Tokyo på en vecka, del 1

(Bilder blir större om man klickar på dem, men se till att klicka er tillbaka till bloggen för att läsa vidare, och inte stänga ner fliken!)

Vi började våran vecka tillsammans med att jag åkte fel med tåget när jag skulle ta mig till flygplatsen för att stå beredd med armarna utsträckta, redo för en efterlängtad gruppkram. Fick istället halvpanik när jag märkte att jag skulle vara en timme sen, skickade sms både hit och dit för att få någon på svensk mark höra av sig till dem så att de inte skulle få panik och hoppa på första bästa flyget hem igen.
Känslan när jag såg dem där på flygplatsgolvet bland ryggsäckar och resväska är något jag inte kan hitta tillräckligt vackra ord för att beskriva rättvist.
Den dagen, söndagen, bestod mest av återhämtning efter resa. Det kikades runt lite i mitt kvarter innan vi alla tre somnade massa timmar tidigare än vanligt. Speciellt en av oss (jag nämner inga namn) brydde sig inte ens om att fälla ut madrassen.

Måndagen begav vi oss till andra sidan Tokyo för att kolla in en park/trädgård vid namn Hama-ri-kyu. Vi traskade runt och fick se diverse nygifta par som var på plats för att fotograferas, och vi lokaliserade oss till ett tehus i trädgårdens mitt för en traditionell kopp matcha-te med tillhörande japanskt godis.

Eftersom mina följeslagare har en bekant i Tokyo från studier i Spanien mötte vi upp med henne för att äta på en iza-kaya (billig restaurang där man beställer in, typ, tapas), innan vi begav oss till karaoke som sedan satte en högljudd punkt för första kvällen.                           

På tisdagen avverkade vi först Tokyo från hög höjd i form av Tokyo Metropolitan Government Building (TMGB) (45e våningen 202meter), som vi valde istället för Tokyo Tower (ser ut som Eiffeltornet, men är högre) eftersom Tokyo Tower inte bara tar inträde, utan även ligger ganska dumt till rent geografiskt. För att vara gratis fick vi en helt godkänt vy över en stad som aldrig verkar ta slut. På bilden ser ni även två grönområden som besökte direkt efter, Shin-juku Gyo-en till vänster (lite dold bakom skyskrapa) och Yoyogi till höger.

Shinjuku Gyoen:

Yoyogi:

Kvällen spenderades i Hara-juku, som är det område i Tokyo man går till medveten om att om man höjer på ögonbrynen för någons konstiga klädstil, så är det en själv som är den konstiga. Typ. Det finns inga gränser för hur man får se ut eller inte får se ut i Harajuku. Förutom klädstilar så har Harajuku rätt många mysiga gator där varenda hus och butik är unik, till skillnad från många andra områden i Tokyo.

Onsdagen åkte vi till det norra Tokyo för att kolla in ännu en park (U-e-no) samt Tokyos nationalmuseum som gav oss massvis med gammal keramik, gamla svärd, rustningar, texter, kimonos och givetvis målningar. För att sedan bege oss till Asa-kusa och kolla in en av turistfällorna: Tokyos äldsta tempel, färdigbyggt år 645. Jag fick dock ingen bra bild på själva templet i sig, mitt öga fastnade istället på det som var runt i kring:

För att sedan väga upp för våran färd tillbaka till dåtidens Japan begav vi oss efter tempelbesöket till ett område som heter Aki-ha-bara, även känt som “electric town”. Det är himmelen på jorden för nörden som kanske är ute efter gamla Game Boy-spel, spel, spelprylar, lättklädda flickor i maid-kostym, eller vad annat mysko som bara kan hittas i Akihabara. Vi entrade en spelhall där vi spelade lite dance revolution innan tåget tog oss hem till de väntande madrasserna.

Torsdag var en dag vi (kanske lite rebelliskt, gud så busigt) valde att binda ihop en tidig morgon på en fiskmarknad med fönstershopping (fönsterspya) i rikemansgatorna Ginza. Mina lokala vänners reaktioner när jag berättat om våran dagsplanering var “Va?! gick ni till GINZA efter att ni varit på en FISKMARKNAD?!”. Nåja, det var sjukt underhållande att traska runt i våra tygskor bland fiskblod och regnställsklädda japaner, kikandes på allt från gigantiska tonfiskar (se nedan) och världens minsta (höftar) ålar i tunnor.

EN bit fet tonfisk för ungefär 70 svenska kronor. Jämför det med 50-60kr för två bitar på en restaurang.

Eftersom vi rörde oss i området och jag tryckte på om det ganska starkt begav vi oss efter Ginza till den kungliga trädgården, som tyvärr var stängd. Så en bild på det kungliga slottet kommer en annan gång (när jag faktiskt varit dit och knäppt kort). Men vi var vid ingången, satte oss vid en av portarna och åt banan och kokt ägg innan vi blev attackerade av knott som drev oss mer hemåt, till Ike-bu-kuro där vi avnjöt ramen (nudlar) och lösögonfrans-shopping.

...Vad gjorde vi fredag, lördag och söndag då, måntro? Del 2 kommer när jag fått mig lite sömn!

