Det japanska språket #1

Jag befinner mig på andra sidan jorden och pluggar japanska. Så långt tror jag alla mina läsare är med mig. Men vad innebär det egentligen? För att ni mer ingående ska veta vad jag egentligen pysslar med i skolan tänkte jag ge mig på ett försök att förklara hur japanska är uppbyggt.

Tillåt mig att klargöra detta en gång för alla: JAPANSKA LÅTER INTE SOM KINESISKA. Varje gång jag berättar för någon svensk att jag studerar japanska är den vanligaste kommentaren jag får “ching chong, eller nåt sånt”. Jag dör litegrann inombords varje gång. Klargjort.

I svenskan använder vi fler ljud än vad japanska har, och vi har dessutom förmågan att klippa av ljud väldigt abrupt när vi pratar.
Japaner använder inte våra ch-ljud som presenteras i ord som choklad eller siffran sju vilket får dem att låta som norrlänningar när de försöker. De ersätter V med B, vampire uttalas “banpaiaa”. Deras ord slutar även alltid, bortsett från ord som slutar på bokstaven n, med en vokal vilket gör det näst intill omöjligt för dem att kunna säga ett utländskt ord korrekt. När vi till exempel ska lära våran lärare säga “tack” säger hon “tacki”. När japaner beställer öl säger de “biiru” (låneord från engelskans beer). Kostym, suits på engelska, blir “suutsu”. Och egentligen kan jag fortsätta i all oändlighet med hur japanska kan vara skitroligt att prata, när man helt lagligt får förvrida namn till Buraddo Pitto och Zuratan Iburahimobichi. Men jag går vidare.

Japanska skriftspråket är nog det som förvirrar de allra flesta, och det är den delen av språket man har det tuffast med. De använder sig av tre skriftsätt, två av dem kan nog stoppas in i kategorin alfabet eftersom de enbart är där för det fonetiska syftet. De består av ett 50-tal tecken och heter hiragana och katakana. De är relativt lätt att lära sig bara man tar sig tid till det. Ett av få krav skolan hade på mig innan jag flyttade hit var att jag skulle kunna skriva och läsa dessa.

Hiragana och katakana har exakt samma fonetiska ljud, den stora skillnaden är att alla ord tagna från andra språk skrivs i katakana medans japanska ord kan ses med hiragana. De ser givetvis olika ut men många utav dess bokstäver liknar varandra vilket gör inlärandet lite lättare. Jag slänger in ett litet exempel på hur de ser ut:

Jag hade tänkt skriva om det tredje och svåraste med japansk skrift men tiden rinner ifrån mig och jag får göra det till ett eget inlägg imorgon, för nu måste jag spendera lite tid med en av japanerna i huset, Masaki, som flyttar ut imorgon. På snart återseende!

Jullov

Min första termin här rundades av med ett stort prov, tenta, på det mesta jag lärt mig hittills. Vi fick två timmar på oss att skriva provet. Eftersom jag är en relativt snabb läsare tog det mig ungefär en timme att bli klar men eftersom Adrian skulle återvända till Sverige bara dagen efter hade vi bokat in sushilunch. Så jag ägnade resterande timme till att gå igenom mina svar ordentligt och försöka komma på svar där jag inte hade skrivit. Provet är viktigt, om man inte klarar det måste man göra om det vi precis pluggat, i en annan klass. Jag kan säga direkt att jag skrev lite fel här och där men jag är inte orolig. Mest för att jag isåfall ändå inte kan göra något åt det.

Så, istället för att grubbla har jag med glädje gått in i mitt allra första lov här i Japan. Eftersom jag fortfarande har lektioner med barnet har jag ändå 4 timmar om dagen som jag är upptagen (2 timmar lektion, en timme vardera att ta mig fram och tillbaka), men utöver det försöker jag göra sådant jag inte kan göra under skoltid: Sova ut och ta det lugnt. Jag har ännu inte rört mina studieböcker men jag känner redan att det börjar klia i fingrarna, jag känner att jag måste plugga mer eftersom jag är väl medveten om att det inte finns några genvägar till att lära ett språk. Så ironiskt nog är ju ett lov den perfekta tidpunkten att studera...

