Ett år

(två inlägg på en dag! missa inte mitt förra inlägg!)
Huuujeda mig. För ett år sedan hade jag panik och fjärilar som spökade för mig dygnet runt inför avresan till det som skulle bli det största jag gjort i mitt liv hittills.

Ett år. Det är minst sagt otroligt att det redan har gått ett år. Nog för att tiden går fort när man är sysselsatt och har roligt, men detta känns på gränsen till löjligt. Jag kommer ihåg allting mycket tydligt, alla säsongsrelaterade event, är medveten om att jag levt ett faktiskt år här, men det känns ändock i ordets fulla betydelse otroligt.
Vad har jag gjort den här tiden egentligen? Har jag kommit så långt jag hoppats med språket, bowlingen och med mig själv?

Vad gäller språket är jag glad över hur pass långt jag kommit, men jag känner mig så pass ofärdig att jag inte kan säga att jag är nöjd. Det finns mycket jag hade gjort om i studieväg om jag hade haft den chansen, som till exempel antalet timmar av självstudier som det borde funnits mer av i början, men jag kan inte låta bli att le när jag tänker på kommentarer jag fått om min japanska. När jag precis hade kommit hit och träffade japaner frågade de alltid hur många år jag varit i Japan. “3 månader”, svarade jag. Det är tillräckligt för att göra en lat och få tankar som “ähh, jag behöver ju inte plugga”. Sen kommer man till proven där ens muntliga kunskaper inte spelar någon roll om man inte kan orden vi tagit upp på lektionerna. Jag är en bättre student nu dock. Pluggar inte varje dag, men när jag är inne i det gör jag det ordentligt, och jag märker av det så snabbt även på min fritid att jag blir sporrad till att plugga mer. I perioder.

Bowling då. Eftersom det tar lång tid för ens huvud och kropp att vänja sig vid förändringar i ens teknik är ett år ett ypperligt tillfälle att just träna. Det har tyvärr inte blivit så hård träning jag hade hoppats, mycket för att jag p.g.a. kostnaden har varit tvungen att gå ner från att träna fem dagar i veckan till enbart ett par gånger. Jag har tränat seriöst i perioder, gått igenom mängdträning, steglängd och kroppshållning. Har filmat i alla fall runt 20 slag allt som allt för att hålla koll på var mina fötter tar vägen. Men det har inte blivit så hardcore som jag hade planerat. Jag kanske inte ångrar det eftersom det är en ekonomisk fråga, men jag tycker att det är synd att det inte blivit av. Här om veckan hade jag ett moment på träningen när jag slog ett slag, och kände direkt när jag släppte att “fyyyyfan vad cool jag ser ut nu!”. Så lite har jag nog utvecklats.

Med mig själv. Det är mycket som är utmanande i och med att bo utomlands helt själv. Framför allt om man pratar om länder med andra tider än i Sverige ifall man skulle känna för en Skype eller två. Men jag tror inte att det kan finnas någonting som kan vara bättre för ens personliga utveckling än att just kasta sig ut eller in i det man inte har någon aning om, och bara köra.
Det finns såklart mycket som är irriterande med att vara ensam i ett land där deras tankessätt är så annorlunda mot en svensk feminists, men det är lärorikt att diskutera och ta in nya eller andra intryck.
Jag skulle vilja säga att jag känner mig själv bättre. Jag vet mer vad jag är ute efter för människor att hänga med, jag vet att acceptera människor på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag inte är den typen som diskriminerar, eller inte försöker se allting ur mer än ett perspektiv, så har mängden folk – och framför allt sortens folk – i Tokyo fått mig att inse till en helt ny grad hur viktigt det är att en inte dömer folk utefter varken jobb eller utseende. Eller fascination av märkeskläder. (Min bästa japanska vän äger 5-6st väskor av märket Louis Vuitton. Idioti tycker jag, tjusiga väskor tycker hon.) Och på tal om ytligt så säger en del som jag känt sedan jag kom hit att jag gått ner i vikt. Ingenting jag har fakta på, men eftersom det inte vore konstigt då jag i tre månaders svettig sommarvärme bara hade aptit för ett mål om dagen går jag inte ner i brygga av överraskning om jag tappat ett kilo. Ni kan ta det lugnt, jag kommer gå upp det kilot när jag kommer hem till kebabpizzan.