JLPT

Försöker sammanställa ett inlägg om hur vi gjorde Tokyo på en vecka, men det känns som om jag bara kommer slänga med bilder och ingen text... Så under tiden medan jag funderar över om jag ska ta färre bilder eller inte kan jag informera er om att jag under veckan som gått har grubblat och grubblat och grubblat över om jag ska göra ett superduper svårt prov i japanska i juli. Ett prov som kräver att jag kan 1000 kanji och flera tusen ord för att jag ska ha en chans att klara det. Besitter nu runt 150 kanji att läsa, och hur många ord jag kan är svårt att räkna ut men... under tusen tror jag då bestämt.

Det som är bra med att göra provet är att det är mycket bra träning inför en eventuell andra gångs försök, men också allmänt bra för mina studier. Det kallas “Japanese Language Profiency Test” (JLPT) och är det globala beviset på ens färdigheter i det japanska språket. Jag vet egentligen inte om jag har en direkt nytta av det, om det på något sätt kan korta ner mina studier på högskola/universitet sen, men jag tänker att jag förr eller senare kommer vilja göra det eftersom det är mycket fint att ha på sitt CV.

JLPT finns i nivåerna 5 till 1, där 5 är det lättaste. I dagsläget ligger min klass i början på 3, vilket innebär att om jag vill klara provet jag igår sade ja till som är nivå 2 måste jag utöver skolans studier ligga i och plugga som en dåre – och hoppas att jag kan frammana en form av aspbergers under dessa knappa tre månader jag har på mig att plugga.
Nivå 2 är oftast den nivå japanska universitet kräver av utlänningar att ha klarat för att få komma in på linjer och program, så detta är helt sjukt avancerat och i dagsläget “out of my league”. Men om jag ger det ett ärligt försök så kommer jag även om jag inte klarar provet ha avancerat enormt i språket vilket gör det värt de där 600 kronorna som det kostar, även fast jag redan lever ett liv med enbart utgifter.
Men givetvis går jag in med en inställning att jag ska klara det. Hur svårt kan det egentligen vara?

Big in Japan

Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.

Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.

Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.

Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.

Så, med det  i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.

Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.

Hej

Jag är mitt uppe i mina bästa veckor vårlov just nu. Jag gör Tokyo med Sofia och Sanna, på ett effektivt men avslappnat vis. Vi har sett staden från hög höjd, kollat in Tokyos äldsta tempel, avnjutit risbollar i parker och varit på animeringsföretaget Ghibli’s museum. Och mycket mer då men jag orkar inte sitta och skriva ner allt såhär.

Vi är inte ifrån varandra många sekunder i och med att vi alla sover i mitt rum på 7 kvadratmeter, men efter en havregryns- och bananfrukost med ett kokat ägg på sidan klarar vi oss helt OK utan att sparka på den förste av oss som somnar.

Hej.

En helt ovanlig torsdag

Igår, torsdag, var en sån där dag då jag var på väg till cafeet för att plugga. Men jag var aldrig mer än på väg utan stannade på mitt rum hela dagen. Så när Ahram hörde av sig på kvällen och frågade om jag ville hänga med ut och ta en bit mat och sedan köpa en madrass tillsammans tackade jag efter en titt i plånboken ja. Vi gick till ett ställe jag alltid velat gå till, i närheten av den närmaste mataffären. Beställde in en varsin öl, friterad kyckling, caesarsallad och en tallrik med rå bläckfisk och tonfisk som vi doppade i soja och wasabi.
När vi kände oss mätta gick vi för att inhandla våran madrass. Eftersom vi båda får besök som avlöser varandra var våran plan att köpa en tillsammans för att få ner kostnaden, men då jag sen fick veta att hon tänkt använda den ovanpå sin sängmadrass drog jag mig ur. Jag vill inte betala för något bara hon kommer använda hela tiden, så vi kollade bara priser och bestämde oss för att köpa varsin. Så vad gör man när man inte har en Futon (madrass) att köpa? Man går till en bar som jag hade sett ut och velat prova! 
Den här baren var en dart- och spelbar. Men eftersom männen vid darttavlorna var så pass avancerade att de hade sina egna pilar valde jag att inte utmana dem. När vi betalat och skulle gå pratade vi litegrann med bartendern. Eftersom jag och Ahram pratar engelska med varandra blev han imponerad över att jag kunde prata japanska och frågade hur många år jag varit här. Hans tappade haka när jag svarade 5-6 månader är alltid en schysst ego boost. Nu tänker jag på honom som “den söta bartendern”.