Jag hade en mycket bra julhelg. Den 23:e åt jag riktig indisk curry och kollade på två filmer hemma hos Tobbe, han bor ungefär en kvart från mig till fots.
På julafton åt jag popcorn till lunch medan jag tittade på Disneyfilm och tacos till middag, jag gjorde egen guacamole som blev riktigt god (avokado, yoghurt, rödlök, peppar, lime). Pratade med min familj några timmar när natten började närma sig (på min sida Jorden), och ännu några minuter med en bästa vän, Sofia.

Den 25:e mötte jag upp med Tobbe och hans flickvän, Yuri. Vi åkte till ett shoppingcenter som heter Omotesando Hills för att kolla in dess julbelysning. Vi kom även över lite sådant på vägen dit:

(Tobbe gömmer sig bakom Yuri som tar kort på trädet på fotot ovan:)

Trottoaren vi gick på var packad med människor. Det fanns ingen anledning att stressa för man skulle inte tjäna mycket mer än 30 centimeter. Men eftersom vi hade fina träd att titta på och intressanta samtal gjorde det inget.

När vi kom till Omotesando Hills förstod jag varför jag inte varit dit än. Det är ett köpcenter med, vad jag såg, bara märkeskläder som Dolce&Gabbana, Louis Vuitton, och ett något malplacerat svenskt “God Jul!” från J. Lindbergs skyltfönster. Men julbelysningen var mycket vackert i sitt Disneytema. Varför det var Disney vet jag inte, men att det var ett populärt evenemang kan jag intyga.

Jag tror att jag ska återvända till Omotesando nu i dagarna för lite shopping nu när det är rea. Jag kommer dock inte vända mig till detta köpcenter, det finns ett H&M och coola japanska butiker alldeles i närheten.

Tack

För ett par dagar sedan kom ett paket fram. Ett paket fyllt till alla dess likformade kanter med godis, presenter och (hur klyschigt det än låter) kärlek.
Det var bland annat djungelvrål, juleskum, cola-nappar, en fin glasängel, värmeljus, vattenflaska att hälla varmt vatten i för att värma sängen, sockor, handskar, lurviga och värmande tofflor. Och inte minst ett gäng med brev.

Även om jag har det alldeles för bra här för att längta hem så får dessa saker mig ändå att uppskatta allting jag har hemma i Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag nu läst ditt brev, mormor, och det är inte för att din handstil är svårtydd! 
Tofflorna passar perfekt, jag sover i dem varje kväll.

Jag är riktigt rörd och oerhört tacksam över alla paket, kort, te-sorter och chokladbitar jag får.
Tack så mycket.

Mobilbilder

Jag har ju en kamera på min mobil. Om det inte var för att det låter som en kanon går av hade jag tagit fler bilder med den. Men de få jag tagit delar jag gärna med mig av. Speciellt dessa första som är det enda bildbevis jag har på att jag sett Fuji-san. Jag vet inte hur svårt det är att se så jag slängde in en fin beskrivningsbild också.

Sämre pluggställe kan man hitta:

Oma

Min förkylning har ökat ett steg till ständigt rinnig näsa och ögon så jag ringde Mamman och meddelade att jag inte skulle komma på dagens lektion. Jag drog hem direkt efter skolan och sov fyra timmar, kände mig lite bättre när jag vaknade. Men det som fick mig att må som bäst i detta stadie var en knackning på min dörr...
Det var min koreanska husvän, Haz. Jag öppnade och möttes av ett par onda ögon som strax förvandlades till hopplöshet. Hon sjönk ihop på golvet med orden “Jag vill inte lära den där ungen nå mer!!!”. Jag satte mig bredvid henne och frågade vad som hänt, hade en av Haz’s senaste Facebook-uppdateringar i bakhuvudet där hon skrivit hur barnet hade varit otroligt bråkig och bitit henne i ett raseriutbrott. Jag funderade vad i allsindar hade hänt nu;
Idag när hon hade satt sig ner för att leka med barnet hade det slagit på hennes händer och sagt att hon inte får röra leksakerna: “Josefin-sensei* och jag ska leka med dessa!!!!”

Hur sjuk jag än känner mig imorn vill jag inte ta ledigt från jobbet igen. Just nu tänker jag att det inte kan vara mycket här i världen som kan ge en mer självkänsla än när ett barn som man inte ens vet om den förstår allt man säger uttrycker tillförlit om sina favoritleksaker.

