Ryoma klär i skäggstubb.

Josefin. Stockholmsdivan från Borlänge som trotsar jordbävningar och radioaktivetet för att leva i den dröm hon sett i huvudet sedan flera år tillbaka. Likt Kohei är hon lite blåögd, men i hennes fall när det gäller människor. Lever gärna lite skitigt med garderoben på golvet så väl som i lådorna och pillar gärna med nagellack i brist på vattenfärg. Hon går gärna runt i kjol, t-shirt och keps med Lykke Li i hörlurarna, men har senaste tiden vänt sig till Chopin under studietid. Försöker sig ibland på Harry Potter på japanska, och önskar att det vore möjligt att träna bowling varje dag. Uppskattar det svåraste med att lära sig ett nytt språk vara att inte kunna framföra sina känslor och tankar på ett korrekt sätt.

Tillsammans är vi riktigt coola.
I mitt fall även när jag är ensam också såklart.

I år igen

Jag har för vana att befinna mig i solen utan att tänka mig för. Så även i år. Alla husets medlemmar hade en grillning på övervåningens balkong, det var hysteriskt trevligt och gott, men om jag kommer kunna sova fastän jag varit vaken sedan 7 (på en söndag!) återstår att se. Just nu sitter jag med en kall handduk på axlarna, den är inte oskön.

Vädret är ganska ostabilt för tillfället. En fin dag är det riiktigt fint, som svensk högsommar ungefär, men nästa dag kan det regna som tusan. Vilket jag oftast välkomnar eftersom jag... ja, se på bilden ovan.

Idag hade vi våran näst sista sångträning inför kommande lördags framträdande. Den sista är på torsdag, men eftersom jag spelade in oss idag kommer jag försöka träna lite extra tills dess. Jag har ju trots allt ett solo och många vänner som kommer för att se framträdandet. VARFÖR jag var tvungen att tjata dit dem har jag nu ingen aning om, jag är sjukt nervös.

Imorgon börjar jag med mitt nya pluggschema, ett tips jag fick av Jenny när jag klagade över att jag inte kan sitta många timmar i sträck. Så jag ska försöka dela upp plugget med diverse aktiviteter emellan, så som mat, bowling och gym. Det ska bli kul att plugga ännu lite mer!

Senaste tiden har jag tagit mycket bilder på maten jag lagar, förvänta er japansk curry, rispapper och omeletter i ett inlägg framöver!

Födelsedag

Hejhej, hallå dagboken.

Min födelsedag passerade för ungefär 10,5 dagar sedan. En födelsedag jag inte direkt firade förutom att jag pratade med mor och bror på Skype, och hade allmän kontakt med folk hemifrån. Kvällen innan min födelsedag var jag på bio med Tobbe, hans flickvän Yuri och en klasskamrat från Korea vid namn Uo-jin. Vi såg en japansk komedi som handlade om en man som reste genom tiden varje gång han doppade huvudet under det varma källvattnet från dåtidens Romartid (de pratade faktiskt latin!) och nutidens Japan. Hysteriskt rolig emellanåt men den föll lite i mina ögon när de försökte driva en sjukt seriös story mellan alla garvframkallade scener.

Hur som helst, det har ingenting att göra med det jag vill komma fram till. Jag var med Tobbe och Yuri vid tolvslaget, och på sekunden slängde sig Yuri sig kring min hals och ropade grattis, mitt på en av Tokyos största tågstationer, Shinjuku. Jag fick en present som innehöll fina örhängen.

Eftersom min födelsedag var på en torsdag bestämde jag mig för att fira med de nära här på lördagen. Det blev en sväng yakiniku, d.v.s. grillat kött, som den här gången var på en koreansk restaurang. Åt en underbar ananassorbet till efterrätt som dessutom var i en urkarvad ananas. Mycket fint, mycket gott.
Fick presenter där också. Ansiktsmasker från Uojin (Korea gör tydligen bra såna) som jag kommer använda eftersom jag är artig, orientaliskt smyckeskrin från huskompisen Ahram och ett mjukisdjur från pojkarna Wata och Maki.