Vi bestämde oss för att gå till en bar vi passerat på vägen upp som jag tyckte verkade nice men Ahram tyckte såg lite död ut. Hur som helst återvände vi och kom knappt innanför dörren för att den lilla baren med 4 bord och ett 20-tal personer inte blockerade ingången så väl som alla instrument som var placerade rätt innanför dörren. Det fanns en keyboard, en bas, 4-5 gitarrer och en låda (cajón) folk turades om att sitta och slå på. Tre män stod/satt vid ett par mikrofoner med en varsin gitarr om halsen. En man satt med en låda full med munspel på bordet bredvid sig.
Vid första anblicken var det en fullproppad bar – men folk makade på sig på soffan och gav plats åt oss där egentligen ingen plats fann. Så helt plötsligt befann vi oss delandes på ett bord med främlingar som alla verkade kunna spela instrument och/eller sjunga.
Folk turades om att framföra covers så väl som egna låtar och vi blev tillfrågade om vi ville spela eller sjunga något (jag har aldrig någonsin önskat så mycket att jag kan spela gitarr) men vi tackade nej och jag njöt istället av varje framträdande. Många var riiiktigt duktiga. Rätt var det var tog de två ägarna till baren (gifta, som jag förstod det) och en av männen med gitarrerna plats vid mikrofonerna och framförde en hysteriskt vacker version av någon låt som jag inte kan komma ihåg namnet på men jag misstänker att det är Beatles. Hela situationen var så unik: En man i kostym som spelade gitarr bredvid en kvinna med en ljuvlig röst – och en make med bulldogsskinder och flaskbottenglasögon som sjöng stämmor. Det var så vackert att jag blev tårögd och för (typ) andra gången i mitt liv tappade jag hakan.

När 23:00 närmade sig rundade de av och först DÅ förstod jag att detta inte var en tillfällighet, utan att vi traskat rätt in i någon form av klubbaktivitet. Som är tre gånger i veckan, kollade jag upp. Mannen som haft munspel i högsta hugg under kvällen tog fram en ukulele och började lära Ahram lite grunder eftersom Ahram nämnde att hon tar gitarrlektioner. När hon gav upp efter några minuter gav han den till mig. Som inte har ett uns av sådana rörelser invanda som krävs för att få ett avslappnat ljud på stränginstrument. Jag har ju aldrig spelat ackord på gitarr till exempel. Och en ukulele är ju MINI-mini! Men efter tio minuter satt de tre grundackorden och han sa att det var de tre som spelas om och om och om igen på Hawaii, att jag nu skulle kunna vara i stånd att spela flera tusen låtar. Jag tror honom! Det var sedan roligt hur han ville visa övriga i baren hur “bra” jag kunde spela och sade hela tiden “det där lärde hon sig på TIO minuter?!”.

Jag har funderat på det förut när jag befann mig i Sverige att jag ska börja ta gitarrlektioner igen, kanske är dags att göra slag i saken. Och jag kanske skulle ta och köpa en ukulele också...

Får jag lov?

Jag får lov!
En hel månad av ledighet väntar mig med start för 7 timmar sedan! Vi avslutade terminen med en tenta på hela boken. Jag var mycket nära att missa den och hade gjort så också om inte min kropp hade haft en inbyggd väckarklocka till såna här tillfällen.

Tentan täckte kanji, grammatik, ordförståelse samt läsförståelse. Vi hade två timmar på oss totalt. Efter en timme hade jag gjort allting och lät följande 15 minuter gå åt till att kolla igenom mina svar grundligt. Och sedan ändå stanna kvar tills tiden rann ut, eftersom jag satt vid min vanliga plats innanför Tobbe. Jag ville inte störa honom genom att be honom resa sig så att jag kunde gå ut.
Jag vände och vred på verb som jag aldrig gjort förut (eftersom jag inte varit kapabel till det), och satte nästan alla kanji. Ironiskt nog kunde jag skriva tecken som 試験, men gjorde fel på andra tecknet i det här ordet: 来年 (som är ett BETYDLIGT lättare tecken!). Så jag vet redan här och nu att jag har minst ett fel. Risken att jag inte klarar provet är dock mycket låg. Jag gick ut ur klassrummet med en känsla av att vara bäst, en känsla man inte får ha som varken svensk eller japan.

När jag nu har tillbringat 4-5 timmar varje dag den här veckan åt plugg känner jag mig inte helt slut eller trött på att studera. Tvärtom så känner jag för att fortsätta och plugga mer, helt enkelt för att jag inte kan VARENDA ord som står skrivet i den här boken. Man kan tycka att det låter överflödigt eller onödigt eftersom jag redan avklarat boken, men eftersom innebörden att kunna prata ett språk flytande för mig innebär att jag gör det utan några som helst svårigheter och med ett brett ordförråd har jag fortfarande lång väg att gå innan jag kommer känna mig nöjd med den här boken. Jag ogillar att inte förstå ett japanskt ord, kolla upp det på engelska och tänka “jahaa!”.

Med detta i tankarna tar jag och sätter på micron på ugnsvärmning, medans jag förbereder fyllda paprikor. Det är fredag, imorgon är det lördag och efter det kommer söndag. Resten kan ni!

En helt vanlig tisdag

Jag har haft vad jag hoppas var min sista lektion med "Måndagsläraren”. Den enda utav mina lärare jag inte kan namnet på. Hon är inte otrevlig, tvärtom mycket underhållande, lättsam och rolig. Men hennes lektioner tar död på en ibland, just för att de ALDRIG sticker ut. Samma dravel om och om och om och om igen. Litet utav en paragrafryttare när det kommer till lektioner, kan man säga. Inte som Aoyagi-sensei (nej, inte Miyagi) som kan låta en halv lektion gå åt till att diskutera EN ENDA fråga, enbart för att hon inte vill släppa frågan så länge den som frågade inte förstår korrekt. Hon är en sann lärare som jag inte kommer ha mer, tyvärr. Men jag fick hennes visitkort så att jag kan höra av mig om vi ska hitta på något någon kväll.