Ett år. Som jag gärna hade gjort om till två, tre, fyra eller fem år om jag inte haft så mycket som väntar i Sverige, eller så mycket bowlingrelaterat som jag vill göra där. Men jag får nöja mig med att blicka fram över ett kvartal. Fyra månader är vad jag drygt har kvar här för den här gången, varav tre månader innehåller plugg, och den sista besök från syster och bästa vän som båda känner att nyår vore coolt att se från Japan.
Med förra veckans slutprov i minnet kan jag inte låta bli att tänka över att jag även dessa tre sista månader kommer behöva vara i samma klass med samma språkligt obegåvade människor som saktar ner mina studier. Jag fick nämligen black out på provet och blev grinfärdig av irritation över att jag inte kom ihåg det jag läst precis innan. Jag fick blinka flera gånger för att hindra tårar från att falla... Nåja, jag vet inget svar än, och om det är så att jag måste fortsätta där jag är nu har jag bestämt mig för att prata med min lärare och anordna det så att vi enbart pratar den allra formellaste japanskan till varandra. Det är oerhört svårt, något japanerna till och med har svårt för, och definitivt något att bita i. Återstår att se på onsdag nästa vecka hur det gick. Några klickande vietnameser ska inte få kasta mina pengar i sjön oavsett.

Jag har några ärenden till skolan i veckan. Mest för att skriva ett tal, och få det rättat. Det är ett 5-minuters tal jag ska hålla inför de nya eleverna som börjar på Samu från och med nästa vecka. Jag har ett helvete att skriva det eftersom man kan fylla så mycket mer japanska ord på 5 minuter än svenska, eftersom de har ord som visar ens känslor på pricken utan att behöva massa beskrivningar runt i kring dem. Jävla japanska... Men jag kan ju inte förneka att jag känner mig hedrad över att vara den av alla 300 elever som ska hålla tal. Jag gör det av två anledningar:
1. Det ger en bra bild utav mig i lärarnas och rektorns ögon.
2. Det skrämmer skiten ur mig.

Ett skepp kommer lastat!

..Med vadå?
Med galenskap!

Det finns mycket i Tokyo som en inte kan göra annat åt än bara skaka på huvudet och fråga sig hur. En återkommande punkt på den listan är priserna, till exempel på frukt och grönt.
17kr för ett äpple har jag länge ansett vara bland det sjukaste jag sett i en mataffär. Men för ett tag sedan pratade vi mango i skolan. Min lärare berättade att det finns en sorts mango i Japan som är så fruktansvärt söt och god att dess pris är 850kr. 850!!! För EN mango. Och någon köper den faktiskt. Det är sinnes.

Sen ska ju Japan alltid hitta på massa konstiga saker för att visa världen att de är ett nytänkande folk, vilket forum det än gäller. Som till exempel det breda forumet "vattenmeloner”. En vattenmelon i Japan är dyrt nog som det är med ungefär 40kr för en kvarts del. Men vattenmeloner i hjärtformer eller fyrkanter slår priset, bokstavligt talat: 2.000kr, styck. Jag har varit här ett tag nu och har vant mig vid att se dessa sjuka prislappar. Men en jävla vattenmelon?! Det är vidrigt att detta inte är de enda exemplen, utan bara några få ur en lång rad med ting japaner hellre lägger pengar på än på, låt sig, vettiga saker.

En stor majoritet av oss människor anser att familjen är det viktigaste av allt här i livet. Men inom samma majoritet finns det ändock så otroligt många som hellre köper sig en väska för samma pris som en helg på ett hotell med varma källor för hela familjen (mor/farföräldrar och kusiner inkluderade) skulle kosta. Och i Japan är det alltid priset det pratas om. Och självklart är det bättre ju dyrare det är.
En vän jag har på Facebook, japansk kvinna som jag träffat ett par gånger eftersom vi har en gemensam vän, fick på sin 23-års födelsedag en märkesring för ungefär 25.000 kronor av sin pojkvän. Lägg sedan på det fakta att han hade köpt en likadan åt sig själv. TÄNK vad en kan göra med 50 lax om en väljer att inte lägga det på två pyttesmå saker. Tänk vad långt det kan ta en i världen. Tänk vad många munnar bara en tiondel mättar. Tänk att det är minst den summan du får betala för ett år i universitet i Japan. Bara tänk.
Och där lägger hon upp en bild på Facebook på ringarna och skriver “wooohooo jag har den bästa pojkvännen i världen!”.