Men nog om prylar, jag värdesätter dem men det allra bästa är ju givetvis att få hitta på något, få träffa folk och bara umgås istället för att sitta inne på rummet och vänta på att något ska hända. Att sedan min födelsedag kunde bidra till att något hände är något jag bara är glad över.

Mitt nästa år ska jag se till att leva ut till fullo, gå all in på allt jag känner är värt det men även låta mig ta det lugnt och njuta mer än vanligt. Jag har även satt upp mål att gå på lite japansk teater som jag nu kommer kunna göra i och med födelsedagspresenterna från Sverige.

Körsång

I juni månad har företaget jag bor med, Borderless Tokyo, anordnat en festival där jag och 8-9 andra ska ställa upp och bidra med lite körsång inför de övriga som kommer till eventet (40 pers). Vi tränar “för fullt”, våran 5:e träff är på ingång där vi även kommer blanda in lite öl och pizza efter träningen. Vi kommer sjunga en låt som heter Seasons of Love som kommer från en musikal med namnet Rent. Jag har inte sett musikalen men den sägs vara skittråkig. Vi ska samlas och kolla på den någon dag oavsett för lite insikt i vad låten är skapad för. Säger vi, men egentligen vill vi bara ha en anledning att umgås.

Den här körsången är lite annorlunda mot den vi gjorde med skolan. Där framförde klassen ett nummer just för att vi var tvungna, medans detta är något en grupp vitt skilda personligheter gör för att det är roligt. Det enda vi har gemensamt i gruppen är att vi bor med samma företag (och därför har umgåtts, efter diverse fester och event).
Jihye (Ji-he), en koreanska, briljerar med sina musikaliska talanger när hon försöker lära oss sjunga med magen, öppna käkar, ett leende (galet) ansikte SAMTIDIGT som vi ska försöka visualisera låtens mening i huvudet när vi låter ljudet liksom lyfta, likt en fågel, från oss. Eller något sånt. Det är lite flummigt men hon verkar kunna sin sak.

Jag är alto, och 1:48 in i låten börjar ett solo som i musikalen ljungs av en man, men det solot tilldelades mig.

Det är sjukt kul att vidga mitt sociala umgänge, och göra det på japanska.

Eureka!

Kolla vad smart! Jag vet inte om det är för att jag aldrig pluggat något speciellt sedan gymnasiet, men den där röda brickan är ju bland det bästa jag sett (i studieväg). Ovanför dess övre kant ser man kanji (ord) skrivna med röd-rosa text. Men när man för den röda brickan över försvinner de! Ni får ursäkta om detta är gamla nyheter för er, men jag är helt fascinerad.
Jag har inhandlat ett par böcker som ska hjälpa mig på vägen till JLPT i juli. Det är boken på bilden som täcker 1000 kanji med tillhörande vanliga ord, och en bok som innehåller två stycken gamla JLPT-test som jag ska göra i juni för att se hur jag ligger till och vad jag behöver plugga speciellt mycket.
Men just nu är det ord, skrivna i kanji, som gäller för hela maj månad.

Samu Language School

Jag har fått ett request på att skriva och berätta lite om skolan jag går på och eftersom jag ska skriva en text till Blueberry också antar jag utmaningen för att kunna bolla tankar och idéer (med mig själv) kring själva skrivandet.

När jag valde språkskola gick jag först och främst efter de skolor med ett schysst pris eftersom min grundtanke var att jobba ihop pengarna själv. Till slut stod det mellan två skolor som båda ligger i samma område: Samu, eller KAI. Jag tittade närmare på dem och drogs inte alls till KAI på samma sätt som till Samu.
KAI’s selling point är att det är ett brett utbud av studenter från hela världen. Medans Samu’s är att det är ett brett utbud av studenter från Asien.
Jag tänkte litegrann på det. På hur min japanska kommer vara om jag väljer KAI, om jag kan ta mig fram på engelska, jämfört med om jag väljer Samu där jag får vara med 80-90% asiater (som oftast inte kan engelska om man ser till kineser, koreaner, vietnameser och thailändare). Så jag valde Samu, och har hittills inte ångrat det.