Nå, det jag som hastigast ville dela med mig av var min mat idag. Jag lagar ju ändå mat varje dag, ibland även intressanta saker, men jag skriver sällan om det.
Dagens lunch: En baguette med vitkål, camembertost, kokad broccoli, stekt ägg och japansk majonnäs.

Middag: Risotto innehållandes kokad broccoli (igen), tärnad morot, bacon, shitake och purjolök. Kryddad med basilika, oregano och paprikakrydda.

Efterrätt: Antagligen en chokladmuffins på Moriva, mitt café. När jag ändå är igång med bilder ger jag er en på min våååågade outfit för plugget! Rosa OCH brunt. Den ni.

5 månader

Nu i dagarna fyller min Tokyovistelse 5 månader. Det är med mixade känslor jag kollar på den fakta eftersom det känns som att jag bott här större delen av mitt liv – samtidigt som jag inte kan förstå att jag redan bott här så länge. Det är en konstig känsla, som sagt.
Jag förvarnar er nu om att det här inlägget eventuellt kommer sakna både rim och reson, men jag vill skriva ner sånt jag tänkt på på sistone.

Jag ska vara helt ärlig. Att flytta till ett annat land utan att ha en grund i språket var tufft, men framför allt kände jag bara att det var roligt och spännande. Eftersom jag aldrig bott själv förut var även det en stor omställning, men ingenting jag fann onaturligt. Att bara ha mig själv att visa hänsyn åt var en skön känsla efter att ha känt sig som instängd i min egen stad där man har alla dessa vänner, familjemedlemmar och bekanta som man vill spendera så mycket tid med att man liksom glömmer bort att ta hand om sig själv.
Men för ungefär en månad sedan hade jag en period på två-tre veckor där jag inte hade lust att göra något speciellt på min lediga tid. Jag blev lat, satt mest hemma på mitt rum och helgerna gick från fullbokade till helt lediga, just för att jag inte hade någon lust att umgås med någon – samtidigt som jag inte undgick umgänge om det erbjöds spontant. Jag undvek bara att planera och arrangera. Jag hade ingen aning om varför förrän jag pratade med Sofia över Skype. När vi pratade var det något som lossnade och jag fick helt plötsligt känslan jag haft i ord, utan att jag har varit fullt medveten om vad det var jag känt. Att jag har varit ensam.
Jag tror att det var för att jag pratade med just Sofia som är min bästa vän och som själv upplevt ett liv utomlands som jag fick mina pusselbitar på plats. Eftersom hon är en av dem jag saknat allra mest under den här tiden.
Som singel kan man få den där känslan att man är ensam. Men den känslan jämfört med denna känns mikroskopisk, för att inte säga löjlig. Att inte lätt kunna ringa eller smsa någon när man har tid över tar hårdare än vad jag trodde var möjligt. Att bo utomlands är ingen lek, även om det är det som kommer fram på bilderna. Såklart. För man har ju jättekul.
Dock, även om jag har varit ensam så har jag aldrig ens tänkt tanken på att jag vill åka hem till Sverige igen snart. Och inte har jag heller en enda gång ångrat att jag flyttat hit. Det är snarare tvärtom, att jag vill ta hit alla jag känner. Skillnaden mellan orden längta och sakna har blivit tydliga för mig. Längta gör man (jag) med en känsla att man (jag) vill åka någonstans, göra något själv. Medans saknad är ett tomrum någon eller några ska fylla åt en. Därför är jag tusen gånger tacksam över att Sofia och Sanna kommer hit på besök om bara ett par veckor. Vad vi ska göra är inte riktigt till hundra klart än. Fläta våra hår och ha kuddkrig, kanske. När vi inte går runt i den där lilla staden jag bor i alltså, Tokyo. Ni vet.

Det var längesedan jag pratade bowling nu. Efter ett par veckors uppehåll från träning återvände jag till hallen med en seriös undran över om jag skulle kunna få klotet framåt. Trots att jag kände av de vilande ryggmusklerna efter en halv serie var jag nöjd med slagen, och innan jag visste ordet av hade jag slagit 929 på fyra serier. Som blev till 1341 på sex. Det jag är mest paff över är att nästan var 3:e slag kändes som mitt bästa någonsin. Nu förstår jag varför mamma och pappa aldrig tränar!
Nyfiken på att se om det var en engångsgrej återvände jag dagen efter. Det var det inte. Jag inledde med 259, 248 och 212 (ställde 5-7 i sista rutan, tog en) för 719 på tre, som följdes upp av en serie med tre gigantiska splittar som trots mina strike bara gav mig 166 och 885. Fyra tomrutor, inte en enda miss. Man skulle kunna säga att jag nog har hittat rätt tempo för dessa banor.

