Just nu är jag i Göteborg. Det känns som att varje möte jag gör och har gjort under den här veckan är en del av avvecklingsprocessen. Den temporära avvecklingen av Göteborg och min vardag. Jag besöker tandhygienisten för en sista koll, jag plockar ihop min lägenhet, jag hänger i bowlinghallen i flera timmar trots att jag inte har några bowlinggrejer här, jag kollar postens hemsida för att lära mig hur det funkar med eftersändning av brev, jag köper begränsat med kylvaror eftersom jag snart ska åka igen. Jag kollar efter lämpliga inköp inför resan så som vettiga skor och jackor. Jag går till språkcaféet och träffar några av de jag hängt med mest här i Göteborg innan sommaren. Det är som att jag maxar allt. Det är inte utan att bli vemodig som jag ger och får kramar från människor som betyder så mycket för mig.
Jag har blivit tilldelad ett fett stipendium, men ändå känns det lite splittrat inför det kommande läsåret. Jag känner mig trygg och vet att jag åker med en bra språklig grund och med vänner och bekanta redan på plats i Tokyo - det kommer inte lida någon social nöd på mig. Jag ser fram emot att träffa Yongmin, Wata, Sou-chan, och många fler som jag lärde känna förra gången jag var där, för att inte nämna resorna jag halvt planerat göra för att hälsa på de utbytesstudenter jag lärde känna här i Göteborg.
Men trots allt det spännande jag har framför mig så finns det flera faktorer som gör att jag bävar och känner mig orolig. Jag vill inte åka ifrån Misa och Milo, jag vill inte bli satt under studiepress/stress, jag vill inte sätta mina relationer typ som på paus, jag vill inte sitta ensam på ett rum som förra gången och må dåligt över hur världen ser ut utan att ha någon i min fysiska närhet vars soffa jag kan sitta i och ösa ur mig om världens alla vidrigheter. Mest är jag nog orolig för huruvida jag kommer kunna balansera plugg med ambitioner.
När jag var till japanska ambassaden för att lämna in min visumansökan så pratade jag lite med mannen på andra sidan glaset. Vi pratade om hur ens förutsättningar är annorlunda när man åker som stipendiat jämfört med när man åker på egenfinansierad resa. Som stipendiat är du där som utvald representant från ditt land och ditt universitet. Det är därför bra att sträcka på sig lite extra och göra det bra, alt. det bästa man kan så att båda parter blir nöjda över sin investering i dig. Och jag tänker spontant: "Fine, why not. Jag ska göra vad jag kan."
Nu, någon vecka senare när jag sitter och funderar på vårat samtal så tänker jag: "Men vafan, jag är väl inget jävla objekt, ingen jävla produkt som bara ska formas/forma mig själv efter vad andra vill ha."
Jag kommer att åka till Japan, jag kommer att göra vad som känns rimligt, och jag kommer försöka känna mig nöjd med det. Jag kommer inte försöka gå på vattnet om jag kan komma fram genom att vada. Det handlar inte om att vara lat, det handlar om att vara realistisk. Och det handlar om att respektera sig själv. Med den tankegången så tror jag att jag det här kan bli en väldigt lärorik resa, på så många olika plan - och det ser jag uppriktigt fram emot. Lite resfeber börjar jag nog allt få.