*Sensei betyder lärare och används hela tiden i Japan där man knappt duar ens lärare. Så Oma (barnets namn) med familj kallar mig för sensei, ibland Josefin-sensei.
En svår del av mina timmar som lärare är att man alltid använder tredje person i japanska, som ju är mellanspråket mellan mig och Oma då jag ibland förklarar ord på japanska. Jag säger inte “vill du ha lite vatten?” utan jag säger “Vill Oma ha lite vatten?”.

Mitt (korttids)jobb

Jag är på väg att åka på den årliga Förkylningen, men jag har ändå tillbringat tre dagar på mitt tillfälliga jobb.
Som beskrivet i mitt förra inlägg lyckades jag snubbla (stillasittandes och kollandes på House) över ett extrajobb som privatlärare i engelska under december månad. Nu har jag mycket mer kött på benen: Barnet är 3 år och bröt benet i en taxidörr, vänsterbenet är gipsat från tårna upp till höften och kan därför inte gå till skolan förrän gipset tas av, i januari. Mamman är hemma nu pga detta, men om hon kommer återgå till studier sen har jag ingen aning om. Pappan driver ett företag tillsammans med sin bror som deras far startade.

Mitt oskrivna kontrakt säger 13.30-15.30 måndag till fredag där jag varje dag sitter på en madrass på golvet och leker med plastfigurer eller bygger med LEGO där det enda jag pratar är engelska. Med i timmarna är även lite uppgifter som rita efter prickar och streck. Jag går igenom alfabetet, färger och siffrorna 1-10. Jag pratar om stor och liten, kort och lång och jag använder barnets personliga grejer för exempel förutom när det kommer till färgerna, då använder jag mina nyköpta färgpennor.

När jag äntrar den 52 våning höga byggnaden behöver jag ringa upp till Mamman som därifrån öppnar gästdörren. I den gigantiska lobbyn måste jag ringa henne igen för att hon ska skicka ner hissen som går upp till de två översta lounge-våningarna. Omständigt. Deras lägenhet finns på 51a, det slår lock för öronen runt våning 30.
Vardagsrummet, som är det enda förutom hallen jag varit i, är rätt stort med fin utsikt över både skyskrapor, ett och annat pariserhjul samt hav. Varje kväll kan de skåda fyrverkerierna från Tokyos Disneyland.
Såhär ser byggnaden ut:

Med allt ovan som den enda informationen är det lätt att man får fördomar. Jag gick nog igenom dem alla i huvudet när jag närmade mig byggnaden första gången.
Det jag inte hade väntat mig var ett halvstädat ställe med leksaker upptryckta i bokhyllan bredvid fina bilder på familjen. Jag pratar inte studiobilder utan spontana bilder på föräldrarna som ser ut att vara såna där man tar på krogen efter en öl för mycket. Och de klassiska privata barnet-i-förälders-famn.
Jag hade inte heller väntat mig att båda Mamman och Pappan ogillar dyra märkeskläder eller att han har varit DJ (inte känd och bara för skojs skull). Att hans favoritmusik är techno. Att Mamman haft tre piercings och en tatuering (alla nu urtagna och tatueringen borttagen med laserbehandling). Att när jag pratar om Peace and Love-festivalen kan de bara relatera till Rave-festivaler.

Jag kommer komma i god tid till dem eftersom jag åker direkt efter skolan och tågresan tar 40 minuter. Så jag kommer ta tillfället i akt och utforska närliggande områden. Bilden nedan är tagen idag, det har varit en molnig dag. Ser fram emot en klar så att jag kan få se Mt. Fuji från balkongen.

Allins som hastigast

Jag har lite tankar och händelser att dela med mig av.

1. Tokyoiter är till stora delar snyggt klädda oavsett ålder. Vilket har lett till att jag flertalet gånger spanat in en mans snygga kläder och noterat att de sitter väldigt bra på kroppen för att sedan upptäcka att det kan vara en 40-årings. Jag säger KAN för att japaner ser förbannat unga ut. Och lever länge. Drömlandet, kanske.
Det har också hänt att jag spanat in en kvinnas snygga kläder för att sedan upptäcka att det, trots de supertighta jeansen och handväskan, är en man. Vilket leder mig till punkt 2.