Min japanska efter 5 månader är bra, kort sagt. Jag saknar mycket ord men kan prata mig runt dem så att den jag pratar med förstår vad jag menar. Jag kan föra vanliga konversationer utan problem, men vi har alldeles nu i veckan påbörjat plugg om artigt talesätt som man använder till ens lärare och andra som “står över en själv i rang”, eller som man använder för att visa respekt. Det är mycket ovant, annorlunda och mycket krångligt. Men det är roligt. Jag trivs bakom den japanska skolbänken.
Kommande fredag är sista dagen innan ett månadslångt vårlov. Vi avslutar även denna termin med en tenta på hela läroboken. Även om jag nog skulle klara den utan förberedande plugg ska jag ägna större delarna av mina dagar till att plugga. Mitt mål är att vara bäst i klassen.

Vi närmar oss 1-årsdagen sedan jordbävningen och tsunamin i den mer norra delen av Japan skedde som tog död på många tusentals människors liv och hopp. Även om jag som alla vet inte var här då sticker det till i mig när jag ser alla skyltar, posters och klistermärken som sedan dess satts upp över hela Tokyo med orden “Låt oss göra vårt bästa, Nippon” (som är det patriotiska namnet för Japan på japanska, användes flitigt i krig). Jag har misstankar om att TV-kanalerna kommer vara fulla utav bilder från detta nu dagarna framöver.
Jag minns hur jag satt och kollade på den här sidan och följde varje ny jordbävning som kom. En gång när jag räknade var det över 100 efterskalv, och då hade många redan försvunnit från kartan. Sjukt.

Även med de veckorna nämnda ovan då jag kände mig nere kan jag ändå inte summera dessa 5 månader som annat än den bästa tid jag någonsin haft, eller att jag någonsin haft något bättre som språngbräda till personlig utveckling.
Givetvis är det mycket med Japan som skiljer sig från Sverige, som till exempel att man här förväntar sig minst ett jordskalv i veckan, men om man sätter det i perspektiv mot människor som ägnar varje dag för att försöka överleva, människor som blir fysiskt och psykiskt misshandlade eller människor som lever i ständig, sann, ensamhet så känns det inte som att en säng och bokhylla som gungar lite är något att klaga över. Sedan jag kom till Japan kan jag så mycket oftare svara på frågan “hur är det?” med “jo tack, det är bara bra” med ärlighet.
Tack CSN.

Sist men inte minst, jag tycker att jag gjorde ett bättre jobb i Paint den här gången när jag snickrade ihop min banner.

Samus event, del 2

Förra veckan spenderade jag torsdagen och fredagen tillsammans med en stor del av skolan på ett onsenhotell i en stad (läs: håla) som heter Kusatsu. Onsen är det japanska namnet för varm källa.

Vi åkte tidigt på torsdag morgon och kunde efter 3 timmars bussresa checka in på våra rum. Jag bodde tillsammans med två klasskamrater och två andra jag aldrig sett tidigare. Lyckligtvis var vi alla från olika länder (Sverige, Nepal, Vietnam, Korea, Kina) så japanska var ett måste. När man knappt varit någon annanstans än Tokyo blir det väldigt klart när man kommer ut ur staden hur lortig luften är här. Att få andas in klar och frisk snökall luft var minst sagt uppfriskande.

En lukt som dock var något oväntad var den av ägg som fanns i hålans centrum. Som en specialitet använder de det varma källvattnet till att värma ägg som man antingen kan äta på hotellet eller köpa i butiker som souvenir. Även om lukten inte var det fräschaste fastnade jag ändå för dess tillverkningsplats med omnejd.

Skorna man använder när man bär kimono:

Portmonnäer bredvid cigaretter:

Jag har inga bilder inifrån den varma källan eftersom man badade naken, men jag kan intyga att det var vackert med stenväggar som vatten rann ned för – och att det var en mycket mystisk känsla att näcka med främlingar. Eftersom jag inte har något rolig eller bra vän inom den kvinnliga skaran klasskamrater spenderade jag inte så lång tid i badet dock. Det var också otroligt kvavt, men inte på ett överdådigt jobbigt vis.
När jag gått ur badet begav jag mig till killarna i klassens rum där festen var i full gång. Jag hostade precis till av tanken på alkoholen de fick mig att dricka: koreansk sake blandat med öl.

Tack vare en tidig start blev det en tidig natt för mig, men inte tidig nog, av fredagens spegelbild att döma.

Tillägg:
1. Plagget vi är klädda i heter Yukata. Det är en mycket simpel variant av kimono skulle man kunna säga. Man har bara ett snöre om midjan som håller ihop plaggen. Yukata är också namnet på en sorts vår/sommar-kimono, och bör inte misstas som samma sort som hotellens yukatas.
2. Resan var inte gratis. Den kostade kring 700 svenska kronor per person.

Samus event, del 1

Skolan jag går på, Samu, anordnar en del event för skolans elever. Vissa event  är frivilliga medans andra är obligatoriska. För två veckor sedan avklarade vi det första eventet sedan jag kom hit: Körsång. Hela klassen ägnade 4 lektioner i veckan i en månads tid till att förbereda sig sång- och dansmässigt inför den officiella tävlingen mot de andra klasserna. Eftersom våran låt var en väldigt sorgsen sådan var våran “dans” något simpel, seg och framför allt hysteriskt pinsam. Detta är låten, översatt heter den “Farväl, älskade människa”.