Det är klart att varje språkskola har sin egen väg att följa, men jag tycker helt ärligt att Samu lyckas få ut språket på ett bättre sätt än de resultat jag sett från KAI. Eftersom de flesta västerlänningar jag träffar (genom företaget jag bor med) pluggar på KAI, och jag jämför mig själv med dem.
Jag har till exempel fler japanska vänner än utländska. Jag säger inte att man får japanska vänner om man går på Samu, utan att om man går på KAI behöver man inte lära sig japanska, för ens vänner kan engelska (eller i vårat fall svenska). Det är i snitt fem svenskar per klass på KAI, jämfört med Samu som har fyra svenskar på hela skolan.

Man ska välja skola utefter sina egna behov. Jag åkte till Tokyo med mål att bli lika flytande i japanska som jag är i engelska, därför valde jag en mer språkinriktad skola istället för det “lättare” alternativet. Jag sätter det inom kaninöron för oavsett vilken språkskola man väljer kommer det japanska tempot vara tillräckligt för att få en att falla av stolen första dagarna, och för att det oftast inte är lätt att lära sig ett språk.
Eftersom jag även kom hit med ett 1-årsvisum har jag inte skyndat mig på klasskamrater, vilket jag kanske hade gjort om jag var här en kortare period, för att leka efter skolan.
KAI har lite fler muntliga övningar än Samu. Deras prov innehåller bland annat en muntlig del, vilket jag saknar väldigt mycket på Samu eftersom det muntliga är min allra starkaste sida.

Något som jag hört elever från KAI klaga över är att de använder en egentillverkad bok, som inte har varken översättning för det grammatiska, eller förklaringar för nya ord.
Samu använder sig av Minna no Nihongo 1 samt 2 för de första 6 månaderna, sedan övergår de till en bok som heter “Chukyu he ikou” (let’s go intermediate).
Beroende på vilken period man är här kanske man hinner med en skoltripp. Jag har skrivit lite om körtävlingen här, och om onsenresan här.

Lite övriga tankar om Samu:
- Deras lärare är otroligt bra. De har alla sina egna utlärningssätt även om de följer samma planering, och de är grundliga i sina förklaringar. Och om man inte förstår är de snabba på att ta upp andra exempel. De är mycket pedagogiska.
- Skolan är helt ny, färdigbyggd mars 2012 så det är fräscha lokaler med den här gången riktiga (västerländska) toaletter. De har ett datarum där man förutom använda datorerna kan sitta och plugga med borden.
- Varm/kallvatten finns i ett litet pentry där de även har ett par vending machines med diverse drycker. 1 minuts gångavstånd till 7-eleven där jag brukar köpa frukost i form av risbollar eller sushi om jag vaknat lite sent.
- Personalen i receptionen är myyycket trevliga, känns som om den första vännen jag gjorde när jag kom hit var den japanska damen som hade grym engelska och som hjälpte mig  med massa papper i början.
Ja, det var väl ungefär det jag hade att säga nu. Om någon har några funderingar är det välkommet att kommentera!

Tokyo på en vecka, del 2

Tänk vad man hinner sova på en hel vecka, som lär vara tiden som gått sedan jag skrev att jag skulle ge er våra sista dagar “efter att jag fått mig lite sömn”. Jag har en tendens att samla på mig jättemycket som jag vill skriva om, och så skapar jag press på mig själv att skriva, och så blir ingenting av. Men här kommer våra två sista dagar som 3 per 7 kvadrat!