2. Japanska män har förstått hur praktiskt det är med handväska. I de flesta fall handlar det inte om en “cool axelväska” utan en helt vanlig handväska som lika gärna kunnat ha funnits i handen på en kvinna, om det inte vore för att kvinnors och mäns handväskor skiljs åt i utseende, såklart.

3. Jag och Tobbe ska, om det stämmer med mina jobbtider och hans boxning, börja plugga inför Det Stora Testet som kommer sista dagen innan jullovet (22:a).

4. Jag har lyckats få ett jobb som håller sig under december månad. Jag menar i ordets sanna betydelse “få”. Haz, den andra av koreanerna jag bor med, frågade om jag hade lust att spendera 2 timmar om dagen måndag-fredag (efter skolan) med att lära en 3-årig blandras (japansk pappa/koreansk mamma) engelska. Javisst sade jag och gav mitt nummer till henne för att bifoga det till föräldrarna. Planerade att ringa dem själv men Haz tyckte inte det är nödvändigt, mamman är väldigt lugn när det kommer till främmande folk som kommer och umgås med hennes barn. Haz själv är där och pratar koreanska med barnet. Egentligen tänkte hon inte på mig först, Tobbe har öppet pratat om att han vill jobba som engelsklärare men pappan till barnet vill att det ska vara en kvinnlig lärare...............
Jag har ännu ingen precis aning om vad det är för folk. Pappan har bott ett tag i ett engelsktalande land och hanterar därför språket bra. Mamman pratar japanska och koreanska. De vill förbereda barnet inför en internationell skola som börjar i januari. Familjen bor i en skyskrapa i centrala Tokyo, mer exakt var vet jag ännu inte. Borde fråga Haz om det nästa gång jag träffar henne, för jag börjar på måndag.

Min mobil

När jag kom till Japan var jag tvungen att skaffa mig en ny, japansk, mobil. Eftersom jag bara ska vara här i ett år tog jag det billigaste som fanns, vilket i Sverige skulle betyda en gammal variant av låt säga en Nokia som man får slå med hammare på tangenterna för att något ska hända. Vad man inte skulle få för de pengarna i Sverige är en mobil med direkt tillgång till de senaste nyheterna rullandes på en banner ovanpå din bakgrundsbild, bloggverktyg för att göra ditt bloggande lättare, eller TV. Ja, TV.
Bland de första dagarna såg jag en man gå och kolla på TV på sin mobil och tänkte något i stil med “Wow, vilken dyr och häftig mobil han verkar ha” – för att sen få samma sak på min “tegelsten”.Om jag hade hållit kvar vid min svenska mobil hade jag inte bara fått skyhöga räkningar utan jag hade inte heller kunnat skriva på japanska. Mina första sms tog en stund att komponera eftersom det japanska fonetiska alfabetet inte är placerade på samma knappar som vanliga bokstäver. Jag kan ge ett exempel:
När man skriver sms med bokstäver finner man vokalerna på knapparna 2, 3, 4, 6 och 8. Men på den japanska mobilen finns alla vokaler (a, i, u, e, o) på samma knapp: 1. Man får alltså bläddra fram sig till det ljud man söker.

Den fonetiska japanskan delas in i olika grupper beroende på vilken som är första bokstaven i “ljudet”. D.v.s. att ka, ki, ku, ke, ko är i en grupp och finnes på knapp 2 och sa, shi, su, se, so är en annan grupp som finns på knapp 3. Mer om japanska kommer i ett annat inlägg. Tillbaka till min mobil, dess knappsats ser ut såhär:Menyn, min mobil är av märket Softbank som använder sig av en (i Japan) känd hundikon vid namn otou-san (åtåå-san):
I Japan använder man sig av mobilsmycken. Och jag pratar inte bara en liten kedja med pingla, utan remmar med någon gulligt på som till exempel mjukisdjur, i plural. Den här bilden är tagen från Google, men det är ett exempel på hur det kan se ut:
Men eftersom jag hellre har träningskläder och ett äpple i min väska håller jag mig till något lite mer simpelt (än så länge).