Detta är tyvärr typiskt storstäder. Stockholmare är inte så mycket bättre, även om rika människor i Stockholm oftast har med personernas föräldrars kreditkort att göra, medan det i Japan handlar om skattepengar.
I Japan blir de så insnöade i det de anser vara lyx, att ha skyhöga löner utan skatt (tjänar man under drygt 300.000kr/år betalar man 10% i skatt) och de facto att de flestas intressen för andra länder sträcker sig till lördagarnas 2-timmarsreportage från olika delar av världen. De har liksom inget behov av andra länder eftersom allting finns här, speciellt om en pratar Tokyo.

Dock så måste jag säga att japanerna ändå använder sina märkesprylar på ett friare sätt än jag sett tidigare. Innan jag kom hit hade jag till exempel bara sett folk ha en ren och snygg stil på det den har på sig i samband med märkeskläder, medan japanerna lika gärna kan gå runt i mjukisbyxor med en svindyr märkesväska på axeln.
Det känns som något en inte får se i Sverige.
Om det inte handlar om mjukisbyxor för tusentals kronor.
Men att köpa såna vore ju bara ren galenskap.

Beröm

Jag är på väg till sängen, ska bara skriva lite kort om dagen som varit. Började med att försova mig, vaknade av ett SMS 8:37, skolan börjar 8:30. Det var Tobbe som undrade om jag skulle komma till skolan idag eller inte, eftersom vi från klockan 9 skulle befinna oss på en vårdcentral för en röntgenbild. Det är något långtida utlänningar går igenom, en koll för att se så att allting står rätt till.

Jag kollade upp stället på Google Maps innan jag stack direkt dit. Kom lagom i tid för att vara den sista som fick som bild tagen och tog sedan sällskap med mentorn Hoshino tillbaka till skolan. Vi pratade lite om uteställen i Tokyo, sköna barer, Egypten, Australien och kom givetvis in på ämnet “japanska”. Hoshino berättade att hon, en annan utav mina lärare (Tsuji, en ganska sträng lärare) och en kvinna i receptionen varit ut och druckit i helgen som var. Där hade jag kommit upp som ämne. Den stränga Tsuji och kvinnan i receptionen tycker att jag är den elev på Samu som är bäst på japanska, sett bland annat utifrån hur lite jag kunde när jag kom hit där jag använde mig av engelska, till nu då jag klarar information etc på japanska. Och mitt uttal. Hoshino sa att hon höll med dem. “Du känner japanskan på ett annat sätt. Om du gör ditt bästa kommer den bli otrolig.”

Att höra detta och pussla ihop det med min vän Yuris ord förra veckan där hon berättade att hon när vi träffades för första gången (jag hade varit i Japan i en månad) hade blivit otroligt överraskad över mitt uttal eftersom uttalet är rent och helt utan utländsk brytning, så kan jag konstatera att det vore fruktansvärt bortkastat om jag inte fortsätter mina studier i japanska när jag kommer hem till Sverige. Jag har vägt mellan massa utbildningar, men är nu till 100% säker att det blir japanska tills vidare.

Kul va!

100

Vi är inne i september. Om 20 dagar har det gått ett år sedan jag kom hit. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort, och jag kan inte låta bli att känna ångest över att jag bara har hälften så kort tid kvar här innan jag befinner mig i Sverige igen. Samtidigt som jag ser fram emot mycket som kommer med en hemflytt. Jag hade köpt flygbiljett. Gick igenom velande och ångest och magont i flera veckor efteråt, tills jag vande mig vid tanken på att jag faktiskt måste hem och sätta igång. Och så gick British Airways och ställde in flyget vilket gör att jag måste gå igenom processen igen så fort jag fått tillbaka pengarna.