Länge kände vi alla i klassen att dansen läraren, Tanaka-sensei, försökte få oss att göra var bortom våra tankar så pinsam. Jag har inga problem att göra bort mig på scen, men när andra i klassen envist ska hålla i sin stolthet samtidigt som man spelar en något larvig roll så blir allting tusen gånger mer pinsamt. Men när Den Stora Dagen bara var några dagar bort var det inte bara jag längre som bestämt mig för att se det hela för vad det var: en akt. Som utsedd ledare för klassen stod jag upp inför dem och bad alla komma på tävlingen, för Tanaka-senseis skull. Hon hade trots allt ägnat mycket tid åt att få oss organiserade och lagt ner tid på sin fritid för att ge oss förslag på danser.
Utav hela klassen på 19 personer med en stor grupp med dålig närvaro var det bara 3 som inte ställde upp. En var sjuk och två var för mesiga. Till och med den koreanska killen som ägnar onsdagar till söndagar med att åka runt i Japan och försöka slå igenom som artist ställde upp.
Det var en annorlunda känsla att sjunga seriöst framför 100 pers, men det var roligt och för varje event man gör där någon sorts träning ligger i grunden blir man att komma närmare varandra vilket jag är säker på är skolans mening med det hela.

Min klasskompis och bästa vän i Japan, Tobbe, har allt på film. Om jag någon gång kommer över den, kanske jag delar med mig av den.

Min klass. Tanaka-sensei finner ni i röd tröja. Hon är våran mentor. Förutom jag och Tobbe är den enda västerlänningen Ksenia, ryska, annars är alla asiater. Nepaleser, vietnameser, koraner och kineser, närmare bestämt. (klicka på bilden för att få den större)

Japan på 10 minuter

Litegrann i brist på ork att skriva delar jag med mig av en film som tar upp några viktiga punkter om Japan. Det är fredag, det regnar och jag ska alldeles strax bege mig mot ett café för att hänga lite med en tvilling. Han jobbar vanligtvis mördarpass så jag är tacksam över att han lämnar en lucka öppen för mig!

Alla hjärtans dag

I Japan har man inte riktigt samma traditioner kring alla hjärtans dag. Det är lika påföst och kommersiellt här, men medan det i Sverige är parens dag så är det i Japan den enda dagen en tjej kan säga till den hon tycker om hur hon känner – utan att behöva säga några ord alls. Så hur får man fram orden “jag gillar dig”, “jag vill gå ut med dig” eller “jag älskar dig” utan att faktiskt säga dem? Man ger personen choklad. Det kan vara hemmagjord såväl som en kaka av ett fint märke. Eller bara en 100grammare Marabou (fast Japans motsvarighet då), men det är nog inget någon annan än en upp-till-12-åring skulle göra.

Orättvis, kan man tycka, att pojkar inte får visa sina känslor i form av brun gegga. Men faktum är att de har en helt egen dag för det. Den heter White Day och infaller den 14:e mars. Det är då de kan besvara flickans känslor genom att ge en bit choklad tillbaka (antagligen inte utav den choklad de fick en månad tidigare...). 

Alla hjärtans dag är stort här. Riktigt stort. Det är till och med förväntat att tjejer på företag ska göra/köpa choklad att ta med sig till sina manliga kolleger även om de inte hyser några känslor för någon. Det är liksom bara så man gör för att visa uppskattning (?). Det blir dock mer och mer opersonligt vad jag förstått. Min japanska vän Yuri berättade att de på hennes företag bara samlar in pengar och köper någon sorts ask tillsammans. Jag vet inte hur det är med männen, om de måste ta med sig choklad till företagen på White Day. Jag ska fråga runt och återkomma om det.

Jag har, antagligen till min familjs lycka för att garantera att jag faktiskt kommer hem en dag, ingen speciell att ge choklad åt och jag är mycket tveksam om jag ens hade gett något om jag hade haft honom. Jag är inte ett stort fan av såna här “högtider” som enbart är skapade för att få folk att bränna pengar “bara för att”.

Däremot har jag länge velat prova ut hur det går att baka kladdkakemuffins utan en faktiskt ugn. Så idag köpte jag min svindyra kakao efter månader av ögnande och kan konstatera att muffins blir lika bra i micro som i ugn. Förutom att jag inte hade en aning om hur länge de skulle vara inne eftersom jag inte visste värmen så den första vändan fick en bränd yta men gudomlig insida som ju sig bör, titeln i åtanke.
Min koreanska huskompis Ahram visade mig sedan att det faktiskt går att ställa in grader på micron, upp till 250. Det känns som en viktig kunskap, jag har gått och haft en sjuk önskan om att göra en god potatisgratäng en lång tid nu. Det kan vara en sån där grej jag vill göra bara för att jag inte kan, nu är det upp till bevis att se om det faktiskt kan bli av...

Med ett gäng muffins stående på bordet i väntan på att mina huskompisar ska komma hem och se mitt meddelande om att de får äta hur mycket de vill, och ett annat gäng i magen, kan jag bara anse mig nöjd med resultatet – och dra iväg till gymmet där jag hoppas träffa på ett par bröder. Det har blivit till en lustig ovana det där, att umgås med tvillingar.