Fredag hade vi bokat in regn, det var alldeles ypperligt väder för en sväng västerut till Ghibli-muséet. Ghibli (uttalas “jibri”) är ett animeringsföretag som koncentrerar sig på långfilmer. Deras filmer är mycket kända världen över för dess, för att vara japanskt, unika animeringssätt. Filmerna är även gjorda för en bred publik. Barn älskar dem lika mycket som vuxna eftersom det finns något att hämta för alla. Barn ser roliga figurer hämtat ur en otrolig fantasi, medans vuxna utöver det kanske har förmågan att se djupet i filmerna. Det handlar mycket om barn som är med om miljöomväxling och på ett eller annat sätt flyr verkligheten. Men även om man inte tolkar in djupt i filmerna kan man även som vuxen gilla dem för dess enkel- och renhet.

Så iallafall. Vi var dit. Till muséet. Det var dock förbjudet att ta kort inne så jag sitter inte på så många såna. Men se så vackert taket i entrén är!

Eftersom det var regn var vi inte väldigt aktiva efter det. Vi gick runt lite i en närliggande stad/by, Kichi-joji, innan vi drog oss hemöver.
Vi tog oss lite ramen (nudlar) på ett hak innan madrasserna slukade oss.

Även om lördagen var våran sista hela dag tillsammans höll vi på vårat lugna tempo. Maten var äten, staden var gjord och vi var trötta på varandra. Nej, ingenting utav det där är sant men vi kände att det vore onödigt att kolla upp turistattraktioner sådär samma dag, allt på Sannas lista var ju ändå avprickat. Så vi drog och käkade lite kaiten-sushi, eller bandsushi, vad man nu vill kalla det. Sushi som går runt på ett band och man tar själv de bitar man vill ha, prydligt upplagda på olika sorters tallrikar beroende på prisklass. Finns inte ens favoriter på bandet är det bara att ropa ut det till hela restaurangen att höra så gör kockerna i ordning bitarna till dig.
Gott med mat.

När vi sedan bestämde oss för att gå till närliggande Shibuya för att ta en titt på världens mest hektiska korsning hade vi himlen på vår sida och vi fick en briljant idé: Höga lägenheter måste ha en brandtrappa, eller hur? Och från högsta våningen (i detta fall 11? 13?) borde man ju få sig en schysst blick över solnedgången. Tänkte vi.
Och det stämde ju. Man skymtar även Fuji-san.

Sista dagen till ära kan man säga att vi drog tre utav de vanligaste ting man associerar med Japan: Sushi, Fuji och...KARAOKE! Jag vet inte om jag klargjort det i tidigare inlägg men karaoke innebär inte det som vi i väst känner som karaoke, där man ställer sig och sjunger inför främmande personer på en pub eller bar. Utan man har sitt eget rum vars storlek anpassas efter antalet personer man är. Inte i efterhand såklart, vi lever tyvärr inte i en Harry Potter-värld, utan man fyller i ett formulär i receptionen med antal personer så får man något som passar. En fruktansvärt rolig låt vi genomförde på våran första karaokerunda (den jag skrev om i första delen utav “Tokyo på en vecka”), förresten, var Ricky Martins Livin’ La Vida Loca. Och något utav det bästa med att vi sjöng och dansade som galna till den är att när vi väl var hemma i mitt rum igen fick jag ett sms från Jennifer där det enda hon skrev var “Living la vida loca?”. Vad är oddsen på det, egentligen?

Tokyo på en vecka visade sig vara möjligt, även om vi inte hade ens en bråkdel på våran lista jämfört med vad staden har att erbjuda. Tokyo är en stad som ständigt är i rörelse, det är OMÖJLIGT att hinna se allting på en vecka, men om man drar åt snöret på säcken liite-lite och bara låter de större brickorna stanna kvar när man vänder den upp och ner så är det inte omöjligt att i alla fall åka hem efter en vecka och känna att man sett tillräckligt – för den gången.
Men jag måste nog medge att jag är tacksam över att jag kan språket någorlunda, det hjälpte oss nog en hel del. Så mitt tips är att lära er japanska, man vet aldrig vilken vecka i era liv ni kommer ha nytta av det.