Tokyo på en vecka, del 1

(Bilder blir större om man klickar på dem, men se till att klicka er tillbaka till bloggen för att läsa vidare, och inte stänga ner fliken!)

Vi började våran vecka tillsammans med att jag åkte fel med tåget när jag skulle ta mig till flygplatsen för att stå beredd med armarna utsträckta, redo för en efterlängtad gruppkram. Fick istället halvpanik när jag märkte att jag skulle vara en timme sen, skickade sms både hit och dit för att få någon på svensk mark höra av sig till dem så att de inte skulle få panik och hoppa på första bästa flyget hem igen.
Känslan när jag såg dem där på flygplatsgolvet bland ryggsäckar och resväska är något jag inte kan hitta tillräckligt vackra ord för att beskriva rättvist.
Den dagen, söndagen, bestod mest av återhämtning efter resa. Det kikades runt lite i mitt kvarter innan vi alla tre somnade massa timmar tidigare än vanligt. Speciellt en av oss (jag nämner inga namn) brydde sig inte ens om att fälla ut madrassen.

Måndagen begav vi oss till andra sidan Tokyo för att kolla in en park/trädgård vid namn Hama-ri-kyu. Vi traskade runt och fick se diverse nygifta par som var på plats för att fotograferas, och vi lokaliserade oss till ett tehus i trädgårdens mitt för en traditionell kopp matcha-te med tillhörande japanskt godis.

Eftersom mina följeslagare har en bekant i Tokyo från studier i Spanien mötte vi upp med henne för att äta på en iza-kaya (billig restaurang där man beställer in, typ, tapas), innan vi begav oss till karaoke som sedan satte en högljudd punkt för första kvällen.                           

På tisdagen avverkade vi först Tokyo från hög höjd i form av Tokyo Metropolitan Government Building (TMGB) (45e våningen 202meter), som vi valde istället för Tokyo Tower (ser ut som Eiffeltornet, men är högre) eftersom Tokyo Tower inte bara tar inträde, utan även ligger ganska dumt till rent geografiskt. För att vara gratis fick vi en helt godkänt vy över en stad som aldrig verkar ta slut. På bilden ser ni även två grönområden som besökte direkt efter, Shin-juku Gyo-en till vänster (lite dold bakom skyskrapa) och Yoyogi till höger.

Shinjuku Gyoen:

Yoyogi:

Kvällen spenderades i Hara-juku, som är det område i Tokyo man går till medveten om att om man höjer på ögonbrynen för någons konstiga klädstil, så är det en själv som är den konstiga. Typ. Det finns inga gränser för hur man får se ut eller inte får se ut i Harajuku. Förutom klädstilar så har Harajuku rätt många mysiga gator där varenda hus och butik är unik, till skillnad från många andra områden i Tokyo.

Onsdagen åkte vi till det norra Tokyo för att kolla in ännu en park (U-e-no) samt Tokyos nationalmuseum som gav oss massvis med gammal keramik, gamla svärd, rustningar, texter, kimonos och givetvis målningar. För att sedan bege oss till Asa-kusa och kolla in en av turistfällorna: Tokyos äldsta tempel, färdigbyggt år 645. Jag fick dock ingen bra bild på själva templet i sig, mitt öga fastnade istället på det som var runt i kring:

För att sedan väga upp för våran färd tillbaka till dåtidens Japan begav vi oss efter tempelbesöket till ett område som heter Aki-ha-bara, även känt som “electric town”. Det är himmelen på jorden för nörden som kanske är ute efter gamla Game Boy-spel, spel, spelprylar, lättklädda flickor i maid-kostym, eller vad annat mysko som bara kan hittas i Akihabara. Vi entrade en spelhall där vi spelade lite dance revolution innan tåget tog oss hem till de väntande madrasserna.

Torsdag var en dag vi (kanske lite rebelliskt, gud så busigt) valde att binda ihop en tidig morgon på en fiskmarknad med fönstershopping (fönsterspya) i rikemansgatorna Ginza. Mina lokala vänners reaktioner när jag berättat om våran dagsplanering var “Va?! gick ni till GINZA efter att ni varit på en FISKMARKNAD?!”. Nåja, det var sjukt underhållande att traska runt i våra tygskor bland fiskblod och regnställsklädda japaner, kikandes på allt från gigantiska tonfiskar (se nedan) och världens minsta (höftar) ålar i tunnor.

EN bit fet tonfisk för ungefär 70 svenska kronor. Jämför det med 50-60kr för två bitar på en restaurang.

Eftersom vi rörde oss i området och jag tryckte på om det ganska starkt begav vi oss efter Ginza till den kungliga trädgården, som tyvärr var stängd. Så en bild på det kungliga slottet kommer en annan gång (när jag faktiskt varit dit och knäppt kort). Men vi var vid ingången, satte oss vid en av portarna och åt banan och kokt ägg innan vi blev attackerade av knott som drev oss mer hemåt, till Ike-bu-kuro där vi avnjöt ramen (nudlar) och lösögonfrans-shopping.

...Vad gjorde vi fredag, lördag och söndag då, måntro? Del 2 kommer när jag fått mig lite sömn!