Ännu mer rutiner

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag pratat om mina rutiner här i landet Tapanesien, som ett barn kanske skulle benämna landet jag befinner mig i. Eftersom min cykel är ett minne blott och jag för tillfället väljer att spendera pengarna jag har på mat istället för på en ny en så har jag en del rutiner som måste ändras. Jag måste vakna tidigare, bege mig mot tåget en kvart tidigare än annars och jag måste ta mig i kragen när det gäller att ta sig iväg till det där gråa betongfortet 18 minuter bort som även går under namnet Gymmet.
Så de senaste dagarna har jag tagit några steg i rätt riktning. Jag har för det första kommit till skolan 5 minuter innan lektion, istället för 30 sekunder innan ringning, för att slippa känna stressen och kunna njuta av en sista låt innan plugget börjar. Och så har jag köpt en ryggsäck idag. Bra va, här sitter jag med de pengar jag har kvar från CSN i min plånbok och spenderar 20% av det på en ryggsäck. Nå, det är för gott ändamål. Med en ryggsäck i storleken jag köpte får jag plats med både böcker och träningskläder utan problem. Jag kommer alltså kunna besöka gymmet redan innan jag tagit mig hem till mitt rum som har en förmåga att hålla mig fängslad med dess heater, värmeljus och dator.

Jag gillar hur den här dagen har delats upp. Efter skolan stannade jag på Moriva (ett café jag tillber tack vare en gudomlig chokladkaka) och tog en pastramibaguette och islatte för 45kr innan jag satte mig in i ett par timmars plugg varierat med meningslösa spel på min iPod. När jag sedan kom hem fanns det bara tidsfördriv på schemat fram till kvällen eftersom jag har börjat gymma senare när jag upptäckte att det är färre folk där då som kan sno mitt löpband.

Jag älskar caféer. Även om man sitter med hörlurar på sig och lyssnar på musik är det så givande på något sätt att kolla på människor när de samtalar med sin partner, sin kollega eller sedan många år tillbaka bästa vän. Det är klart att jag inte kan avgöra att det är en bästa vän, men jag föreställer mig att det är det. Just det där buzzet som uppstår tack vare hörlurarna tycker jag speciellt mycket om, jag har lätt att koncentrera mig på det jag gör när jag har dova, mjuka, ljud i bakgrunden. Jag tog mig friheten att filma en del av dagens plugg, den delen där jag tränade att skriva tecken. De två tecken jag skriver uttalas “inaka” och betyder landsbygd. När jag tränar att skriva kanji försöker jag få in en neutral känsla, som om att det är det naturligaste i världen att pennan går dit den går. Jag älskar känslan när man får till det och kan skriva båda snabbt och med en bra balans. Man känner sig väldigt cool.

Jag avslutar med två tillägg: Även om jag klagar lider jag inte av ekonomiska svårigheter. Jag börjar bara närma mig botten på den här delen av CSN-utdelningen, jag har besparingar att ta av och kommer inte svälta ihjäl.
Och ja, ni har alla läst rätt när ni läste att jag drack en islatte. Nackdelen med att inte riktigt vara hemma i kaffevärlden kan vara att inte veta vad en mocca är för något – det blev min första kaffe-av-misstag. Jag tyckte bilden sa till mig att det var en mörk choklad-dryck. Men bara för det är jag ingen kaffedrickare, för att undvika framtida inviter till en kopp svart.

FujiQ Highland

För en månad sedan var jag till ett nöjesfält inte alltför långt ifrån Fuji-san. Den där kullen, ni vet. Det var min första och hittills enda resa utanför Tokyo förutom till flygplatsen som jag gjort. Jag lovade er bilder från det, för ungefär en månad sedan, och här kommer de nu – bättre sent än aldrig!

Något av det roligaste med den här resan är att den för min del var riktigt spontan. På fredagen satt jag i min huskompis rum med hennes klasskamrater och hon frågade om vi “skulle hitta på något på söndag”, som sedan alltså resulterade i ett par timmars bussresa, enkel, mot (jag säger det igen) det vackraste jag vet i naturväg, Fuji.
När jag gick och lade mig på lördagen visste jag fortfarande inte om resan skulle bli av, men när hon knackade på min dörr 5:20 på söndagens morgon anade jag att resan skulle bli av. Bild från entrén:

Det absolut bästa med med FujiQ är att till skillnad mot Gröna Lund och Liseberg som har ett par stycken berg-och-dalbanor vardera hade FujiQ ett helt gäng med dem, och de var väldigt olika varandra också. Som ett stort fan av berg-och-dalbanor gick jag nästan ner i brygga av lycka. Den här hängde man i varsin stol som snurrade runt (mekaniskt) i dess fria fall, bågar och loopar:

Japaner har hakat på det där med att hyra grillor och ta en sväng, precis som man ser i gamla amerikanska filmer som Mighty Ducks eller Ensam Hemma.

Som en grand finale tog vi oss upp i pariserhjulet. Mest för att det var svinkallt och vi var i behov av vindskydd, och så var några av oss lite åksjuka så vi behövde något fint att göra innan vi tog oss till bussen och hemresan.