Under tiden medan jag väntar på dem är jag ledsen över att min favorit i huset, fotografen Ryoma, flyttat hem till sina föräldrar för att kunna spara ihop lite pengar. Han flyttade i och för sig igår så jag har inte haft så jättelång tid på mig att vara ledsen, men det finns ingen tvekan om att jag kommer sakna att ha honom nära intill. Det var nice att även i Japan ha en storebror som tar kort på en och frågar om man inte ska ta och gå ut och gå lite för att prova på lite nya tillbehör. Men Ryoma är samtidigt en person jag hädanefter alltid kommer känna att jag har en nära relation med, oavsett om vi pratar varje månad eller inte. Jag hade turen att komma hem minuten han skulle till att sätta sig i bilen, jag var den enda han sa något till den dagen och hade även skrivit en lapp som han satt på min dörr. I och för sig bara en önskan att jag tog ut hans sopor och att han ger mig lite matgrejer, men jag blev ändock väldigt glad och log som ett fån över den. När vi sade hejdå var det med ett lugnt konstaterande att vi kommer ses snart igen. Hans hem är på andra sidan Tokyo, drygt en och en halv timme med bil, kanske lite snabbare med tåg.

Jag har fått tillbaka resultatet från JLPT. Det blev som väntat ett icke godkänt prov, men jag var ändå inte helt väck om man tänker på att jag först förra veckan började studera de tecken som är på den nivå provet jag skrev var, och jag var ändå bara var 20 poäng ifrån ett godkänt. Jag skulle nästan kunna våga mig på att säga att jag lärt mig så pass mycket sedan jag skrev JLPT att jag i dagsläget skulle kunna gå ett godkänt, om än ett väldigt väldigt svagt sådant. I december kan man ta provet igen, jag ska nog göra det – mest för att jag då kan hålla en bra nivå på mina studier hela vägen ut. Sen får jag ju ett certifikat på att jag kan japanska vilket väl är ett plus även jag inte kommer ha ett dugg nytta av det ändå hos de svenska universiteten... sjukt nog, men det är får bli en annan debatt.

Den 21:a september tar terminen slut, med ett obligatoriskt slutprov. Jag vill, vill och VILL verkligen klara provet med bra poäng så att jag kan gå upp en klass. Jag har haft viljan tidigare också, men inte gjort så mycket mer för det eftersom jag går i en klass med sköna personligheter. Men det har slagit mig att vafan, dessa sköna personligheter förstör mina studier som jag BETALAT för genom att vara helt värdelösa på japanska. Bortskämda satar som inte förstår vad det innebär att betala för något själv. Eller så är det för att jag som bortskämd svensk för en gångs skull betalar för något som gör att jag brinner lite mer än dem.

Min favoritkorean Yongmin slutar skolan efter provet, likaså gör den enda svensk jag tycker om att prata med här, Tobbe. Men det har kommit en bra kines/korean till klassen. Houkan heter han, uttalas Håkan. Vi var ut och drack öl en kväll och sen minns vi inget mer än att vi vill ut och dricka öl igen för vi tror att vi hade skitkul. En sån där kille som är som jag, törstig på språk och har lätt för att prata med folk. När jag, Håkan och hans vän hade tävling i öldrickande (som kan vara en bidragande orsak till våra delade minnesbrister) pratade vi från start som om vi känt varandra i flera år. Jag gillar såna personer extra mycket.

För att runda av uppdateringen kan jag ge er en gårdagsfärsk bild från en brödaffär. Figuren på brödet är Doraemon, antagligen den mest kända anime/manga/seriekaraktären i Japan eftersom serien lämpar sig både för barn (som den ursprungligen är skapad för) men även tilltalar vuxna med till exempel sin magiska hamna-var-du-vill-dörr. Och så tar den upp världsproblem som den globala uppvärmningen, slaktandet av regnskog eller utrotningshotade arter. Jag har själv sett ungefär 3 minuter av det, om man bortser från Toyoto-reklamerna som tagit Doraemon som sin tales”person”. I sann Japan-anda är den dock väldigt söt.

P.S. Detta är mitt 100:e blogginlägg.