JLPT

Försöker sammanställa ett inlägg om hur vi gjorde Tokyo på en vecka, men det känns som om jag bara kommer slänga med bilder och ingen text... Så under tiden medan jag funderar över om jag ska ta färre bilder eller inte kan jag informera er om att jag under veckan som gått har grubblat och grubblat och grubblat över om jag ska göra ett superduper svårt prov i japanska i juli. Ett prov som kräver att jag kan 1000 kanji och flera tusen ord för att jag ska ha en chans att klara det. Besitter nu runt 150 kanji att läsa, och hur många ord jag kan är svårt att räkna ut men... under tusen tror jag då bestämt.

Det som är bra med att göra provet är att det är mycket bra träning inför en eventuell andra gångs försök, men också allmänt bra för mina studier. Det kallas “Japanese Language Profiency Test” (JLPT) och är det globala beviset på ens färdigheter i det japanska språket. Jag vet egentligen inte om jag har en direkt nytta av det, om det på något sätt kan korta ner mina studier på högskola/universitet sen, men jag tänker att jag förr eller senare kommer vilja göra det eftersom det är mycket fint att ha på sitt CV.

JLPT finns i nivåerna 5 till 1, där 5 är det lättaste. I dagsläget ligger min klass i början på 3, vilket innebär att om jag vill klara provet jag igår sade ja till som är nivå 2 måste jag utöver skolans studier ligga i och plugga som en dåre – och hoppas att jag kan frammana en form av aspbergers under dessa knappa tre månader jag har på mig att plugga.
Nivå 2 är oftast den nivå japanska universitet kräver av utlänningar att ha klarat för att få komma in på linjer och program, så detta är helt sjukt avancerat och i dagsläget “out of my league”. Men om jag ger det ett ärligt försök så kommer jag även om jag inte klarar provet ha avancerat enormt i språket vilket gör det värt de där 600 kronorna som det kostar, även fast jag redan lever ett liv med enbart utgifter.
Men givetvis går jag in med en inställning att jag ska klara det. Hur svårt kan det egentligen vara?

Big in Japan

Innan jag delar med mig av ett urval godbitar ur mitt vårlov som förutom sovmorgon innehöll ett par veckor med mina bästa vänner, så “måste” jag bara dela med mig av lite musikrelaterade tankar.

Musik idag är i många fall ett jävla skämt. Dessa många fall jag pratar om är musiken vi köper på grund av att hen som sjunger har ett fint ansikte eller en fin kropp – helst ska den ju ha både och. Program som Idol existerar för att dra fram just dessa “stora personligheter” som de (juryn) ofta så pratar om, när det de i själva verket faktiskt gillar är att se en “fin” person framföra vackra toner. Susan Boyle tog världen med storm eftersom hon har en otrolig röst, men hon ser i mångas ögon ut som skit. “Hur kan något så fult sjunga så vackert?” är meddelandet som kommer fram genom enorma rubriker och Simon Cowells minspel.
Detta är dessutom frågan folk väljer att fokusera på, fenomenet Susan Boyle, istället för att fundera över varför hon inte under hela sin uppväxt funnits i TV-rutan eller skivhyllan.

Denna sortens musik är om någonstans fruktansvärt tydligt i Japan, det där landet där söt inte bara är ett ord utan också en livsstil. Musiken som strömmar ur medias alla hål är skapad av näst intill anonyma låtskrivare – till den med det vackra yttre som ska presentera den. Små pojkar och flickor söker som 12-åringar till företag som livnär sig på att sälja ansikten. Huruvida de blir anställda på företag eller inte har med deras sång- och dansfärdigheter att göra. Och givetvis vad man har för potential att bli ett vackert ansikte utåt med företagets namn vilande över sig. De största idolföretagen i Japan idag sysslar inte heller med sådant som att blanda män och kvinnor i sina grupper. Eftersom pojkband ska säljas till flickor, och flickbanden ska få manliga anhängare som står i flera timmars kö för att kunna köpa en affisch eller ett skrivblock med ett fint ansikte på det.

Jag har personligen trillat in i denna avgrund av framkallade stilar och normer och ser själv efter japanska TV-serier med mina favoritskådespelare som härstammar från idolgrupper och jag sjunger ofta glatt med till de idiotiska, men mycket taktvänliga, låtarna på karaoke. Om jag inte hade haft den där granskande hjärnbiten hade jag varit en av dem som, istället för ett kritiskt inlägg som detta, bjudit er på en söt låt eller två för att visa hur awesome Japan är med sin sjuka kultur.

Så, med det  i bakhuvudet vill jag börja runda av med att säga grattis! till den kvinnliga idolgruppen KARA för att eran låt toppade listan över flest antal efterfrågningar på karaoke i Japan. Ni har förtjänat det.

Och till sist vad är det jag försöker säga egentligen, för att summera? Jo, att stora delar utav dagens musikindustri istället för att koncentrera sig på själva musiken säljer ansikten, kroppar, objekt. Och att vi själva sedan köper eländet och slukar allt vi ser och hör med hull och hår – många (speciellt dagens BARN) olyckligt ovetandes om vad riktig musik egentligen är och handlar om. Men seriöst, who can blame them: Eric Saade är ju snygg.