Cykla i Tokyo

Sedan början på januari har jag ägt en cykel. Det har varit ett mycket smidigt sätt att ta sig fram och tillbaka till stationen, affären och gymmet som till fots ligger 25, 6 respektive 18 minuter bort.
Igår blev jag av med den. Risken att den blev stulen är ytterst liten, jag är nästan helt säker på att den blev beslagtagen på grund av långvarig felparkering. Varje cykel har sitt eget nummer som skrivs på köparen. När cykeln blir stulen eller försvunnen blir det lättare för polisen att hitta dess rättmätige ägare. Jag har hela cykeltiden parkerat vid ett pachinko-ställe nära stationen. Pachinko är japanska spelberoendes paradis, ett spel på maskin som går ut på att få in fallande kulor i hål. Tror jag, jag har inte varit in och kollat. Oljudet är nog för att ge en förbipasserande huvudvärk. Pappan till barnet jag lärde engelska till var ägare till ett Pachinko-företag. “Det går inte att vinna” var hans kommentar.
Jag har klarat mig i över en månads tid med att parkera där, men igår kom jag hem 5 timmar senare än vanligt eftersom jag tog en tur till Narita flygplats för att hälsa på en vän inom bowlingen som passerade på väg till tävling i Japans södra del, en stad som heter Fukuoka. Och ja, cykeln var borta. Traskandes på väg hem såg jag cyklar i fina färger för runt 800kr, om jag får problem i dagarna framöver med att komma upp i tid för min 25 minuters promenad köper jag en sån.

I mitt fall spelar det ingen roll eftersom jag köpte cykeln av Adrian som ju åkte hem till Sverige strax före jul. Cykeln är skriven på honom. Vilket jag sett som ett plus egentligen eftersom jag inte varit mottaglig för böter jag inte hann få, eftersom de skulle skickas till hans gamla adress. Jag trodde att jag kunde lura systemet, men fick istället ta smällen jag kanske förtjänar för att äga en cykel olagligt (även om jag betalade för den).

Att sätta sig in i Tokyos trafik var till en början lite skrämmande, mycket för att det är vänstertrafik, och som jag nämnt tidigare är en del av förbudsskyltarna skrivna i tecken jag inte förstår till 100%. Men det har inte varit några problem, jag gör bara som jag lär av mina medcykeltrafikanter: japanerna, jag ignorerar enkelriktade skyltar, cyklar på vilken sida som än passar mig bäst och jag håller mig till trottoarerna eftersom det är lag.

Eller ja, jag gjorde det tills igår.

Visste mitt undermedvetna att jag skulle bli av med cykeln eftersom jag tog den här bilden i fredags?

Förändringar

I början av månaden köpte jag ett månadskort på gymmet för 400kr. Det slog mig i början av förra veckan att jag var tvungen att gå 6 gånger till innan den 5:e februari för att tjäna någonting på det, så jag spenderade minst en timme per dag, måndag till torsdag, på gymmet där jag varierade springa och “leka” runt på maskinerna. Hela veckan hade jag ett helvete att ta mig upp till klassrummets tredje våning i skolan och den enda gången jag vågade mig till bowlinghallen för ett pass hade jag sådan träningsvärk i armen att jag inte kunde få klotet rakt fram för många ören. Irriterad gick jag därifrån, och det var mot min starka vilja som jag gick upp varje morgon för att trotsa musklerna i benen som skrek i protest vid minsta tåvinkning.
Men det jag fick i utbyte (förutom vetskapen att jag fortfarande har kondition – och bättre än jag trodde) är att jag denna vecka behöver gå två gånger för att gå plus-minus-noll på gymkortet, som jag sedan kommer förlänga. Och desto oftare jag tränar desto mindre kommer min kropp skrika i sådan protest som förra veckans. Igår, till exempel, gymmade jag, men jag lyckades ändå prestera på dagens 4 serier. Faktum är att jag efter ett par serier på 190 ändå slog mig upp till 877 sammanlagt. Jag nämner det inte enbart för att berätta hur nöjd jag är, utan det är faktiskt relaterat till gymmet: Jag har vid varje gymbesök gjort en balansövning där jag står i slutposition på vänsterbenet hållandes en 7kilos hantel i handen. Det är kul att se att det redan gett resultat, bokstavligt talat.

På gymmet finns det ett par riktigt stora killar, tvillingar, som är intresserade av att umgås för att prata engelska. Det är ingenting jag är jättesugen på egentligen, att umgås på engelska, men det faktum att jag inte säger nej till omväxlande umgänge gjorde att jag gav den ena av dem min mail. De heter Ryu och Jun, är som sagt stora för att vara japaner både i axelbredd och muskler. Men de är också träningsnarkomaner så vad mer kan man förvänta sig. De är 21 år och bodde i New York tills de var 9, så deras uttal är dugligt även om man måste prata en väldigt simpel engelska. De pluggar båda två till att bli sushikockar.
Jag har precis haft lite kontakt med Jun, de ska gymma och jag ska dit och kuta så jag kommer träffa på dem där om drygt en halvtimme. Det säger jag mest för att kunna glida in på hur det är att sms:a i Japan, och jag kan nog hålla det ganska simpelt: Det är mycket roligare: